Priviligerad

Ibland får jag känslan över att jag är priviligerad för att vara nära vissa personer.
Få tillfälle att krama om dem och vara så nära som man bara kan.
Att det är något stort att jag fått möjligheten.
Kommer på mig själv med att sitta och le stort då jag tänker på att jag är en av de få som funnits i den situationen med den personen/ de personerna.

Men så kommer jag på mig, och börjar inse att just de tankarna är väldigt nervärderande mot mig själv.
Varför skulle jag vara priviligerad till att vara nära andra?
Att det är något stort för mig att jag är en av dem som varit hos någon?

Jag hade de första tankarna då allt pågick med min första.
Att det var coolt att jag var en av dem han hade varit med.
Han som kände så många, som var välkänd, och jag fick möjlighet att vara nära.
Inte så väldigt många andra.
Jag.

Helt knasigt då jag tänker efter. Varför satt jag och flinade över det?

Skulle någon ha varit priviligerad för något hade det varit han.
Inte jag.
Han fick vara nära mig.
Det är inte många som får.

Ju färre - desto viktigare.

Men varför finns den där känslan av att vara priviligerad överhuvudtaget?
Är det bara jag som har den?
Nej, det har jag svårt för att tro.
Men kanske bara några få som avslöjar det.
Vem vet.

Jag har avvecklat dem en hel del iaf.
Tankarna om det.
Jag anar att den handlar om att självkänslan har vuxit.
Då växer allting annat också.