Minnen av något som var

Jag sätter igång en låt med tillhörande musikvideo och förstorar upp fönstret så det täcker hela skärmen, och så börjar jag minnas.

Vi sitter bredvid varandra. Trevande fingrar snuddar, du börjar massera varje finger var för sig, sakta, sakta, tills du kommer till handflatan. Jag ber dig sätta dig längre upp, vilket du gör, och jag lägger mitt huvud emot din axel, och låter dig massera min hand.
Tillslut så finns det inget som hindrar, och jag hamnar åter igen i din famn, med handen på din mage, innanför tröjan. Jag vill att du håller om mig, och jag lägger din hand där jag vill ha den. På bröstet. Jag vill alltid ha en hand på bröstet. Du börjar röra handen, smeka, massera och jag sitter lite konstigt med armen lite upp i luften, så att det blir enklare för dig.
Din hand på samma ställe igen.
Men det blir för mycket, jag vill bara kramas, så jag säger det, och du drar upp mig ståendes och håller om mig. Rör med händerna upp och ner över ryggen medan jag har mina händer uppe vid din nacke och bara trycker dig emot mig och letar mig in med mitt ansikte mot din hals.
Vi lägger oss, efter en stund, i sängen, eftersom du ska sova över.
Vi ligger näranära åter igen och jag snuddar med läpparna mot din hals och pussar dig på kinden och viskar saker som att jag inte vet om jag vågar.. du möter upp mig och jag känner dina läppar mot mina, stilla. Jag pussar försiktigt och får gensvar, jag känner din tunga långt bort, och då jag sakta trevar med min så möter du den och vi får åter igen känna av kyssarna.

Efter några timmar står vi i hallen. Du ska gå, du pratar om att vi ses ikväll igen. Jag vet inte vad jag ska tro, men jag svarar med, okey, vi ses ikväll. Och du ska gå, men jag säger att du ska vänta, att jag bara ska hålla om dig igen. Du låter mig göra det, och vi står där tysta och bara kramas. Men det räcker inte, jag måste få känna dig. Jag lägger läpparna mot din hals och strax även näsan och andas in dig. Andas in din hals inom mig. Sen släpper jag dig. Och ser dig gå ner för trappan. Du tittar upp på mig, och jag tittar ner, sen säger vi hejdå, och att vi ses ikväll.


Låten tar slut och jag kommer på mig själv med att jag sitter och blundar med tårar rinnandes ner för mina kinder.
Det är bara så det är.
Jag vet inte vad det är jag vill ha. Jag vet inte vem jag vill ha. Men ändå vill jag ha.
Och att bara släppa saker och ting fungerar inte i min värld.

Vi sågs inte på kvällen sen.
Vi sågs dock 5-6 veckor efteråt i en bil som vi färdades i under över en timme tillsammans.
Det sista jag minns är din hud mot mina läppar, din hals. Och ditt "hejdå, vi ses ikväll".
Jag försöker få bort minnena, få bort tankarna, få bort saknaden, få bort längtan.
Jag har försökt knulla bort allt.
Med någon annan.
Men i slutändan fungerar det inte.
I slutändan finns det bara en sak kvar.
Och det är minnet av det som en gång fanns.

Det är inte så enkelt då.


Jag har inte velat låta det sluta som det har slutat eller kommer att sluta. Jag vill inte att allt ska vara på hans villkor, jag ville ha ett finger med i spelet. Få ett snack, träffas, ses, och prata. Säga allting, hur vi ska ha det, hur vi inte ska ha det. Något, helt enkelt. Men jag är påväg att ge upp, eftersom det är så jävla veligt hela tiden. Inget händer, det är bara jag som försöker. Inte han.
Ändå kämpar jag fortfarande, för att jag vill att jag ska ha ett finger med i spelet.
Vi bor i samma stad numera, han bor inte längre i england.
Vi har ett par gemensamma bekanta, vänner.
Det var pågrund av en av dem som jag hamnade i samma bil ihop med honom.
Därför är allting så svårt.