Flirt

Igår, måndag, gick jag till jobbet kl 5 på morgonen och kände mig lite låg.
Väl på plats jobbar jag själv i min lilla avdelning och kan bara hälsa på folk ifall de går förbi, eller ifall jag går en bit där folk står.
Jag har radion som sällskap - lugna favoriter - som varje dag.

Men denna dag är det förberedelsedag, och då är vi väldigt få på jobbet. Och jag alltså ensam.
Enormt mycket tid att tänka, använda minnet och drömma.

Jag stod och började sakna något förskräckligt mycket, och kände en enormt stor smärta inför brist på närhet. Så stark att mina ögon fylldes med tårar.
Väldigt trevligt att vara tårögd på jobbet, och att inte kunna skylla på rödlök, den här gången..

Jag var beredd på att skicka ett sms, ringa till eller skriva något på internet nästa gång jag fick tag i en telefon eller dator. Jag visste att jag inte skulle eller borde, men ändå kände jag den där starka dragningskraften mot det jag inte riktigt når.
Jag saknade det så enormt mycket att jag knappt klarade av att stå kvar på platsen jag stod på.

Bestämde mig därför för att gå ut lite ur lokalen och knalla iväg till de andra som fanns på jobbet.
Det slutade med att jag fastnade hos en enda människa, stod och pratade med, skojade och flirtade. Vi har inte pratat så mycket sen han började innan jul, bara litegrann på sistone, men nu blev det helt och hållet. Och samtalet fortsatte.
Sen mådde jag rätt bra.
Eftersom jag flirtade som fan.


Han heter förövrigt också D, och har även han utländskt påbrå.
Det är fan inte riktigt klokt.

Men jag blir glad av att flirta.
Jag är ju sån..
flirtig.