Närhet när den är som bäst.

En närhet som värmer ens inre.
Bara att få känna ett par varma strykande händer mot sin rygg, som om de täckte hela.
Få lägga en varsam hand på en varm mage och bara finnas.
Hålla om varandra utan några ord, omslutas helt i en famn.
Lägga ena kinden mot varandra, mötas med mungiporna och tillbaka till kind igen.
Pressa sina läppar mot varandra utan att utforska mer för en stund.
Smaka på en hals, och själv bjuda på både sin hals och bröstkorg.
Kittlande fingrar längst hårfästet.
Ett krampaktigt famntag som inte vill ta slut.
Retandes lätta fingrar mot sin mage och ben, kittlandes över ljumskar.
Lek med tungor.
Bli omhållen bakifrån med en hand på bröst.

Allt detta utan något rivande behov av att man måste ta till något mer inträngande fysiskt.

Är det så jävla konstigt att jag saknar det?