Förstår inte..

Usch, det är något som börjar bli riktigt fel känns det som.
Flera gånger kommer jag på mig själv att sitta och vara nära på att gråta.
Men jag gör det aldrig.
Men det känns tungt och jag suckar och sedan försöker rycka upp mig igen.

Det är inte gamla spöken som hägrar, det känner jag.
Det är något helt annat.

En saknad som bestiger mig, tar över mig och vägrar ge sig av.
Lämnar efter sig små fotspår av tomhet lite varstans som blir allt större och större.