Det outgrundliga ödet

Ibland undrar jag vad som skulle ske om man plötsligt bytte riktning på vägen man går.
Två stigar åt olika håll, vilken av dem ska jag välja?
Jag tror på ödet.
Allt jag upplever leder mig till något annat, och allting har därmed skett av en mening. Så här var det meningen att min väg skulle vara.
Men om jag byter stig, vad händer då?
Om jag, igår, hade gråtit istället för att skratta - skulle mitt öde då förändras totalt? Eller ingår allting man gör och funderar på i en enda mening?
Att man egentligen inte "byter" öde bara för att man går åt höger istället för åt vänster, det kanske helt enkelt var meningen att det skulle ske?

Kan man aldrig lura sitt eget liv? Tänka på en sak men göra något helt annat.
Är det redan utstakat att det ska gå till exakt som det går till?

One woman's trash is another woman's treasure.
Det borde fungera överallt.
Fast i en och samma människa.
Då vi råkar ut för något hjärtslitande för det med sig nya stigar att vandra på, nya beslut att ta, nytt sätt att se på saker och ting. Allt negativt som sker kan man, hur enkelt som helst, vända till något positivt.

Hade jag inte upplevt det jobbiga jag fått uppleva skulle jag inte vara lika stark och medvetande om saker och ting idag.
Hade jag inte fått mitt hjärta krossat och stampat på skulle jag inte nu veta exakt vad det är jag vill ha, utefter min egen känsla.
Hade inte familjen flyttat från våran älskade hemstad skulle jag inte sitta där jag gör idag, med den bästa vännen jag någonsin haft.
Skulle det inte ha regnat idag hade jag inte varit lika glad för solskenet som kanske kommer imorgon.
Allt negativt för något positivt med sig.
Ofta överträffar det positiva med stora hästlängder.
Det gäller att vända och vrida på det på rätt sätt.

Men så kommer jag till biten om att kunna välja en annan väg att gå för att själv kunna förändra sitt eget öde. Går det verkligen?
Eller är allt redan utstakat redan från då jag föddes?
Att jag måste gå igenom allting för att tillslut ta mig till det outgrundliga slutet?
Hur skulle jag ha varit om saker aldrig hänt?

Mina frågor tar aldrig slut.
Men det är kanske meningen att det ska vara så, helt enkelt.