Min dröm

Ja, någon gång ska det ske.

Bara känslan av att veta vad jag då förmodligen kommer att känna får mina ögon att tåras.

Ställa mig upp, rakryggad, och visa alla vem jag faktiskt är. Vad jag faktiskt kan.
Alltid ser jag min mammas tårar framför mig. De tårar som alltid kommer då någon av oss utför saker som berör. Alltid ser jag min egen rördhet, trots att jag alltid har kunnat kontrollera den kan tanken om det aldrig stoppa tårögdheten och halsen som tilltjocknar. Jag ser även min syster's rörda ögon. Jag vet så väl hur blickar i min familj riktar sig mot mig vid sådana tillfällen.
Jag vet att jag kan, jag vet att jag är något och jag vet att jag inte måste bevisa något för någon.
Men ändå kan jag inte låta bli att tänka tanken och drömma.
Jag vill. Innerst inne så vill jag.
Det har alltid varit min dröm.
Bara någon tar uppgiften att knuffa och sparka på mig så jag kommer framåt - och sedan aldrig ge upp. Jag är envis - åt bägge hållen. Jag vill samtidigt som jag blir osäker och drar mig tillbaka och säger ett stenhårt NEJ som egentligen betyder ja, försök lite till!

Jag motarbetar mig själv hela tiden.
Jag vågar helt enkelt inte lita på mig själv samtidigt som jag aldrig kan sluta tro på mig.
Hur går det ihop?