Den gamla stängda boken

Jag har funderat fram och tillbaka över det där med att jag skulle vara en öppen bok.
Efter att ha konstaterat saker försöker jag nämligen analysera det och klura ut varför saker och ting är just som de är.

Jag kom att tänka på två saker.

1. Jag upplevde som liten att jag var åtsidosatt pågrund av vissa saker, att jag inte kunde eller fick göra min röst, min åsikt, hörd. Att jag alltid blev hindrad.
Det kan vara en av orsakerna till varför jag nu skriker ut mina åsikter och saker jag har i huvudet för tillfället. Jag tar tillfället i akt att göra mig hörd när jag väl kan och får.

2. Jag kom ihåg då jag gick i trean i gymnasiet och en lärare frågade mig hur jag skulle tillbringa sportlovet. Jag svarade att jag skulle till Örebro, till mig dåvarande pojke. Min första pojke, om man räknar bort från femman - vilket jag alltid gör.
Läraren blev helt paff och svarade "Oj, jag visste inte att du hade pojkvän".
Just nu är den meningen det sista jag kommer få höra.
"..jag visste inte".
Allting som handlar om mig är nämligen allmänt känt nu, när det gäller sådana saker.
Men det tillfället påminner mig åter igen om hur jag var förr.
Jag var tyst, jag var hemlighetsfull, jag höll helt enkelt inne med information.
Och hur är jag nu?
Inget av det alls.

Just nu ser jag det bara som en chans ta igen allt jag gått miste om.
Kanske är jag en öppen bok.
Det är åtminstone roligare än att vara en stängd bok.

Vill du ha mig? Var kreativ!

Något som jag går igång på - tänder på - är kreativitet.

Kan du sjunga, skapa musik, dansa, skriva, forma, rita eller laga mat - då har du fått mitt stora intresse.
Visar du det för mig eller använder dig av dina kunskaper framför mig - är jag din.

Jag har nämligen märkt att jag blir helt knasig så fort någon visar sig ha kunskaper inom de områden jag själv är förtjust i eller kan utföra.
Så fort jag läser en text som berör mig, tilltalar mig, blir jag närmast galen och nästan faller för skribenten.
Kan personen i fråga sjunga faller jag totalt.
De två sakerna är de största egenskaper jag söker efter.
Skriveri och sång. Förmodligen pågrund av att jag sysslar med dem.
Men matlagning är även en stor turn-on.

Andra tänder på uniformer eller sexig nakenhet.
Jag tänder på kreativitet och ömma kramar.

Vill du ha mig så skriv en vacker kärlekssång som du sjunger framför mig med din vackra stämma efter att du serverat mig din nylagade mat. Tillslut välkomnar du mig in i din mysiga famn och stryker mig över ryggen tills jag smälter. Om jag inte redan gjort det.
Annars så räcker det förmodligen enbart med en av sakerna.

Det värsta du kan göra är dock att göra allt detta utan någon som helst talang. Det är det mest avtändande som finns.
..fast.. en mysig famn kan allt räcka.
Och självironi är det roligaste som finns.

South Park

Lekte lite med en skojig sak som skapar sin egen south park-figur .
Jag gjorde tre versioner av mig själv.
Den jag är idag.
Den jag skulle vilja vara.
Den jag var förut.

Dåtidens och nutidens jag möts upp lite i mitt alter ego. :-)

Jag - en öppen bok.

Det är andra gången som samma person säger att jag är som en öppen bok.
En arbetskompis, en manlig sådan.
Första gången var förra fredagen då vi, jag och M, skickade sms för att få in honom till torget.
Och då vi satt där berättade han för mig att jag är som en öppen bok - om allt.
Idag påpekade M att hon har funderat på det och kommit underfund med att det stämmer.
Och åter igen höll han med.
- det räcker med att vi kommer till jobbet, och så "blablabla" - berättar du allting. Säger M.
- Är det något negativt då? Frågar jag.
- Det beror väl på om man vill ha ett privatliv eller inte. Svarar båda.
- Jag berättar inte allt, det finns mycket mer.. försvarar jag mig med.

Det är svårt sånt där.
Jag tar det alltid som en pik.
Varför vet jag inte riktigt.

Jag minns att mitt ex, den blonda - dåvarande - sötnosen, berättade att hans kusin (som jag också haft kontakt med) hade påpekat under ett tillfälle att jag var som en öppen bok.
Jag tog det med ett leende, och tyckte det var roligt.

Men jag vet inte hur jag ska tolka den synen folk har på mig.
En öppen bok.
Är det bra eller dåligt?

Det är ofta jag får för mig att vilja tysta ner mig lite och hålla inne med information om vad som har hänt mig den senaste timmen osv, för det känns jobbigt att folk ser mig som "tjejen som är som en öppen bok". Men ingen har sagt det med negativt tonfall, ändå tar jag illa upp.

Jag har lyckats skaffa mig en identitet på jobbet. Den glada tjejen som berättar om allting, samt är snuskig. Och det är just den jag är.
Men.. det finns väl mer?

Otursdagen

Idag har det varit en jävla otursdag. Ursäkta svordom, men den var nödvändig.

1. Jag vaknar upp av en dröm som gjorde mig helt apatisk och känner att det inte finns någon som helst anledning att dra sig upp ur sängen och cykla till jobbet. Vore bättre att bara somna om.

2. Jag kommer till jobbet och min arbetskompis som finns i samma avdelning som mig har även hon drömt en elak dröm som gjort henne på kasst humör.

3. Vi har lyckats förbereda oss för alla uppgifter i snart två veckor, och idag - som egentligen inte är någon stor produktionsdag, krånglar allting. Salladen är äcklig, maskinerna är konstiga, jag tappar saker på golvet, jag blir helt less på jobbet redan efter 2 timmar. Då återstod bara 7 timmar..

4. Jag är glad över att sluta en timma tidigare, närmare bestämt 15.15 istället för 16.15. 20 minuter innan denna tid kikar jag ut genom fönstret och upptäcker att det verkligen öser ner. ..och jackan som nästan tål regn är hemma.

5. Jag kokar makaroner och just då de är färdiga och jag häller dem på en tallrik så lyckas jag välta den och allt hamnar i slasken.

6. Då jag återvänder till datorn ser jag att min kära(jomenvisst..) katt har vält ut en mugg med vatten över mitt skrivbord, farligt nära tangentbordet.


Nu väntar jag bara på att jag ska råka ramla ner för balkongen och bryta benet eller sätta eld på lägenheten. Fan vet vad som kan hända.

En blöt cykeltur

Jag hade världens otur idag.. Otur i turen.
Slutade en timme tidigare, 15.15, och då klockan är 14.55 börjar det spöregna ute.
..då inser jag snabbt att jag inte tog med någon jacka imorse.
Hoppsan.
Tusan.
Fan!

Det hela slutade med att jag blev genomdränkt av regn.
Cyklade i 15 minuter. Mina byxor blev direkt helt genomblöta, och då jag äntligen kom hem hade jag svårt för att gå pågrund av att de hade klistrat sig fast på benen.
Superduper!

Men skojigt var det ändå.
Allid skoj att vara ute i regn.
Men dumt att jag inte hade linserna i, vill få uppleva hur det är att kunna se trots regn!


Här är en bild jag tog i helgen (egentligen en film), då det var åskväder. Blixtrar och dunder, magiska under!

Om bara blickar kunde döda..

Det är farligt att kika på folk och få ögonkontakt med dem har jag märkt.
Åtminstone efter att jag har fått en ny stil, där jag inte är lika intetsägande längre.

Jag och en jobbarkompis gick ut på stan igår, efter att jag fått i mig lite alkoholhaltiga drycker. Det var någon slags stadsfestivalsak här, och är fortfarande.
Vi gick runt omkring lite mest för att se ifall vi kände igen någon trevlig människa, men de enda vi mötte var stirrande manliga varelser, det var vad jag uppfattade det iaf.
Alla stirrar på mig!
Jag kollar iofs ofta på dem också, men man måste visst passa sig.

Det satt en snubbe framför mig som iakttog mig en bra stund, så jag kikade tillbaka för att se vad tusan han sysslade med. Det slutade med att han stirrade ännu mer och jag gömde mitt ansikte i min jacka för att slippa. Han hade även bestämt sig för att försöka locka mig till sig då han flera gånger kom förbi bordet och försökte prata med mig. Pratade inte svenska.
Tillslut satte han sig bredvid mig och gjorde sitt bästa för att se mig i ögonen och flirta lite.
Och det var då jag gjorde det jag aldrig förstått att man borde göra förr.
Ignorerade totalt.
För inte fan var jag intresserad.
Jag tittade envist bort mot ett annat håll, och vägrade svara på tilltal.
Det fungerade!

Jag har inte bara blivit ett blickfång, jag har även blivit en jävel på att ignorera.
Visst brukar jag försöka vara trevlig mot folk, men trevligheten tolkas uppenbarligen som något helt annat.
..tänk om jag hade haft den egenskapen i Alingsås då vännen H raggade upp det där slemmot till mig. Hu. Minnet får mig fortfarande att rysa.

Men tja.
Note to myself: Sluta kolla folk i ögonen!

Alla har väl en ärkefiende?

Den frågan ställde en människa till mig en gång, nyss.
Och jag var påväg att svara "nej, inte jag.", men höll tyst och funderade vidare på det.
Jag hade lyckats glömma av.
Jag har en såkallad ärkefiende.

Det finns bara en sorts människa som egentligen kan bli en ärkefiende, enligt mig.
Den människa som man tidigare ägnat sina hemliga tankar åt, den människa man litat mest på, den människa man har stått närmast. Stå dina vänner nära, men fiende närmare?
På den tiden var vi bara bästa vänner.

Jag, familjen, flyttade från våran hemstad till en helt ny stad där vi blev som främlingar för alla.
Jag var 10 år och skulle börja fyran.
Jag var blyg.
Snart började jag umgås med två tjejer i klassen som var bästisar med varandra.
Jag tydde mig dock mest mot en av dem.
När det hade gått ett tag, något år kanske, blev jag anklagad att ha mobbat den andra tjejen. På en klassfest, med familj närvarande, i skolans matsal kom hennes mamma fram till mig där jag stod och började anklaga mig för att ha mobbat hennes dotter. Jag var då 11 år tror jag. Fortfarande blyg. Det enda jag kunde svara var ett försök att hålla borta tårar.
Min syster noterade att något höll på att hända så hon gick fort fram och konfronterade denna mamma där hon började skälla ut henne. En vuxen kvinna går inte fram till en 11åring och börjar skälla ut henne öppet på en klassfest. Särskilt inte då det är ogrundat.
Jag har alltid varit väldigt känslig, mitt minne av det är att jag placerar mig på toaletten och gråter.
Jag har aldrig menat att göra illa någon annan, att skada någon annan. Det enda jag hade gjort var att ty mig till en tjej som jag såg som en vän, och att hon sen tydde sig även till mig var ingen grund till att påstå att jag mobbade den andra.

Vi gick vidare, vi fortsatte att umgås hon och jag igenom hela mellanstadiet och upp i högstadiet där vi hamnade i samma klass igen. Det blev bara vi två från våran gamla klass.
Vi höll ihop. Bara vi två.
Jag lyckades aldrig skaffa mig några fler vänner, utan det var bara hon. Sen då jag märkte hur saker och ting låg till, att hon var falsk mot mig, att hon ljög om vad hon skulle hitta på - gav mig ändå ingen chans att bryta upp. Jag hade bara henne, och av rädsla att mista och sedan stå helt ensam stannade jag kvar. Jag vågade inte helt enkelt.

Jag har ett så starkt minne av vad som sedan hände att det skulle kunnat ha skett igår.

Det var sommaren efter 8e klass, efter sommaren skulle vi börja 9an.
Jag visste att hon just hade köpt en ny mobil. Jag var påväg hem i bil ifrån min hemstad med min familj då vi började skicka sms med varandra. I ett av dem berättade jag att jag funderade på att skaffa mig en likadan mobil. Det var början av slutet på våran såkallade vänskap.
Jag blev anklagad över att göra ditten och datten, att alltid göra exakt likadant som hon, att vara en idiotisk härmapa. Jag blev paff, och arg, och svarade självklart på anklagelserna. Snart fick jag ett sms, jag minns det som om det vore igår. "Skillnaden mellan oss är vårt IQ och ditt FETA FLÄSK!". Hon har alltid varit extremt smal medan jag var överviktig. Inget annat sårar mer än hårda ord ifrån en vän. Dum som jag var skickade jag tillbaka ett elakt sms om hennes smalhet. Senare påstod hon att det var jag som hade börjat skriva elakheter, för att kunna bortförklara.
Vi pratade inte på hela sommaren.
Dagen innan då skolan skulle börja ringde jag till henne av rädsla för att gå runt ensam i skolan, att allt skulle gå.. åt skogen. Då jag ringde påstod hon att hon också hade tänkt göra detsamma, vilket jag tvivlade på.
Men vi "blev vänner" igen. Men fortfarande fanns allting som hade hänt kvar i bakhuvudet.
Jag började söka mig ifrån henne i klassen, umgås lite mer med de andra tjejerna. Tillslut berättade jag för några hur jag såg på min och hennes vänskap, hur hon alltid har behandlat mig med falskhet, osanning och elaka kommentarer. Att jag alltid har blivit nedtryckt och trampad på. De tog mitt såkallade parti. Hon hade varit sjuk några dagar, och då hon återvände hade tjejerna i klassen vänt sig mot henne och värnade mig.
Vi närmast frös ut henne.
Vilket var idiotiskt och typiskt tjejer att göra, men just då var det min chans att bryta mig loss.
Jag hade varit ärlig med min rädsla och sårade känslor och fått fler bekanta som tack.

En dag då vi hade lektion blev både jag och hon ombedda att gå ner till rektorn, och jag blev rädd inför vad som skulle hända. Hennes mamma hade märkt att något var pågång, och att det var mitt fel. Vi satt där, hon och jag, i rektorns rum och blev ombedda att bli vänner igen. Hon bad oss att ta i hand, jag vägrade göra det. Varför skulle jag bli vän med någon som både har tryckt ner mig, stampat på mig, kalla mig för fula skällsord och varit falsk? Jag vägrade helt enkelt, för första gången vägrade jag. Jag gick ut därifrån med tårar rinnandes och sprang in på tjejtoan, där tjejerna i klassen dök upp och undrade hur det var med mig.
Jag hade varit tvungen att "lova" att hon skulle få sitta med oss och äta i matsalen, att vi skulle släppa in henne igen i gemenskapen.
Så där satt vi, och försökte äta.

Snart var jag borta ifrån skolan i ett par dagar.
..och då jag kom tillbaka var allt tvärtom.
Då hade alla tagit hennes parti istället för mitt.
Alla var vända emot mig.
En tjej sa till mig "Bli vän med henne igen, du förstör stämningen i klassen!", och jag insåg att det visst inte lönar sig att bryta sig loss från en vänskap som egentligen bara har varit dålig.

Tillslut var det jag som var helt ensam, jag som satt i korridoren och försökte krypa ihop till en osynlig boll. Och snart kom hon till mig igen och försökte bli vän med mig igen. Hur svårt är det inte att stå emot då man är helt ensam utan någon att vända sig till? Jag minns att jag nappade på det, och tillslut åkte vi hem till henne, och allt kändes konstigt. Satt och åt den älskade maten hennes mamma brukar laga. Men det höll inte i sig så länge, jag bröt mig loss igen. Men nu utan mina såkallade klasskompisar.

En vän till min storebror och syster började uppenbara sig på skolgården, han gick då i gymnasiet. Jag gick ofta ut på skolgården och satte mig bredvid honom. Jag berättade hur allt låg till och det blev nästan en daglig sak att göra - gå ut och sätta sig på gräsmattan mitt på skolgården med honom. Strax kom det fler folk, såkallade punkare. Han drog mig in i en ny kompiskrets, jag slöts ihop bland punkarna i staden. Han blev min såkallade "räddande ängel". Och samtidigt som detta pågick började tjejerna i klassen reta mig med denna nya vän jag hade skaffat mig. Han som hjälpte mig att härda ut. De skrev ofta "mitt namn hjärta hans smeknamn" på tavlan i klassrummet. De skrek även ibland ut genom fönstret då de satt där nere, han och några andra, något om mig och min såkallade kärhet. De närmast mobbade mig för allting. Minns att han, min nya vän, hade en manlig vän bredvid sig på skolgården som skrek tillbaka till mina klasskompisar.

Ett annat starkt minne jag har är av en manlig klasskompis som hjälpte mig litegrann, den enda som faktiskt försökte. Eftersom jag och hon det hela handlar om alltid suttit bredvid varandra så var vi tvungna att fortsätta göra det. Men denna kille löste probleme med råge, han ropade till sig mig så jag fick sätta mig bredvid honom istället. Senare började vi ringa till varandra och prata.
Jag har kommit underfund med nu senare att jag, på någon återträff, måste gå fram till honom och tacka för att han faktiskt fanns där. Jag är skyldig honom ett stort tack.

Jag började fortsätta att umgås med min nya vän som jag, självklart, blev kär i.
Förmodligen var det en "OJ, du ser mig ju! - kärlek". Självklart blev det olyckligt.
Minns att en annan vän som jag senare fick mig i gymnasiet, som tillhörde punkargänget, påstod att mitt ansikte alltid sken upp såfort jag såg honom.
Än idag har jag kontakt med honom, och han betyder fortfarande något så fruktansvärt. Men just den hjälpen behöver jag inte längre, men minnet av vad han gjorde för mig finns kvar och kommer nog alltid göra det.

Jag var fri.

Sist jag pratade med henne var en liten återträff i ettan eller tvåan, ett år efter nian, vi var inte så många som slöt sig till träffen. Men hon var den ena. Hon klämde ut sig en standardkommentar när det gäller henne, något som inga utomstående ser som något negativt, men som brände mig starkt.
"Jag har hört att du har lärt dig sjunga". Jag gick Estetisk Musik.
Jag visste inte svar på det då, men då jag gick därifrån kom allting flygandes på mig.
"Nej, jag har alltid kunnat sjunga"

Det är alla ordval och tonlägen som är avgörande för innebörden av budskapet i det man säger.

Hon blev min ärkefiende, och är än idag.
Jag har inte sett henne på väldigt länge, men när jag väl gör det har jag alltid vägrat att titta på henne. Det var flera år sedan sist, och jag bävar fortfarande inför att göra det igen.
Men så har jag kommit fram till att jag faktiskt längtar till våran återträff, klassens återträff. Det är nämligen då jag tänker visa vem jag faktiskt är, vem det är jag gömde i alla år.
För hon har dykt upp nu, och har ingen tanke på att försvinna.


Efter allt som hände vet jag att man alltid är två om en sak.
Att vi hade den relationen vi hade, och att allt gick åt skogen var därmed inte enbart hennes fel.
Det vet jag. Jag bidrog till saker även jag.
Men efter det hon gjorde mot mig.. jag är fortfarande rädd för att få nära vänner.
Jag har lyckats med en, min kära Helene, men jag var fruktansvärt rädd för att allting skulle upprepas ännu en gång.

Men man lär sig saker av allting.
Jag vet nu på ett ungefär vad jag behöver göra för att inte allt ska hända igen.
Och det är nog det som är det viktigaste.
Den enda jag kan ändra på är mig själv och ingen annan.

Det här är jag - Abc

A - Allsidig
B - Barnslig
C - Charmig
D - Drömmare
E - Estetisk
F - Flirtig
G - Givmild
H - Hetlevrad
I - Ivrig
J - Jämställdshetssökande
K - Kramig
L - Lurig
M - Masochist
N - Naiv
O - Oändlig
P - Psykologisk
Q - Qvalitet[isk]
R - Romantisk
S - Sensuell
T - Tankfull
U - Uttrycksfull
V - Vädur
W - Warm
X - Xalterad
Y - Yrkesutbildad
Z - Zappare
Å - Åtråvärd
Ä - Ärlig
Ö - Ömsint


Det här var svårt. Fick lov att fuska lite med några ord..

Google

Det går bland annat in lite lustiga folk på denna blogg har jag märkt, med lite andra baktankar.
Folk som sökt på google och hamnat här.
Två exempel: "Stora bröst" och "Killar med stånd".
Och det är pågrund av mina vackra rubriker jag brukar köra med.

Vad kan man säga?

Attans liksom.

Nyfikenhet

Jag blir nyfiken av allt nu..

Vem är du som läser?

Påminnelse till mig själv

801 av 3322

Bloggen är till för oss egotrippade virrhöns

Nu känner jag så där igen..

Jag är en sådan som babblar och babblar och babblar oavbrutet när jag har något i huvudet. Sätter ord på alla mina tankar, oavsett vad det handlar om. Många kan tolka det som att jag är en virrhöna, vilket jag förmodligen även är, medan andra tycker att jag är paranoid och det där ordet som jag hatar - besatt, av saker och ting. Den enda skillnaden mellan mig och många andra människor är att jag tänker högt, medan de låter allt stanna kvar i huvudet osagt.

Nu hade jag en babbelstund igen, och som vanligt får jag dåligt samvete så fort jag snackat färdigt.
Varför?
Det känns som om jag är sjukligt ego, som bara babblar om mig själv.
Inte så att människorna jag pratar med antyder att fallet är så, det är jag själv som känner det så.
Och ibland nämner jag det, vilket ofta resulterar i att de försöker övertyga mig att det inte alls är likadant för dem, de känner inte alls att det är jobbigt eller att jag är sjukligt ego.
Men det är nästan det värsta egentligen. Fast samtidigt inte.
Jag ger inte ut min ärliga rädsla inför att jag ska uppfattas som en jobbig egotrippad babbeltjej som är en virrhöna för att de ska börja övertyga mig om att det inte alls verkar så.
Jag försöker bara klä mina tankar i ord - ännu en gång.

"Usch, vad jobbigt" vore ett mer passande uttryck än att börja ursäkta mig och påpeka att jag inte alls är så dum.


Just vid detta tillfälle pratade vi dock inte om att jag får för mig det hela tiden, ingen övertygan av något slag. Men tanken forsade igenom skallen.

Funderar ibland på att sluta babbla som jag gör, men det är svårt. Det är mitt sätt att uttrycka mig på, och om jag slutar så får folk för sig att jag mår dåligt av något slag. Det kan de dock få tro ibland, men aaaah. Jag är en krånglig manick.

Tur att det finns bloggar.

Vi egotrippade's stund i rampljuset som aldrig tar slut.
Och jävlar vad vi får lov att babbla här.

Hoppsan

Haha okey, ett misstag har begåtts.
Den listan på bloggtoppen.se som jag hittade mitt namn på var visst gammal.
Det märkte jag då jag gick in den riktiga vägen och kikade.

Men en stund i rampljuset stod jag iaf.
Haha.

Jag är en jäkla fascist

Hm.
Nu har jag klickat på "edit"-knappen flera gånger irad efter att ha upptäckt lite stavfel och helt fel använda ord.
Ibland vet jag inte hur jag lyckas.

..
Jag kan helt enkelt inte acceptera felstavade ord.

27 kronor i timlön

Det är en sorts charm med att slita för ingenting.

Jag går en utbildning under 40 veckor där det mest, trots att teori ingår, går ut på praktiskt arbete. Teorin är numera avslutad, vilket innebär att hela sommaren har tillbringats med det ovannämnda.
Vi, jag, får aktivitetsstöd under hela denna resa, vilket förut innebar 223kr om dagen. Sen ett halvår tillbaka steg summan för mig och hamnade på 245kr om dagen.
Till det innebär ett hårt slitande arbete, där vi som elever faktiskt jobbar som om vi vore anställda.
Särskilt nu på sommaren då vi går efter de ordinaries arbetstider till fullo.
Med 9 timmars arbetsdag, 10 timmar med raster.
Jag räknade ut igår vad jag får som timlön.
27kr.
Det kändes plötsligt som om jag åter igen var 10 år och fick veckopeng.

Under veckan som gick jobbade jag över sammanlagt 2½ timme.
Det får jag inga pengar för, utan ta ut i ledighet, vilket de själva väljer då jag ska göra oftast.
I fredags var jag på jobbet under 12 timmar. Det kändes.
Och så jobbade jag hela helgen, vilket inte alls resulterar i fet ob.
Inte ens några extra ledighetstimmar att ta ut.
Nej, aktivitetsstöd, samma summa som varje dag, om man bortser ifrån att inga pengar skickas ut för helger. Istället får vi möjligtsvis ledigt en måndag för att kompensera. Under lördagar hinner inte ens ob-tiden närvara. Den inträffar på kvällen. Men oavsett får vi inte ta del av den. För vi är elever.
Bara elever.

Idag är jag ledig. En enda dag. Jag anser mig behöva minst 2 dagar ledighet i rad för att kunna slappna av helt. Men icke.

Men okey, nu är det dags att vara positiva.
Jag får faktiskt pengar för att gå en utbildning.
Jag får runt 5000kr varje månad för att lära mig saker, och förmodligen senare få ett jobb på företaget. Det är under existensminimum, men hey, jag bor inte i de fattigaste delarna av Afrika.
Den 11 Augusti tar utbildningen slut. Det är väldigt snart!
Sen går vi i anställning förmodar jag.
Och en riktig lön infaller.
Tja, en lön iaf.
Vilket för mig innebär en jävlans massa tusen kronor extra på kontot varje månad.
Himmelriket så sätt.


Men seriöst.
27kr i timmen.
Arbetsmarknadspolitiska program kan ta sig på något censurerat ställe.

Tjofräs

Jag upptäckte just att jag är placerad som nummer 26 på bloggtoppen.se.
Det kändes ungefär som att få en knytnäve i magen, konstigt nog.

Samma känsla som man kan få då man vet att man gör något totalt förbjudet, och börjar plötsligt tro att någon har sett det man gjort. Den obehagliga känslan av att vara bevakad och blir rädd för att allt ska spridas vidare till alla andra runt omkring.

Eller så innebär knytnäven samma sak som en total överraskning om att man ens finns där.
Förmodligen det andra.

För inte är det något negativt inte.
Jag håller bara på att skapa mig ett namn.
aprilsaga.

5 bra respektive dåliga saker..

..med en katt som heter Pyret

1. Han står alltid och jamar mot en och undrar varför det tog så lång tid att komma hem då jag öppnar dörren.
2. Han har en förmåga att alltid hoppa upp i mitt knä, då jag sitter på toaletten, och börjar gosa med mig.
3. Han är ett frivilligt och gratis sovsällskap.
4. Han älskar att lägga sig mot mitt bröst och axel och gosa in sitt huvud vid min hals/nacke och slumra in...i vaggan så fin.
5. Han är extremt duktig på att täcka över sina toalettbesök.


1. Han står alltid ivägen då jag kommer hem, och det slutar ofta med att jag snubblar över honom då han springer runt mina fötter.
2. Han har en förmåga att alltid hoppa upp på mig då jag sitter och skiter, och förväntar sig att jag ska vara helt inne på att gosa.
3. Han lägger sig ibland och sover med mig, men hur jävla skönt är det när man får massa hår överallt och det är varmt så inihelvete att man knappast vill ha en varm hårboll i nacken?
4. Han älskar att invadera mitt bröst och nacke vilket även där alltid slutar i en jäklans massa hår. Men till råga på allt är det jäkligt svårt att använda bägge händerna på tangentbordet om man ska orka ha en tung katt på sin arm, som stöd.
5. Han är en jävel på att, för tillfället, skita på golvet precis utanför lådan, och drar över papper, reklamblad och TIDNINGAR..som ligger i närheten. Vem fan vill läsa bajstidningar? Seriöst.

Segpropp

Hm..
det går segt med bloggandet just nu.
Bara så du vet.

...

Det blev ingen orgel förresten.
Beslutade mig för att tacka nej, så nu går den tillbaka till sopen.
Amen.

Lidl

Kommunen har förstört en stor del av en träd-och gräsbevuxen park här i staden vilket har fått mig att pusta och stöna över hur jävliga de ska vara.
Men den största boven av alla är Lidl.
Ja, Lidl har kommit hit, satt sitt stora arsle på en fin gräsmatta.
Nu fick jag reklamblad hem om att det ska invigas om några dagar.

De har satt butiken stategiskt bredvid ett ålderdomshem, och varje gång jag åker in till stan med bussen blir jag tvungen att antingen knipa ihop ögonen så hårt som möjligt, eller sända en hotfull blick ut genom fönstret. För självklart placerar de det sablans skithuset på samma väg som bussen tar.

Jag bestämde redan från början att bojkotta.
Jag vill inte bidra till en dum butik.

..och så fick jag som sagt reklamblad hem.
Med massa erbjudanden, möbler och hela fadderullan.
Jaha.
De såg rätt så trevliga ut.
Första eldprovet med andra ord.

Lidl, Lidl, Lidl, du ska inte få mig på fall.

Hjälp mig att välja

Jag behöver hjälp!

Pappa har hittat denna elorgel i sopen (ja..) och nu undrar jag om det verkligen är något att ha.
Det funkar tydligen.
Men gah!
Hjälp.

Ser inte direkt ut som om man kan spela für elise på det..

..ser mysko ut också.

100 saker om mig

Jag hittade en sådan här lista hos en annan bloggare och bestämde mig för att göra en likadan.

1. Jag har "en sak" för pojkmagar.
2. Jag tycker mig vara duktig på att skriva.
3. Jag spelade trumpet i två år, min lärare blev besviken när jag slutade - en talang som dog.
4. Jag har ett stort bekantskapsnät över stora delar av sverige.
5. Jag har bara några få nära vänner.
6. Jag var den blyga och tystlåtna tjejen som ofta var ensam då jag gick i skolan, uppåt åren.
7. Jag är inte längre samma person som jag var då.
8. Jag har en nära kontakt med mina känslor - åt båda hållen.
9. Jag har bara badat en gång i år.
10. Jag funderar redan nu på hur jag ska lyckas få ihop en lista på 100 saker.
11. Jag kan sjunga.
12. Jag har en ärkefiende som en gång var min bästa vän.
13. Jag har aldrig blivit så sårad som jag blev av mitt senaste ex.
14. Jag insåg för längesen att det inte bara var hans fel.
15. Jag tror jag har haft, med min familj, 69 katter sammanlagt.
16. Jag är en nagelbitare.
17. Jag har just nu svårt för att sova pågrund av att jag saknar sällskapet jag sov med för två nätter sedan.
18. Jag skulle vilja göra något åt allting som jag påstår mig vilja göra.
19. Jag vill alldeles för mycket och gör alldeles för lite.
20. Jag har tagit ridlektioner.
21. Jag är rädd för stora djur.
22. Jag har haft Michael Jackson som min stora idol.
23. Jag har en minneslåda där jag samlar saker från resor och ex.
24. Jag fick en rosa vibrerande dildo i 20års present av min syster och mitt första ex.
25. Jag blev av med oskulden när jag var 19 år.
26. Jag skulle gärna vilja vara vän med alla min ex.
27. Jag har nämnt ordet "ex" alldeles för många gånger än så länge.
28. Jag hade senast sex för 1½ år sedan.
29. Jag skulle kunnat haft sex i förrgår, vilket jag gärna hade haft, men jag har beslutat att vänta med det.
30. Jag har en fejkgräsmatta på min balkong.
31. Jag har gått ner över 10kg i vikt.
32. Jag älskar amerikanska kriminalserier.
33. Jag är uppväxt, till stor del, i en vänsterfamilj.
34. Jag prenumererar på Proletären.
35. Jag skänker runt 200kr till hjälporganisationer varje månad, men det är också allt.
36. Jag har börjat älska att spegla mig.
37. Jag har kramabstinens.
38. Jag är ibland lite för ärlig och öppen.
39. Jag har haft analsex.
40. Jag sitter och flinar just nu.
41. Jag förstår inte varför många får för sig att fejka en orgasm.
42. Jag tycker att första hälften av denna lista är lite väl sexinriktad.
43. Jag har inget tålamod, men ändå gick jag runt och mätte alla väggar, vrår och möbler med en 26cm trasig linjal och ritade en ritning över min lägenhet i paint genom att lägga linjalen på skärmen och mäta.
44. Jag använder handkräm, hela tiden.
45. Jag älskar att simma under vattnet.
46. Jag heter Maria i andranamn.
47. Jag har en syster som, även hon, sjunger.
48. Jag har, så länge jag kan minnas, känt att jag står i skuggan av min syster.
49. Jag har tre syskon.
50. Jag har inte så bra kontakt med min pappa.
51. Jag skulle vilja bo utomlands, men jag vågar inte släppa taget om allt här.
52. Jag har jättesvårt för att komma på något mer att skriva på denna lista.
53. Jag skulle vilja tillbringa en dag med att bara kyssas.
54. Jag äger en stor dos av självironi.
55. Jag babblar när jag blir nervös, men jag har inte gjort det på allvar IRL (in real life) förrän i förrgår.
56. Jag har aldrig varit så kittlig, men jag har tydligen mina ställen.
57. Jag älskar att läsa böcker.
58. Jag ramlade ner på ett stengolv ifrån en bubbelpool när familjen var på semester i Haninge, Sthlm. Pappa klippte bort håret och satte dit en gammal strumpa och band fast den med mammas bikinisnöre. Ärret finns på bakhuvudet.
59. Jag har en känsla av att det var då allting gick snett i mitt huvud.
60. Jag försökte inte alls vara rolig där.
61. Jag har ofta svårt för att lita på människor.
62. Jag är utseendefixerad, men allting som inkluderar en människa förändrar tillslut även utsidan.
63. Jag tycker om händer.
64. Jag använder alltför många smilegubbar.
65. Jag älskar smörsångare, och då menar jag inte sångare som kryper runt i smör - trots att det hade varit rätt skoj det också.
66. Jag har en högsta önskan som innebär att få älska och bli älskad.
67. Jag rakade mina ben igår, det började blöda.
68. Jag är beroende av internet.
69. Jag funderar på att skriva något snuskigt på detta tal, men låter bli.
70. Jag älskar att laga mat.
71. Jag har inte bara spelat trumpet, utan även blockflöjt, gitarr, bas, trummor, dragspel och piano.
72. Jag gick Estetisk Musik på gymnasiet och utvecklades något enormt mycket.
73. Jag har några mörka dolda skelett i garderoben som har gjort mig till den jag är idag.
74. Jag är väldigt varm av mig och har därför ofta svårt för sommaren.
75. Jag lyckas alltid få min hud att lukta ingrodda gamla grönsaker på jobbet, skitäckligt.
76. Jag älskar att leka med bilbanor, oavsett om det är plastmattor eller elektroniska.
77. Jag har börjat tycka om att visa min hud i form av nya, bättre sittande, kläder.
78. Jag tycker om disneyfilmer.. och skräckfilmer.
79. Jag älskar att leka och busa.
80. Jag filosoferar alltför ofta varför jag är just den jag är och varför jag tänker mina tankar istället för någon annans.
81. Jag är fascinerad av svenska språket och är något av en stavningsfascist.
82. Jag blir inte arg om någon påpekar att jag stavar fel, om det då inte bara är något slarv.
83. Jag älskar kinamat.
84. Jag är född i Sverige men gjord i Legolands hotell i Danmark.
89. Jag är uppväxt på en gata där alla kände alla, sedan flyttade vi till en helt ny stad (håla) där ingen släppte in någon. Där bodde vi i 7 år.
90. Jag har börjat äta yoggi till frukost.
91. Jag älskar att sjunga med till Celine Dion-låtar där man får ta i ända från tårna.
92. Jag har storlek 40 i skor.
93. Jag tror inte på gud, men skulle gärna vilja göra det.
94. Jag tycker det är roligt att klättra i träd och upp för stora stenar, men jag är skiträdd inför att klättra ner igen.
95. Jag är ofta en fegis, men en modig sådan.
96. Jag pratar ofta högt med mig själv när jag är ensam.
97. Jag har varit på Lisebergshallen, Skandinavium och Ullevi. Kikade då på Nightwish, Europe och Iron Maiden. Mycket stolt över.
98. Jag planerar att leka med isbit någon gång i framtiden.
99. Jag har fortfarande en nästan tom gammal kaffeburk stående på fläkten i köket sen 2 år tillbaka, den har bara inte kommit därifrån.
100. Jag ska inte sticka under stolen med att jag älskar att berätta saker om mig själv.

Kramabstinens

Det värsta med det här är att man får kramabstitens.
Och det elaka är att kramaren försvinner i 2 veckor till utlandet på måndag.
Och det jävligaste är att jag ska dra iväg till jobbet nu.
Jag känner ju fantastiskt grymt mycket för att jobba...
Bah.
Låt mig bara få kramas! Please.

En såkallad "filmkväll"

Det där om att sovsällskap är så dumt tänker jag låtsas om att jag aldrig skrev.

I söndags eller måndag, minns inte riktigt, började jag prata med en pojke - som jag nämnt här förut. Samma snubbe som jag sett flera gånger på bussen påväg hem. Det där med ödet, jadda jadda.
Inatt pratade vi igen, och han började kalla mig för "feeeegiiiis!" eftersom jag sa emot hans försök om att få över mig till sig. Retades mest. Efter bortförklaringar om att jag var jättetrött och sen erkände att det var skitläskigt lyckades han övertyga mig.
Jag tog min cykel och cyklade iväg mitt i natten runt klockan 1. 10 minuters cykelväg. Runt halv2 satt jag placerad i hans soffa och kikade på CSI.
Strax valde vi ut en film som vi skulle kika på - jag fick välja ut, men det var klurigt.
Kill Bill blev det.
Men den såg jag inte så mycket av.
Jag hade nämligen placerat mig i hans 160-säng efter att han påpekat att jag faktiskt också får plats i den.
..och så började han mysa, lägga armen om mig.
Sen gick det som det gick.

Fy sjutton vad svårt det är att hålla på sig, att inte ge med sig och välkomna honom in i.. ja.. du vet. Men ha, tji fick han. Eller var det jag kanske? Försökte reta upp mig hela tiden medan jag retade honom med ord.
Han var hur mysig som helst, och skojig.
Kan tänka mig hur det vore att...

Jag sov över.
Kom just precis hem.

Och vi sa att vi skulle kalla det för "Filmkväll" eftersom jag påstod att man inte sover över på första dejten! :-P

Herrejösses.
Får höra av mig igen till honom så vi kan upprepa.. ;-)

Politik

Blir man hatad för all tid framöver av motståndare och diverse pack, samt bli satt i jobbigt fack om man börjar skriva om ens politiska åsikt här på bloggen?

..där lyckades jag t.o.m rimma lite.

Brakare mitt i natten

"Fan vad skönt det är att sova ensam ändå.. när jag sov hos syrran vaknade jag mitt i natten av att jag la av en brakare :P jag blev helt rädd, sen låg jag och knep och hade problem såfort jag somnade eftersom jag slappnade av :P funkar helt enkelt inte att lägga brakare i sällskap"

Jag försöker komma på några negativa saker om att ha sovsällskap.
Borde gå lättare att somna i vetskap om att man kan lägga brakare ifred iaf..

..De tar uppenbarligen även alldeles för stor plats, stjäl täcket ifrån mig och snarkar som en gris.
Men å så söta de är..

Äsch. Jag vill fanimej lägga mina brakare ifred.

Stadspojk

Distansförhållande är det enda jag har erfarenhet av.
Och egentligen förstår jag inte varför jag valde dem.
Pojkarna, så sätt, var söta - men distans?

Gick alltid runt med känslan av att veta att jag kommer sova ensam inatt igen, att jag kommer sakna något så fruktansvärt och osäkerheten över när man ska kunna träffas igen.
Varje gång man skiljdes åt rann det tårar ner för mina kinder.
Ledsen över att lämna igen, vetskapen över att vi inte kommer ses på ett bra tag.
En gång hade jag svårigheter för att andas på stationen då jag stod och köpte biljett hem.
Det berodde dock på lite andra saker också, att jag skulle komma hem till mitt tomma liv igen och pojken i fråga blev ett förflutet minne.
Ändå har jag sökt mig till de som bor långt bort.
Jag har alltid velat rymma härifrån, få chansen att åka långt bort och låtsas om att mitt liv jag hade i min hemstad inte behövdes upplevas just då.
Jag la allting i den andres hand.
Mitt liv levdes då jag var med honom.
Då jag senare kom hem var allt jobbigt igen.

Ändå fortsätter jag ha en särskild kontakt med en som bor långt bort. En jag pratat med i många år. Jag fortsätter att rymma härifrån.
Men samtidigt känns det som om jag är redo, på något vis, att hitta någon där jag själv bor.
Någon man kan träffa när man får lust, någon man inte behöver fälla tårar inför då man säger "hejdå", för man vet att vi kan ses snart igen.

Jag älskar att resa iväg, åka bort till städer långt härifrån, umgås med människor, kramas med pojkar. Det är ett av mina intressen, att åka iväg och träffa folk.
Kanske därför distans har varit en stor grej.
Bland annat.

Att man sitter på internet gör dock inte det hela så mycket enklare; man pratar med människor som bor överallt, långt bort, nära.
Ändå har jag alltid föredragit att hålla kontakten med någon som bor långt bort, än någon som bor nära. Förmodligen pågrund av någon sorts rädsla.
Bor personen i fråga nära så har man inte längre någon bra ursäkt till att inte träffas. "Om du hade bott närmre skulle jag kommit och kramas på dig nu" är något man ofta har sagt. Man vågar mer då det är längre avstånd.

Ja, jag är trött på distansförhållanden.
Jag vill kunna hålla i trådarna, vill kunna känna att han är i närheten, vill få uppleva grejen med att bara gå genom stan och träffas - istället för att planera in en lång tågresa.

Jag är redo för ett nära förhållande.
Och tankarna på det beror förmodligen på att det bor en snubbe här som trycker på det lite - om att ses.
Om man bortser från min lilla jobb-romans, Amir, så är det första gången jag har det i tankarna. Att det faktiskt skulle kunna hända något. I samma stad som jag bor i. Särskilt med mindre än 30minuters avstånd.

Men vem vet.
Jag har inte ens träffat snubben.
Men redo är jag, trots att skraj-känslan är jäkligt stor.

Distanspojken kommer nog dock alltid finnas i bakhuvudet.
Men kanske är det dags för en stadspojk nu.

Långt inom stadsgränsen

Han: "Hade nog allt kommit o myst med dig om det inte va så långt o kallt"
Jag: "haha. det brukar jag få höra från diverse linköpingbon och sthlmare "om det inte var så långt", och så säger en vbg'are det. Det börjar gå utför..."


Ja, jag säger då det.

Hatkärlek

Jag har sagt att jag tror på ödet.
Men tror jag verkligen på ödet?

Igår var det en som sa något om att "Det är ödet!".
Och jag flinade och tänkte "ja.. kanske det".

En snubbe jag började prata med igår fick jag direkt någon sorts hatkärlek för.
Vi började bråka direkt, var dryga mot varandra, sa spydiga saker.
Och det var roligt.
Sen blev det mer normalt snack, som sen pendlades med ännu mer drygheter.
Nu har han fått för sig att vi ska ses någon gång.
Och det är väl okey, men jävligt läskigt också.

Nu kommer det till ödet-grejen.

Snubben är, vad jag tror, samma snubbe som ofta går på bussen då jag är påväg hem. Snubben som jag ofta då sitter och glor på vareviga gång. Det vore rätt komiskt om så var fallet.


Ödet?

Pojkkramar

Pojkar.. Det är en svår nöt att knäcka.

Jag har en hel bunt av sådana i skallen.
Och jag är myssugen som tusan.

En pojk uppenbarar sig starkast i skallen.
En annan vill jag helst glömma.
Medan en tredje bara finns där för att irritera mitt myshumör.

Jag ska krama på "den starkaste" igen.
Så ska det bli.
Bara det att jag inte orkar vänta tills dess.
Nu, tack, kramas?

Möblering

Nu är jag hemma igen.
Har haft det skojigt, och jobbigt. Men mest skojigt.

Idag bestämde jag mig för att förändra lägenheten, så jag ritade av min gamla ritning över lägenheten och klippte lite, så att jag hade lösa modeller som jag kunde möblera med.
Och sen släpade jag runt alla möbler i lägenheten tills de stod på ny rätt plats.
Färdigt är det nu, och det blev jättebra! Dock stökigt, men det ska jag nog hinna fixa upp innan dagen är slut.
Eller kvällen, natten, etc..

Lyckades skapa fram två rum i ett enda!

Denna bild är på lägenheten innan jag möblerade om. Där har jag mätt alla väggar och möbler med en söndrig linjal. Skalenligt. Enormt duktigt helt enkelt.


Och här är lägenheten som den är nu, ommöblerad!
Två rum i ett enda! (Mina byråer och hyllan avgränsar rummet, skapar en vägg vid sängen.)



Visst blev det bra?
En helt ny lägenhet. Min 32" TV står på byrån mittemot soffbordet.
Superb!

Känn ingen sorg för mig Göteborg.

Nu åker jag till Göteborg och stannar där till söndag tror jag.
Vi får se.

Hej hopp!

Manisk stördhet

Jag har närmast gått och blivit manisk.
Det började med att jag bestämde mig för att en gång för alla ta itu med det stora berget med disk som befann sig i köket. Sagt och gjort, jag tog lite i taget - vilket tog två dagar.
Sedan gick jag och torkade av lite allt möjligt då jag hade tråkigt.
Plötsligt stod jag, åter igen, och diskade disk och röjde upp mer, men denna gång mitt i natten.
Sen var jag dyblöt, av svett.
Så jag tog en dusch, mitt i natten.

Igår var det likadant, jag blev manisk och började röja ur kylskåpet då jag blev trött, klockan 00. Midnatt. Tog ur alla glasskivor, diskade dem, torkade ur hela skåpet och in med allt igen. Slängde gamla grönsaker och skit, dumpade ner 4 soppåsar i sopnedkastet. Kutade fort upp för trappan för att slippa bli utskälld av grannar. Klockan var 01. Jag var helt slut igen; jag duschade. Mitt i natten.

Idag har jag inte haft så mycket maniska saker för mig, om man bortser ifrån.. hm.. jag ändrar mig. Min maniska tid fortsatte. Bar ner källsorteringskassar två omgångar, dammsög i köket, svabbade, gav Pyret sitt alldeles egna tallriksunderlägg. En avbild av sig själv.
Sen fortsatte jag i rummet, plockade iordning, dammsög.
Sedan blev det toaletten. Skrubbade, gjorde rent.
Tillsist diskade jag dagens disk.
Och så känner jag något droppa på min arm, och ngn droppe av något lägger sig över ögat.
Herrejösses, tänker jag, vad tusan händer?
Jag var dyblöt i ansiktet.
Jag droppade.

Jag tycker det är skitobehagligt att vara varm, men det var en trevlig känsla. En bra värme, men usch vad svettigt.

Nu har jag åtminstone en ren lägenhet.
Och tur som fasiken är det att jag ska åka härifrån imorgon, för hur skulle annars mitt maniska humör sluta?

Nu sitter jag här, mitt i natten, efter att ha försökt sova ett tag, och äter ifrån ett litet yoggipaket. Jag lägger mig i mer "normal" tid, men kan inte somna.
Måste jag, seriöst, upp och städa för att kunna somna?

Just nu känner jag mig mer störd än manisk. Men det innebär kanske samma sak..

Matlagning är knepet

Jag har fått tillbaka glädjen!

Stod och diskade och fick en plötslig idé som slog mig.
Jag ville laga mat, testa att göra något nytt!
Ett stort leende började sprida sig i hela mitt ansikte.

Det verkar som om det är det som är mitt bevis på att min glädje kommer tillbaka.
Jag vill laga mat.
Inspireras.
Utforska.

Har haft några veckor med bittra miner, men nu så.


Jag älskar att laga mat.

En riktig pappa

Ibland önskar jag att jag hade den där far och dotter-relationen. Ofta tillägnar jag det inte ens en tanke, men den flög på mig nu.
Tänk om jag hade en pappa som hörde av sig lite då och då, som jag bara skulle kunna ringa till då jag känner för det.
En relation där jag kastade mig om halsen då vi möttes, och kysste på kinden och kunde tillbringa en eftermiddag med att äta glass och prata om senaste pojkproblem eller diverse politiska frågor, eller vad tusan som helst.
Någon jag kunde förlita mig på, någon som alltid fanns där i vått och torrt.
En riktig pappa.

Men så är det inte.
Och kommer inte att bli.
Tanken att ha en sådan relation känns helt och hållet bortom skyarna.

Men tänk om allt hade varit annorlunda..

Efter regn kommer solsken.

Jag är en obotlig optimist känner det ofta som.
Jag mår dåligt av folk som är negativa, som drar fram alla negativa bitar.
"usch, vad mycket den kostade!" "..men den är snygg!"
"Illa att de tog lån, lån är läskiga" "..men lägenheten de skaffade är bra!"

Det finns så mycket negativitet att jag ibland vill spy galla över allt (såg du det komiska där?).
Varför inte vända på steken och se det från ett annat, klarare, ljus?
Från ett annat håll, en annan sida - istället för att göra sig ännu mer besviken och deppig.

Å andra sidan finns det inget som säger att det är olagligt att vara negativ.
Jag är det också ofta, ibland orkar man inte vara positiv.
Och om inte negativitet existerade skulle heller inte positivitet stråla över jorden.

Men till en viss grad, snälla?
Folk som alltid är negativa, varje gång man pratar med dem, de blir jag så..
trött på.

Efter regn kommer alltid solsken.
Tänker man tvärtom blir allt bara så.. mörkt.. redan i förväg.

Prestationsbloggångest.

Hu..
Jag steg in på bloggportalen.se och kände ett sting av prestationsångest.
Där är alla kändisar och okändisar samlade - samt jag själv, mitt i smeten.
Är det nu man kommer börja tävla med sig själv, med andra?
Vem blir populärast i valfri kategori?
Vad ska man skriva om för att man ska bli så sablans populär?
Hur mycket ska man behöva ljuga för att nå ända fram?

Nej..
Nu är det dags att ta några djupa andetag och köra på likadant som tidigare.
Ingen prestationsångest.
Bara skriva, om vad som helst, då det faller dig in.
Ingen press.
Absolut ingen press.
Nej.

Men åh vad skoj det vore om jag skulle hamna någonstans runt 10itopp.
Ja.
Eller nej.
Äsch, kanske.

...

Tjohooo!

Hej världen!

Nu är jag inte längre lika anonym.
Har minskat på det en bit åt gången.
Och nu kan du skåda mitt ansikte till höger.
Skoj?
Otroligt skoj.

Jävla elektroniska skitsystem!

!#¤#¤%&#””!!
skit.

Som vanligt har jag klantat mig.
Jag somnade vid 20 igår, och vaknade vid 23, sen bestämde jag mig för att somna om helt.
Jippi, tänkte jag, vad skönt.
Nu ”imorse” vaknade jag kl 12.
Jag hann använda hjärnan ngn sekund innan den fick ihop tankarna till ett enda ord ”TVÄTTSTUGAN!!”.
Sen försökte hjärnan fundera på om jag hämtade kläderna igår kväll.
Nehej, inte det.
Då blev det till att dra på sig kläder fort som fan och kuta ner.
Där stod två kassar, med kläder.
Utanför.
Men det som fanns i torktumlaren antog jag fortfarande fanns i tvättstugan.
Jävlar! tänkte jag nu.
Du ser, vi har fått ett kort var för att komma in i tvättstugan då vi har tvättid, dvs, när våran tid är slut har vi ingen möjlighet att ta oss in.
Jag måste med andra ord fjäska och attackera och vara dryg mot en granne.
För att få ut mina kläder.
Känns ju himlans trevligt.

Det är inte första gången något sådant händer.
Andra gånger har jag råkat tro att man kan sätta igång centrifugen då strömmen är borta.
Det kruxiga är att man kan heller inte få upp locket.
Men då hade vi nycklar, därmed kunde man kuta ner dit halv7 på morgonen innan nästa tvättid och trycka upp locket och få sina kläder.
Nu går inte det.
Jävla elektroniska skitsystem!

Känns just nu som om jag har världens kassaste minne.
Med all rätt.

Ödmjukt framfusig

Jag har på senaste tiden försökt att vara framfusig istället för försiktig.
Ta för mig istället för att backa.
Jag har kommit underfund med att jag bara lever en enda gång - vad jag vet - och då borde jag ju ta alla chanser jag kan få, och inte blunda för det undangömda.
Dra fram allting ur mörkret.

Jag letar efter den stora kärleken.
Den som omsluter mig med värme.
Men för att hitta den måste jag ta mig igenom flera brustna hjärtan i ett och samma hjärta.
Jag måste vara redo.
Jag måste ta för mig.

Istället för att ångra det man aldrig gjort borde man istället göra det man kanske senare skulle ångra att man inte gjorde.
Jag tog chansen i fredags, på midsommarafton.
I mitt huvud tvekade jag som fan, mina tankar var motsträvande och jag visste inte om jag skulle våga.
Men sen gav jag mig fan på det och gjorde det.
Och inte tusan ångrar jag något.

Man måste vara lite framfusig för att få något här i livet har jag märkt.
Och nu har jag börjat vandra på den vägen även IRL.
Det är något bra.
Får bara akta mig för smällar, bli duktig på att ducka i tid.
Men om 5 år gör det inget om någon krossade mitt hjärta, istället för att enbart leva i nutiden får man tänka på att saker och ting inte spelar lika stor roll längre senare.
Men ändå stanna kvar i nuet och ta för sig så mycket det bara går.
Men på rätt sätt.
Inte så att det skadar andra.

Ödmjukt framfusig.

Vem vet, midsommarpojken blir kanske en mycket god vän.
Eller en helt intetsägande människa jag någon gång kramades med för 7 år sen.
Man vet aldrig.

Det outgrundliga ödet

Ibland undrar jag vad som skulle ske om man plötsligt bytte riktning på vägen man går.
Två stigar åt olika håll, vilken av dem ska jag välja?
Jag tror på ödet.
Allt jag upplever leder mig till något annat, och allting har därmed skett av en mening. Så här var det meningen att min väg skulle vara.
Men om jag byter stig, vad händer då?
Om jag, igår, hade gråtit istället för att skratta - skulle mitt öde då förändras totalt? Eller ingår allting man gör och funderar på i en enda mening?
Att man egentligen inte "byter" öde bara för att man går åt höger istället för åt vänster, det kanske helt enkelt var meningen att det skulle ske?

Kan man aldrig lura sitt eget liv? Tänka på en sak men göra något helt annat.
Är det redan utstakat att det ska gå till exakt som det går till?

One woman's trash is another woman's treasure.
Det borde fungera överallt.
Fast i en och samma människa.
Då vi råkar ut för något hjärtslitande för det med sig nya stigar att vandra på, nya beslut att ta, nytt sätt att se på saker och ting. Allt negativt som sker kan man, hur enkelt som helst, vända till något positivt.

Hade jag inte upplevt det jobbiga jag fått uppleva skulle jag inte vara lika stark och medvetande om saker och ting idag.
Hade jag inte fått mitt hjärta krossat och stampat på skulle jag inte nu veta exakt vad det är jag vill ha, utefter min egen känsla.
Hade inte familjen flyttat från våran älskade hemstad skulle jag inte sitta där jag gör idag, med den bästa vännen jag någonsin haft.
Skulle det inte ha regnat idag hade jag inte varit lika glad för solskenet som kanske kommer imorgon.
Allt negativt för något positivt med sig.
Ofta överträffar det positiva med stora hästlängder.
Det gäller att vända och vrida på det på rätt sätt.

Men så kommer jag till biten om att kunna välja en annan väg att gå för att själv kunna förändra sitt eget öde. Går det verkligen?
Eller är allt redan utstakat redan från då jag föddes?
Att jag måste gå igenom allting för att tillslut ta mig till det outgrundliga slutet?
Hur skulle jag ha varit om saker aldrig hänt?

Mina frågor tar aldrig slut.
Men det är kanske meningen att det ska vara så, helt enkelt.

Synd för rynkorna

Pojken med de söta rynkorna i mungiporna då han ler är inte redo för att inleda något nytt.
Var inte jättelängesen han hade flickvän.

Den första pojken som är ärlig och berättar det snabbt och lägger alla korten på bordet.
Jag skulle kunna springa dit och kyssa honom bara för ärligheten.
Trodde inte såna fanns, efter vad jag erfarit.
Kyssa honom tänker jag dock inte göra.

Kanske håller vi lite kontakt, vi får se.

Synd iaf, han var ju väldigt mysig att krama på.

Halvgnäggande gubbe

Då jag var påväg hem och just skulle runda hörnet på huset jag bor i cyklade det förbi en gubbe som kollade in mig som tusan och gör snart ifrån sig ett konstigt ljud som lät som en blandning av grymtande och en häst som gnäggar.
Jag har blivit en trafikfara.
Ger gubbar hjärtattacker med min nakna hud.
Nästan iaf.

Midsommarpojke

Midsommarafton förde visst med sig lite mer än vad jag trodde innan.

Den tråkiga festen blev rolig då vi sökte oss en liten bit bort till en annan fest, och slutade med att jag fick en pojke i minnet.
Der här ska bli intressant.
Hoppas jag.

Så söta rynkor i mungiporna när han ler!

Mitt hål

Som många vet har jag lite konstiga associationskopplingar..
Men det gick inte att tänka något annat då jag läste min felstavning på förra inlägget (som dock nu är ändrat..)


"Då jag kom runt hörnet såg jag att en av dem, killen, kikade åt mitt hål men vända bort huvudet."

Det lät ju trevligt, men är mitt hål så förbaskat jobbigt att titta på?
Nej, förlåt.
Men jag kunde inte låta bli. :P

Stilpoliserna

Jag har börjat kika lite på "Stilpoliserna". Två kvinnor som väljer ut två stycken illa klädda kvinnor i varje program, och visar dem vad de inte borde ta på sig. Istället får de en helt ny garderob och de blommar ut helt och får stjärnor i ögonen. Ser glada ut och nöjda med sig själva - en gång för alla.

Jag lyckades få mig att blomma ut helt av mig själv, få stjärnor i ögonen och le självsäkert, och känna mig sexig och snygg. Jag är iofs bara 22 år, men jag har haft ungefär samma klädstil i minst 5 år, vilket har varit bedrövligt. Jag har gömt mig helt enkelt.
Men jag tog mig ur.

Förra helgen skulle jag möta upp mina vänner i Alingsås. Jag såg dem gå långt framför mig men de hörde mig inte, så jag lät bli att ropa och istället överraska dem genom att möta dem rätt snabbt efter att de själva hittat till platsen. Då jag kom runt hörnet såg jag att en av dem, killen, kikade åt mitt håll men vända bort huvudet. Snabbt vände han tillbaka huvudet och satte ögonen i mig. Det var som om han hade sett något han kände igen, men att det ändå inte var samma person. Det kändes så åtminstone. Jag log stort och strax fick tjejerna syn på mig. De spanade in mig och berömde mitt nya utseende.
Och det var som de just sa på TV.
De viktigaste kommentarerna är från sina närmaste vänner, att få höra hur de tycker.
Och trots att de har varit med om min förvandling en del så visade jag ändå en ny sida av mig de tidigare aldrig sett.

Allt detta tål att upprepas om och om igen.
Men det är bara så; Livet är helt klart värt att leva från alla håll nu.

Extra, extra! Lärare strippade i Vänersborg!

Antingen har Expressen extremt lite att skriva om, eller så är detta en enormt stor chock för hela Sverige. Usch och fy, liksom.

Jag var i stan nyss och gick förbi tidningsframsidor, GT/Expressen visade; "Lärare i Vänersborg strippade på skolavslutning!" Extra, extra!
Jag var tvungen att bromsa in, backa och ställa mig och flina en stund.
Sen när jag kom hem klickade jag fort fram artikeln.
Skåda den här, med andra ord - klicka just precis här.

Lilla Vänersborg blir ännu en gång känt.
Det är nu jag ska vara stolt över att bo här.
Ja.
Haha.
De där lärarna får gärna komma och strippa för mig också.

Ett mycket blött dopp

Årets första dopp skedde i måndags. Ja, dopp som i att bada.

Åkte till Vårgårda för att ännu en gång träffa norrlandssnubben; f.d. jokkmokk'sbon; Umepojken, etc, etc. Denna gång i sällskap av sin flickvän. Lite nervöst var det, trots att jag träffat honom under sammanlagt två veckor tidigare, men vi har alltid lyckats ha ungefär 2 års mellanrum på våra möten. Men båda var skojiga, och passade bra ihop. Hon var förövrigt hur go som helst.

Senare på kvällen, eller eftermiddagen, beslutade vi oss för att dra oss till sjön för att ta ett dopp eller två. Jag hade dock inga badkläder.
Drog snart av mig mina byxor efter att ha sprungit runt och letat efter en säker, gömd, plats att näcka på. Dock lite svårt när man står ute på en stor sten och det enda man kan gömma sig bakom är snubbens rygg. Men eftersom jag försöker sparka undan den blyga gamla jag så satte jag mig ner med benen i vattnet utan byxor. Strax joinade tjejen också och då kände jag mig tvungen att hoppa i plurret helt, så efter lite tvekan drog jag även av mig tröjan och stod där i bara underkläder. Helt omöjligt hade det varit förr i tiden. Men nu så visade jag det jag ägde. Nästintill.
Varför är det svårare att visa sig i underkläder än i bikini förresten? Någon mental fixering?

Eftersom jag hade brist på badkläder hade jag även brist på handduk vilket resulterade i att jag stod upp och lät vinden torka mig en stund, sedan drog jag på byxor och tröja över de våta underkläderna. Beslutade mig dock för att dra av mig den där brösthållaren, vilket senare resulterade i en hel del långa blickar från diverse snubbar och pappor. Ofta i en och samma person.
Det lyckades även se ut som om jag hade kissat ner mig.
Blöta underbyxor. Blöta byxor. Blött. Ja, du hajjar.
Men det försökte vi lösa genom att, alla tre, sätta oss så bredbent vi bara kunde i en sorts manlig era. Det stod ett tåg framför oss, och jag kan bara gissa hur det såg ut för de som satt i det. Men men, är man blöt så är man.. Jag försökt alltså bli torr genom att fläkta lite.

En sak har jag åtminstone lärt mig efter den dagen.
Åk aldrig tåg i blöta trosor.
Ta av dig dem.
Ingen märker det ändå.
Jag lovar.

Utstirrad osäkerhet

Vad det så här jag kände mig för inte alls länge sen och flera år tillbaka?
Usch, säger jag.

Jag gick ut i normala kläder. Ja, om man ser på hur jag klädde mig förr.
Jag har tvättid idag och har inte orkat duscha idag, med andra ord ville jag inte dra på mig kläder som jag kommer använda i veckan.
Så, det återstod de gamla, de jag använde förr, senast för några månader sedan.
Den känslan jag hade kan jag inte förstå att jag lät mig ha.

Kände mig så fruktansvärt utstirrad, osäker, obekväm, ful. Allt kändes fel. Är det så jag har känt mig? Inte så jävla konstigt att jag har varit så sablans osäker, att alla mina rörelser har strålat osäkerhet.
Overkligt att jag lät mig vara sådan under en så lång tid.
Tur att jag har tagit mig ur det.

Jag lovade mig själv att aldrig dra på mig plaggen igen, men har ändå haft dem i garderoben.
Nu är det dags att de försvinner.
Så att inte ens en tvättdag kan få dem på mig.

Och därmed basta.

Eftertraktad retsticka.

- bah. jag vet inte vad det är för särskilt med dig egentligen,
jag slutar aldrig.
- Sånt som händer vettu.


Det är ett mysterium helt enkelt.

Ännu en egoberättelse

Min ytliga förändring började då jag åkte med mamma till affär för att inhandla ny bh till mig.
Som vanligt hittade jag knappt någon, men tillslut fann jag en enda. En dyr sate.

Sen blev jag less på allt.
Mamma var kvar i provhytt och provade kläder.
Jag beslöt mig för att ta en rundvandring i affärer och faktiskt plocka ner de kläder jag tycker är snygga.
Men inte bara plocka ner dem, utan att göra det med en vetskap om att de faktiskt kan vara snygga även på mig.
Eller kanske ännu snyggare.
Så jag gjorde det.
Gick igenom hela affären och plockade ner de plagg jag förr har deppat över.
"De är snygga, men jag kan inte ha dem".
Jag hade inte ens försökt ha dem!
Många plagg passade inte, men så kom vändpunkten.
Jag köpte en överdel och jag var överlycklig.
Sen köpte jag massa skor.
Sen gick jag till ännu en till klädesaffär och köpte tre plagg till.
Plötsligt var det roligt.
Plötsligt hade jag fått tillbaka mitt långt tillbaka försvunna självförtroende.
Det var JAG som valde kläderna, jag som började vandringen mot en ny människa.
Jag som tog steget.

Jag har alltid varit den tjejen som avskyr att gå i klädesaffärer. Jag har närmast vägrat.
Det har jag kanske nämnt tidigare, men det tåls att upprepas.

Jag har till och med köpt kläder över internet, som sitter bra!
Tidigare har jag sagt att jag aldrig någonsin kan eller skulle kunna beställa kläder över internet.
Det funkar helt enkelt inte.

Många ser förmodligen detta som en skitsak, en ytlig skitsak.
Köpa massa kläder? Bimbobrud.
Har du blivit ytlig? Slösa massa pengar på kläder? Snobb.

Men det innebär så mycket annat.
Hela jag förändras.
Inte bara till det yttre.
Jag mår bra inombords, jag vågar ta för mig mer, jag har hittat min riktiga identitet.
Den jag så länge har sökt efter.

Vill någon försöka plocka ner mig på jorden kommer det bli ett ganska så dödfött försök.
Jag svävar inte uppe i det blå.
Förr grävde jag med naglarna i jorden för att ta mig upp, nu har jag stampat ner marken och står med båda fötterna stadigt ovanför.
Det finns med andra ord ingen jord att plocka ner mig på.
Jag står redan på den.


Från det ena till det andra..
Fan vad jag vill gå på en dejt med någon söt pojke!

Slemmigt stånd

Igår tog jag mig till Alingsås för att gå på potatisfestivalen (En årlig stadsfestlighet med karuseller och framträdanden, firar potatisen. Närmare bestämt Jonas Alströmmer, som tog hit potatisen. Han kom från Alingsås.) Min kära syster skulle vara en av dem som sjöng på scenen, det var huvudsaken till varför jag tog mig dit. Hon sjöng bland annat ”Evighet” (Carola).

Men innan det skedde mötte jag upp Helene, Hugo och Jennie och sökte oss till en plats lite längre ifrån alla andra människor. Efter många om och men beslutade jag mig för att vara med och parta och sen gå vidare efter syrrans uppträdande. Lyckades få i oss en del akoholhaltiga drycker, stapplade sedan mot scenen för att blicka upp mot systeryster med tårar i ögonen. Jag lyckas alltid bli så jäklars rörd. Och Stolt.

Så var det äntligen dags att dra igång partandet på riktigt. Jag och Helene placerade oss nära järnvägen på en gräsplätt och hävde i oss lite till, och snart fick vi sällskap av Hugo då vi knallade vidare till det såkallade öltältet. 25årsgräns. Jag beodrade Helene att ta av sig min jacka hon hade lånat eftersom ”det är lättare att komma in på ställen om man visar lite hud..” Sagt och gjort, vi gick dit. Vakten frågade hur gamla vi var, och vi svarade ärligt vilket resulterade i att de ville se våra idkort. Det är tydligen alltid så. Det gör inget att man är yngre än åldersgränsen, bara man är ärlig och har ett idkort med sig. Vi kom självklart in.

Strax började jag kika efter alla möjliga sorters pojkar, jag var sugen på pojk helt enkelt. Kollade in Hugo’s kompisar. Men kopplade bort det totalt då flickvännen till en av dem satt bredvid och den andra var bög. Kändes lite smått.. onödigt.. att ens försöka då. Men dansa skulle vi göra. Jag och Helene, och hon skulle samtidigt passa på att hitta mig en pojk.. Ja.
Vi vinglade till dansstället som bestod av massa medelålderspar och fjortisar, Helene riktade tillslut in sig på två killar som stod längre bort, med en cigg i handen. Hon säger något om att jag behöver en pojk, och det slutar med att vi tar var och en till dansen.. Av alla killar på stället tar hon de första bästa - mindre snygga - killarna. De kom tydligen från Uruguay (Nära på det land Sverige besegrade i Fotboll!), pratade mer tyska än svenska, och bodde i Sollebrunn sen 3 månader tillbaka. Okey. Jag sa något om att jag bara kan prata högstadietyska, och svarade på frågan hur gammal jag var, ”siebzig” vilket betyder 70. Han tolkade det som 17, och jag protesterade som fan. Tillslut efter mycket pladder och tankeverksamhet kom jag fram till att min ålder heter ”zweiundzweizig”. Han var 23. Såg ut som några år äldre.

Jag är tydligen enormt duktig på att dansa närgånget, gnida mig mot, trycka mig mot.. och smart som han är följer han mina tendenser. Känner att han trycker sig mot mig.. Efter en låt tar han sig större friheter, när nästa är pågång känner jag något hårt tryckas mot mig, och jag börjar panikartat flacka med ögonen för att få tag i Helene’s blick. Men utan resultat. Han försöker kyssa mig, han lyckas med att blöta ner hela munnen och halva hakan, nästa gång vänder jag bort huvudet och istället letar han sig till min nacke. Nu börjar det bli grymt obehagligt. Okey, hade varit helt okey om snubben var snygg! Men naej. Han var mest äcklig. :-P
Jag bestämde mig för att slita mig loss efter att låten var färdig, kände ännu mer hur något växte mellan oss, ja, mellan hans ben självklart. Och då låten tog slut drog jag mig loss, smög mig mellan Helene och Hugo och viskade i helene’s öra ”Hjääälp, rädda mig!”. Grabben förstod inte riktigt vinken utan frågade efter mitt telefonnummer, först hörde han inte mitt svar så jag fick upprepa ”Nej, tyvärr..” och han försöker krama om mig och jag säger ”..hejdå, tack för dans” och smiter iväg med Helene.

Okey, jag sa att jag var sugen på pojk, att jag kände för att hångla. Men någon måtta får det väl vara. Haha. usch. Han var slemmig. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Uppenbarligen kan jag tända killar genom att gnida mig mot dem, det fick jag ju ett.. rejält.. bevis på. Men hur svårt är det att tända slemmisar?

Strax efter denna minnesvärda dans drar vi in till öltältet igen och köper oss lite mer dricka. När vi sätter oss ner hör jag någon säga ”Men hej Susann!” (Ja, jag heter det ja.). Det var min lillebror’s gamla kompis, en av dem som även var uppe hos oss för en vecka sen då lillebrorsan tog studenten. Niklas. Han har vuxit upp och blivit fin t.o.m. Sen satt det en annan bredvid som jag kände igen från barndomen, jag kallade honom för fel namn, men kom sen fram till att det var en storebror till den andra som var uppe här för en vecka sen. Han var som jag mindes. Mindre trevlig, hälsade knappt. Lillebrorsan är trevligare.

Jag börjar märka av att jag är uppväxt i denna stad då ännu en gammal ”kändis” säger mitt namn bakom mig. Denna gång var det Emma L! Min gamla barndomskompis som jag brevväxlat med samt nu på senare tid pratat på en community. Henne har jag inte träffats sen 6an tror jag. Några år sedan. Det var jätteskoj att prata med henne, lika trevlig som alltid.

Sen tar kvällen slut då klockan blir 02.00 och stället stänger. Vi vinglar bort mot bilen och åker hem med ett stopp på vägen i förebyggande syfte ifall någon av oss mådde dåligt. Vilket vi inte gjorde. En perfekt fylla. Med fint resultat nu dagen efter.
Både jag och Helene har knappt kunnat röra på oss utan att huvudet ska dunka.
Vi hamnade på en pizzeria innan jag åkte hem med tåget, och nu sitter jag här.
Halvt bakfull och med minnen av en slemmig kille med stort stånd.
Och den där Niklas har faktiskt växt upp och blivit fin ja..
Hmhm.

Priviligerad

Ibland får jag känslan över att jag är priviligerad för att vara nära vissa personer.
Få tillfälle att krama om dem och vara så nära som man bara kan.
Att det är något stort att jag fått möjligheten.
Kommer på mig själv med att sitta och le stort då jag tänker på att jag är en av de få som funnits i den situationen med den personen/ de personerna.

Men så kommer jag på mig, och börjar inse att just de tankarna är väldigt nervärderande mot mig själv.
Varför skulle jag vara priviligerad till att vara nära andra?
Att det är något stort för mig att jag är en av dem som varit hos någon?

Jag hade de första tankarna då allt pågick med min första.
Att det var coolt att jag var en av dem han hade varit med.
Han som kände så många, som var välkänd, och jag fick möjlighet att vara nära.
Inte så väldigt många andra.
Jag.

Helt knasigt då jag tänker efter. Varför satt jag och flinade över det?

Skulle någon ha varit priviligerad för något hade det varit han.
Inte jag.
Han fick vara nära mig.
Det är inte många som får.

Ju färre - desto viktigare.

Men varför finns den där känslan av att vara priviligerad överhuvudtaget?
Är det bara jag som har den?
Nej, det har jag svårt för att tro.
Men kanske bara några få som avslöjar det.
Vem vet.

Jag har avvecklat dem en hel del iaf.
Tankarna om det.
Jag anar att den handlar om att självkänslan har vuxit.
Då växer allting annat också.

Hemlighetsmakeriet

Jag förstår inte hur en människa kan sjunka så djupt gång på gång på gång..
Något nytt dyker upp, det tar ett tag, tillslut smälter man det och vandrar vidare, och just då man fått in lugnet på nytt kommer det en ny sak. Om och om igen.
Jag förstår helt enkelt inte.
Hur kan man?
Hur kan man leva med sig själv om dagarna?
Somna på kvällarna, vakna på mornarna och sen bara rycka åt axlarna åt allting som om det kvittar?

Jag är så jävla less.
Det finns egentligen inga ord för att beskriva.
Men less är jag.

Men det jag mest är förbannad på är all jävla hemlighetsmakeri.
Det tar aldrig slut, och personen i fråga går alltid fri ur allting.
Varje jävla gång.

Inte konstigt att det kommer fram saker gång på gång på gång.
Finns det ingen som stoppar så är det bara att fortsätta..

Studenten

Idag tog min lillebror studenten!

Trött

Usch, vet inte riktigt hur jag ska orka med de här arbetstiderna jag har nu.
Är redan slutkörd.
för många timmar om dagen med för mycket tungt arbete.
Sen att man har konstiga lediga dagar..
Var ledig i söndags och måndags, sen jobbat alla dagar, och ledig imorgon - lördag, och sen jobba till fredag. Just nu känns det som om jag borde sova hela dagen imorgon, men det funkar ju inte heller.
Mitt huvud är numer helt kört, huvudvärk lite hit och dit.
Frustrerande.
Allt.

Men ändå ett rätt så roligt jobb, lägger bland annat upp fina festfat.
Och en sysselsättning är det, som snart leder till riktigt jobb, dvs. med riktig betalning.
Istället för att slita ut sig för ett aktivitetesstöd som knappt är något alls.

Där försökte jag klämma in lite positivitet, otroligt osäker på ifall jag ens lyckade.

Cykel

Nu har jag en livs levande cykel.
Eller, så mycket levande är den iofs inte, men en cykel är det iaf.

Fick hjälp att fixa ihop den av B, och idag gick jag med den till stationen för att pumpa upp däcken. Sen var jag tvungen att cykla halvägs tillbaka för att köpa ett cykellås.
Så nu är jag lite fattigare.
Men imorgon börjar dagen med en lång cykeltur.
Det är bra, får man gratis träning.

Får hoppas att det inte regnar..

Kyss

Jag borde fanimej böja mig fram och kyssa honom rätt på munnen nästa gång jag går förbi och säger "hejdå".
Det om något lär väl förvåna honom.

Om jag nu kan gå till jobbet morgonen därpå utan att vara tvungen att gömma mig.

Från "hejdå" till mjuk säng

Att ett litet "Hejdå" kan betyda och innebära så mycket.
Det har blivit en sorts tradition att vi alltid säger det till varandra.
Först går jag mot honom, och vi fäster ögonen i varandra, och sen säger en av oss "hejdå" medan den andra härmar.
Varje gång i den jäkla bussen.
Varje gång jag ska gå av är han redo att möta min blick.

Det skedde senast för en timme sen.
Och fortfarande tänker jag på det.

Vi pratar aldrig längre på jobbet, kan säga "hej" till varandra lite då och då. Han går ofta förbi, och jag sneglar alltid på honom. Han sneglar också men tittar sen bort. Jag följer hela hans väg med blicken.
Kan inte låta bli.
Och så säger vi hejdå varje gång jag går av bussen.

Jag är expert på att tänka på saker alldeles för mycket.
Därför betyder det där ordet och ögonen mer än vad det kanske är.
Men sablans.
Båda vill hälsa på varandra iaf.
Och jag vet att han har en mjuk säng.
Har liksom redan provat den.

Lill-lördag

Det börjar gå smått utför med mig.
Kan man få för sig.

Sitter här med en mugg innehållandes tequila rose utblandat med mjölk. Skitgott. Samma som dooleys blandat med mjölk, fast jordgubb då..

För första gången tänker jag använda det namnet, för denna dag, som jag verkligen avskyr.
Lill-lördag.

Från Svensson till Kändis

Jag började fundera på vad det är för särskilt som lockar läsare till en blogg.

Man kan skriva om vad som helst, bra ämnen, dåliga ämnen, intressanta, intelligenta, slarviga och konstiga ämnen, men ändå inte ha en särskilt stor publik. Man bygger en blogg som bara är en axelryckning för andra som läser den. Oavsett om du skriver lika bra som den kändaste kändisen så kommer du aldrig upp i de läsarsiffror den kändisen skulle ha kommit upp i.

Svensson blir ofta inte synlig för omvärlden, man måste alltid göra något enormt stort, eller litet, som skapar ett djupt intryck en enda gång. Någon måste självklart få syn på det. Har man lyckats med detta har man all chans i världen.
Plötsligt blir Svensson en känd person som skriver intressanta saker. Likadana saker som sin granne som ännu inte är känd. Men du lever på vågen från det djupa du en gång skrev.

Det existerar en sådan just nu. Den person som fick mig att starta min egen blogg.
Personen lyckades lämna ett intryck på många människor, som senare spred sig, och nu spelar det ingen som helst roll ifall det skrivs tråkiga saker på bloggen eller inte. Det är inte betydelsen i orden som är grejen, det är enbart att orden existerar på sidan som är det viktiga (utesluter dock inte att personen i fråga skriver intressanta saker).
Personen kan till och med låta bli att skriva ett tag, ändå kommer det strömma in människor till sidan för att uppdatera sig. De tröttnar aldrig.
Svensson har plötsligt blivit känd och det spelar inte längre någon roll vad den gör.
Bara den gör något, om ens det.

Trogna läsare, kallas det.


Och förmodligen är det en sådan publik man själv söker efter.
Vad är det man ska skriva för att lämna ett långvarigt intryck som man sedan kan glida på som på en räkmacka?

Jag har dock en liten skara jag med, en jag blir glad över.
Det är roligt att skylta med sitt liv.
Lite egocentriskt, men det verkar gå hem.
Som för alla andra bloggare.


Förövrigt ska inget av det jag just skrev tolkas negativt, det är bara dumt.

Jävla frys

ibland är det dumt att vilja äta frukost..

Jag gick till köket för att plocka ut bröd ur frysen och märker att brödet är tinat. Tänker, vafan?
Allt är tinat! Frysen är antingen avstängd eller fungerar inte. En underbar start på dagen, på min lediga dag.
Det visar sig sen att en knapp som sätter på och av frysen har blivit intryckt. Slutar även med att jag slänger halva frysens innehåll i soporna och plockar ut saker som inte tål att frysas in igen och stoppar in i kylskåpet för att senare göra ett jävla storkok.
Jag måste tillbringa mina lediga dagar åt att laga en jävla massa mat.
Som jag sedan stoppar in i min frys igen.

Jamen vad skoj!

Jag tänkte tanken att avfrosta frysen för längesen.
Jag ska fanimej aldrig mer tänka den tanken.
Tydligen går allt i uppfyllelse.
Utan min vetskap.

Nu är jag hungrig.
Fan.

Ännu mer drömmar

Okey, om jag har tur så handlade förra nattens dröm inte om att jag saknar personen i fråga eller vill ha honom tillbaka. Snarare tvärtom.
Inatt drömde jag om två andra.

P, han som jag dansade med på företagsfesten, delägaren, var en av pojkarna i drömmen.
Han kom och satte sig bredvid mig och började prata med mig.
Han tyckte om hur jag hade varit den kvällen sa han, och tyckte att jag hade sjungt vackert, dock med lite fel här och där.
Jag svarade med ett skratt och att jag var rätt så packad så tonerna hamnar kanske inte alltid rätt överallt. Istället för att säga emot mig började han demonstrera hur man använder magstödet rätt, och pekade var de kan hamna fel. Helt naturligt att peka på sidan av magen och säga "hamnar tonerna här blir det ofta fel" i drömmen.
Och så tog han i och sjöng ut starka toner till en välkänd låt.
Han är inte bara söt, han sjunger även bra.
Ett litet krav jag har haft som aldrig har blivit uppfyllt, och så sitter han bredvid mig.

Sen kastades jag över till en annan dröm.
Jag var i ett rum tillsammans med två pojkar. Den ena är en som har försökt fånga mig ett långt tag, den andra är en jag var kär i för flera år sedan. Någon som har betytt väldigt mycket.
De pratade om att kramas med mig i min säng. Båda två samtidigt.
Dock mest den första.
Då han, alltså den första som försökt fånga mig, gick iväg en stund och tittade bort, kröp den andra ner under täcket hos mig i smyg. Han la sig över mig och tryckte sig mot mig.
Helt okey i drömmen.
Sen låg vi bara där och myste.
Strax kom den första tillbaka och då han kom närmare sängen drog vi över täcket på den andra så han inte syntes och jag låtsades sova.
Tror dock han förstod.
Men där låg vi.
Snart drogs tydligen min bh bort och kastades ner på golvet, och hux flux var tröjan borta. Minns inte hur.
Efter en stund skulle tydligen båda två till en pizzeria, och då han som jag befann mig med i sängen skulle iväg sa han bara "jag kommer snart tillbaka.." med ett pillemariskt leende.
Men drömmen hann inte så långt.

Det är nu jag funderar på vad sjutton det är jag drömmer.
Jag är öppen för förslag samtidigt som gamla jobbiga pojkar springer runt i mitt bakhuvud?

Det roligaste med dröm nummer 2 är denna ovilja att vilja tillbringa tid i sängen med pojk nummer 1. Det säger mer än det mesta.
Något jag redan visste med säkerhet.

Sorry du, men du kommer inte lyckas fånga mig hur gärna du än vill.

En drömtydare vore bra att ha nu.
Eller så tar jag det bara som det är.
En enorm saknad efter närhet.
Men inte tillräckligt stark för att ta vem som helst.

Cool brud i linser

Nu har jag skaffat mig ett par linser.
Det känns som om en helt ny värld öppnar sig för mig.

Jag gick ut en kort stund förut och ett leende spreds sig över mitt ansikte ju mer jag lyckades fånga i min blick.
Allt var så klart och vackert. Som det brukar vara då man fått ny styrka i glasögon, men denna gång hade jag inget hinder framför mina ögon.
Ingen sol som reflekterade, inget smuts som var ivägen, ingen kant som förstörde synen, ingen tyngd på näsan. Jag såg allting såsom jag gjorde då jag var liten.
Med en klar blick.

Friheten som det pratas om är verkligen äkta.

Jag blir närmast frälst.
Av ett par linser.

Nu måste jag fanimej skaffa mig ett par solglasögon.
Haha. Jag kommer inte ifrån glasögonen.
Men äsch, ska man vara cool får man lida pin?

Drömmen om han som borde tystas

Jag trodde att det var över och förbi, istället drömmer jag dröm om det.

Han var plötsligt här, hemma hos min familj och pratade och grejade. Jag visste inte vad jag skulle göra då jag såg honom. Jag sa ingenting. Sa bara "Oj". Sysselsatte mig med saker utan att få ögonkontakt. Distraherade mig ifrån att titta på. Undrade vad sjutton han gjorde där.
Det var ju så längesen.

Mamma och någon skulle åka och köpa dricka, brorsan satt vid datorn.
Han, med stort H, gick fram till mig, jag undvek fortfarande att titta på.
Han frågade om han fick papper.
Han ville nämligen åka till affären och köpa något fint till mig, något som betydde något.
Han ville lägga ner sin själ i det.
Sedan försökte han krama om mig.
Jag visste inte hur jag skulle krama.
Höll handen mot hans rygg, sen tog jag bort den, sen samma sak igen.
Till slut tog han tag i mig och höll om mig helt.
Jag suckade av två anledningar.

Han viskar i mitt öra, med sin fina röst, att han vill sova med mig igen och ha sex med mig.
Jag sliter mig loss och tittar ner i golvet.
Jag vet inte om jag vill.
Det var så längesen.
Jag kände mig sårad.
Jag var fortfarande ledsen.
Jag vågar inte titta på honom igen.
Nu när jag har chansen att befinna mig i hans famn igen, den famnen jag trivdes bäst i, den jag så länge har längtat efter.. då vet jag inte längre om jag vill.
Jag blir bara ledsen.
Hur kan han komma så här långt efter och fråga en sån sak?

Jag sätter mig och knyter mina skor medan han sitter bredvid och tittar på.
Jag vägrar att titta på honom.
Jag vet inte vad jag ska göra.


Nu vaknar jag från drömmen, jag suckar och säger hans namn högt och inser att det var en dröm.
Sen förbannar jag mig själv.
Varför drömmer jag sånt?
Jag vill inte drömma.
Jag vill inte uppleva det.
Jag trodde det var glömt och förbi.
Jag vill inte ha det igen.
Jag blir arg på mitt huvud.
Fan.
Jävla dröm.

MacGyver

Jag var kär i MacGyver när jag var liten, jag bara älskade honom.
Nyss var han på tv igen, för några minuter sedan.
Kände mig tvungen att kika.
Jag blev nära nog kär på nytt.

Vad är det för särskilt med MacGyver egentligen?
Är det hans hockeyfrilla, hans intelligensnivå när det gäller att komma på snabba lösningar, eller är det helt enkelt att han heter just MacGyver?

Nattliga äventyr

Inatt vaknade jag och började leta efter mina kuddar.
De har en förmåga att försvinna i sömnen.
Ofta på golvet, eller vid sidan om mig. Aldrig under huvudet.
Denna gång var de spårlöst försvunna, båda två.
Jag fick sätta mig upp för att hitta, och där låg de.
På golvet.
Nedanför sängen.
Vid mina fötter.
Liksom.
Hur har de hamnat där?
enda sättet för kuddarna att ta sig dit är ifall jag har satt mig upp och lagt dem där eller helt enkelt kastat dit dem.
Det har jag inget minne av.
Hur sjutton lyckades jag placera dem där, i sömnen?

Det får mig osökt att minnas en annan natt..
En natt då jag vaknade med en stor telefonkatalog under huvudet.
Den är gul.
Min kudde är gul.
Jag anar att jag trodde telefonkatalogen var kudden.
Men jag förstår tusan inte varför jag inte reagerade på att kudden var jävligt hård?

Jag och mina nattliga äventyr är helt åt helsikes konstiga helt enkelt.
Och fullständigt omöjliga att förstå sig på.

Avlopp

Nu duschade jag, i hopp om att jag lyckades spola ner all dynga i avloppet.
Brukar det funka?

Förstår inte..

Usch, det är något som börjar bli riktigt fel känns det som.
Flera gånger kommer jag på mig själv att sitta och vara nära på att gråta.
Men jag gör det aldrig.
Men det känns tungt och jag suckar och sedan försöker rycka upp mig igen.

Det är inte gamla spöken som hägrar, det känner jag.
Det är något helt annat.

En saknad som bestiger mig, tar över mig och vägrar ge sig av.
Lämnar efter sig små fotspår av tomhet lite varstans som blir allt större och större.

Dejt

Jag känner för att gå på dejt, någon som är på?

Hard Rock Hallelujah

Igår var det Eurovision Song Contest.
Det var hur skoj som helst att Hårdrockarna vann, Lordi.
Roligt att de skapar en liten bit historia nu.
Dock säger jag som min syster.
Det finns så mycket bättre hårdrockslåtar ute i världen, och egentligen var låten inte så megabra. Den var okey, men inte jättebra. Hade varit roligare om de hade haft en BRA låt.
Folk röstade förmodligen mest på den pågrund av att det var Hårdrock och inte för att låten var bra.

Men skoj att smälla schlagerfantaster i fejset med detta.
Trots att jag själv älskar schlager.
Men också hårdrock.

"Are children afraid of Mr. Lordi? “No, not at all. It’s their parents being afraid that make the kids afraid.“ "

Det är så sant så. Det är oftast inte barnen som är rädda för saker och ting, det är föräldrarna som gör dem rädda.

Företagsfesten

..och så var företagsfesten över.

Jag hade lyckats planera tiden så väl att jag slutade 2 timmar före de andra (Jobbade en timme övertid i tisdags, och började en timme tidigare på fredagen, därav fick jag sluta tidigare) vilket resulterade i att jag både hann duscha, göra mig iordning och få i mig lite drickbara saker. Det sistnämnda gick iofs inte så jättebra, gick snarare trögt...

Tillslut, efter lite försening, kom vi till hotellet där vi skulle infinna oss. Många hade redan anlänt, några var som vi försenade. Det var roligt att se hur alla ser ut utanför jobbet, utanför de fula arbetskläderna. Vita byxor och skjortor, med en sorts mössa man stoppar in håret i. Med andra ord hur snyggt som helst..
Efter ett tag kom även denna A som har mitt delade intresse, trots att jag försökt få bort det stannar det ändå kvar.
Alla fick två barbiljetter var och strax sprang jag och M dit för att skaffa dricka. Vi blev positivt överraskade då de räckte över oss 2 flaskor var. Såg inte alls dumt ut, gick runt med en flaska i varje hand. Vi fick en tredje biljett var av en tjej som inte skulle dricka alkohol, vilket resulterade i 6 flaskor sammanlagt.

Sen var det dans..
Ännu en gång hänger jag med och dansar som tusan bland alla de andra. Snart ångrar jag att jag tog på mig de sablans skorna. Jag förbannade mig själv, borde ha tagit mina normala skor, men icke. Ibland är det dumt att inte följa sin vardagliga stil, men har man dem i garderoben och de är snygga så.. då får man helt enkelt tåla att få blåsor på lilltåna. Usch, idiotiskt.

Vi, alla jobbarkompisar, ställde oss i en ring på dansgolvet och gned oss mot varandra. Man kan också kalla det att vi dansade.. A stod och kladdade på en annan tjej i klassen, kändes superbra att se. Dock inte att han gjorde det, snarare att hon var med på det. Fast jag måste nämna att hon drog bort hans händer från hennes bröst ett antal gånger.
Hu, haha, pojkar alltså.
Blev strax meddragen in till mitten av en annan pojk, som faktiskt är delägare i företaget, vi dansade en stund. Senare på kvällen stod vi i samma cirkel och hade fullt upp att sjunga till musiken och röra på kroppen. Strax tar en hand tag i mig och drar in mig i mitten av cirkeln, jag förstod först inte vem det var, men det visades sig visst vara P igen, delägaren. Nu dansade vi ännu mer, både mot honom med ryggen och magen, och sen lite piruetter. Jättefint. Oh ja.
Samtidigt klappade några andra händerna och tjöt.
Lyckades få ögonkontakt med honom några gånger, och även han som har hand om oss elever, han som är personalansvarig, han som man inte ens tänker tanken på att vara närmare. Kändes lite smått konstigt.

Stället var abbonerat klockan 23 då vi alla drog iväg. M fick mig och J att dra till ett annat partyställe där tydligen A skulle vara, vilket han inte var.
Lyckades få tag i honom snart och bestämde att vi skulle träffa honom utanför systemet och sen knalla hem till honom på efterfest. Jag, J och M.
Jomenvisst.
Jag minns hur man går dit, var han bor. Men ja, vi hamnade hos A. Satt i hans soffa och glodde på honom då han var hur packad som helst och viftade med armarna till musik.
Snart lyckades jag hamna i hans säng. Rätt så duktigt gjort av mig.
Jag var lite trött..

Sen drog vi hem.
Och ja, jag utelämnade lite där med mening. ;-)