23 Mars 2009

Det var datumet då jag fick en pojkvän, då jag blev en flickvän.

Och vi har en lära-känna-period som jag tycker känns jättekonstig.
För vi bråkar, eller tjafsar, eller.. vi gör inte det säger han, men jag vet inte riktigt skillnaden.. Vi argumenterar?
Vi reagerar.. Vi pikar, vi blir upprörda - eller åtminstone jag.
Vi säger vad vi tycker och tänker och det är inte bara positiva saker.

Vad han har sagt om det?
Han tycker det är jätteskönt, för det bevisar att vi känner oss bekväma i varandras sällskap.
Jag känner mest "ojojoj.. jag kan säga si och så och vara sån och ändå finns han kvar!".

Han säger att många gör det där misstaget, att hålla tyst om alla saker de tänker och tycker - tills helvetet brakar lös flera månader senare. Vi tar allt i början, under lära-känna-perioden.

Jag är polare med hans mamma, med hans mamma´s sambo, och nu har jag sagt några ord med hans pappa i telefon, och tydligen tyckte han jag verkade hur go som helst.
Upp till Stockholm och hälsa på?
Hujedamej.


Vad har hänt egentligen?
Jo, jag drog till USA där allt sket sig och jag åkte hem med ångest och skit. Jag var nergrävd och tog mig sakta neråt i gyttjan för att hitta och gräva upp mig själv igen. Vad hittade jag? En pojkvän.

Det är fan inte illa pinkat!

Nu ska jag skriva högskoleprovet - igen!