Alla har väl en ärkefiende?

Den frågan ställde en människa till mig en gång, nyss.
Och jag var påväg att svara "nej, inte jag.", men höll tyst och funderade vidare på det.
Jag hade lyckats glömma av.
Jag har en såkallad ärkefiende.

Det finns bara en sorts människa som egentligen kan bli en ärkefiende, enligt mig.
Den människa som man tidigare ägnat sina hemliga tankar åt, den människa man litat mest på, den människa man har stått närmast. Stå dina vänner nära, men fiende närmare?
På den tiden var vi bara bästa vänner.

Jag, familjen, flyttade från våran hemstad till en helt ny stad där vi blev som främlingar för alla.
Jag var 10 år och skulle börja fyran.
Jag var blyg.
Snart började jag umgås med två tjejer i klassen som var bästisar med varandra.
Jag tydde mig dock mest mot en av dem.
När det hade gått ett tag, något år kanske, blev jag anklagad att ha mobbat den andra tjejen. På en klassfest, med familj närvarande, i skolans matsal kom hennes mamma fram till mig där jag stod och började anklaga mig för att ha mobbat hennes dotter. Jag var då 11 år tror jag. Fortfarande blyg. Det enda jag kunde svara var ett försök att hålla borta tårar.
Min syster noterade att något höll på att hända så hon gick fort fram och konfronterade denna mamma där hon började skälla ut henne. En vuxen kvinna går inte fram till en 11åring och börjar skälla ut henne öppet på en klassfest. Särskilt inte då det är ogrundat.
Jag har alltid varit väldigt känslig, mitt minne av det är att jag placerar mig på toaletten och gråter.
Jag har aldrig menat att göra illa någon annan, att skada någon annan. Det enda jag hade gjort var att ty mig till en tjej som jag såg som en vän, och att hon sen tydde sig även till mig var ingen grund till att påstå att jag mobbade den andra.

Vi gick vidare, vi fortsatte att umgås hon och jag igenom hela mellanstadiet och upp i högstadiet där vi hamnade i samma klass igen. Det blev bara vi två från våran gamla klass.
Vi höll ihop. Bara vi två.
Jag lyckades aldrig skaffa mig några fler vänner, utan det var bara hon. Sen då jag märkte hur saker och ting låg till, att hon var falsk mot mig, att hon ljög om vad hon skulle hitta på - gav mig ändå ingen chans att bryta upp. Jag hade bara henne, och av rädsla att mista och sedan stå helt ensam stannade jag kvar. Jag vågade inte helt enkelt.

Jag har ett så starkt minne av vad som sedan hände att det skulle kunnat ha skett igår.

Det var sommaren efter 8e klass, efter sommaren skulle vi börja 9an.
Jag visste att hon just hade köpt en ny mobil. Jag var påväg hem i bil ifrån min hemstad med min familj då vi började skicka sms med varandra. I ett av dem berättade jag att jag funderade på att skaffa mig en likadan mobil. Det var början av slutet på våran såkallade vänskap.
Jag blev anklagad över att göra ditten och datten, att alltid göra exakt likadant som hon, att vara en idiotisk härmapa. Jag blev paff, och arg, och svarade självklart på anklagelserna. Snart fick jag ett sms, jag minns det som om det vore igår. "Skillnaden mellan oss är vårt IQ och ditt FETA FLÄSK!". Hon har alltid varit extremt smal medan jag var överviktig. Inget annat sårar mer än hårda ord ifrån en vän. Dum som jag var skickade jag tillbaka ett elakt sms om hennes smalhet. Senare påstod hon att det var jag som hade börjat skriva elakheter, för att kunna bortförklara.
Vi pratade inte på hela sommaren.
Dagen innan då skolan skulle börja ringde jag till henne av rädsla för att gå runt ensam i skolan, att allt skulle gå.. åt skogen. Då jag ringde påstod hon att hon också hade tänkt göra detsamma, vilket jag tvivlade på.
Men vi "blev vänner" igen. Men fortfarande fanns allting som hade hänt kvar i bakhuvudet.
Jag började söka mig ifrån henne i klassen, umgås lite mer med de andra tjejerna. Tillslut berättade jag för några hur jag såg på min och hennes vänskap, hur hon alltid har behandlat mig med falskhet, osanning och elaka kommentarer. Att jag alltid har blivit nedtryckt och trampad på. De tog mitt såkallade parti. Hon hade varit sjuk några dagar, och då hon återvände hade tjejerna i klassen vänt sig mot henne och värnade mig.
Vi närmast frös ut henne.
Vilket var idiotiskt och typiskt tjejer att göra, men just då var det min chans att bryta mig loss.
Jag hade varit ärlig med min rädsla och sårade känslor och fått fler bekanta som tack.

En dag då vi hade lektion blev både jag och hon ombedda att gå ner till rektorn, och jag blev rädd inför vad som skulle hända. Hennes mamma hade märkt att något var pågång, och att det var mitt fel. Vi satt där, hon och jag, i rektorns rum och blev ombedda att bli vänner igen. Hon bad oss att ta i hand, jag vägrade göra det. Varför skulle jag bli vän med någon som både har tryckt ner mig, stampat på mig, kalla mig för fula skällsord och varit falsk? Jag vägrade helt enkelt, för första gången vägrade jag. Jag gick ut därifrån med tårar rinnandes och sprang in på tjejtoan, där tjejerna i klassen dök upp och undrade hur det var med mig.
Jag hade varit tvungen att "lova" att hon skulle få sitta med oss och äta i matsalen, att vi skulle släppa in henne igen i gemenskapen.
Så där satt vi, och försökte äta.

Snart var jag borta ifrån skolan i ett par dagar.
..och då jag kom tillbaka var allt tvärtom.
Då hade alla tagit hennes parti istället för mitt.
Alla var vända emot mig.
En tjej sa till mig "Bli vän med henne igen, du förstör stämningen i klassen!", och jag insåg att det visst inte lönar sig att bryta sig loss från en vänskap som egentligen bara har varit dålig.

Tillslut var det jag som var helt ensam, jag som satt i korridoren och försökte krypa ihop till en osynlig boll. Och snart kom hon till mig igen och försökte bli vän med mig igen. Hur svårt är det inte att stå emot då man är helt ensam utan någon att vända sig till? Jag minns att jag nappade på det, och tillslut åkte vi hem till henne, och allt kändes konstigt. Satt och åt den älskade maten hennes mamma brukar laga. Men det höll inte i sig så länge, jag bröt mig loss igen. Men nu utan mina såkallade klasskompisar.

En vän till min storebror och syster började uppenbara sig på skolgården, han gick då i gymnasiet. Jag gick ofta ut på skolgården och satte mig bredvid honom. Jag berättade hur allt låg till och det blev nästan en daglig sak att göra - gå ut och sätta sig på gräsmattan mitt på skolgården med honom. Strax kom det fler folk, såkallade punkare. Han drog mig in i en ny kompiskrets, jag slöts ihop bland punkarna i staden. Han blev min såkallade "räddande ängel". Och samtidigt som detta pågick började tjejerna i klassen reta mig med denna nya vän jag hade skaffat mig. Han som hjälpte mig att härda ut. De skrev ofta "mitt namn hjärta hans smeknamn" på tavlan i klassrummet. De skrek även ibland ut genom fönstret då de satt där nere, han och några andra, något om mig och min såkallade kärhet. De närmast mobbade mig för allting. Minns att han, min nya vän, hade en manlig vän bredvid sig på skolgården som skrek tillbaka till mina klasskompisar.

Ett annat starkt minne jag har är av en manlig klasskompis som hjälpte mig litegrann, den enda som faktiskt försökte. Eftersom jag och hon det hela handlar om alltid suttit bredvid varandra så var vi tvungna att fortsätta göra det. Men denna kille löste probleme med råge, han ropade till sig mig så jag fick sätta mig bredvid honom istället. Senare började vi ringa till varandra och prata.
Jag har kommit underfund med nu senare att jag, på någon återträff, måste gå fram till honom och tacka för att han faktiskt fanns där. Jag är skyldig honom ett stort tack.

Jag började fortsätta att umgås med min nya vän som jag, självklart, blev kär i.
Förmodligen var det en "OJ, du ser mig ju! - kärlek". Självklart blev det olyckligt.
Minns att en annan vän som jag senare fick mig i gymnasiet, som tillhörde punkargänget, påstod att mitt ansikte alltid sken upp såfort jag såg honom.
Än idag har jag kontakt med honom, och han betyder fortfarande något så fruktansvärt. Men just den hjälpen behöver jag inte längre, men minnet av vad han gjorde för mig finns kvar och kommer nog alltid göra det.

Jag var fri.

Sist jag pratade med henne var en liten återträff i ettan eller tvåan, ett år efter nian, vi var inte så många som slöt sig till träffen. Men hon var den ena. Hon klämde ut sig en standardkommentar när det gäller henne, något som inga utomstående ser som något negativt, men som brände mig starkt.
"Jag har hört att du har lärt dig sjunga". Jag gick Estetisk Musik.
Jag visste inte svar på det då, men då jag gick därifrån kom allting flygandes på mig.
"Nej, jag har alltid kunnat sjunga"

Det är alla ordval och tonlägen som är avgörande för innebörden av budskapet i det man säger.

Hon blev min ärkefiende, och är än idag.
Jag har inte sett henne på väldigt länge, men när jag väl gör det har jag alltid vägrat att titta på henne. Det var flera år sedan sist, och jag bävar fortfarande inför att göra det igen.
Men så har jag kommit fram till att jag faktiskt längtar till våran återträff, klassens återträff. Det är nämligen då jag tänker visa vem jag faktiskt är, vem det är jag gömde i alla år.
För hon har dykt upp nu, och har ingen tanke på att försvinna.


Efter allt som hände vet jag att man alltid är två om en sak.
Att vi hade den relationen vi hade, och att allt gick åt skogen var därmed inte enbart hennes fel.
Det vet jag. Jag bidrog till saker även jag.
Men efter det hon gjorde mot mig.. jag är fortfarande rädd för att få nära vänner.
Jag har lyckats med en, min kära Helene, men jag var fruktansvärt rädd för att allting skulle upprepas ännu en gång.

Men man lär sig saker av allting.
Jag vet nu på ett ungefär vad jag behöver göra för att inte allt ska hända igen.
Och det är nog det som är det viktigaste.
Den enda jag kan ändra på är mig själv och ingen annan.