En evighet

Nu sitter jag här åter igen med en tystnad som kryper tätt inpå mig.
Som vanligt känns det enormt tomt efter att ett besök har åkt iväg.
Och som vanligt kan jag skryta om hur roligt man har haft det!

Men dessa sablans avsked.
Jag har alltid avskytt dem.
Då jag har sagt hejdå till söta små pojkar har jag haft väldigt svårt för att inte låta tårarna rinna ner för mina kinder. Det kändes nästan likadant idag, fick en liten klump i halsen då tåget åkte iväg, och tårkanalerna kände sig frestade att sätta igång maskineriet. Men jag lyckades förhindra det.
Konstigt egentligen, men ändå inte. Gissar på att det är närheten och tomheten som sen springer på en, som orsakar känslostormar. Och jag förundras fortfarande över vilken bra vän jag faktiskt har.
Det var som vi båda sa.. "Vi har nu känt varandra i lite mer än ett år.. men det känns som en evighet, som om vi känt varandra hela livet"