På nya äventyr.

Nu har jag varit på äventyr - i tvättstugan, eller utanför om man ska vara exakt.

För någon vecka sen fick jag hem ett papper från hyresvärden där det stod att vi snart ska få helt nytt system till tvättstugan.
Nycklarna ska ersättas med kort.
Klockan 18.30 skall alla samlas utanför tvättstugan.
"Jaha.." tänkte jag "och hur ska vi få plats där?". Enligt mitt mattegeni till hjärna består detta hus av 36 lägenheter, därmed minst 36 personer (ja, minst, jag litar inte riktigt på att alla mina grannar har förmågan att klura ut att saker och ting går mycket smidigare ifall enbart en representant från varje lägenhet uppenbarar sig. (jag fick förövrigt rätt) (får man ha hur många parenteser man vill i parenteser förresten?) )
Nåväl, jag lunkade ner för trapporna och in i källaren där det redan stod några stycken i en klunga och diskuterade.
Jag gick sakta fram medan ögonen osäkert letade sig fram och tillbaka över korridoren. Jag var inte orolig över att lukta kodynga eftersom jag varit så vänlig nog att slänga in mig i duschen och göra mig extremt söt innan detta såkallade möte skulle inträffa. (nejdå, jag hade inte alls i tankarna att det faktiskt fanns en möjlighet att en söt.. pojke.. till granne fanns med i denna grupp. nej nej.) Jag är inte alls desperat, och jag blev inte alls besviken då det visade sig att gruppen bestod av gamla gubbar och kärringar.

Jag ställde mig med ryggen mot ena väggen där de andra stod uppradade, noterade muntert och pustande att jag just precis hade ställt mig bredvid den gubben jag tidigare har råkat sno en tvättid ifrån, och även (ja, två gånger sammanlagt..) blivit påkommen då jag hävade in min smutstvätt i maskin under hans just påbörjade pass. Jag ville inte alls krypa genom golvet.
Jag log inombords då personen som förklarade hur man skulle använda sig av kortet informerade oss om; "ingen annan är du som bokat tvättiden kommer in i tvättstugan" åt gubben's bredvid mig vägnar.

Strax började de ropa upp våra lägenhetsnummer (tur som fan att jag betalar mina räkningar på internet, annars skulle jag inte ha den blekaste sablans aning om vilket lägenhetsnummer jag bor i.), så en och en kunde gå fram och hämta sitt kort och prova på att boka samt boka av sin tvätttid - och sedan få lov att försvinna upp i sin trygga lägenhet med stängd dörr. Jag längtade, men även bävade. Jag verkligen hatar att göra saker för första gången framför någon annan, och nu framför 36 grannar!
Det fick antingen bära eller brista.
Tacka fan för att jag stod närmast så jag såg hur alla andra gjorde innan mig. Mitt nummer ropades upp som 10e, och jag var så duktig så. Grannen bredvid mig, som känner min familj sen tidigare (mest min mamma) klappade mig bildligt talat på huvudet och sa "-mitt namn- klarade det också!".. mhm mhm.
Strax kutade jag mot min kära källardörr upp till min lägenheten och kastade mig in, landade på golvet och rullade runt med katten. Snart hörde jag fler folk öppna och stänga sina dörrar och jag andades sakta ut. Äntligen var det över.
(nejdå, jag överdriver inte det allra minsta.)

Vore annars rätt trevligt att lära känna sina grannar.
Kändes som en endaste stor släktmiddag.. om man bortser ifrån att vi inte åt middag, eller var släkt.


Nu har jag rosiga kinder och nytvättat hår.
Ser faktiskt rätt söt ut om jag får säga det själv.
Rosorna kommer ifrån en slitig dag, jag är förbaskat trött.
Men det har varit roligt!

Har haft flera små samtal med den jämnåriga pojken som inte alls ser jämnårig ut, frågade lite om mig, och jag ställde motfrågor. Skojskoj och intressant. Rätt snygg också om jag får säga det själv. men nejnej, jag är inte ytlig. nej..

Och.. ja.. nu tog tankarna slut.