Ödmjukt framfusig

Jag har på senaste tiden försökt att vara framfusig istället för försiktig.
Ta för mig istället för att backa.
Jag har kommit underfund med att jag bara lever en enda gång - vad jag vet - och då borde jag ju ta alla chanser jag kan få, och inte blunda för det undangömda.
Dra fram allting ur mörkret.

Jag letar efter den stora kärleken.
Den som omsluter mig med värme.
Men för att hitta den måste jag ta mig igenom flera brustna hjärtan i ett och samma hjärta.
Jag måste vara redo.
Jag måste ta för mig.

Istället för att ångra det man aldrig gjort borde man istället göra det man kanske senare skulle ångra att man inte gjorde.
Jag tog chansen i fredags, på midsommarafton.
I mitt huvud tvekade jag som fan, mina tankar var motsträvande och jag visste inte om jag skulle våga.
Men sen gav jag mig fan på det och gjorde det.
Och inte tusan ångrar jag något.

Man måste vara lite framfusig för att få något här i livet har jag märkt.
Och nu har jag börjat vandra på den vägen även IRL.
Det är något bra.
Får bara akta mig för smällar, bli duktig på att ducka i tid.
Men om 5 år gör det inget om någon krossade mitt hjärta, istället för att enbart leva i nutiden får man tänka på att saker och ting inte spelar lika stor roll längre senare.
Men ändå stanna kvar i nuet och ta för sig så mycket det bara går.
Men på rätt sätt.
Inte så att det skadar andra.

Ödmjukt framfusig.

Vem vet, midsommarpojken blir kanske en mycket god vän.
Eller en helt intetsägande människa jag någon gång kramades med för 7 år sen.
Man vet aldrig.