Always look at the bright side of life

Det måste finnas en jävla lag på att allting alltid måste gå åt helvete.

Igår planerade jag att börja en timme tidigare på jobbet för att få ta del av alla de saker de redan gjort färdigt då jag kommer dit i vanliga fall. Det innebär även att jag får sluta en timme tidigare än i vanliga fall.
I dessa planer fanns även en tanke om att hinna åka och handla lite snabbt innan min tvättid börjar. Vore ju trevligt ifall katten som exempel fick lite mat.
Eftersom jag i annat fall enbart har cirka en kvart på mig att fixa iordning smutstvätten innan det är dags att kuta ner till tvättstugan, har jag lite svårt för att se mig själv hinna dra till affären innan mellan varven.

Sagt och gjort, den enormt morgontrötta S, vilket då är jag, tar sig upp en hel timme tidigare, närmare bestämt klockan 05.00, och gör iordning sig. Hela tiden känner jag ett slags vemod över att komma iväg så tidigt, mest över att jag som alltid är nervös över nya arbetsuppgifter.
Jag har ju aldrig kommit till jobbet vid denna nya tid.
Precis då jag dragit på min jacka hör jag en bil åka förbi, det låter som om bilen kör i vatten så jag springer snabbt till balkongen och öppnar för att se ifall det regnar.
Mulet.
Jag beslutar mig för att snabbt som sjutton klä på mig den andra jackan istället, den som tål vatten, sen bär det av ut.
Efter halva vägen börjar jag fundera på hur många som åker bussen vid den här tiden, och strax kommer jag på en sak och letar febrilt i fickorna.
BUSSKORTET!
Den jäveln ligger i den första jackan, som alltid.
Jag gräver efter pengar istället och hoppas på att jag i alla fall har glömt lite pengar i fickorna. Men icke, självklart stoppade jag bara ner maestro och idkortet. Men vad jag har hört är det liiiiiiiiiiiiiiiiiiite svårt att åka buss med dem.
Jag går hemåt med sprudlande tankar om att.. äh.. helvete, jag kommer inte hinna, fan, jag missar bussen, varför i helvete händer det här? självklart att det skulle hända!
Men då jag kommer upp i trappuppgången snabbar jag på lite. Kanske, kanske, kanske har jag tur? Det vore ju himmelskt om bussen IDAG vore försenad, eller hur?
Jag kutar tillbaka till bussen och hoppas på att det är massor som börjar jobba vid denna tid.
Då jag börjar springa inser även jag att jag komma vara helt död på bussen om den väl uppenbarar sig i tid för min del. Men så kommer ögonblicket då jag blir tvungen till att bromsa in och sucka och vända mig om. Den blå jävla bussen åker förbi. Jag får knalla hem igen. Och sitta och göra nada i en hel timme.
HELVETE!

Men jag har hört att man ska försöka se positivt på allting. Always look at the bright side of life, som kocken som just slutat på jobbet sjöng då han just tappat ut all dagens lunch över en brunn där man skrapar ner vatten.
Så, okey. Min tur.

1. Jag fick öva mig på att lägga mig lite tidigare.
2. Jag, den oerhört morgontrötta människan, övar sig även på att ta sig upp tidigt.
3. Förmågan att inse att det är brutalt idiotiskt att köra en bil tidigt på morgonen så att jag hör den, därför är det väldigt bra av mig att jag inte har tagit körkort än!
4. Det är ingen idé att gå till balkongen och titta ut, när vädret uppenbarar sig bör man bara känna sig överraskad, livet blir mycket roligare då. Uppenbarligen.
5. Det är bara onödigt att byta jacka, den första jackan var ju ändå snyggare, men HEY, nu vet du det!
6. Jag fick en del morgonmotion. Jag gick ju ändå fram och tillbaka, och delvis sprang. Måste ju vara för något som jag var helt varm och äcklig då jag åter igen kom hem. Det sägs vara bra att träna på morgonen.
7. Det var helt enkelt inte meningen att jag skulle börja tidigt idag, det var med andra ord bra att jag missade bussen, annars skulle jag ju börjat jobba utan att veta att jag inte borde ha gjort det!
8. Jag får ett tillfälle att öva mig på att tänka positivt då jag mest av allt känner för att lägga mig i sängen och mögla.

Så.. always look at the bright side of life..

Jag fick ju ett himmelskt bra inlägg till min blogg, eller hur?
Jomenvisst vettu..
Och jag har lyckats sitta och skriva länge, så nu har jag bara 16 minuter kvar tills jag måste gå till bussen!
..nu är det bara för mig att komma ihåg att busskortet numer ligger i den andra jackan.

Häckspaning

Jag har förbannat svårt för mellanting har jag märkt.
Antingen allt, eller inget.

Sätter någon en chipspåse framför mig så lär jag inte ställa in en full chipspåse i skafferiet, den hamnar snarare i sopen - tom.
Jag måste förbjuda mig själv från saker för att lyckas.
Noll tolerans.
Helt.

Men nu tänkte jag på pojkar.
Inte på chips.
Jag hade svårt att välja, svårt att inse vem jag tänkte mest på.
Båda blev jobbiga.
Jag la ner den första.
Sen la jag ner den andra.
Allt eller inget.
Nu är mitt dilemma att jag inte vet om jag verkligen inte är intresserad..
Inte så att jag ogillar dem, och inte heller så att jag är störtförälskad i dem. Men.. något måste det väl finnas. Ska jag verkligen skita helt i dem? Och om inte, i vem av dem?
På fredag ska jag på en företagsfest (afterwork) där en av dem kommer deltaga.
Det är dumt.
Dumt, dumt, dumt.
Jag borde fortsätta på detta jag lyckas följa ett tag nu. Strunta i dem.

Senast idag spanade jag in hans häck.
Jag vet inte vad jag sysslar med.

Uh.
Denna blogg blir ju bara mer och mer intressant, eller hur?
Hujedamej.

Jag kostar 3000kr

Denna helg har jag spenderat minst 1,500kr. Det är ordentligt duktigt kan jag lugnt säga.
Jag vet inte riktigt vad jag har lyckats förvandla mig själv till egentligen.
Det var som jag sa till H; "Det är rätt coolt att jag har lyckats vara glad hela dagen, i andra fall skulle jag ha varit sur utav bara helvete efter högst en timme."
Ja, jag, H och J spenderade 6 timmar i en jäklars massa klädesaffärer.
Och Jag var den som kom hem med flest klädesplagg.

För några år sedan satte jag upp en mål.
Ett mål för mig själv, mitt liv, mitt mående.
Jag skulle ha löst mina skelett i garderoben lagom tills jag fyllde 25 år. Jag kände mig tvungen att sätta en ålder på målet för att ha något att rikta in mig på. Då jag fyllt 25 år kunde jag börja tänka på att trycka ut en unge ur mig. Jag har alltid velat ha barn, men jag har inte tänkt låta mig skaffa några förrän jag står stadigt på båda fötterna. På många olika vis.
Jag skapade mig samtidigt flera delmål på vägen.

Mitt första delmål var psyket.
Jag ska ha lyckats gräva upp alla gamla spöken och sedan krama om dem och bli vän med dem, lära mig att leva med dem helt enkelt, och gå vidare med mitt liv.
Jag har kommit en bra bit på det delmålet. Att lära mig att leva med det och att komma över det, är dock två helt skilda saker. Men jag är påväg.

Mitt andra delmål var det sociala.
Och med det sociala syftar jag på människor runt omkring mig. Jag har skapat mig en helt ny krets med människor runt mig, jag har folk som jag skulle kunna kalla vänner. En är en väldigt nära vän, med säkerhet. Jag har visat en sida av mig själv som jag tidigare nästintill har döljt. Jag har blivit mig själv. Det delmålet anser jag att jag har lyckats med. Sen finns det alltid fler småvägar att gå.

Mitt tredje delmål var mitt yttre.
För att må bra visste jag med all säkerhet att jag måste vara nöjd med mig själv på flera sätt.
Jag krymper mig själv. Har lyckats en bit på vägen även där. Har en bit kvar.
Jag gör det för min egen skull, för att jag ska vara glad över att vara den jag är. Jag ska dock inte sitta och ljuga om att andras blickar också avgör hur jag mår. Tittar någon snett på mig eller säger någon elak kommentar så tycker jag allt mindre och mindre om mig själv.
Men, har jag tagit mig så långt att jag faktiskt mår bra, och jag är nöjd med mig själv, att jag har lyckats ta mig så här långt helt av egen kraft - då är det mycket svårare för mig att trycka ner mig själv genom att lyssna på vad andra har för åsikter. På sätt och vis har jag alltid haft förmågan att låta negativa blickar mot mig rinna av mig. De enda gångerna då jag låter mig bli nedtryckt är då jag ser på mig själv med exakt samma blickar som de ger mig.

Mitt fjärde delmål var att bli en ny jag.
Även där syftar jag på det yttre.
Då gäller det alla tygtrasor man trär på sin kropp.
Kläder.
Jag har aldrig tyckt om att gå i klädesaffärer, alltid blivit sur och irriterad efter bara en liten stund. Jag har inte varit en tjej helt enkelt, för att låta sexistisk. Men nu låter jag mig vara den jag faktiskt tycker om att vara. Jag har spenderat tid i klädesaffärer, jag har hittat kläder som passat mig. Förr hittade jag aldrig någonting. Jag har vågat gå och hämta sådana kläder jag aldrig tidigare har valt. Linnen, tröjor, urringat. Mer min systers stil. Den äkta tjejen av syskonen. Nu är vi två.

Jag mår bra helt enkelt av att vara denna nya jag. Personligheten har dock funnits hela tiden, jag har bara inte visat den förr. Inte ens för mig själv.
Jag har bara låtit det sova, helt enkelt.
Men nu har jag viljan att ta mig vidare.
Att bli en bättre version av mig själv.
Inte för någon annan.
Bara för mig själv.

Så, ja. Jag har en bit kvar tills jag är framme vid målet.
Jag har ett par år dit.
Och har jag riktigt jäkla otur kommer det bli en dyr resa.
Ser man bara på den senaste månaden så..
runt 3000kr har jag spenderat.
På att bli en ny jag.
Det finns visst ett pris på allting.

Träningsnarkomanens födsel

Okey, det är så här.
Jag håller på att genomgå en förändring när det gäller både kropp och själ.
En förändring jag själv har tagit tag i och genomfört en bit av redan.
Idag kom jag till en fjärde del.

Få igång min kropp.

Jag vet att jag aldrig kommer iväg på olika träningspass eller liknande, med mycket folk, så istället tog jag hem träningspasset hit. Kort och gott; jag köpte en träningsvideo.
Friskis och svettis, 54 minuters träning på många olika vis.
Jag satte igång den direkt jag kom hem, då jag hämtat den.
Och jag höll ihop igenom hela.
Helt otroligt.
En början till något bättre.

Nu är jag fruktansvärt trött och svettig utav bara helsike.
Och golvet var dammigt..

(Tror du på dagens rubrik så måste du inse att du inte känner mig för fem öre.)

Företagsfest

Så, nu är det beslutat att vi såkallade elever också får tillträde till företagsfesten som ska hållas den 19 Maj.
Det är på den festen man inte vill skämmas ut sig. Eftersom det fortfarande pratas lite smått om företagets julfest är det ju inte direkt svårt att räkna ut att denna fest kommer vara ett mycket hett samtalsämne även till jul..

Typ, lycka till?

Åh, det ska bli skoj!
..bara rätt personer kommer dit nu bara.
Undrar om det går att locka med en chipspåse, eller ger det helt fel signaler..?
(Snart är det väl dags att sluta länka till den där texten, men jag kan inte låta bliiii!)

Jag är hulken!

Besöket gick väldigt bra, jag hade inte behövt vara så nervös som jag lyckades bli.
Det var dock lite svårt att komma på något att göra..
Vi har ju inte direkt haft som vana förr att umgås som vänner. Bara vänner.
Var osäker hur planerna var nu, och vad jag själv ville etc.

Kvällen spenderades i soffan framför några filmer, tre stycken. (skoj att kika nu när jag har sladdar mellan tv och datorn..). Madagascar, Batman Begins och Alexander. Alla tre var bra på olika vis. Två av dem hade jag inte kikat på förut.
Drack lite alkohol gjorde vi också, och som vanligt började jag känna vissa saker efter att ha fått i mig ngr klunkar av den första cidern. Jag har alltid en förmåga att bli.. hm. sugen.. på vissa.. saker.. då jag fått i mig cider. Vilket höll i sig eftersom jag drack två till. Men samtidigt var det något som sa emot att något skulle ske.
Blev inget mer dricka för mig sen, kände mig inte sugen att hälla i mig massa explorer som inte ens är så gott och till råga på allt bli stupfull och göra saker som jag kanske inte ens känner för att göra. Typ, springa naken på torget och ropa "Jag är hulken!". Det vore ju rätt olämpligt.
..eller ha intimt umgänge.

Nej, mina känslor är helt borta, vilket kändes väldigt betryggande.
Kände inte ens för att sova ihop med, så jag gav sängkläder till honom där han satt i soffan - vilket talade för sig självt.
Tror vi stod på samma nivå där.
Får väl fråga om inte annat hur han såg på det.

Men det här kändes bra!
Jag kan faktiskt tacka nej (trots att inte frågan kom upp, men ändå).
Och han är fortfarande söt.
Men inte söt på det viset att jag kan falla för honom igen.
Den tiden är förbi.
Och det är bra.

Jag fick en händelserik helg trots allt.

Och jag är glad!
Hihi.

ps. Han hade med sig chips.. (Klicka här för att förstå)

Nervös

Nu har jag lyckats bli meganervös..
Fick ett mail nyss där en berättade att den inte hade något att göra, och befann sig i en stad inte så jättelångt härifrån.
Sagt och gjort.. snart tar personen tåget hit.
Jag har inte träffat personen sen i somras. Senast jag träffade den helt ensam var för över ett år sedan.
Det här är himla läskigt.
Särskilt när man har en historia bakom sig med personen i fråga.

Hujedamej.

intensivt sex i 3 timmar och 11 minuter

Kikade runt på en sida och fann en sorts undersökning då det gäller kalorier och motion.
Man skulle välja något ätbart och sedan se vad som krävs motionsvis för att radera att man ens ätit det. Förstår vad jag menar?
Jag skrev in 100g chips.
Det som krävs av mig efter att ha smällt i mig det är att ha intensivt sex i 3 timmar och 11 minuter. Helt okey för min del. Jag äter gärna 10 påsar chips om det ska låta på det viset.
Lugnt.
Jag lovar.

Faktiskt.

Striptease2

Jag skrev för ett tag sen att jag skulle återberätta striptease-kvällen.. tänkte göra det mycket detaljerat. Men se hur det gick..
Kanske kommer den, kanske inte.
Men jag kan lova dig att det var väldigt trevliga nästan-nakna pojkar om man säger så..

Blödig?

Mina tårkanaler är inget vidare avancerade om man säger så..
Det räcker med att slå på en TVkanal där folk tävlar i antingen sång eller dans, med glada ansikten, och det sätter igång. Dock inte mer än ngn tår.
Nyss läste jag en artikel om en kvinna som slängt ut sin bebis från balkongen då hennes lägenhet brann, en förbipasserande tog emot bebisen. Tårarna började rinna.

Antingen är jag väldigt blödig, eller mjukt känslosam.
Det sista låter bäst.

Stora bröst

Imorgon fyller mormor år, hon blir lika gammal som antalet texter jag sparat här på bloggen. Nämligen 88.
Idag var vi där, nästan hela familjen.
Hon var inte så förvirrad idag som hon annars ofta är.

Vi satt och smaskade tårta runt bordet då jag upptäcker att hon sitter och tittar på mig. Låter blicken vandra upp och ner över mig och sen säger hon "Vad stora bröst du har! Du har fått större bröst!". Bredvid mig sitter mina två bröder, mamma och B. Jag svarar "..öh.. ja..hm" och de andra skrattar medan jag sätter upp armarna framför mig för att dölja samtidigt som jag skrattar.
Hon påpekar även vad söt jag är, att jag ser ut som en liten docka. Den nya tröjan som jag hade på mig var jättefin och passade mig bra.
Och ännu en gång vänder hon sig till mig och utbrister "Du har ju nästan lika stora bröst som mig!" samtidigt som hon sätter händerna på sina egna bröst för att jämföra.
Vad svarar man sin gamla mormor på det där med familjen runt sig?
Hur roligt som helst, men haha. ja.
Idag hade jag även en liten rumpa.

Till saken hör den att vi alltid får höra negativa saker om oss då vi träffar mormor.
Hur fula respektive tjocka vi är.
Idag var jag söt, hade liten rumpa och stora bröst.
Jag börjar tycka om min mormor. ;-)

Dilemma med stort D.

Jag har hamnat i ett litet dilemma.
Det bor två människor i mitt huvud som vägrar ta sig ur.
..och i detta fall är två stycken en för mycket.

Den ena personen har funnits i mitt huvud i åratal, fast periodvis.
Han etsar sig fast gång på gång, slutar aldrig att befinna sig i bakhuvudet så fort jag får en ledig stund.
Den lediga stunden träder alltid fram då jag inte är inne i någon annan.
Han är alltså en sån där som alltid kommer finnas kvar..
Men gång på gång vägrar han att möta mig på halva vägen.
Den senaste tiden har jag varit väldigt på för att för en gång skull göra något åt saken.
Och jag lyckades, för en stund. Vi träffades, vi kramades, vi gjorde det mesta som vi tidigare velat göra.
Inte allting, men alldeles förträffligt tillräckligt för att det ska kännas som om det vore allting.
Men så blev han av igen.
Och jag pausade mina försök, för att sedan börja lite smått igen, vilket funkade en stund.
Just nu känns det dock som om jag vill skita i hela grejen..
pågrund av två saker.

Nu kommer vi till den andra personen.
Det hela började mest som ett flyktigt intresse och ett litet skämt från min sida.
Det blev större och större, mer och mer, vilket slutade i bortvända blickar såfort man råkar titta på honom.
Jag vet inte om det är en fix idé eller om det faktiskt är ett riktigt intresse.
Jag har försökt låtsas som om det inte vore någonting alls, men se hur bra det funkade..
Dock är jag väldigt osäker på om det är ens en gnutta besvarat.
Då saker och ting kom fram blev det iofs lite annorlunda mellan oss, eller är det bara något jag fått för mig?
Enligt någon vet han om att jag är intresserad, men vet inte hur mycket jag ska lita på det..
Rykten går på jobbet om det nu.

Det var en av orsakerna till varför jag funderar på att skita i den första pojken.
Nu kommer jag till den andra..
Detta av-och-på-scenariot, det får mig att bli frustrerad.
Det flyter aldrig på, det bara händer ngn gång, sen tar det slut, sen händer ngt igen, och så slut åter igen.
Jag får aldrig tag i honom och våran relation är nästan dömd för att fortsätta i all oändlighet utan att något sker.
Dock har vi ju träffats, och jag ville träffas iaf, vill fortfarande.
Men.. jag blir bara frustrerad.
Och så bor han långt bort.
Den andra bor nära.
Den första kramas något så fruktansvärt mysigt.
Den andra har jag ingen aning om hur han känns.

Den andra kommer snart bli en jobbarkompis, är typ det redan.
Att vara intresserad av en jobbarkompis kan bli väldigt knepigt om intresset är helt obesvarat.
Vågar man chansa?
Den första har jag en lång relation till, och den vill jag behålla.
Särskilt nu när det faktiskt har hänt något på riktigt!
Jag vill inte förlora honom, trots att jag ändå inte har honom.
Jag vet inte om jag vill ha ett förhållande med den andra.
Det vet jag heller inte med den första.
Den andra spelar handboll! Jag tycker om handboll.
Den första har rätt så bra politiska åsikter.

Fan. det här kan jag hålla på med i evigheter.
Det funkar inte med en jäkla plus och minus-lista.
Jag har ingen aning om vad jag vill.
Och det är jävligt irriterande.
Men det som är mest jobbigt är vetskapen om att jag inte har en jävla aning om vad varken han eller han vill!

Hur tar jag mig ur detta dilemma?

Striptease

Idag beslutade jag och några tjejer på jobbet att vi ska ut imorgon och parta.
Förfest och sen taxi till stället.
Vi hittade nämligen en annons.
Tjejkväll.
Striptease.
Första gången vi går ut ihop, och så går vi på striptease, jag kan bara gissa hur det kommer sluta.


Uppdatering kommer.

..det läskigaste är att folk retar mig som tusan om en viss pojk, och ryktet går att han ska dit efter 00 då killarna får gå in. jiho.. shit, göm mig ngnstans.
Kanske ska jag vara nykter ändå?
höhö..

Skrivkramp, skrivkramp

Ja, så var vi där igen..
Jag vill skriva, men jag har ingen aning vad sjuttsningen jag vill skriva om.
..fast under tiden jag skrev det där kom jag på ngt ändå..

Idag fick jag hem kablarna/sladdarna/grejsimojset till datorn och TVn.
Nu kan jag kika på filmer från datorn på TVn!
Blidde lite fel några gånger; som slutade i att jag fick springa fram och tillbaka - tvn - datorn - hela tiden för att se vad sjutton jag sysslade med. Skärmen slocknade, men allt visades på TVn.. rätt skoj att pilla på en mus och samtidigt se den röra sig flera meter bort på en stor tv.
Jag tycker om att pilla på min mus, helt enkelt.

Ah, skrivkrampen försvann ju!

Mormor måste vara vaken lite längre

På tisdag fyller mormor 88år.
På måndag ska familjen dit.
Jag kom just underfund med att 88 är en hög siffra, det var rätt läskigt.
De säger att man inte behöver sova som ung, det kommer man ändå få göra en hel del då man har dött.
Men det tänker jag bojkotta, för nu ska jag stjäla lite sovtid från min mormor.

Godnatt.

En förfluten häxjakt?

Idag satt det en pojke i bussen som såg välbekant ut.
Han var söt och log på det där sättet som jag mindes honom som.
Vi gick i mellanstadiet ihop.
Han heter T.
Han såg mig inte.

Senare då jag klivit på buss åt andra hållet gick fyra gamla lärare från gymnasiet förbi, musiklärarna.
Delvis min gamla sångpedagog (t.o.m Agnes' gamla sångpedagog, duvet, hon från idol. :P).
De var påväg mot stället där jag håller till varje vardag mellan 07.15-16.15. Självklart såg de mig inte, för jag satt instängd i bussen.

Mitt förflutna håller på att jaga mig.
Men det kommer aldrig ifatt mig.
Någon dag snart borde det ske.
Undrar vem det då är jag springer in i..

Kaxigt ödmjuk

Jag fick applåder idag.
Stående ovationer.
Eller nej, de satt faktiskt, och tjoade inte massor..
Men de klappade som tusan!
..då längtade jag tillbaka till scenen.

Utåt sett tog jag emot det lite blygt och glatt.
Satt med huvudet nerböjd och log stort, som strax ändrades då jag drog upp händerna och gav dem tummen upp och såg överlägsen (och skojig) ut.
Lite får man väl glänsa.

Vi skulle skriva en CV idag.
Som vanligt pustade jag.
Känns som om man går gymnasiet igen.
Sånt där kan jag, jag har liksom skrivit en himlans massa antal sådana, till riktiga jobb.
När vi sedan lämnade in våra papper och skulle gå på lunch stoppade läraren mig och frågade ifall hon fick använda mitt CV som exempel.
Javisst, sa jag. JIHOOOOO!! tänkte jag.
Hon presenterade det som ett CV som väcker uppmärksamhet, som är skriven av någon som är självsäker och som säljer sig själv.
Nämnde även orden kaxigt ödmjuk.
Ja tjena, det är jag det!
Min början var grymt bra och mitt avslut var ännu grymmare.

Sedan fick vi ännu ett till grupparbete att slava oss igenom.
Min grupp fick ändrade uppgifter, blev istället något krångligare.
Jag börjar ana att ryktet har spridit sig.
Jag har klagat en hel del, över att saker är för enkelt.
Över att provet var för lätt.
Över att jag redan kan det vi tar upp.
Så nu verkar vi få uppgifter som de tror vi klarar; men är svårare för de andra.
Det är iofs mest jag och en till som är igång i tänkeriet.
Har alltid ogillat att göra halvdana saker. Ska det vara något så ska det vara riktigt.
En tredje i våran grupp är också en som gör saker, ibland, tyvärr alltför ofta frånvarande.
Den fjärde hänger mest med.

Men åter till de där applåderna..
Jag berättade för en tjej innan det inträffade (efter att läraren frågat ifall hon fick använda mitt CV som exempel) att jag har blivit mer utåt och tar för mig mer av världen. drar fram den där kaxiga ödmjuka sidan av mig som faktiskt finns. Men att jag tidigare bara varit blyg och tystlåten. Egentligen är jag det fortfarande, men jag skiter fullständigt i det helt enkelt. Jag visar en helt annan bild av mig nu än vad jag har gjort vid tidigare tillfällen. Ifall gamla klasskompisar från högstadiet och gymnasiet kunde se mig nu skulle de gapa av förvåning. (frågan är bara ifall jag lyckas hålla fast vid den nya rollen då jag möter dem igen..) Jag låtsas vara en självgod, kaxig tjej, men med glimten i ögat. Vilket också syns. Den där glimten alltså. Annars skulle jag väl inte vara så omtyckt av "klasskompisarna".
Nu lyckas jag låta så där kaxig igen då jag skriver och berättar. Du får tolka det precis hur du vill. Känner du mig, så förstår du.

De där applåderna fick mig att längta efter mer.
Kanske inte just applåderna, snarare sången som ger mig dem.

Blaha

Pågrund av en ihärdig förvirring och bortstoppade saker sitter jag och är irriterad på allt och alla.
Det är lite drygt om man säger så.

Varför kan inte allting vara enkelt?
Varför är det så svårt att ta reda på vad man egentligen vill?
Eller vad det är som rör sig i sin egen jäkla kropp.

Dessa sablans minnen

Funderar på varför man ständigt lyckas återvända till gamla minnen.
Saker som får ens hjärna att gå i högvarv och man börjar åter igen att sakna det något så fruktansvärt trots allt som har hänt.
Men ändå saknar man det inte. Det känns mest som en vag smärta i magen och bröstet, men som strax försvinner för att istället bli förvirring.

Jag kan ofta springa tillbaka till minnen om en människa, men det slutar aldrig sorgset, jag ler bara åt minnena. Inget annat.
Men lyckas jag springa tillbaka till en annan så slutar det mest i saknad över det man hade, trots att man ändå inget hade.
Förvirring åter igen.
Ibland känns allt som en enda stor dröm, som om ingenting egentligen har inträffat.
Att jag aldrig har kysst de där jävla läpparna, eller smekt de jävla kinderna, eller känt armarna kring sig, eller fått höra de där orden som fick en att le så fruktansvärt stort.
Jag blir arg då jag inser att ljuva, bittra minnen förmodligen aldrig helt kommer att försvinna.
Att saknaden kanske försvinner mer och mer, men den kommer alltid att gnaga en i det undermedvetna.
Förmodligen lever allting kvar bland annat pågrund av en känsla av oavslut.
Frågor som inte har fått några svar.
Sårade känslor som aldrig har blivit omplåstrade.

Men det är inte ofta minnena dyker upp. Bara någon enstaka gång.

Trots denna ilska och förvirring över gamla minnen lyckas man ändå skapa sig nya med andra.
Jag har ljuvliga färska minnen som även då får mig att undra ifall inte det också är en dröm.
Läpparna jag kysste, kinden jag smekte, armarna som höll om mig och orden som sas.
Egentligen är det ingen stor skillnad.
Bara en enda sak.
Den gamla släppte jag in totalt och visade mig bildigt talat (och bokstavligt, men det hör kanske inte riktigt till saken nu nej..) naken för och var därmed sårbar.
Den nya vet jag inte var jag har än och vill därför inte låta mig bli för sårbar.

Men usch vad jag ogillar att sakna något som varit.
Man borde följa det jag hörde någon säga idag.
"Vi borde sluta gråta över de vi mist och istället börja glädja oss över de som finns kvar"
För vad tjänar man egentligen på att sukta efter något som ligger i det förflutna?
Ingenting.
Inte ett jävla skit.

Suss 4.0

"åhfan, är det jag? coolt, så mycket hud har jag inte visat sen jag föddes"

Det var just min kommentar om vad jag kommer att tänka då jag ser mig själv i spegeln iklädd de nya kläderna. Jag har nämligen varit och shoppat.
Ja, du läste rätt.
Jag.
Shoppat.
Tjejen som annars avskyr att gå i klädesaffärer, tjejen som har vägrat att inhandla kläder överhuvudtaget en lång tid bakåt.
Men jag fick ett ryck igår.
Och hittade kläder som t.o.m min syster kommer att tycka om.
Det är inte ofta det sker.
Jag börjar förvandlas till en tjej helt enkelt.
Men inte till vilken tjej somhelst!
Och nej, det sista jag kommer bli är en klädesfanatisk.
Kanske bara lite i början då jag äntligen hittar bra kläder.

Suss 2.0, eller som också snabbt uppdaterades till - Suss 4.0 - .

Ge mig sommar nu!

Kär och galen

Jag känner åter igen en längtan efter den överväldiga känslan som kan ta en med storm.
Den som kryper in i varje liten vrå av kroppen.
Den som tar bort förmågan att känna hunger.
Tar bort förmågan att kunna tänka klara tankar (som om jag ens gör det nu..).
Jag känner för att bli kär!
Men samtidigt är det lite läskigt..
Det är så fruktansvärt utlämnande att vara kär.

Man lägger hela sin lycka i någons händer.
Som om den personen fått en nyckel till hela sitt liv, där varje beslut fattas av honom (tyvärr flickor, det är en "honom" det gäller. Just nu. :P).
Så fort man blir kär är det adjöss till ett normalt liv.
Vad nu normalt innebär. Det kanske du kan svara på?
Men det finns helt enkelt ingenting annat än han.
Man involverar sig så enormt mycket att man tillslut inte vet varken ut eller in.
Sedan när, eller för att vara positiv; om han får för sig att stampa på ditt hjärta, och skrika fula hånord som bara du hör i undangömda ord mellan raderna, tar ditt liv hastigt slut och du förvandlas till en stinkade lorthög fylld med salta tårar. Som strax återuppföds ännu en gång till en suktande och frustande flicka med trånande blickar mot den underbara person som just, utan att mena det, sårat dig som ingen annan någonsin har gjort före honom.
Men varför ska du sluta vara kär i honom för?
När man kan fortsätta..
Olycklig kärlek måste ju ändå vara den bästa, den tar ju aldrig slut, den kan aldrig förstöras.
Om nu inte drömprinsen får för sig att fria till dig mitt i allt elände.
Som om det skulle hända liksom..

Okey, öh, jag skrev i början att jag vill bli kär.
Och det står jag fast vid.
Det kan ju liksom inte sluta värre än att någon snart finner mig nergrävd i ett dike med rödsprängda ögon och darrande händer som talar om för dig att jag visst glömt äta någonting eftersom matlusten konstigt nog försvann. Och den där kikaren som ligger bredvid mig lite smått undangömd avslöjar inte alls vad jag har haft för mig i diket framför han's hus.

Nejdå, det kommer bli så bra så..
Kär och galen, liksom.

Balans

Skit.
Jag måste försöka hitta balansen igen.
Finna en väg ut ur bubblan som tvingar mig att tänka på vad jag säger.
Det är enkelt att stöta till mig och rubba allt jag står för när det gäller mig själv.
Men svårt att få tillbaka det.

Men bara på ett sätt.
Annars är det rätt enkelt.
Faktiskt.

Kanske jag hittar allting i sömnen.
Kan ju alltid hoppas.

Linser

För en vecka sen ungefär ringde jag till optikern för att beställa tid.
Jag ska nämligen skaffa mig linser.
De hänvisade mig till idag, pågrund av att deras lins-optiker var sjuk och de får därför hjälp från en annan stad, vilket skulle ske igår. Men idag skulle jag ringa.
Sagt och gjort.
jag får samma svar åter igen.
Fullbokat och hänvisad till att ringa om en vecka igen.
Då jag påpekade att jag gjort detta redan för en vecka sen, och att det inte hjälpte eftersom det redan var fullbokat, blev hon väääldigt hjälpsam. Ansåg att jag inte skulle behöva ringa vecka efter vecka efter vecka...
Så en tid fick jag, den 2 Maj.

Väldigt lyckat om jag får säga det själv.
Lyckas få en tid på en helt fullbokad dag.
Vem var det som var bäst, va, va, va?

Ett enda ord

Usch, vad trött jag blir.
Ännu en gång inser jag att jag måste passa mig för vad jag säger, vad jag öser ur mig.
Fått för mig att jag kunde göra det utan att bli bedömd.
Allt jag säger är saker alla andra tänker i tysthet.
Jag har förmågan att sätta ord på det bara, och därför blir jag även väldigt sårbar.
Som en öppen bok med ord som ofta bara är funderingar.

Och så blir jag kallad för det där ordet.
Det ord jag avskyr mest av allt.
Som en gång har gjort mig så enormt ledsen.

Vet inte om det finns en enda som förstår sig helt på mig.
Känner mig bara sårad.
För jag trodde saker och ting var annorlunda.

Ska försöka vakta min mun.
igen.

Överdriver jag?
Kanske.
Men sån är uppenbarligen jag.
Besatt.

Födelsedagskalas

Nu har jag blivit firad av familjen.
Maten jag lagade (Kyckling - och grönsakswok) blev riktigt god!
Vilket de höll med mig om.
Tårtan var enormt smaskig även den.
Storebrorsan kommenterade något om att jag är duktig på att både laga mat och baka.

Men ja, nu är jag hela *piip* år. Det känns bra.
Den ålder känns helt lagom.
Varje år har jag känt likadant, jag växer alltid in mig i rollen som en siffra äldre.
Ingen åldersnojja här inte, fast iofs är jag inte så gammal än.. Det återstår att se med andra ord.
Men så länge man själv anser att man har kommit långt i livet - så varför deppa över spilld mjölk?
Det som är så djävulskt enkelt att torka upp..

1. 25 pack med DVD-R-skivor, 4,7GB. (jääävlar vad jag ska bränna ut filmer och serier!)
2. En mellanstor gryta med glaslock. (Makaron-grytan nummer1!)
3. Ett lila duschdraperi. (Tusan.. nu har jag inte längre några titthål ut till hallen.. Får be katten göra sönder detta nya också..)
4. En lila handtrycktvål.
5. En lila liten borste. (Kan man använda en nagelborste till fötterna?)
6. En lila tvättsvamp.
7. En lila tvätt-skrubb-boll.
8. Ett lila tandborstglas.
9. En verktygslåda med tillhörande skruvmejslar och några tång..ar? hm.. tänger? nåt. (Detta fick jag av min kära fader.. Bra att ha, nu vet jag var min hammare ska placeras. Jag höll dock på att skratta halvt ihjäl mig då han berättade att han hittat verktygslådan i sopen (eller vad det nu var) och tvättat den i sin diskmaskin så den blev ren och fin..(billigt och bra om inte annat))

Ja, det var det jag fick idag. Mitt badrum ska alltså gå i lila har jag bestämt..

Sen fick jag en söt liten glasmojäng med stenar och en blomma i i färgen orange, med en värmeljushållare längst upp, av min söta lilla vän H.

Jag vill fylla år igen.
Men bara av den anledningen att jag får laga mat och bjuda familjen på det.
Skitskoj ju!
..kanske ska anordna någon bjudning någon gång?
Det gör ju ändå ingen av oss förutom då vi fyller år.

Kanske. Imorgon lär jag väl ha glömt tanken.

Det har varit en himlans många folk som har kommit ihåg mig idag förövrigt. Då känner man sig inte som en ensam liten plutt längre.

aprilsagan är fulländad.

En aprilsaga

Idag är det en alldeles äkta aprilsaga.
Dagen då aprilsagan egentligen skapades.

Med sina nyfikna ögon upptäckte aprilsagan världen runt omkring, hon frös kanske och grät och var alldeles förtvivlad över att värmen och tryggheten just flytt undan. Men här var hon, skapad av andra, gjord för att vandra på denna jord. Med sina vingliga ben tog hon ett par närmast stadiga steg mot en ny tid, en ny värld, en framtid - hennes framtid.
Och se hur det blev!
Framtiden är redan utstakad trots att hon ibland tvivlar på det.
Ett underbart möte kommer hon att få, kanske fler än vad hon nu egentligen kan ana.
Men det här är hennes tid, och ingen annan har tillträde idag.
Nu är det hon som står som segrare på denna dag.
Det är nu aprilsagan visar sig i sin alldeles äkta underbara skepnad.

Så, varför döpte jag min blogg till aprilsaga?
Rätt och slätt.. det är april nu, idag, och för ett antal år sedan föddes jag, just på denna dag.
Det är jag som är aprilsagan rakt igenom.
Och idag fyller jag år.

Princesstårta

Denna ljuvliga Princesstårta skapade jag nyss, alldeles själv.
Visst blev den fin?

En evighet

Nu sitter jag här åter igen med en tystnad som kryper tätt inpå mig.
Som vanligt känns det enormt tomt efter att ett besök har åkt iväg.
Och som vanligt kan jag skryta om hur roligt man har haft det!

Men dessa sablans avsked.
Jag har alltid avskytt dem.
Då jag har sagt hejdå till söta små pojkar har jag haft väldigt svårt för att inte låta tårarna rinna ner för mina kinder. Det kändes nästan likadant idag, fick en liten klump i halsen då tåget åkte iväg, och tårkanalerna kände sig frestade att sätta igång maskineriet. Men jag lyckades förhindra det.
Konstigt egentligen, men ändå inte. Gissar på att det är närheten och tomheten som sen springer på en, som orsakar känslostormar. Och jag förundras fortfarande över vilken bra vän jag faktiskt har.
Det var som vi båda sa.. "Vi har nu känt varandra i lite mer än ett år.. men det känns som en evighet, som om vi känt varandra hela livet"

Hipp, hipp, hurra

Okey, jag skyller på "dagen-efter"-syndromet, men lite påhittig känner jag mig.


..jag blev hotad till att skriva detta; Fotot taget av Helene.

Efterfest

Det är nu efterfesten ska börja, eller har börjat för en stund sen!
Eller.. om jag ska vara helt ärlig innebär min efterfest att pimpla i mig så mycket vatten jag kan.

Jag har alltid en förmåga att undvika bakfyllan, är det av ren smarthet eller inbyggd psykisk grej? Jag kanske bara har haft turen helt enkelt..
Men nu dricker jag vatten ändå, och munnen smakar skit, och i badrummet ligger det en tshirt dränkt i öl - jag hatar öllukt.
Vad tusan gör den i badrummet?
Sen kommer jag ihåg att en viss vän lyckades tömma sin ölburk över min tshirt igår.
Den låg på golvet.
Nej, jag låg inte på golvet.
Bara tshirten, jag lovar.


Det bästa med dagen är annars att jag vaknar upp och får syn på 8 stycken kommentarer som någon vänligt nog lagt in min på blogg. Det gjorde mig glad. :)

Igår pratade jag i telefon - full.
Jag och personen kom underfund med varför det är dumt eller farligt att sova.
När man blundar så snurrar det, helt enkelt.
Jag borde bli full oftare.
Det är ju inte varje dag man kommer på något så enormt intelligent.

Full och go

Det är egentligen nu jag inte borde skriva någonting, beroende på att jag är jättefull.
men men, vad gör man inte för bloggen?

Regn

Det regnar idag.

Och.. ja.
det var det jag hade att säga.

Yrkesekonomiprovet

Idag hade vi yrkesekonomiprov.
Jag blev besviken över att provet var alldeles för lätt.
okey, jag upprepar det igen.
Jag blev besviken över att provet var alldeles för lätt.
Ja, du läste rätt redan första gången.

Det är första gången det sker i världshistorien, att jag faktiskt påpekade för "chefen" efteråt att jag förväntade mig mer svåra tal.
Sådana som jag pluggade in i skallen igår!
Jag ville för en gång skull visa vad jag går för, och så skriver de ett skitenkelt prov.
Jävlahelvetesskitbajskorv!

..Nu får jag väl lika många rätt som alla andra..

Bloggkartan

Jag har placerat min blogg i den trevliga lilla staden
Vänersborg på bloggkartan.se

Skoj skoj!

Bildbevis

Okey, nu när jag har lyckats bygga upp en enormt stor förväntan hos dig, vilket har fått dig att ana hur jäkla cool morgonfrillan faktiskt var.. Ja.. då kommer jag förmodligen nu att krossa den.
Tragiskt egentligen, men fortfarande lite coolt!
Jag är en helt ny Brolle Jr-Jr?

Coolt

Idag känner jag mig som Brolle Jr , och funderar även på att skaffa honom som en tillfällig förebild.
Förklaringen till detta är självklart en tuff morgonfrilla.
Vad annars?
Somna, vakna och se sig i spegeln och plötsligt se cool ut, det är grejer det märker jag!

..inte för att andra kanske kommer tycka att jag ser cool ut, för förmodligen gör de nog inte det.. men vore ju skoj att skita i att borsta håret ändå, liksom, bara för att visa folk att man känner sig cool och inte tänker göra ett skit åt det?
Typ, låter inte det.. coolt?


..här hade jag tänkt sätta in ett par snygga kort på den omtalade frisyren, men självklart vägrar bloggen lägga upp dem. Har du tur kanske du får se dem senare. Visst vore det coolt?

Välbehag

Idag placerade jag mig i soffan och lät mig sjunka in i ett välbehag av någon sorts lycka.
En helt städad lägenhet som jag av egen kraft har fixat.
En katt som lugnt sov i min korgstol bredvid mig.
Min favoritfärg som allt mer och mer tar plats i rummet, särskilt nu när all skit är bortstädat. Min underbara röda färg.
Sist men absolut inte minst; en sol som letar sig in genom mitt fönster och finner sin plats bredvid mig i soffan.
Vad mer kunde jag göra än att le?

Jo, snappa åt mig en bok och lägga mig ner i soffan's solsken och läsa och bara låta mig vara.


Väger man alla dagens händelser för och emot på en våg, då skulle den goda sidan vinna.
Dagen har helt enkelt varit underbar.
Solen lyckas alltid dock bilda små skuggor.
Men visst sjutton är de lätta att sudda ut!

En principsak

Jag tycker inte om när någon tar mig för givet, det är något som totalt går bort.
Särskilt när det kommer till pengar.

Jag är uppväxt i en familj där alla hjälper varandra.
Vi sitter inte och håller på pengarna då något krisar, vi finns till för varandra helt enkelt.
Men då någon börjar ta det för givet och fråga om och om igen.. då är det en helt annan sak.
Har du inte råd att köpa ett paket mjölk, har jag absolut ingenting emot att skicka över pengar, men känner du en stor lust för att spela poker - då kan du sticka och brinna.
Särskilt när jag får sura ord tillbaka, då jag även tidigare nyss lånat ut.

Jag har börjat köra olika principer.
Att inte få tillbaka en skuld på ett långt tag är ingen stor sak egentligen då jag ändå klarar mig utan det, jag måste inte ha dem. Men jag vill ändå.
Det är helt enkelt en principsak.
Jag älskar att vara generös - sålänge ingen tar mig för givet.
Jag har inget alls emot att låta någon ta tid på sig att betala tillbaka - sålänge personen i fråga inte får för sig att den inte behöver tänka på återbetalningen alls.
Jag kan gärna låna ut stora summor - sålänge personen i fråga klarar av att betala tillbaka det utan att själv gå back totalt i ekonomin då den gör det.

Jag har helt enkelt blivit trött på att hela tiden bli tillfrågad. Särskilt av dem jag helst av allt inte vill hjälpa på det sättet.
Säg att du inte klarar av att överleva månaden, och jag hjälper dig.
Men du går alldeles för långt om det bara är till skitsaker du vill ha hjälp till.

Det var en pojke på internet en gång som berättade att han inte hade några pengar kvar. Jag skickade över en 50-lapp över internet direkt. Vi hade mest pratat lite ytligt. Jag ägde bara ett par hundra på banken.
Jag såg det som en självklarhet.
Vi har fortfarande kontakt.

Jag försöker inte skryta, jag försöker bara få folk att förstå hur jag ser på saker och ting, och varför jag har mina principer.
Och nej, tyvärr, jag kommer förmodligen inte ge er som läser denna blogg en jäklars massa pengar.
Sorry.
Men du kan ju alltid försöka.
Det är ju allmänt känt att jag är gjord av pengar...
jomenvisst.

Bloggportalen

Jag har just registrerat mig på bloggportalen.
Satt under en lång stund och funderade på om jag verkligen skulle göra det.
Ett svårt val, trots att det ändå gäller en sådan.. lätt grej.
Funderade på om det verkligen var bra att göra det.
Men strax tog jag modet och genomförde det.

Så snart finns jag där, på ännu en plats i cybervärlden.

Men det är som en tjej just gjorde - tackade nej till en halv miljon kronor för en chans att kanske istället få 5 miljoner kronor. En engångshändelse, en chans, varför inte ta den?
Satsar man inget, vinner man heller inget.


Ja, du läste rätt.
jag jämförde just bloggportalen med möjligheten av att vinna 5 miljoner kronor.
Jag kanske har jäääävligt mycket med tur?

Vårsol

Idag gav jag efter för en känsla som fyllde mig.
Jag tog på mig kläderna och gick ut i vårsolen, utan jacka!
Kändes uppfriskande, och första gången i år som jag går ute - på riktigt - i vårsol.
Vinden tog tag i mig lite då och då och lät mitt hår fladdra runt mig likt en aura över huvudet. Hårslingorna smekte mitt ansikte medan jag log med blicken framåt.
Vandrade vidare och kom fram till en kant utav Vänern där jag mindes de gånger då jag cyklat i stekhetta och djupt önskat att jag bara kunde slänga mig i vattnet. Men det har alltid verkat vara fyllt med strömmar.
Fann snart en grusväg som ledde in mot lite skog precis vid kanten av vattnet. Helt underbart vackert då man äntligen tar sig tid att njuta av allting.
Hoppade ner till stenar precis intill där jag kunde sticka ner handen för att känna på temperaturen. Iskallt. Förstås. Men så skönt!

Under tiden jag gick där på halvskogsvägen intill Vänern började jag nynna på en sång. Strax brast jag ut i starka toner, tog luft och sjöng ut trots andningsbesvär som ofta kommer då man samtidigt går i full fart, blir lite extra klurigt att sjunga samtidigt då. Men med rätt teknik lyckades jag.

Det är nu som livet är mitt
Jag har fått en stund här på jorden
Och min längtan har fört mig hit
Det jag saknat och det jag fått

Det är ändå vägen jag valt
Min förtröstan långt bortom orden
Som har visat en liten bit
Av den himmel jag aldrig nått

Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har
Ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
Veta att jag räcker till

Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar

Jag vill leva lycklig för att jag är jag
Kunna vara stark och fri
Se hur natten går mot dag
Jag är här och mitt liv är bara mitt
Och den himmel jag trodde fanns
Ska jag hitta där nånstans

Jag vill känna att jag levt mitt liv

Varför jag började sjunga på den är jag inte riktigt säker på, men den trängde sig in i mitt huvud då jag med ett närmast saligt, eller kanske fridfullt, leende vandrade längst allt det vackra och sköna.
Tänk att kunna gå utan jacka, med fläktande hår och bara njuta.
Det vill jag uppleva igen.

ännu mer minus, tack

Jag ska ta tag i saker nu igen.
Imorgon ska jag börja få tankarna på det viktiga igen som jag tidigare lyckades med.
-10, blev det då. Men nu har jag haft en lång paus, men nu känns det dags igen. :)

Det blir bra.
Sålänge jag bestämmer mig så går det!

Alldeles för hård för att jag ska sova med honom.

"Stor-Ove är alldeles för hård för att jag ska sova med honom."

Vi, närmare bestämt jag och en till tjej, har varit barnsliga (läs; roliga) nog och döpt en stor maskin på jobbet till "Stor-Ove" och en liten till "Mini-Ove" - efter en som heter Ove då förstås.
Idag var vi båda trötta, och jag förvarnade dem alla att jag en halvtimme tidigare var påväg att få ett skrattanfall taget ur luften. Ingen aning om varför med andra ord.

A-K stod upp på en liten stege-pall för att skrapa lite i "Stor-Ove", då jag häver ur mig den där kommentaren efter att jag fått frågan ifall jag inte ska ta med maskinen hem. ("Stor-Ove är alldeles för hård för att jag ska sova med honom.")
Strax började jag skratta, och hör ett kippande ljud över mig. Jag tittar dit och ser A-K stå på pallen med en slickepott i ena handen och med ihopknipta ögon. Hon bara står där och blir allt rödare i ansiktet och gapskrattar.
Jag sätter snart igång mitt gapflabb som aldrig tar slut, är tvungen att lägga överkroppen över ett bord och gömma mitt ansikte. A-K står upp och skrattar och vinglar nästan av pallen medan jag dunkar huvudet och handen i bordet.
Han som ansåg att jag skulle ta med "Stor-Ove" hem börjar skratta han med.
Det är inte första gången vi gapflabbar medan alla andra tittar på oss.
Vi kan helt plötsligt ställa oss upp, mitt bland alla, och gapflabba.
Halvligga över en vagn, eller lutandes mot en vägg, böjda som om vi hade ont i magen - vilket vi säkerligen har också..
Jag trivs så bra i hennes sällskap pågrund av att hon får fram mitt nonstop-skratt.
Vet dock inte hur bra alla andra trivs i vårat sällskap..



Vad är det för likhet mellan ett flygplan och Jonas Gardell?
..var också en fråga jag ställde.. till den såkallade onsdagsdejten.
Det fick fram hans stora snus-leende.
Ja, åter en pojk som snusar. Vik hädan!

Så.. Vad är det för likhet mellan ett flygplan och Jonas Gardell?
- Båda tar Mark.

En hjälpande hand

Idag har jag levt i överflöd av bekräftan och duktighet.

Har tidigare suttit och suckat och pustat över att jag används som en frågemaskin, vilket alltid har resulterat i att jag själv inte hunnit med ett endaste skit.
Nu handlar det åter igen om denna rara yrkesekonomi, matematik.
Idag bestämde jag mig för att inte räkna någonting överhuvudtaget.
Jag använde mig själv som enbart ett hjälpredskap.

Det resulterade i att hälften av alla börjar ställa frågor till mig, och enbart mig.
Jag har blivit ett jävla mattegeni. Det är ytterst sällan jag får den stämpeln..
Men det var roligt. Jag varken suckade eller pustade. Och jag tyckte inte att de jag hjälpte var tröga på något vis, de har bara lite svårt att förstå - så som jag alltid har haft det.
Jag tog mig helt enkelt tid att förklara på flera olika sätt för att ge många exempel på hur man gör, för att personen i fråga ska hitta det bästa sättet för just den.
"NU FATTAR JAG! Du förklarar bättre än läraren!". Var en kommentar.
Jag vet hur man ska prata så folk förstår, hur man ska förklara så folk förstår, och hur man ska behandla andra så att de inte känner sig osäkra.
Det är bara väldigt sällan som jag faktiskt låter mig vara den hjälpande personen, istället för att sucka åt dem. Jag hinner ju själv aldrig räkna några tal då alla vill ha min hjälp.
Men idag lärde jag mig mer, pågrund av att jag hjälpte dem med tal utifrån mitt huvud, utan att fuska genom att kontrollera formler och skit.
Jag kunde själv, och övade mig själv genom att hjälpa.
Är man bäst eller är man bäst?

Nu kom jag just upp ifrån tvättstugan.
Ännu en gång kommer inte en tant in i grovtvätten, och jag kommer till hjälp. Efter en stund kommer hon in, då jag strax efteråt slinker in till det andra rummet. Då jag senare kommer ut står hon där igen som ett frågetecken och påstår att tvättmaskinen inte fungerar.
Jag går in, låter ögonen vandra ett par sekunder, går raskt fram till baksidan av tvättmaskinen, kontrollerar, drar i en spak och vips, så fungerar maskinen.

Vad tusan är det som pågår?
Har jag blivit allmänt smart, eller är alla andra runt omkring mig dumma i huvudet?

...klart som fan jag har blivit smart[are]...

Nu är det slut.

Nu har jag hoppat av det rullande tåget.
Passade på då tåget saktade ner.
Det känns konstigt, men som om det var det rätta.
Men vemodigt.
Ögonen svämmade närmast över då jag lämnade det förflutna bakom mig. (ja, det är nu det förflutna, avslutet.)
Jag har lyckats med mycket.
Mer än vad jag anade från början.
Men ändå har jag så djävulskt mycket kvar.
Trots det så får det fanimej vänta.
Nu är det tid för att slappna av.
Det sista jag vill ha in i mitt huvud just nu är skräckkänslorna.

Nu är det slut.. *blåser i trumpet som i fem myror är fler än fyra elefanter*

irritationsobjekt

Dagens konstiga saker:

En lärare som beter sig som en elev. Kan varken förklara rätt eller räkna rätt. Skriver en fråga, men svarar helt fel. En äkta elev (närmare bestämt ägaren till denna blogg) ifrågasätter och förklarar hur det egentligen ska vara. Läraren förvirrar genom att lyfta upp fler främmande saker som inte ens ska vara med på provet, fler räknar fel - de som redan har svårt för ämnet.
Det är inte första gången jag irriterar mig på denna lärare, och idag var jag tvungen att gömma mig bakom ett papper för att inte brista ut i skratt.

En busschaufför som nekar att hjälpa en passagerare.
Passageraren var en jag tidigare har känt. Bad om att fixa ihop pengar från flera busskort till enbart ett då busschauffören påstod att han inte hann pågrund av 10minuters försening, så passageraren fick snällt kliva av och bussen körde iväg. Hur vänligt är det på en skala? Nästan så man skulle vilje ge honom en kyss.
Förövrigt var det inte alls någon försening överhuvudtaget.

En busschaufför igen, samma busschaufför, kör fort utav bara helvete förbi den busshållsplats jag ska gå av vid, så för femtioelfte gången blir jag tvungen att högt ropa "Kan du stanna här?". Självklart halvstod jag upp, och smällde i en stolpe då han bromsade in som fan. Jävla busschaufförsbajs.
Hade det varit förr i tiden skulle jag inte vågat säga ett skit. Jag var för blyg, vågade inte påpeka att jag faktiskt tryckt och skulle gå av.
Å andra sidan har jag funderat lite på hur det är att vara busschaufför, och kommit underfund med att det inte är så konstigt att de ibland missar att stanna.
Se bara på mig själv.
Jag kan missa att gå av där jag ska gå av pågrund av trötthet eller tankeverksamhet (ja, otroligt va? det sker i mitt huvud också!)
Att busschaufförerna missar att bromsa är därför ingen klurig sak att förstå sig på.
Men visst fan blir man förbannad.

You're so cuute!

Två år av förändring

Mycket kan hända på två år.

år 2004 inleddes väldigt skakande, mina känslor var avtrubbade och förvirrade, men ändå försökte jag se ljuset.
Vilket jag även lyckades fånga i mina händer och ögon.
Jag flyttade hemifrån efter många om och men samt tjat från en nära vän på den tiden. Vännen näst intill tvingade mig att ta tag i det för att jag någon gång skulle ta mig i kragen och må bra.
Jag har en inflyttningsfest, träffar en söt pojke och inleder ett förhållande.
Sommaren 2004 är jag odelat glad med stjärnor i ögonen.
Vilket strax brast.
En hel höst med krasade drömmar och ledsna ögon.
Ett år har nu gått, det är början på 2005 och jag har stupat helt.
Nattliga mardrömmar börjar träda in i mitt förtvivlade huvud samtidigt som mina ben nyss sparkats undan.
Det jag så länge hade fruktat infann sig.
Jag erkände mig slagen. Fullständigt.
Mina dagar bestod av ångest inför att kvällen skulle komma. Kvällen förvandlades till krampaktig gråt och hyperventilering.
Sömnen som jag alltid har älskat var nu en ren och skär skräckhistoria.
Jag hade mött avgrunden.
Men den enda väg därifrån är den som går uppåt.
Och jag fann den.
Började sakta men säkert klättra upp igen, tog steg för steg.
Gick på ett möte där jag avslöjade att jag har svårigheter med att ta första steget med att bemöta andra människor, öppna mig för dem. Umgås.
Fem minuter efteråt tar jag emot ett sms
En tjej undrar ifall vi inte ska ses.
Jag tar tillfället i akt och tackar ja.

Våren inleds med en början av en djup och nära vänskap.
En sådan som jag alltid har sökt efter, men aldrig funnit.
Saker och ting börjar förändras.
Positiva saker kastas på mig en efter en.
Jag får en katt. Min älskade Pyret.
Sommaren tillbringas med vännen. Saker jag alltid har velat göra görs.
Jag lyckas släppa alla gamla slitande känslor och minnen.
Mitt liv förändrades av ett enda sms.
Och med lite hjälp av mig själv.

Nu står jag här, i en värld med snö som ska kallas för vår.
Nu är året 2006 och det är 2 år sedan jag började min verkliga färd mot bättre tider.
Jag har fler folk runt mig än vad jag tidigare vågat drömma om.
Jag har vågat öppna mig, visa mig för andra och erkänna vem jag är.
Alla har tagit emot mig.
Jag har tagit emot mig.

Mission accomplished.

Nu är mitt mål att ta mig ännu längre.
Och det ser jag inte som något problem.

Avslöja?

Ibland får jag den starka viljan av att sätta mig och skriva ner allting om mig själv.
Allting som har hänt mig, alla saker som har gjort mig till den jag är idag.
Men det går inte.
Inte här.
Det finns folk som inte ska ta del av det - folk som faktiskt läser detta.
Då känner man sig lite.. begränsad.
Men sålänge det finns ett bevis på vem jag är fungerar det inte att vara helt öppen.
Att skriva i omskrivningar och tolkningar är en helt annan sak.
Det har jag redan gjort.
Men att vara ärlig om allt som jag faktiskt går och bär på, ordagrant skriva alltihopa, kan jag inte.

Inte saker som jag bestämt mig för att hålla tyst om.
Synd?
Ja, litegrann.. Men det stoppar mig som sagt inte ifrån att omskriva allting och berätta ändå.
Bara att det blir lite svårfattat för de som läser det.

läskigt.

Det känns lite läskigt, av någon konstig anledning jag inte vet vilken (jomenvisst...), att åka till jobbsak idag.

Onsdagsdejt

En arbetsplats är ett farligt ställe.
Det har jag fått erfara idag.

Det hela började med ett skämt, jag fick för mig att skoja till det lite och kallade oss för "radar-paret". Det pågrund av att vi arbetade väldigt snabbt ihop när det gällde ett arbetssätt.
Sedan har det utökat till lite allt möjligt.
Nu är det allmänt känt att jag är intresserad av personen i fråga.
Rykten går fort.

Idag fick jag reda på, från en, att någon hade gått till personen i fråga och berättat att jag är intresserad av honom. Den som berättade det för mig vägrar avslöja vem det är som har "skvallrat".
Dock hade jag några dagar innan stått och skämtat om det öppet med en tjej precis framför denna pojk, då han även skrattade åt det. Men då var det på skoj.
Nu har det blivit hur seriöst som helst.

Men för att återgå till att berätta om det som hänt nu..

Idag efter lunch kom jag in i det lilla produktionsrummet (med alla de trevliga människorna, mer manliga än kvinnliga) och stirrade på något som stod framför mig.
De andra hade inte kommit in i rummet än.
Det något som stod framför mig var; En vagn med en stor ljusstake med långa vita ljus i, två stycken vinglas, en skopa med dill, en burk med räkor, två dunkar med vitt och rött-matlagningsvin samt ett papper där det stod "[Hans namn] + ? = Onsdagsdejt?" och över det hade någon ritat ett stort rött hjärta.
Jag höll på att svimma när jag såg det.
Väntade in de andra som strax också såg det och fick som svar ett stort skratt.
Som tur var hade pojken i fråga inte kommit dit än, vagnen kördes ut ur rummet och ställdes i korridoren till alla's chans att skåda detta verk.
Och så kom han tillslut..
Jag stod och skrattade och var generad i ett, jag valde att stanna kvar där jag stod av brist på mod.
Strax skickade dock en människa, som uppenbarligen älskar att reta mig, mig till att hämta saker som fanns i närheten av denna pojk. Sagt och gjort, jag gick dit, och möttes av ett stort flin. Jag kände mig inte alls röd i ansiktet.
Han fick tydligen reda på det igår, och idag möts han av ett uppdukat "bord" för två med ett ritat hjärta på. Vad ska han tro?
Å andra sidan stod inte mitt namn med på lappen, utan istället fanns det detta frågetecken.
Men hur svårt det är att räkna ut är ju en fråga..

Det här är jäkligt förbannat pinsamt, men samtidigt hur roligt som helst.
Hur ska det sluta?
Jag vet inte ens hur stort mitt intresse är.


Herrejösses.

Synd att jag ska bort från det rummet om 2 veckor..
men jag har hört talas om en personalfest...

Världen har gått under för längesen

Jag blir så ledsen och arg.
Hur i helvete kan man låta något sådant ske?

Kikar på tvprogrammet drevet på fyran där de delvis tar upp fallet med tonåringen som födde sin pappas barn, och även gjorde en abort.
All fakta och skit fanns framför ögonen på alla inblandade personer, alla som tillät honom få ensam vårdnad av sina barn. Hur kan man välja att blunda?
Och sen sitta och säga "det vi gjorde var det bästa då.."
Jovisst.

Jävla människor.

Smart katt

Jag har en alldeles för smart katt, eller elak.
Han sträckte sig upp mot tvn och stängde av den!
Jäkla knapp.
Jäkla katt.

Är det något tyst rop på uppmärksamhet tro?



..10 minuter efter gjorde han det igen.

Överlägsen som bara fan.

Åter igen har jag fått känna på känslan av att vara den duktigaste.
Känner mig överlägsen, men sådant får man inte säga högt..

Yrkesekonomi.
Jag gör ifrån mig massa pustande läten då vi för tionde gången tar om saker som jag redan förstod för två veckor sedan. Läraren söker min blick och ler då hon förstår att jag inte väntar på alla andra att räkna färdigt ett tal, som hon sa att man skulle göra, utan fortsätter tills pappret är slut.
Sedan möter hon upp mig på rasten där hon frågar närgånget "Vad vill du göra? Vill du fortsätta med det vi gör, eller något helt annat?". Hon frågar ingen annan.
Jag är den som förstår mest, den bästa helt enkelt. Personen som alla andra frågar.

En "klasskompis", som ofta häver ut sig flera kommentarer, säger "..i skolan var jag bäst på matte - nu är jag sämst."
För mig är det snarare tvärtom.
Sämst har jag dock aldrig varit - självklart. Vad tror du om mig? (hmhm). Men väldigt trögtänkt.
Nu gäller andra bullar.


Och nejdå, jag skryter inte alls..


Nu ska jag ringa min syster och fråga om hon vill ha en tv.
Jag är inte bara bäst och intelligent, jag är snäll också.

Glad, men..

Jag är glad.
Idag har jag införskaffat en 32" TV. Det var skojigt, gick i affären och skrattade samtidigt som folk stirrade efter oss och våra stora kartonger. I like big things.
Jag är även glad över att ha fått prata med en människa igen, någon som alltid lämnar stora avtryck.
Jag är glad för att jag har umgåtts med en trevlig vän hela helgen.
En vän som har hjälpt till med saker som behövdes, en vän att skratta med. En vän som tänker likadant som mig. Ofta.

..och nu sitter jag här med min stora nya TV, den trevliga vännen har åkt hem igen, och människan som jag åter igen har fått tala med är frånvarande.
Den stora känslan av att inte ha någon att dela det glada med börjar ta över allt det.. glada.

Livet är komplicerat.
Och saker och ting blir roligare och enklare då man kan göra saker man tycker om.
Men så länge man inte har någon att dela det med känns det helt bortkastat.

Jag är glad.
Det är säkert.
Det hade bara varit mer glatt ifall någon fanns här.

Politik när den är som värst

Idag fyller en familjemedlem 20 år.
Under tiden som vi satt och mumsade våfflor kring bordet diskuterades det politik.
Som vanligt, förstås.
Och som vanligt blir jag förbannat frustrerad och vill gå därifrån.
Tacka fan för att jag kan sätta mig bakom min storebror's åsikter, annars vore jag ensam kring hela bordet bland familjen. Samma sak var det under jul - då var det min syster som stod för samma åsikter som mig.
Det som är mest frustrerande är att det är MIN familj!
De ska inte hålla på så.
Men jo, självklart ska de göra det ändå..

En liten egotripp

1. Jag har lagen på min sida. (låter lite läskigt va?)
2. Jag har haft en underbar arbetsdag idag. (läs de nedre punkterna)
3. Jag har skrattat och skämtat med flera stycken. (oh ja, mest om esteter..)
4. Jag har fått beröm av tre av dem. (Ja visst fan är jag duktig)
5. Jag har kommit lite närmare ett par personer. (..det vore inte direkt något stort fel att provkrama en av personerna förövrigt..)
6. Jag är i högform just nu - på jobbet.

Jag är bara så jäklars förbannat underbart bäst helt enkelt.

Skit på samen

..sitter här och funderar över varför jag inte tar och blir min alldeles egna psykolog.
Det är ju från sig själv man får de bästa svaren.
Eller?
Jag kan vara jäkligt duktig på att ge mig själv (eller snarare att ge andra, som egentligen samtidigt riktar sig mot mig..) välgenomtänkta svar, men förbannat idiotiskt slapp på att leva som jag lär.
Eller så är jag bara allmänt ego och tror att jag är så superb.
Om man då bortser från denna stora brist på att gå i mina egna väl utvalda spår.

Äh, skit på samen - som en vän skulle sagt.
Shit the same, då, naturligtsvis.

Sofistikerad

..jag, sofistikerad?
Det fick jag höra i helgen.
Jag såg sofistikerad ut.
Med den tröjan jag hade (lång, långärmad, urringad och röd), med benen i kors och glasögon.
Sofistikerad.
I jämförelse med henne själv då förstås.
Just i den sekunden kändes det som om vi bytte plats med varandra.
Men sofistikerad?

Radering

Inatt drömde jag att jag raderade hela min blogg, det enda jag sparade var adressen.
Alla texter var borta.
"..öh.. jag raderade min blogg nyss, och jag har ingen aning om varför."

Tur att jag inte enbart drömmer sanndrömmar.

Bra förändring?

Igår var dagen då jag blev glad, spänd och sedan deprimerad.
Idag var dagen då jag hade ont i magen i stort sett hela dagen, som senare slutade med ett huvud fyllt av leenden och huvudvärk.

Jag kan fortfarande inte tro att det är sant.
Nej. Händer det verkligen?
Vet inte vad jag ska tro, vet inte hur jag ska bete mig.
Blir orolig stup i kvarten.

Är det nu jag äntligen får min belöning?
Den började redan för ett år sen, och nu fortsätter den i stora steg framåt.
Och jag som var påväg att se nattsvart på allt igen.

Detta kommer dock inte göra mig lycklig, eller få mig att må bra - vilket jag ska lösa själv.
Men det underlättar en sablans massa.
Livet blir inte lyckligare - men enklare.
Är det inte så det heter?

Fan, jag är rik.

Skojskoj

Jag gick in på en viss bloggare's sida och hittade en rolig sak imorse som jag inte kunde hålla mig ifrån att härma..

Klicka här och njut.

RSS-flöde.

Någon fick mig att fixa ett RSS-flöde på denna blogg, jag har dock noll koll på saker och ting kring det.
Provar för tillfället i alla fall att länka till den adressen till höger under "links".
Återstår att se ifall någon snart kommer springandes och säger "men det där behövdes ju inte, dit hittar man utan länk!"

Min dröm

Ja, någon gång ska det ske.

Bara känslan av att veta vad jag då förmodligen kommer att känna får mina ögon att tåras.

Ställa mig upp, rakryggad, och visa alla vem jag faktiskt är. Vad jag faktiskt kan.
Alltid ser jag min mammas tårar framför mig. De tårar som alltid kommer då någon av oss utför saker som berör. Alltid ser jag min egen rördhet, trots att jag alltid har kunnat kontrollera den kan tanken om det aldrig stoppa tårögdheten och halsen som tilltjocknar. Jag ser även min syster's rörda ögon. Jag vet så väl hur blickar i min familj riktar sig mot mig vid sådana tillfällen.
Jag vet att jag kan, jag vet att jag är något och jag vet att jag inte måste bevisa något för någon.
Men ändå kan jag inte låta bli att tänka tanken och drömma.
Jag vill. Innerst inne så vill jag.
Det har alltid varit min dröm.
Bara någon tar uppgiften att knuffa och sparka på mig så jag kommer framåt - och sedan aldrig ge upp. Jag är envis - åt bägge hållen. Jag vill samtidigt som jag blir osäker och drar mig tillbaka och säger ett stenhårt NEJ som egentligen betyder ja, försök lite till!

Jag motarbetar mig själv hela tiden.
Jag vågar helt enkelt inte lita på mig själv samtidigt som jag aldrig kan sluta tro på mig.
Hur går det ihop?

Radio - och TVtjänsten.

Intet ont anande (jo, lite grann, jag ogillar när det ringer på dörren.. det är jäkligt jobbigt att få på sig byxor fort som tusan nämligen..) gick jag sakta fram till dörren då det plingade på. Kikade ut genom titthålet och noterade att det var något särskilt med gubben utanför, men jag valde att låtsas som om jag inte var hemma. Sagt och gjort; det fortsatte plinga, 3 gånger! Jag gick och hämtade mina byxor (ja, jag har alltid en tendens att ta av mig dem då jag kommer hem. Blev det för mycket information nu så får du gärna blunda en stund och föreställa dig att du simmar i ett ishav. Hjälpte? Bra.), lyfte upp katten i famnen och öppnade dörren. Min första tanke var "usch, ännu en försäljare.. orka!"
Men så lyfte varelsen framför mig upp ett kort samtidigt som han sa "Hej, jag kommer från Radio och TVtjänsten och undrar om du äger någon TV.". Mitt hjärta började dunka snabbt och hårt som tusan och tyst inom mig sa jag om och om igen "gulp, hoppas inte TVn syns nu, shit, helsike, vad läskigt!". Mitt svar blev "Nej, jag äger ingen TV" och som försvar höll jag upp katten framför mig som om han skulle skydda mig med sitt liv. Nu var jag beredd på att gubben skulle försöka tränga sig in i min lägenhet eller hota mig med något läskigt, men det enda svar jag fick var "Då ska inte jag störa mer".
Puh. Där räddade han mitt liv.
Tacka fan för att jag 10 minuter innan stängt av TVn..
Och tacka fan för att jag har läst på allt vad TVavgift är.

Jag lever farligt.

Och nejdå, jag äger ingen TV.
Det enda jag har är en manick som gör bilder och ljud för sig.
Min TV är sönder och slängd.
Precis.

Jag är bäst.

Idag hade vi yrkesekonomi på schemat.
Jag hade fått för mig, då vi slutade trean i gymnasiet med ståhej, att jag skulle få slippa denna sablans jobbiga matematiken. Men icke.
Yrkesekonomi. Varför, kan jag fråga mig själv hundra gånger - utan att få något som helst vettigt svar tillbaka trots att det är jag som svarar. Konstigt, mycket konstigt.
Ännu konstigare är dock detta med att jag har klarat av allting ganska galant hittills!
Jag förstår, jag kan, alla frågar mig hur man gör!
Jag sitter som värsta gurun medan alla sliter tag i mig från alla håll och erbjuder en plats till mig bredvid dem. Dock jäkligt jobbigt då jag inte orkar upprepa allting hela tiden, vill räkna lite själv. Jobbigt att vara bäst helt enkelt. Ja, jag säger då det.

Idag var det särskilt komiskt.
Jag och L som jag ofta brukar jobba med sitter och räknar ut en jäklars massa, innan har läraren förklarat hur man ska göra och alla försöker med samma sak. Strax kommer läraren fram till oss två där vi nästan är färdiga och börjar påpeka att vi har gjort fel. Jag stönar ljudligt och tycker allt ska fara och flyga, läraren flinar. L börjar ifrågasätta lärarens sätt att räkna och strax inser även jag att L är inne på rätt spår. Läraren har fel. Vi har rätt.
JAG HAR RÄTT!
Det är andra gången det sker. Att läraren har fel alltså..
Alla får räkna om igen, förutom jag och L.
Vårat allra första tal är felräknat då vi följde lärarens direktiv, men då vi fick räkna för oss själva gick vi efter det vi lärde oss i typ.. fyran.
Alla andra räknade fel hela vägen.
Läraren är värdelös.
Hon är en tant.
Förövrigt.


Jag är helt klart bäst.
Ja, jag säger då det.

this is me

Jag känner mig upprymd, jätteglad. Sprudlar nästan.
Känns främmande, men ändå hur nära mig som helst.
Sån här är jag!

Att läsa eller inte läsa

Allt fler och fler börjar blogga, jag blev en av dem.
Råkade hitta en särskild sådan för ett tag sedan, det var lite läskigt.
Borde finnas en lag emot att läsa saker som är skrivna av folk man inte riktigt vill eller borde läsa något av.
Samtidigt funderar jag på ifall jag ska ge ut adressen lite mer än vad jag hittills har gjort.

Självklart vill jag att folk ska läsa det jag skriver, men samtidigt finns det människor som jag helst av allt ser att de missar mig totalt.
Jag vet inte vad som överväger.
Allting jag skriver kommer vara tolkningsmässiga, inget "pang på rödbetan", utan folk ska inte förstå vad de läser om vid första blicken.
Därför borde det egentligen inte vara så farligt om dumma folk läser det.
Eller?

Helsike, vilka sablans problem.
Att läsa eller inte läsa - det är frågan.

Sug efter resa

Fredagskvällen närmar sig midnatt och jag funderar på att somna.
Känns lite så där smådrygt att man tillbringar fredagar åt att gäspa, ha huvudvärk och bara vara allmänt seg.
Får ändra på det snart.
Dra iväg på någon trevlig resa igen.
Det ska jag iofs göra nästa helg, bli skauning igen för en stund.
Men mer..
Jag saknar den perioden i mitt liv då jag tillbringade mina dagar i helt andra städer än den jag bor i. Åkte runt lite överallt, hit och dit. Allt ifrån Jokkmokk, Umeå, Gävle och Växjö. Har fortfarande kvar minnen från alla städer. Ljuvliga dagar, nervösa dagar.
Träffa människor man bara har pratat med på internet, flera gånger om.

Lustigt egentligen.. De två personer jag pratade mest med för 4 år sedan är den jag åkte allra först till då jag var 16-17 år, och den jag åkte sist till - förrförra helgen. Cirkeln sluts, på något konstigt vänster? (jag föredrar vänster framför höger.)

Nej, jag vill åka iväg snart igen. Fick mersmak efter Linköping.
Dock vet jag inte riktigt vart..
Stockholm skulle kunna vara roligt, lite småläskigt att tänka tanken bara, men vore roligt att träffa två stycken igen.
Sen kan Örebro vara ett förslag, men det vet jag inte riktigt. Det återstår att se.
Uppsala möjligtsvis också, eller Umeå.
Det är bara att komma på var alla man pratar med bor, så hittar man ett ställe att fara till.
Kruxet är pengar.
Pengar, pengar och åter pengar.

Dagens låt

Har gått och tänkt på den här låten hela dagen..

Depeche Mode - Home

Fastnade helt för den för ett tag sen. Fin.

Fjortis

Jag börjar, väldigt oroväckande, känna mig som en liten fjortis.
Jag har aldrig riktigt varit det, kanske jag tragiskt nog får gå igenom det nu.
Hemska tanke.

Jag har haft och har en tendens att bli intresserad av alla pojkar runt omkring mig.
Sådan ska man väl bara vara som liten?
Gå runt och blir kär i alla och skriva små kärleksbrev och sukta utan något ord till personen.
Förutom kärleksbreven så tenderar jag att bli en sådan där..

Okey, jag har varit kär, som jag själv räknar, två gånger. På riktigt. Sedan har det varit väldigt mycket intressen hit och dit.
Men nu, vad sysslar jag med?
Jag ser potential i alla jäkla pojkar som går förbi mig. (kan dock stoltsera med att intresset inte kommer pågrund av att de ser mig)
Ska jag bli rädd?

..å andra sidan.. när jag väl fastnar för någon (och det är ömsesidigt) är det med näbbar och klor (på ett bra sätt.). Då är det enbart den personen som gäller, men innan dess? Jag lyckas inte hålla mig fast i enbart ett intresse.
Nu har jag fått kramas med en supermysig pojke jag har pratat med i över 4 år, och jag har självklart fastnat för typ sjuttioelfte gången (har fastnat många gånger för honom ja..). Men är det i honom jag har fastnat i, eller myset, eller både och, eller i vad fan då?
Men nu har jag även fått upp ett intresse för någon annan, självklart. Har t.o.m. lyckats förändra mina blickar på honom. Men så fort jag får reda på att han kanske redan har någon försvinner förmodligen intresset direkt, hux flux.
Samtidigt har jag inte förlorat intresset för den andra, han finns där i bakhuvudet hela tiden.
Men pågrund av att det uppenbarligen inte är helt ömsesidigt så letar jag mig vidare, men bara en del av mig.
Jag vet inte hur många jag har skiftat mellan egentligen.
Vad tusan håller jag på med?

Min teori och ursäkt för detta beteende är mitt förflutna's brist på dessa företeelser.
Pågrund av vissa saker tappade jag helt och hållet ungdomsåren av all förälskelse, små blyga pussar och hångel i trapphus som ofta kommer i mitten av tonåren..
Kanske det är så att jag på något vis försöker ta igen allt det där nu.
Min resa genom kärlek och närhet har varit väldigt skakig redan från början, och när jag väl introducerade mig själv med det kom allting på en gång.
Alla dessa flyktiga intressen och blyga ögonkast är kanske bara ett sätt för mig att låta mig genomgå den fas jag faktiskt har missat.
Kan det vara så?
Mycket möjligt.
Jag har även bestämt mig för att jag ska lära mig att kramas.
Hur svårt det nu kan tänkas vara..
Men jag har aldrig fått lära mig det, från grunden.
Att kramas - på riktigt.
Bara kramas.
Inget mer.
Det är härligt. Fick erfara en hel natt med sådant för 1½ vecka sen.
Där fick jag en rejäl träning.

Får jag lov att bete mig som en fjortis?

På nya äventyr.

Nu har jag varit på äventyr - i tvättstugan, eller utanför om man ska vara exakt.

För någon vecka sen fick jag hem ett papper från hyresvärden där det stod att vi snart ska få helt nytt system till tvättstugan.
Nycklarna ska ersättas med kort.
Klockan 18.30 skall alla samlas utanför tvättstugan.
"Jaha.." tänkte jag "och hur ska vi få plats där?". Enligt mitt mattegeni till hjärna består detta hus av 36 lägenheter, därmed minst 36 personer (ja, minst, jag litar inte riktigt på att alla mina grannar har förmågan att klura ut att saker och ting går mycket smidigare ifall enbart en representant från varje lägenhet uppenbarar sig. (jag fick förövrigt rätt) (får man ha hur många parenteser man vill i parenteser förresten?) )
Nåväl, jag lunkade ner för trapporna och in i källaren där det redan stod några stycken i en klunga och diskuterade.
Jag gick sakta fram medan ögonen osäkert letade sig fram och tillbaka över korridoren. Jag var inte orolig över att lukta kodynga eftersom jag varit så vänlig nog att slänga in mig i duschen och göra mig extremt söt innan detta såkallade möte skulle inträffa. (nejdå, jag hade inte alls i tankarna att det faktiskt fanns en möjlighet att en söt.. pojke.. till granne fanns med i denna grupp. nej nej.) Jag är inte alls desperat, och jag blev inte alls besviken då det visade sig att gruppen bestod av gamla gubbar och kärringar.

Jag ställde mig med ryggen mot ena väggen där de andra stod uppradade, noterade muntert och pustande att jag just precis hade ställt mig bredvid den gubben jag tidigare har råkat sno en tvättid ifrån, och även (ja, två gånger sammanlagt..) blivit påkommen då jag hävade in min smutstvätt i maskin under hans just påbörjade pass. Jag ville inte alls krypa genom golvet.
Jag log inombords då personen som förklarade hur man skulle använda sig av kortet informerade oss om; "ingen annan är du som bokat tvättiden kommer in i tvättstugan" åt gubben's bredvid mig vägnar.

Strax började de ropa upp våra lägenhetsnummer (tur som fan att jag betalar mina räkningar på internet, annars skulle jag inte ha den blekaste sablans aning om vilket lägenhetsnummer jag bor i.), så en och en kunde gå fram och hämta sitt kort och prova på att boka samt boka av sin tvätttid - och sedan få lov att försvinna upp i sin trygga lägenhet med stängd dörr. Jag längtade, men även bävade. Jag verkligen hatar att göra saker för första gången framför någon annan, och nu framför 36 grannar!
Det fick antingen bära eller brista.
Tacka fan för att jag stod närmast så jag såg hur alla andra gjorde innan mig. Mitt nummer ropades upp som 10e, och jag var så duktig så. Grannen bredvid mig, som känner min familj sen tidigare (mest min mamma) klappade mig bildligt talat på huvudet och sa "-mitt namn- klarade det också!".. mhm mhm.
Strax kutade jag mot min kära källardörr upp till min lägenheten och kastade mig in, landade på golvet och rullade runt med katten. Snart hörde jag fler folk öppna och stänga sina dörrar och jag andades sakta ut. Äntligen var det över.
(nejdå, jag överdriver inte det allra minsta.)

Vore annars rätt trevligt att lära känna sina grannar.
Kändes som en endaste stor släktmiddag.. om man bortser ifrån att vi inte åt middag, eller var släkt.


Nu har jag rosiga kinder och nytvättat hår.
Ser faktiskt rätt söt ut om jag får säga det själv.
Rosorna kommer ifrån en slitig dag, jag är förbaskat trött.
Men det har varit roligt!

Har haft flera små samtal med den jämnåriga pojken som inte alls ser jämnårig ut, frågade lite om mig, och jag ställde motfrågor. Skojskoj och intressant. Rätt snygg också om jag får säga det själv. men nejnej, jag är inte ytlig. nej..

Och.. ja.. nu tog tankarna slut.

Var är du?

Skit.
Nu kommer den där välbekanta saknaden efter närhet igen.

Särskilt drygt är det då jag känner en tillfredställelse i att ha fått uppleva det mysigaste någonsin.
Men sen få gå runt och sakna det är ju bara nåt så förbaskat dumt.

Jag kan inte sätta fingret på vad exakt det är som har fastnat i mig, någon känsla som kommer fram lite då och då.

Det bästa av allt är nu beviset på att det finns minst en där ute som kan ge mig det jag vill ha.
Och det känns fruktansvärt, underbart trevligt.
Nu gäller det bara att finna den mysigaste och den bästa personen för mig - som är en och samma person.

Närhet när den är som bäst.

En närhet som värmer ens inre.
Bara att få känna ett par varma strykande händer mot sin rygg, som om de täckte hela.
Få lägga en varsam hand på en varm mage och bara finnas.
Hålla om varandra utan några ord, omslutas helt i en famn.
Lägga ena kinden mot varandra, mötas med mungiporna och tillbaka till kind igen.
Pressa sina läppar mot varandra utan att utforska mer för en stund.
Smaka på en hals, och själv bjuda på både sin hals och bröstkorg.
Kittlande fingrar längst hårfästet.
Ett krampaktigt famntag som inte vill ta slut.
Retandes lätta fingrar mot sin mage och ben, kittlandes över ljumskar.
Lek med tungor.
Bli omhållen bakifrån med en hand på bröst.

Allt detta utan något rivande behov av att man måste ta till något mer inträngande fysiskt.

Är det så jävla konstigt att jag saknar det?

Förbipasserade funderingar.

"I saw you at the station, 
You had your arm around what's-her-name 
She had on that scarf I gave you 
And you got down to tie her laces 
You looked happy, and that's great
I just miss you, that's all"

Pojkar

åh, jag blir så irriterad.
Att människor aldrig inser vad som är bäst..
Det har alltid varit bra att prata igenom saker för att veta exakt var man står, plockar fram alla gömda saker till ytan.
Anledningen till att jag försökte få tag i någon viss i flera dagar var pågrund av att jag ville undslippa förvirring och missförstånd.
Jag ville ta reda på hur saker och ting stod till.
Var personen i fråga stod.
Vad vi var.
Om vi var något alls.
Eller vad fan som helst.
Men det enda svar jag fick var "hoppsan, jag gav dig visst förhoppningar som jag inte borde ha gett" efter att han tolkade alla mina förfrågningar som "åh-vad-jag-är-kär-i-dig-och-vill-ha-dig-och-prata-med-mig-nu-
annars-går-jag-under-för-jag-saknar-dig-så."
Men det var ju inte därför..
Jag ville utreda saker och ting.

Jag blir så urless på folk som inte fattar.
Särskilt folk som inte vill ha ngn vidare relation mer än vänskap, men ändå gömmer sig då vänskap väntas.

Aaaah!
Jaja.
Pojkar, säger jag bara.
Pojkar.

Jag.

Ibland funderar jag på mitt liv, hur det har utstakat sig.
Alla mina krav på mig själv hit och dit, samt alla erfarenheter.
Jag har en tro om att allting som sker har en mening.
Hade jag inte fått uppleva allt det jag har fått uppleva skulle jag inte längre vara jag.

Jag vet inte hur många gånger jag har stått på samma punkt och av vrede stampat i marken hårt som fan med foten och svurit högt medan tårarna runnit.
Det är så mycket som har hänt som jag inte har kunnat kontrollera.
Det är så jävla enkelt att vara efterklok.

Alla stunder då jag inte vågade sova.
Alla stunder då jag var rädd för att se åt någons håll.
Alla stunder då jag varit skräckslagen inför någon.
Alla stunder då kroppen sa en sak men huvudet sa en annan.
Alla stunder då jag var alltför naiv för att förstå.
Hur i helvetes svårt är det egentligen att förstå?
Uppenbarligen väldigt svårt.
Känner man bara till en version av livet, vet man inte mycket mer om andra versioner.
"Så här är det" cirkulerades det runt i min skalle.

Varför?
Jag undrar varför i helvete allting har inträffat.
Ville någon testa mig?
Se hur mycket jag tålde?
Ibland instämmer jag med orden, som på ett ungefär ser ut.. "Det är bara de starka, som klarar av att hantera svårigheter, som blir utsatta för dem."
För visst tusan är det så.
För min del iaf.
Och inte för att verka egenkär och oj-vad-mycket-bättre-jag-är-än-alla-andra.
Men jag har ett stort jäkla bevis på det.
Mina ben är inte ett dugg trasiga, jag står upp på dem fortfarande.

Jag undrar bara varför.
Varför har allt varit som det varit?
För att jag ska kunna springa runt i världen med mitt babbel och bestämda meningar om saker och ting, och reta gallfeber på folk?

Jag vet inte om det har med min uppfostran att göra eller den stenhårda viljan att vända på negativa saker och se dem som positivt.
Men jag har en sjuhelsikes stark tro på mig själv.
Vill jag så kan jag.
Så är det helt enkelt.
Och ingen kan stoppa mig, om jag inte själv vill det.

Har jag formats till en sådan människa pågrund av allt jag fått uppleva?
Eller föddes jag till sådan?
Jag är en glad människa innerst inne. Det sa min mamma till mig en gång då jag sprang runt i underjorden. Och det påminner mig om den gången då en vän till en familjemedlem träffade mig för första gången, och han visste om att jag var såkallat "deprimerad". Men det enda jag ritade på pappret framför mig var små hjärtan med armar och ben som log.
Inga svarta kors eller hatsymboler.
Jag har helt enkelt aldrig varit den sortens människa.


Ska jag tacka och ta emot?
Jag har alltid sagt att jag inte skulle ändra en endaste liten detalj av mitt förflutna om någon gav mig tillåtelsen. För då skulle jag inte längre vara jag.
Men ibland undrar jag om det är värt det.
Det är då jag måste inse att jag inte finns till för andra människor.
Jag finns till för mig själv.
Och enbart mig själv.

Därför spelar det ingen roll hur många människor det finns runtomkring mig, eller hur många människor jag i mitt liv kommer hångla upp mot en vägg, eller vem som kommer vara den förste som säger "Jag älskar dig" till mig först på riktigt.
Det är inte alla andra som ska älska mig, eller umgås med mig eller se åt mitt håll.
Det är jag som ska göra allt det där.

Jag.


Jag har nu skapat ett till mål.
För några år sen bestämde jag att allting skulle vara fixat och klart lagom tills jag fyllde 25år, jag har tid kvar på mig tills dess och jag är självklart övertygad om att jag kommer lyckas.
Nu sätter jag ett till mål.

Men det är för nuvarande bara till för mig.

Besöksräknare

..tog just bort min lilla besöksräknare jag har haft på sidan sen jag startade.
Men kom underfund med att jag inte vill ha kvar den, vill inte se hur många som läser.
Jag skriver inte för alla andra.
Jag skriver för mig.
Därför kvittar det hur många det är som läser det.

Blir så fel annars.

Tomrum

Jag vaknade med den där välkända tomheten igen.
Men den har existerat från och till i över ett år och mer därtill.
Känns just nu dock lite..jobbigt.
Jag kommer börja leva på minnen åter igen. Är det bra eller dåligt?
Ibland behövs det för att inte trilla dit igen som jag så länge har vägrat göra.

Tomt.
Hur ska man lyckas fylla tomrummet?
Det fylls bara då jag har någon att ligga nära och krama på.
Jag borde finna något substitut hos mig själv.
Hur gör man det?

Helsikes jäkla skit, och lite flirt..

Bajskorv!

Det är ungefär allt jag har att säga.
(trodde du va?)
Saker och ting gick inte som jag tänkt mig, men ändå precis som jag egentligen har vetat hela tiden. Tredje gången gillt helt enkelt.
Rätt drygt.
Men men. Personen i fråga har kanske aldrig varit den bäste för mig.
Personer som får mig att bli tjatig och sorgsen och förvirrad borde jag hindra mig ifrån att fortsätta prata med.
Haha. ja, det är nu jag ska säga att det aldrig har hänt förut..
Hänt med alla tre.

Äsch. Mitt huvud har intalat sig att vi skulle träffas och skulle kramas och pussas helt enkelt. Hade varit omöjligt att komma undan i slutändan.
Jag förälskade mig självklart i magen.
Jag har något särskilt för magar, fråga mig inte varför.

Så drygt allt bara.
Jag fick det jag ville ha, allt var perfekt förutom lite småsaker jag alltid lyckas glömma.
Jag ville dit igen.
Och vill fortfarande, men ändå vill jag det inte.
Mitt huvud har extremt svårt för att släppa taget om besattflirtningen.
Jag är jävligt duktig på att flirta, det har pågått konstant i flera år nu, och det här känns inte som ngn stor anledning att sluta med det, trots att det enbart var negativt som nyss sas.
Känns ju lite smått idiotiskt egentligen.
Men jag är helt enkelt flirtig..
Och han hade faktiskt en mysig mage.


Nu ringde en försäljare.
Jag pratade flirtigt.