Dilemma med stort D.

Jag har hamnat i ett litet dilemma.
Det bor två människor i mitt huvud som vägrar ta sig ur.
..och i detta fall är två stycken en för mycket.

Den ena personen har funnits i mitt huvud i åratal, fast periodvis.
Han etsar sig fast gång på gång, slutar aldrig att befinna sig i bakhuvudet så fort jag får en ledig stund.
Den lediga stunden träder alltid fram då jag inte är inne i någon annan.
Han är alltså en sån där som alltid kommer finnas kvar..
Men gång på gång vägrar han att möta mig på halva vägen.
Den senaste tiden har jag varit väldigt på för att för en gång skull göra något åt saken.
Och jag lyckades, för en stund. Vi träffades, vi kramades, vi gjorde det mesta som vi tidigare velat göra.
Inte allting, men alldeles förträffligt tillräckligt för att det ska kännas som om det vore allting.
Men så blev han av igen.
Och jag pausade mina försök, för att sedan börja lite smått igen, vilket funkade en stund.
Just nu känns det dock som om jag vill skita i hela grejen..
pågrund av två saker.

Nu kommer vi till den andra personen.
Det hela började mest som ett flyktigt intresse och ett litet skämt från min sida.
Det blev större och större, mer och mer, vilket slutade i bortvända blickar såfort man råkar titta på honom.
Jag vet inte om det är en fix idé eller om det faktiskt är ett riktigt intresse.
Jag har försökt låtsas som om det inte vore någonting alls, men se hur bra det funkade..
Dock är jag väldigt osäker på om det är ens en gnutta besvarat.
Då saker och ting kom fram blev det iofs lite annorlunda mellan oss, eller är det bara något jag fått för mig?
Enligt någon vet han om att jag är intresserad, men vet inte hur mycket jag ska lita på det..
Rykten går på jobbet om det nu.

Det var en av orsakerna till varför jag funderar på att skita i den första pojken.
Nu kommer jag till den andra..
Detta av-och-på-scenariot, det får mig att bli frustrerad.
Det flyter aldrig på, det bara händer ngn gång, sen tar det slut, sen händer ngt igen, och så slut åter igen.
Jag får aldrig tag i honom och våran relation är nästan dömd för att fortsätta i all oändlighet utan att något sker.
Dock har vi ju träffats, och jag ville träffas iaf, vill fortfarande.
Men.. jag blir bara frustrerad.
Och så bor han långt bort.
Den andra bor nära.
Den första kramas något så fruktansvärt mysigt.
Den andra har jag ingen aning om hur han känns.

Den andra kommer snart bli en jobbarkompis, är typ det redan.
Att vara intresserad av en jobbarkompis kan bli väldigt knepigt om intresset är helt obesvarat.
Vågar man chansa?
Den första har jag en lång relation till, och den vill jag behålla.
Särskilt nu när det faktiskt har hänt något på riktigt!
Jag vill inte förlora honom, trots att jag ändå inte har honom.
Jag vet inte om jag vill ha ett förhållande med den andra.
Det vet jag heller inte med den första.
Den andra spelar handboll! Jag tycker om handboll.
Den första har rätt så bra politiska åsikter.

Fan. det här kan jag hålla på med i evigheter.
Det funkar inte med en jäkla plus och minus-lista.
Jag har ingen aning om vad jag vill.
Och det är jävligt irriterande.
Men det som är mest jobbigt är vetskapen om att jag inte har en jävla aning om vad varken han eller han vill!

Hur tar jag mig ur detta dilemma?