USA

Maplewood, New Jersey, 20 miles ifrån New York.
6 oktober 2008 - 4 November 2009 (ifall jag väljer att resa runt den sista månaden)

Sanna deras ord

Jag har fått två personer som sagt saker till mig, som varit bra.

Ena är J, den där tjejiga Linköpingbon.

Hon: Klart som fan du är orolig och nervös, du ska flyga över halva jordklotet till en familj du inte känner för tillfället och där ska du bo i ett år! Jag är övertygad om att det kommer bli superbra där, men om du inte skulle vara nervös nu tror jag det skulle vara fel på dig ;) Jag skulle vara skitnervös, det är ju långt bort! Men ändå glad, det är ju världens erfarenhet och upplevelse. Och skulle det verkligen mot förmodan absolut inte funka med familjen finns det väl någon där borta att höra av sig till från dom som anordnar allt? Och angående bilproblemet tror jag inte du ska tänka på så mycket faktiskt.. jag tror inte det kommer ta tre månader att låna ut bilen, när dom väl lär känna dig kommer det inte vara några problem!!

herregud, jag var dönervös när jag skulle flytta till linköping.. och det ligger liksom i sverige :P
så din nervositet borde vara 1000 gånger större!

Jag: mm.. och tänk att det är jag som är vrålnervös såfort jag ska åka iväg i tåg, trots att jag är en tågmänniska sen förr :P

Hon: Precis, då är det väl inte ett dugg konstigt att du är skitnervös nu!


Och den andar personen som sa bra och träffande saker var min egen bror, den äldre av dem.
Från att först retas lite med "sluta larva dig och kör så det ryker!" slutade han med att säga detta. efter att jag sagt "jag hoppas på att min oro enbart handlar om att jag ska åka";

klart det gör, det är ju ett stort steg liksom.. och första veckorna blir nog lite ångest där när du vaknar "borta" liksom.. tror det har mkt att göra med känslan av att vara så otroligt långt bort.. inte i mil, för när du varit i spanien eller som på wacken och så är det ju ändå nära hem, där kan du liksom inte bara dra direkt osv. Men efter ett tag blir det som hemma och bara du får upp en dator osv så du får msn och mail och sånt så kontakten kommer, så blire ingen skillnad och ångesten försvinner, skulle jag tro.
känslan av att klippa banden är otäck, men banden klipps ju inte, de förlängs bara.


Efter att vara van att ha mamma att rådfråga så känns det med ens mycket klarare i mitt lilla huvud. Dock fortfarande oro i magen, men det luckras upp lite i taget.

Ett stort jävla orosmoln

Jag behöver prata med någon!
Jag har det outhärdligt jobbigt just nu, och jag vet varken ut eller in.

Att prata med mamma känns otänkbar, så fort jag nämner det allra minsta om detta kommer hon med någon kommentar om att "det är det här du har väntat på, det här du vill". Jo, jag vet det mycket väl. Och då jag säger "det är ju inte så konstigt att man känner oro.." så tittar hon konstigt, lyfter lite på axlarna och får ur sig något snäsande ljud.
Tack för den förståelsen!


Och jag har försökt få något ur N när det gäller förståelse och prat, men jag lyckas tydligen inte beskriva exakt vad det är som gör mig orolig, för även där kommer svar som "men det är väl roligt?! det är bara en familj, behöver inte oroa dig förrän du kommer dit!!"
Och visst, det är också sant, men inte det jag sitter och funderar över!

Det är svårt att få fram exakt vad det är jag behöver ha förståelse för, men jag har kanske inte hittat den rätta personen som kan förstå? Eller åtminstone försöka att förstå.

Det är inte så att jag inte vill åka till USA!
Absolut inte.
Men det är ett väldigt stort steg, ett sätt att rycka undan mattan under mig och få mig ur balans för att sedan bli tvungen att finna den någon annanstans långtbortistan.

Jag sitter här med kramp i magen, jag är otroligt orolig och jag försöker finna exakt vad det är som framkallar detta!
Jag har alltid haft svårt för att fatta beslut, beslutsångest som jag kallar det, men nu har jag tackat ja till en familj som också har tackat ja till mig, och det enda jag känner är ångest! Eller något som påminner om ångest.
En jävla klump i magen som gör mig gråtfärdig.
Och jag vet inte varför!

Jag vill detta, jag tänker inte ångra mig eller hoppa av, jag kommer att åka, det finns inget snack om saken.
Absolut inget snack om saken!
6 oktober flyger jag härifrån och håller mig borta i 12-13 månader.
Så är det.
Det handlar inte om att jag är påväg att få kalla fötter och ställa in allt.
Jag vet att jag kommer åka.
Och det är mer där problemet ligger tror jag.
Jag vet.
Det är oundvikligt, och att jag nu har en familj gör att det är på riktigt, det finns ingen återvändo, trots att det aldrig har funnits någon.

Jag funderar fram och tillbaka över vad det är jag oroa mig mest över.
är jag orolig över att jag har valt fel familj?
Alla snackar om att man ska lyssna på sin magkänsla.
Ska jag göra det nu?
Innebär denna jävla klump i magen att jag totalt har valt fel och jag ska ta tillbaka mitt ja?
Är det så?
Jag har en sak som etsat sig fast i skallen, och det är detta med bilproblemet. Jag har inte fri tillgång till bil, jag kan få låna den ibland då de lärt känna mig, efter 3 månader ungefär, men den fria tillgången finns inte. Jag har bett om råd, många säger att jag MÅSTE ha, andra säger att det behövs ibland, tredje säger att jag kan klara mig utan också.
Mamma säger att jag inte ens ska tänka på bilproblemet.
Jag säger att mamma ska hålla tyst, hon vet ingenting.
Och nu har jag sagt ja till familjen som inte ger mig fri tillgång till bil.
Är det därför min mage är i uppror?

Eller är min mage enbart i uppror för att jag faktiskt kommer åka iväg snart? Att jag är skitnervös och megaorolig och får avskedsångest för att lämna allting?
Var i helvete sitter ångesten?
Fel familj eller nervositet över rubbet?

Och hur fan ska jag ta reda på vilket?

Jag behöver tid! tid till att smälta saker, men i detta har jag ingen tid, för man behöver svara ja eller nej till en familj rätt snabbt. Och nu har jag sagt ja.
Med ett jävla styng av oro, men vad för sorts oro?

Jag kan sitta och skriva samma sak hela kvällen, känner jag.

Är det någon som har en gnutta av förståelse av mina tankar, där ute i rymden?
Känn dig fri att kommentera.

Du kan hela ditt liv

Jag berättade för mamma igår att jag häromdagen hade snytit mig på jobbet och det började forsa massor av näsblod. Jag blöder aldrig näsblod annars.
Det går knappt att få stopp på, men tillslut lyckades jag.

Jag berättade detta för att jag igårkväll lyckades visst få fram lite till, som dock var megalite, men ändock näsblod - något som jag sagt aldrig får annars.

Hon gick in i rummet jag är bosatt i för tillfället och letade efter en bok hon äger.
Den heter "Du kan hela ditt liv", och slog fram "näsblod."

Där står det..

Önskan att bli uppmärksammad. Man känner sig värdelös och bortglömd. Ropar efter kärlek.

Och efter att hon läst upp det höll hon ut bägge armarna och sa "..bara för det ska du få en kram!" och gick fram till mig. Jag backade och drog upp händerna och försökte skydda mig ifrån det och sa "nej, nej". Så det blev ingen kram, och sen då hon gick ut från rummet, sa hon "Du är älskad, du har kärlek runt dig!".. och jag svarade "..men vafan...".
Och stängde dörren.

Ja, jag är ju allmänt känd att inte kunna ta emot sånt där inom familjen. Det funkar inte.

Men till saken.

Önskan att bli uppmärksammad. Man känner sig värdelös och bortglömd. Ropar efter kärlek.

Och jag blödde massor, och två dagar irad. Jag som aldrig blöder.

Vad ska man tro?


Imorse vaknade jag med huvudvärk, som fortfarande håller i sig. Nu ska jag läsa vad det står om det..

Att ogiltigförklara sig själv. Självkritisk. Rädsla.

jaha.

Ingen bra dag

Nu är jag igång igen, tänker dumt, snackar dumt, och blir ledsen över det.
Och så fort jag nämner det för någon så känner jag mig som en stor idiot.
Och det är knappt att jag vågar/vill skriva något om det här för det låter så jävla dramatiskt och tragiskt alltihopa, men har man den där känslan så kan man ju inte bara sopa den under mattan.

Men fortfarande känner jag inte att jag vill nämna exakt vad det gäller här, för det känns så jävla fjompigt och jag tycker inte om när folk ser den sidan av mig eller får den synen av mig som jag får för mig att de får, för de är vana vid Suss, hur hon är. Och hon verkar ju inte bry sig så mycket eller ta så illa upp av saker.
Eller så är det bara jag som får för mig att de tror att jag är sådan.

Det börjar likna ett jävla bekräftelsebehov, men det är inte alls det jag är ute efter heller.

Jag vill bara vara med, tillhöra, bli tillfrågad.
Men det blir jag inte.
Fast jag är samtidigt med och tillhör, men det särskilda jag är ute efter kommer liksom inte, och jag blir bara ledsen när jag får höra om att en annan har fått vara med och tillfrågad.
Det känns ofta som om jag bara har en roll att spela.
Vems fel är det att jag känner så?
Mitt eget?
Är det jag som sätter mig i den sitsen alldeles självmant?
Ger jag de signalerna så de inte tolkar något mer?

Jag vet inte.

Det är en dålig dag vet jag bara, och jag känner mig som en fullständigt gnällande och bekräftelsebehovssökande idiot då jag nämner detta.
Och rädd för att folk ska börja göra det jag vill för att jag just ber om det, och inte att de vill.

Hallå eller?
Nu får jag fan ge mig.
Om det bara vore så enkelt.

Oroligheter

Nu börjar jag bli megaorolig över allting.
Tänk om det inte alls blir bra i USA, tänk om det blir ett skitår och jag är megaless och längtar hem som fan?
Tänk om den nuvarande familjen som jag har kontakt med, är helt puckade egentligen? De verkar bra hittills, vissa saker är lite sisådär, men inga stora direkt.
Som att jag inte direkt har någon bil, men de bor ändå i New Jersey, och nära till New York och allt vad det är så det behövs kanske inte ändå.
Men tänk om jag väljer fel?
Tänk om jag väljer bort och de hade varit perfekt?
Fast jag är mest rädd för att välja dem och det blir fel senare.

Tänk om detta med au pair inte alls är min grej? Tänk om jag borde stanna hemma och plugga istället, jag kom ju in!
Men jag kommer ju ångra mig om jag inte åkte.
Och det är meningen att jag ska lämna min trygga hamn för att stiga ut på okända marker och växa som människa, sju meter ungefär.

Men jag oroar mig ändå över hur allting kommer bli och vara.

Mamma säger att det inte är någon mening med att oroa sig över saker man ändå inte kan styra.
Då jag säger att det inte spelar någon roll - jag oroar mig ändå, mer eller mindre, så håller hon bara tyst.
Som vanligt.
Svårt att prata med och känna förståelsen flöda!

Men aaah! Jag måste ösa ur mig allt.

närhet

Jag säger bara: Shit vad jag saknar närhet något så enormt nu!

Det är ljuvligt att få den, men när den är borta känns det ännu värre.
Segt att man blir så beroende av den!

Högskolan

Jag kom in på Psykiatrisk Omvårdnad på Högskolan Väst, nu i höst.
Jag har fått hem ett stort kuvert, med schema och allting.
Start 1 September.
För ett par dagar sedan skickade jag mail och tackade nej.
Det kändes sådär kan jag ju berätta..

Men å andra sidan ska jag ju till USA och det kommer jag aldrig mer kunna göra - som Au Pair - i och med att jag inte har långt kvar tills jag är 26 år.

Imorse, eller vid lunch, då jag halvsov tätt intill N, ringde det någon ifrån Högskolan Väst.
Det var från Socialpedagogiska Programmet, dit jag hade kommit in som reserv.
Hon erbjöd mig en plats.
Idag.
Vafaen, tänkte jag. Och så tackade jag nej och sa att jag ska till USA i höst.
Vilket hon förstod, och jag sa att jag skulle tagit platsen annars.

Fyfan säger jag!
Det var den utbildningen jag ville gå på!

Jag får hoppas jag kommer in igen då jag kommer hem - om jag då fortfarande vill gå den.

Men jag är tillräckligt smart och duktig för att ta mig in till två utbildningar på Högskolan!

sex gånger 3

Jag sitter här och är skittrött, och har lite ont i benen. Någon sorts värk i ljumskarna och det blir lite svårare att kliva upp för trappor samt sätta sig i bilsätet.

Inatt, imorse och tidig eftermiddag.
Då var det rajtantajtan.

Fattas bara ikväll också.

Hösten är snart här

Jag kände en sån stark känsla då jag klev ut till bilen igårkväll då jag jobbade.
Jag åker runt i en liten röd citroén på arbetstid, och då kvällsskiftet är igång slutar vi kl 22.00.
Jag tror klockan inte var mer än 20.30 då jag kände den första känslan.
Det var synen som var huvudsaken i detta.
Mörker!
Redan mörkt, vart tog solen vägen?

Den andra tanken ajg fick var då jag satt på cykeln påväg hem.
Fortfarande mörkt - ännu mörkare, och kallt!
Jag frös påväg hem då jag cyklade i bara en topp.
Det var jag nästan för varm i för ett par veckor sedan, eller en vecka sedan!
Stora bevis på att sommaren snart är borta och hösten är här.

Igårkväll kände jag ett stort behov av att ha en pojkvän.
Någon att krama på i höstmörkret.
Och sen tackade jag de högre makterna som jag inte riktigt tror på egentligen, över att jag flyr Sverige i höst. Vi får hoppas att jag hamnar i varmare bäddgrader!
California eller något liknande.
Hinner jag inte dit innan jag blir tokig här hemma så får jag försöka snappa åt mig ett par kramar av gamla godingar.

[Förövrigt så ska N ringa mig imorgon (jag ringde idag), för att boka in någon dag då vi ska laga mat ihop - innan jag drar iväg.]

Det tredje tecknet på höst kom imorse.
Jag vaknade.
Jag tittade ut.
Jag ville krypa ner igen.
Jag klev ut och in i värsta dimman.

Höst.
Ljuvliga höst?
Nja.
Mörker.
Kyla.

Dock fina färger på träden.
En stund.
Sen kallt.
Kyla.
Och så vit vacker glimmande snö.
Och oj vad jag vill ha kvar snön.
Sen varmt.
Och slask.
Och halt.
Och regn.
Tills maj kommer och solen värmer.

Trevligt. (och här dryper det av ironi)

Hösten är snart här.

Ledighetsjävlighet

Det är megabra det här, första gången jag är ledig flera dagar irad så får jag en dov värk i magen som vägrar ge med sig, och som blir värre så fort jag har ätit mat!
Men äter jag inte mat så går jag runt och känner mig vrålhungrig / värk i magen.
Jag är även hungrig efter jag ätit, känns det som. "ett svart hål i magen".
Ingenting hjälper med andra ord.

Mamma har t.o.m frågat om jag är gravid. Och igårkväll frågade hon om mina bröst värker. Då mitt svar var nej konstaterade hon att jag inte var gravid.
Nehe.. jaha. nej. inte.
Det vore ju just snyggt.

sen har hon sagt något om magkatarr, att det kommer när man inte förstår varför det kommer.
Trevligt, trevligt.
Och sen något om att det kanske beror på att jag börjat dricka mjölk här hemma igen!
Jag avvänjer mig åter igen, men vem vet..
Jag har t.o.m kikat upp alla möjliga sorters åkommor, allt från graviditet som nyss nämndes till diverse könssjukdomar.
Bah. Bara för att vara på den säkra sidan!
Men nehe, ingenting.

Förjävla jobbigt är det åtminstone.
Och nu sitter jag här och har just ätit frukost och lider helvetes kval.
Fast där tog jag i lite.
Mensvärk är värre.
Men här sitter den dova smärtan längre upp.
Omöjlig att få bort.

Jätteroligt.

Piano

Det var någon som filmade då jag spelade piano på en fest igårkväll.
Jag var småfull.

Sussilago - den där aprilsagan

Jag läser ett inlägg skrivet av Abbes pappa (Heja Abbe), som i sin tur hänvisar till depeed, där dessa frågor dyker upp;

1. Hur skapade du din bloggtitel/namn? Eller om du använder en handle/pseudonym när du kommenterar – hur fick du den?
2. Vad är historien bakom namnet/titeln/din handle?

Jag bestämde mig strax för att vara en av dem som svarar på dem!

Det känns som om man kan svara på båda frågorna i samma svar! Kanske.
Men min historia börjar så här.

Det var en gång...
äh.
Vi tar om.

Då jag bestämde mig för att starta bloggen så funderade jag länge först på vad sjutton jag skulle använda för nickname! Namn för att skriva i kommentarer och logga in med och namn som syns lite varsomhelst. Jag hade redan, sedan innan, fått mig en mailadress med nicket "Sussilago", därmed tyckte jag att jag lika väl kan fortätta med det. Jag använder även det nicket på irc där jag håller till sedan 9 år tillbaka, samt några olika communitys som jag till och från loggar in på. Någon mer än den andra.
Och historien bakom det nicket är en skitig historia!
Jag satt på toaletten en dag (ja, se vilken humor, skitsnack) och funderade lite över mitt namn.
Detta var för några år sedan.
Många kallar mig förr Suss, färre kallar mig för mitt riktiga namn.
Då jag började vistas på internet och skulle gå med i den där communityn som alla andra gick med i, börjar på L och slutar på storm, med ett unar mellan.
Då fick jag förslaget att döpa mig till Susselisuss.
I dagsläget kändes det alldeles för sött och smått och gammalt.

Men för att återgå..
toaletten. Där satt jag och tänkte på mitt smeknamn Suss, och sen kom jag in på blomman Tussilago. Plötsligt kom denna stora insikt... Byter jag ut bokstaven T mot S, blir det ju mitt namn! Sussilago! Shiet, vilket upptäckt!
Och sedan den dagen, på toaletten, har jag hetat Sussilago.

Men jag ville inte använda mitt nick som namn i bloggadressen.
Där började jag fundera på något som kunde stå för vem faktiskt jag är. Och inte bara vad jag heter.
Jag är född i april.
Jag är ett Aprilbarn.
Jag försökte registrera adressen med det namnet i.
Redan tagit.
Jävlar i helskotta fanskap, tänkte jag.
Vad ska det nu bli då?

Så jag fick gnugga knölarna lite till för att fundera ut..
och det var då jag kom på.
En saga!
Allt det jag skriver, det blir en saga i sig, jag, världen, folk, allt.
En Aprilsaga.

Senare fick jag vetskapen om att det fanns något annat som kallades för aprilsaga, men i de banorna hade jag inte tänkt för fem öre.
Nej, aprilsaga var kort och gott jag.
En saga - född i april.

NY -> CA

Inget New York för min del än så länge.
Nu är det ännu en familj i California som har min ansökan.
Undrar vart det här bär egentligen.

Och idag fick jag hem brev ifrån Högskolan med schema och mängder av andra saker angånde utbildningen Psykiatrisk omvårdnad.
För ja, jag kom ju in där..
Och jag är även reserv på Socialpedagogiska utbildningen.
Det känns lite så där detta!

Jag vet nu åtminstone vad jag är kapabel till att komma in på, och vet även vad jag kommer att missa nu då jag åker!
Men så får jag tänkte på att jag även vet att jag kommer ångra mig hela livet om jag INTE åker nu.
Så okey..
det är väl bra som det är.

Och nu har jag bott hemma i över en vecka, och det går rätt så bra.
Och så har jag sovit över hos N en natt till, i fredags närmare bestämt. Kramgo som få.
Vart det där bär?
Ingen aning. Ingenstans förmodligen.
Men vi har bestämt oss för att laga mat ihop i september någon gång innan jag åker.
En afrikansk gryta, som jag lärde mig på matlagningskurs jag och mamma var på i våras.
Vi, jag och N, skulle laga den ihop, men det blev aldrig av.
Nu blir iaf EN av sakerna som jag har velat göra, av!
Woho.

Och idag är jag ledig.
Första dagen jag kan skita i allt och faktiskt vara ledig på riktigt, sen 3 veckor tillbaka!

Fotoblogg

Min favoritbloggare har skaffat sig en fotoblogg, och i och med att han inte bara är en jäkel på det skrivna ordet så tycker jag att man ska besöka bloggen för att spana in fotografierna också!

Klicka här så kommer du dit i ett nafs! Brisbane, Wedding Photographer

Internet

Förresten, jag har kvar mitt internet och telefon som innan!
Jag flyttade bara med modemet och hela faderullan hit, och allt fungerade galant.
Jag tar säga-upp-tjafset om en månad ungefär.. Skjuta fram saker är bra ibland!

Tjejer, håll er kvar!

Just nu känns det som om jag håller på eller har tappat kontakten med mina tjejkompisar. Nummer 1, nummer 2 och nummer 3!
Och när jag väl kommer på att det kanske vore bra att kontakta lite, så får jag annat i huvudet strax efter, saker att göra - måsten, att liksom alla andra tankar faller undan, och plötsligt har det gått en månad!
Vafaen!

Jag skyller på att jag har förjävla fullt upp.
Å andra sidan tar inte de heller tag i kontakterna, men nu är det ju jaaaaag som känner att jag glider undan!
sommartider samtidigt, jag jobbar heltid och flyttar och donar och gör det och det och det och herrejösses!

I september, då jag inte har lika mycket jobb och grejs, så ska jag försöka ta mig iväg till Linköping och leka med J. Sen ska jag ta mig till någon skog vid Vedum/Vara någonstans och leka med H.
Och samtidigt leka med E på hemmaplan.
Vafan, jag åker ju snart!

Usch och fy.

Men tjejer, försvinn inte för allsin dar!

Här är jag

Jag har flyttat färdigt.
Jag bor numera hemma hos mamma, lillebror och B.
Jag har därmed också flyttstädat färdigt, med mammas hjälp. (Tack!)
Jag har just, för några timmar sedan, kommit hem ifrån Wacken, Tyskland, hårdrocksfestival med 65.000 hårdrockare som betalande gäster. Dit åkte jag tidigt på morgonen i onsdags, kl 4 närmare bestämt, och kom hem idag kl 12 - efter att ha kört hela natten. Jag körde kanske i 2 timmar iofs, men mer eller mindre vaken alldeles för många timmar.
Jag ska upp och jobba kl 7 imorgonbitti.
Och jag är jävligt trött.

Och imorgon ska jag plocka ner och packa upp saker ifrån Festivalandet.
Sakerna att göra tar aldrig slut!
När ska jag slappna av och bara vara?

Inte än, inte än, för jag måste koncentrera mig på att hela tiden vara tillgänglig för samtal ifrån lämplig värdfamilj i USA.
Och sen ordna med andra saker runt där.
Och så jobba ja.
Och ja shit.

Godnatt.

Checklista

Sovrummet dammsuget - check!
Sovrumsfönstret putsat - check!
Köksfönstret x 2 putsat - check!
Två skåp vid fönstret i köket urtorkat och rengjort - check!
Kryddhylla och fläkt rengjord - check!
Köket dammsuget - check!
Garderoben urtorkad och dammsuget - check!
Ugn och plattor sprayade med medel - check!

Bara resten kvar.. rubbet i vardagsrum, resten i köket, hallen, toan, och knätorkning av alla golv!
Och balkongen..

Och nu ska jag jobba.

Lite förklaring om uppdatering

Angående förra inlägget..
Det är inget To be continued med N.
Att vi sågs berodde på att vi skapade en liten kontakt och båda var fulla och båda har saknat närhet något så väldigt mycket. Allt var bra då vi sågs och under tiden och efteråt också, inget konstigt alls.
Jag frågan honom igår ifall han tror detta bara var en engångshändelse eller ifall han tror det kommer hända igen.
Han trodde det första, och skrev något som att vänta på den "rätta".
Jag var trött och extra känslig då jag frågade, men iom att jag faktiskt kände ett styng av sorgsenhet över det - inte mycket alls, men tillräckligt - så insåg jag att det är bäst att det var ett engångstillfälle.
Men sen handlar det nog mycket om egot och möjligheten till någon.
Jag är inte den rätta för honom.
Men han är heller inte den rätte för mig, man får tänka så.
Och jag vill inte gå igenom det jag gick igenom för två månader sedan, igen.
Dock kan jag inte säga att det aldrig mer kommer att inträffa, det kan ingen säga.
Jag vet inte ens ifall jag kommer stoppa mig ifrån det den dagen tillfället kanske kommer.

Och när det gäller familjer i USA. De kommer och går, vissa pratar inte ens med mig. Strax efter att familjen som var gravida lämnade sidan, så kom en ifrån Californien igen, woho! Men de försvann lika snabbt. Nu har jag dock en familj som bor i Brooklyn, New York.
Det vore ju fräckt. Eller vad säger du?

Detta blir ett blandat inlägg.. Men det brukar ju vara så.

Igår sa min kropp ifrån tror jag.
Igårkväll.
Det har varit så mycket, flytt i helgen, jag bar allt tillsammans med min lillebror, mina armar har värkt, och sedan har jag fortsatt att packa själv, och i måndags drog jag ett till last med enbart bilen ner till Alingsås igen, och dagen efter - tisdag - jobbade jag, och då jag kom hem fortsatte jag att greja, städa lite, packa ner till bil och köra till mamma och vän.
Igår var jag en zombie. Gick upp och ner som ett annat spöke. Lite farligt att köra bil då, men fick koncentrera mig extra, körde åtminstone inte så långt.
Igårkväll orkade jag knappt resa mig upp, och då jag kom till toaletten körde magen igång, och plötsligt kändes det som om jag skulle spy.
Vilket höll i sig ett tag..
Sånt har jag inte tid med!
För säkerhets skull ställde jag en papperskorg vid resesängen. Tillslut somnade jag - efter att ha sms'at med N.
Och idag är jag inte alls utvilad, huvudvärken ligger och väntar och tungt är det också i huvudet.
Kroppen känner sig trött, och jag är inte ens halvvägs i städningen, och det finns lite kvar att få iväg härifrån, och telefonsamtal att ringa, och vetskapen att jag snart, inom ett par dagar, ska bosätta mig hemma igen. Det är så mycket! ..för mycket.
Och samtidigt jobbar jag!
Jag vet inte alls hur jag ska lyckas med allt.
Och om 3 timmar börjar jag jobba igen.
Det är meningen att jag ska städa nu.

sedan sist..

Det händer mycket och har hänt en jävlans massa.
En av sakerna är att jag numera har en tom lägenhet, som ska städas på en vecka för att sen säga adjöss.

En annan sak är att jag hamnade hos N i helgen och sov över och idkade såna där kroppsliga saker - efter att vi pratat om allt då, nu och sen.
Hade det inte regnat dagen efter hade jag fått åka bak på motorcykeln för första gången.
Jävla regn!

En tredje sak är att det kommit fram en sjätte familj, men de hörde aldrig av sig. Dock fick jag ett telefonsamtal ifrån Stockholmskontoret tidigare idag där de frågade, med hänvisning ifrån Boston, ifall jag hade någon möjlighet att skaffa mig erfarenhet av barn under 2 år innan jag åker - för mamman i familjen har just fått veta att hon är gravid.
Nehej, det kan jag ju inte, så då blev det visst inget där heller.
Det var synd, stället de bodde på verkade trevligt! Nevada heter delstaten, där det är minst nederbörd av dem alla, och torr luft - bättre än här alltså, och granne med californien!
Men icke sa nicke.

Vad har mer hänt?

Hm.. igår föll det några tårar nerför kinderna efter att ha fått en fläkt utav det förflutna kastat på mig. En liten familjemedlem som var en av sakerna jag flydde ifrån då jag drog hemifrån för 4 år sedan. Jag bosätter mig ju där igen, och den där bor liksom fortfarande kvar.
Mamma fick trösta.
Hon som aldrig gör det annars - för jag tillåter det inte.

Och så duschade jag med Spanet igår igen, eller snarare inatt.
Och det blev kanske inte enbart dusch denna gång, men nästan enbart.. typ.

Liten uppdatering!
Det kanske kommer krångla sig lite med internet för mig. Måste krångla med comhem och sen antagligen skaffa mig en router och fixa ihop internet med brorsans internet.. Ah, krångel. Måste ju ha det!

Tack och hej, leverpastej!

Borta med vinden

Den femte familjen försvann från sidan, så det blev ingen kontakt alls.
Ska det då räknas som en femte familj?
Får se vart det bär!

Det dröjde inte mer än några timmar

A host family is currently reviewing your application. Please find more information about the host family under the tab: Your Host Family. Please be prepared that the host family may call you in the next few days. Please call your local office in case the family calls you. Please check your account regularly for an update on this match.

Känslomässig flytt

Stressigt och förvirrande och känslomässigt och våta ögon och allt på samma gång!
Det blir en tidigare flytt.
Och jag är inte ledig någon annan helg förutom nästa, så alla möbler flyttas i helgen.
Och sen får allt städas..
och sen bor jag hos mamma, lillebror och Bertil i två månader.
Och just nu känns allt rätt mycket skit och jobbigt och blä och allt sånt.

och jag har tårar i ögonen över att jag håller på att avsluta ett kapitel av mitt liv.
Att jag säger upp lägenhet, att jag avslutar mitt privatliv i egen lägenhet som jag flydde till för 4 år sedan efter att inte orkade bo hemma och soc hjälpte mig att genomföra flyendet.
Och nu drar jag tillbaka dit allt slutade.
Och sen drar jag till USA.
och sen när jag kommer hem får jag börja om från början igen.

Det är spännande.
Men just nu känns det väldigt jobbigt och tufft och tårögt.

Tungt.

och sökningen går vidare

Your host family information is not available at this time.

Your application is currently being reviewed by a Regional Manager in Boston.

Står det på min sida på Cultural Care, igen.
a fifth family is on its way.

Undrar när jag hittar den rätta?
Om man tänker efter så har det blivit lite konstigt och inte bara jag som haft höga krav!

Första familjen, de ville ha mig, och vi har fortfarande kontakt, och de har bjudit mig till deras hem då jag anländer till USA. Men de ville ha från januari, och jag åker i oktober. Så det fungerade inte för oss.

Andra familjen. Där blev jag glad att de sa nej till mig. De verkade konstiga, framför allt i deras "nej-mail". Alldeles för höga krav och att jag tydligen ska hinna älska just deras barn under 1½ dygn från då jag fick reda på att de ens existerade. Lite för svårt. Möjligt att de bara använde de som orsak, men det kändes helt okey att de sa nej.

Tredje familjen. Där blev det lite fel direkt. De verkade jättebra och jag fick kontakt med deras nuvarande svenska au pair som jag kunde ställa frågor till. Men det var en stor fundersam sak.. Ett av barnen var av särskilt behov, större behov, och jag hade redan innan kryssat i ansökan att jag inte känner att jag vill ta hand om barn med extra behov, det skulle bli för stor press och för mycket att bära på. Men ändå skickar Boston-kontoret en familj med detta till mig.
Jag fick ta mig en stor funderare!
Tillslut kom jag och mamman i familjen överens om att vi inte var en god match pågrund av detta.

Och fjärde familjen. De var unga, och de kändes rätt okey. Men jag skulle bli deras allra första au pair, jag skulle alltså inte ha någon att rådfråga överhuvudtaget, det skulle vara extremt riskabelt. Allt klaffade inte där direkt, men ibland behöver man dock tid på sig.
De var en arbetarfamilj också, som även jag kommer ifrån. Lite problem ekonomiskt. Fast problem tror jag inte de har ändå, iom att de skulle ha råd med en au pair, men det skulle kännas i deras ekonomiska situation att de betalar en organisation med en au pair! Och jag kände direkt "nej, inte mer pengarproblem!" iom att jag har haft det i flera år och fortfarande kämpar med det. Det nämnde jag dock bara i förbifarten.
Jag skrev ett långt mail igår, idag är de borta ifrån min sida. Utan att ha sagt någonting till mig.
Lite märkligt, men kanske hör jag från dem sedan, eller så blir det knäpptyst.

Så jag undrar nu..
Vilket nummer av familj kommer bli den rätta för mig?

Många andra åker iväg en vecka efter att de hittat rätt familj.
Jag har ju preliminärt avresedatum 6 Oktober, så jag har tid på mig.
Men det känns jävligt skumt att prata med familj efter familj efter familj.
Lite jobbigt också.
och just nu händer massor runt mig.
Möjligt att jag måste flytta alla möbler i helgen och flyttstäda och sen dra härifrån. Jag vet inte alls hur det blir med allt, och samtidigt ska jag ha kontakt med ny familj!

Ja, hujedamej som barn hon var.

Menmen..

Jag upprepar det igen.
Your application is currently being reviewed by a Regional Manager in Boston.

Myself

Jag genomförde just en undersökning på engelska där en av frågorna var "Vem har hjälp dig att komma dit du är nu i livet?" och alla möjliga folk fanns uppradade.
Längst ner fanns det en ruta där det stor "others" och så kunde man skriva i någon valfri.

Jag klickade där.
och skrev "myself".

Fjärde familjen, Springfield

Jag sa nej till den tredje familjen igår.
Eller inte ordagrant nej, jag snarare skrev ärligt att jag ifrån första början inte alls har velat ta hand om barn med särskilda behov, och berätta om min oro och min stora tvekan inför det.
Hon skickade då tillbaka sent igår kväll att hon inte kände att det var rätt i och med att jag tvekade så mycket.
Det blev alltså ett nej trots att jag inte sa det rakt ut.
Sen togs familjen bort ifrån min sida, såg jag strax efter mailet.
Det kändes som om en stor tyngd hade lyfts bort ifrån mig.
Det om något talar ju för sig självt..

Men det lustiga är att jag redan har en fjärde familj på sidan.
Fick ett mail på dagen idag att en ny familj läser ansökan. Nu är det alltså bara att vänta och se ifall och när de hör av sig, ifall de ringer eller mailar..

De bor i Springfield, dock heter de inte Simpson i efternamn. Virginia ligger det i. En flicka och en pojke, 5 och nästan 3 år, och pappan är "state trooper" som tydligen betyder "polis".
Värsta grejen.
Men hittills låter det bra, efter att bara ha läst några få rader om dem.
Får hoppas att jag snart hittar rätt!

Avslutet

Jag och N avslutade allting mellan oss för snart 4 veckor sedan.
Saker och ting har varit väldigt krångliga och han har känt sig dum och haft dåligt samvete för att han sårat mig medan jag har varit ledsen och mått dåligt över att han inte gav mig det jag ville ha.

Tillslut tog han tag i det. Kanske på fel sätt just då, men vi träffades och pratade igenom det, och jag sa allt jag tänkte och tyckte om allting som varit och var just då. Och hur kallt det sättet han tog tag i det kändes. Och jag kunde inte sluta gråta.
Jag var där i 2 timmar och satt mest och snyftade hela tiden, trots att jag försökte få tårarna att sluta falla.
Han gick och hämtade papper åt mig, och en stund tog jag tag i hans hand och satt och höll i.

Det var extra svårt, det kändes som om det var sista gången någonsin som vi skulle säga hejdå, för evigt. Vi bestämde nämligen för att avbryta allt och samtidigt lägga locket på, att inte ha någon kontakt alltså. Överhuvudtaget.
Främst för min del, vilket självklart kändes förjävligt då - att det inte också var för hans känslomässighet. Men det var mest för mig. Det är svårare att komma över någon ifall man hela tiden pratas vid, varje kontakt får igång mekanismer som får tårarna att rinna.
Det hade han rätt i, jag höll med honom. Jag har alltid förr velat bevara kontakten, vänskapen, och det har resulterat i väldigt utdragna övergångar.

Därför var det extra svårt nu. För jag visste inte när kontakten skulle tas upp igen. Den kanske aldrig skulle tas upp, eller många fler månader än vad jag tänkte, eller jag visste inte vad.
Då jag stod i hallen med skorna på kunde jag inte förmå mig att gå utanför dörren.
För det skulle vara sista gången någonsin som jag gick ifrån honom.
Jag stod och grät i hallen i en kvart eller mer.
Skrattade om vartannat, skojade lite om hur snygg jag var med rödprickigt ansikte och svor över att jag just den dagen hade mascara.
Jag blickade in i hans sovrum, sängen där vi spenderat många nätter. Vi har ändå tillbringat ett halvårs tid ihop.
Det blev nästan 6 månader totalt, fattades några dagar.. det var helgen efter som det skulle varit det talet. Några dagar efter.

Jag tänkte på allt vi inte gjort, allt jag inte gjort, alla impulsiva saker som jag alltid velat göra men inte vågat, inte tagit mig för. Men mycket berodde det på att jag inte fick det jag ville ha, vilket gjorde mig osäker och ledsen, vilket gjorde honom osäker samtidigt. Så det var inte så konstigt.
Men det var det jag tänkte på.
Och jag ville så gärna stanna kvar över natten, men jag kunde inte formulera mig, men han förstod ändå och jag skulle inte stanna kvar, vilket jag redan visste att jag inte borde göra. Det skulle bara bli att skjuta fram avskedet.
och jag pratar om all närhetstjafs som jag skulle vilja göra, ha sex på ett särskilt sätt, smyga in i duschen när han står det - trots att jag vet att han inte är så förtjust i att duscha längre stunder.
Han sa att jag ju kan skriva upp allt på en lapp för nästa pojke!
Självklart, sa jag, fast samtidigt blev jag ledsen över orden.

Tillslut tog jag kraften att ta mig därifrån, jag höll om honom en stund, la näsan mot nacken och andades in, sen vände jag mig om, öppnade dörren och klev ut. Jag sa "hejdå" och tittade på hans ansikte en sista gång, höll kvar blicken tills han stängde dörren, och jag gick därifrån med rak rygg och försökte att inte snörvla för mycket.
Sedan satte jag mig i bilen och körde hem.

Jag kände mig totalt uttömd på energi. Jag gick hem till mamma och lämnade bilnycklarna. Hon frågade hur det hade gått, om det gått bra? jag svarade bara nej, med gråten i halsen, med ryggen mot henne, sen sa jag att jag måste gå, stängde dörren och gick ner och hem. Jag har aldrig klarat av att blotta mig för mina familjemedlemmar, att berätta saker för dem, att öppna mig och gråta framför.
Jag kan inte ta trösten, klarar inte av det överhuvudtaget. Därför orkade jag inte vara kvar där.

Sedan dess har allt bara flytit på.
Jag tror att det var ett sorts avstamp.
Jag grät många, många, många tårar dagen efter han först tog tag i saken, ägnade en hel dag åt att hulka. Samma dag som Comhem bestämde sig för att låta internet, telefon och tv lägga av. Tack för det televerket! Den dagen då jag behövde all sorts distration. Samtidigt tog boken jag läste slut.
Jippi. Hela dagen var jag ett vrak.
Nästa dag var bättre, sen kom dagen då vi sågs.
Sen fanns det inget mer kvar att ge till sorgsen.
Jag tror att jag tömde mig totalt där, samt att jag varit så ledsen redan innan allt avslutades att jag liksom tog ut allt redan innan.

På torsdag är det 4 veckor sedan vi senast sågs och sa hejdå.
Och jag har saknat honom 2 gånger.
2 gånger.
Bara.
Jag har varit totalt förvånad över hur lite jag saknat, hur lite jag tänkt på, hur lite jag har varit sorgsen över det. Då jag har fått upp saknaden har jag ändå inte gråtit, jag har bara saknat vissa saker. Som hur vi sover ihop, hur han lägger armen runt mig, på sättet vi har sex på - sked. Det mysiga sättet.
Hur vi satt i soffan och han började pilla innanför mina byxor.
Den dagen han stod och diskade och jag ställde mig bakom honom och gjorde detsamma på honom - pillade innanför hans byxor.
Den gången jag färgade hans hår.
Den gången då vi satt på golvet hos en, första kvällen, den kvällen vi först träffades, och vi satt på ett köksgolv, jag i hans knä, och vi hånglade som galningar.
Jag minns allt så väl.
Men jag har inte varit ledsen då jag tänkt på det.
Jag såg en ny bild på honom för några veckor sedan, då högg något till. Jag såg hans hals väldigt väl, jag saknade då, sen var det inget mer med det.
Nästa gång jag såg en bild så tänkte jag "jaha?".

För inte så längesedan började jag tänka på att jag vill ta upp kontakten igen. Vi sa aldrig exakt hur lång tid vi skulle hålla tyst. Bara att vi inte skulle ha kontakt. Men jag har känt att jag vill ha tillbaka den, på ett plan. Jag tycker inte om att avsluta något totalt, att aldrig mer prata. Det blir som om det halvåret aldrig någonsin har existerat.
Jag har även avvaktat, jag har bestämt mig för att absolut inte kontakta honom då jag känner att jag måste kontakta honom. Det har kommit fram några sådana tillfällen, och då har jag hållt mig ifrån, fokuserat på något annat, tills behovet lagt sig igen.
Jag vill inte kontakta av fel orsak!

Men så kände jag detta nu igen, att jag vill ha kontakt, vänskaplig kontakt, kunna skriva nåt sms till. Veta att han lever. Det har ändå gått nästan en månad. Och jag mår inte dåligt över honom. Jag vill inte kontakta för att jag vill ha honom igen.
Jag vill bara kontakta för att ha kontakten.

Jag skickade ett sms för några timmar sedan.
Skrev att det var längesen vi hade kontakt nu, och att jag avvaktat tills det inte längre blir fel, att jag tycker det känns konstigt utan och att jag vill veta om han lever! Samt att jag nu mår bra.
Sedan då jag skickat iväg det tänkte jag att, svarar han inte så får det vara bra så. Jag accepterar det, och det kändes helt naturligt! Jag var inte ledsen av tanken om att han kanske inte skulle svara mig. Jag lät det vara. Jag skulle inte vara den som skickar igen senare och undrar varför fan han inte svarar mig. Inte. Och det var ett stort steg i den där känslan i att ha kommit över.

Han svarade för en halvtimme sedan.
Kontakten är tagen.
Det var bra med honom också, saker och ting rullar på, och önskade mig Godnatt.
Jag blev glad av att han svarade, vilket jag också skrev.
Jag var orolig innan att jag kanske skulle hoppa till, reagera inombords, då jag hörde smssignalen, som jag alltid gjorde förr då han skickade. Då jag alltid var på helspänn!
Men det gjorde jag inte.
Jag var bara hoppfull.

Så nu är kontakten tagen igen. Vi får se hur det utvecklar sig. Om den kommer bli bättre eller bara lite sporadisk. Men den kommer åtminstone bli på ett vänskapligt plan.

Och N var den första killen någonsin som gett mig ett riktigt avslut på en relation.
Och det är något stort.
Positivt.
Trots att ett avslut aldrig är positivt, så är det ändå bra att faktiskt få avsluta något på riktigt, och inte på ett skitruttet sätt.

Trots att han var dum på vissa plan, så var han ändå en vettig kille på ett annat.

Second time

Det som är ännu mer galet är att det hela skedde en gång till tidigare idag.
Den där duschen, med sällskap av spanet, nakna förstås.
utan sex. igen.

Tredje gången gillt? ingen aning!

nakendusch

Jag har gjort något sånt där galet igen som folk som inte känt mig de senaste åren inte kan tänka sig att jag skulle kunna göra.
Som jag tror åtminstone.

..och jag hann skriva ett väldigt långt utlägg om hela grejen och beskrev detaljer så att man kunde följa med i historien redan ifrån början.
Men jag bestämde mig för att sudda ut allting och börja om.
Börja på nytt.
Börja kort.

Häromkvällen då jag kom hem från jobbet efter 22, drog jag ut igen och gick över till ett sött span (ja, någon söt människa som man har hittat som man kan spana på, nyfiken så), satte mig vid och pratade med. Sen skulle spanet duscha, och jag kunde följa med in och sitta på toaletten och prata samtidigt.
Strippning framför mig i ett litet badrum.
Svårt att hålla blicken uppe, kämpa med att inte blicka neråt.
Naket.
"Ska inte du också duscha?" är en fråga som snart ställs.
Jag skrattar och suckar och skrattar igen och pratar om att våga, sen "äh vafan" och kläderna drogs av och in i duschen, eller badkaret, klev jag i, med skydd av draperiet i ett par sekunder.
Sen var det naket.
Båda två.
I ett badkar, ståendes mitt emot varandra.
Kroppsligt sätt finns det nu uppenbarligen inget mer att visa upp, för allt har redan visats.
Blicken hölls inte stadigt uppåt.
Den vandrade neråt.
Och vi pratade om allt och ingenting och stod och skojade och även om sex, men vi hade inte sex. Vi duschade bara ihop, nakna, intill varandra.
Spanet är lång, jag är kort.
Det räcker att jag böjer mig lite för att komma i, så att säga, rätt höjd.
Det kan bli lite tokigt ifall man böjer sig innan man tänkt sig för innan.

Nämnde jag att vi har setts enbart två gånger innan?
Att detta var första gången vi umgicks på tumanhand. I ett badrum.
I ett badkar.
Nakna.

Utan att ha sex.

Men det var inte brist på sex som var det galna i det.

Tredje familj, Great Falls

Jag har fått kontakt med en tredje familj, de bor cirka 30min ifrån Washington DC.
Greats Falls, VA. Heter stället.
Tydligen det rikaste området där.

Jag har haft mailkontakt med mamman i familjen, och allt känns bra.. förutom ett par saker, men jag vet inte hur starka de sakerna är.
De har två små flickor, de kommer vara runt 2 år bägge två då jag anländer.
2 åringar är svåra bara där.
Ena flickan är adopterad ifrån Kina.
Andra flickan är deras biologiska.
Det är den andra flickan som har lite svårigheter.
Extra behov.
Developmental delays and Sensory Processing Disorder - som det så fint heter.

Det låter rätt komplicerat och jag har fått det lite förklarat för mig.

Jag har även fått deras nuvarande Au Pair's mailadress, hon är också svensk, så det är rätt smidigt att skriva till henne och få svar på flera frågor. Svenska är ju enklare att skriva på än engelska.
Men det är denna bit som oroar mig.
Flickan har speciella behov, kommer jag dit måste jag vara försiktig och anpassa mig efter dessa behov.
Det behöver jag ju oavsett vilket barn jag än kommer till - men nu gäller det extra behov.
Jag har ingen aning om i förväg hur det kommer att te sig, hur det kommer att vara.
Kommer det att vara tufft? Jobbigt?
Jag har ställt några frågor om det till den nuvarande, får se vad hon svarar.

En sak jag inte riktigt förstår är varför personalen i Boston och skickat min ansökan till just denna familj. Jag skrev eller snarare kryssade i en ruta där det stor "Nej", på frågan som var på ett ungefär "Vill du hamna i en familj där barnen har särskilda behov?". Något liknande.
Ett nej, är inte det som vi alla säger - ett nej?
Så jag förstår inte varför de inte tar utefter vad jag svarat på!

Men nu är det kanske meningen att denna familj är den jag ska ha. Den verkar ju hur go som helst just nu, och att ena flickan har dessa problem gör inte att jag tar bort dem direkt. Det får mig bara att tänka lite extra. Och som mamman sa till mig, att mina erfarenheter från när jag var liten, med allt detta att jag var typ döv och lärde mig prata sent och var blyg för andra barn osvosv, kanske gör att jag är känsligare för att känna av barns kamp, och förstår hur de kan tänkas må.
Men innan jag avgör så behöver jag få veta lite närmare hur mycket det kommer att krävas av mig.
Jag vill nämligen inte vistas i en familj där kraven är för höga, då känns det som om jag får slita mer än vad jag vill göra då jag är på andra sidan klotet.
Men jag vet inte än!

Den andra lilla negativa biten är den att den nuvarande au pairen kommer att finnas kvar då jag anländer. Hon åker tidigt november, min preliminära avresa är 6 oktober, dock kommer jag tillbringa de första dagarna i New York, i Au Pair-skolan, så det blir lite senare som jag anländer till familjen. Men ändock.. jag ska få sova i ett extrarum, medan den nuvarande au pairen självklart bor kvar i sitt rum. Det blir så för att mamman, och säkert pappan också förstås, vill att jag lär mig så mycket som möjligt av henne, allt hon lärt sig under året, så det ska gå smidigare för mig. Det låter dock väldigt bra det också, att jag ska få hjälp i början, osv osv.
Men jag får denna känslan av att.. bli en nykomling i huset men inte få ta mig min rätta plats direkt. Barnen kommer säkerligen te sig till deras nuvarande, och så kommer jag där inklampandes, jag är lite rädd för att det ska bli svårare.
Det är alltid enklare att skapa relation med dem om det enbart är jag som finns tillgänglig.

Jag vet inte, det är vissa frågor som jag kommer att ta upp med mamman, i mailen, så alla mina funderingar kommer fram, så att vi kan lösa dem på något sätt! Hon verkar vara bra på det sättet. Tydligen är hon psykolog eller något liknande också!

Men i det stora hela känns denna familj väldigt bra. Det är en stor möjlighet att det är vi som kommer bo ihop under ett år. Jag ska bara klura ut mina funderingar först!

Dröm

Jag drömde inatt att jag mötte en manlig varelse som jag nyligen funnit intressant, och då mötet inträffade började jag röra vid honom, komma närmare, krama om och allt sådant där.
Dock blev det för mycket för honom, för tydligen skulle inget av det leda till något mer - men eftersom det var jag som höll på så var det svårt för honom att stoppa sig.
Så jag fick snällt sluta.
Och sen vaknade jag.

Jaha.
Och vad har jag i huvudet nudå?

Man blir som man jobbar

Förr har man hört uttrycken "man blir som man umgås" och "man blir vad man äter".
Jag har tidigare inte hört någon säga "man blir som man jobbar", så jag får vara den första att säga det, enligt min vetskap!

Jag har nu jobbat på nya jobbet, sommarvikarie, under en vecka nu, eller rättare sagt 8 dagar, varav 7 dagar jobbade jag. Nu är jag äntligen ledig i två dagar.
Ett par dagar in på veckan, då jag låg och sov, vaknade jag plötsligt runt 02.30 på natten och blev megaorolig.
Min första tanke var "oj, nej, har jag blivit lämnad ensam här? jag råkade ju somna! Hjälp ni kan inte lämna mig, kom tillbaka!" och enligt mig hade någon just gått därifrån, stängt och låst dörren och lämnat mig där sovandes. I min egen lägenhet.
Jag trodde, då jag vaknade, att jag var en av de dementa tanterna.
Hallå eller?

Något låter tragiskt fel med det här.

Jobbperspektiv

Man får sig en funderare när man jobbar med det jag jobbar med nu över sommaren.
Denna grupp jag är med i är nystartad, den har bara funnits till sedan april. Jag får alltså vara med i stort sett från början, och det är spännande när jag tänker på det.

Jag är inom hemvården, dock fungerar det inte likadant. Hemvården är känd för att, till stor del, att åka hem till de som behöver den extra stöttningen och hjälpa till med allt som kan tänkas behövas. Kroppshygien - duschning och toalettbesök, tvättning av kläder, städning, mat och medicinering. Jag har fått höra att det ofta går väldigt fort inom just hemvården, att de har väldigt många vårdtagare under en kort tid, de hinner inte riktigt mer än att ge medicin, ta upp och ge mat - sen springer de iväg igen. För lite personal till för många vårdtagare!

Det är det här som denna grupp jag är med i nu har funderat ut något särskilt.
De valde ut ett visst antal vårdtagare som hade mer särskilda behov i form av demens.
Vi kallar oss för "demensteamet".
Det är utformat så att ingenting ska stressas fram, allt ska tas i den takt det kan tas i, inget skynda, skynda. Vi sitter med när de äter, och låter dem göra det i lugn och ro. Sedan kan vi sitta och fika med dem och prata om allt och ingenting, spendera någon timme där för sällskapet.
Medan vanliga hemvården kanske har 12 stycken vårdtagare de ska till under enbart förmiddagen, så har kanske vi halverat antal. Det är där skillnaden ligger.
Och det var det mamma ville få till då mormor hade hemvård - då hon började bli dement.
Nu bor hon på demensboende.

Jag jobbar alltså inom hemvården, fast i ett demensteam som är fokuserat på att låta saker och ting ta tid utan stress.
Och det kan vara väldigt tufft ibland trots att man inte först kan tro det.
Mitt förra jobb var stress, stress och stress varje minut, och som jag kallar det "bigbrother watching you över axeln och stämpla ut och in för rast prick på minuten, annars fick man hårda ord." Och det är ju ingenting att eftertrakta!
Hur det är nu? Ibland sitter jag och fikar i en timme, och gäspar lite.
Medan nästa gång kanske jag stressar upp mig själv genom att jag vet att jag ska åka till den och den och den och det är två timmar kvar.
Man är så van att stressa att det går per automatik, allt ska gå så snabbt så snabbt hela tiden! I måndags for jag iväg alldeles för tidigt ifrån rast. Jag räknade att jag hade haft en halvtimme, och jag drog iväg på minuten. Sedan fick jag ett telefonsamtal där de hade undrat vart jag tog vägen och att de alltid sitter och pratar igenom förmiddagen efter rasten och jag inte behöver skynda iväg och jaddajadda. Ovanan att ta det lugnt!
Nu i början har jag ju noll koll på hur snabbt det går hos vissa och hur långsamt det går hos andra.
Jag har jobbat själv i enbart tre dagar. Två dagar fick jag på mig att förbereda mig och komma in i det, två dagar gick jag bredvid. De andra som är sommarvikarier har fått iaf 4 tillfällen. Jag fick 2. Jag tar det som att jag är jävligt duktig! Det finns ju inget annat sätt att se på det! Förstås!

Det roliga med detta jobb är att jag får köra runt i en bil! De bor runt om i stan samt lite utanför, varav en av dem bor låååångt bort, så man får köra en bra bit. Min favoritbil är en röd liten citroén, och det är skitroligt att köra runt!

Men nu till just själva ursprungstanken för detta blogginlägg.
Man får sig en funderare.
Igår satt jag hos en av vårdtagarna, en tant, en jättesöt tant som sjunger när hon talar och tycker om att kramas. Hon satt där i sitt stora hus och åt kvällsmat med mig, pratade om att slå ihjäl några flugor som flög runt och blickade ut genom fönstret och pratade om diverse stora bilar som tydligen åkt upp på gården.
Sedan tänkte jag..
Är det så här det kommer att bli?
När jag blir gammal, kommer jag sitta i min lägenhet eller ett stort hus och få besök av folk som jobbar inom hemvård, som åker runt och hjälper med allt jag kan tänkas behöva hjälp med, som pratar med mig en stund, sedan åker vidare.
Och nästa dag samma sak.
Kommer det vara så?

Min mormor har det iofs lite bättre genom att hon bor på ett servicehem och därmed har ett grupprum där fler tanter och farbröder vistas. Hon har med andra ord kontakt med omvärlden genom andra människor. Det har inte de som får hemvård i hemmet.
Jag funderade över.. nu, jag kan sitta instängd i min lägenhet och inte umgås med någon på flera dagar, på flera veckor. Särskilt då när jag inte hade jobb.
Kommer det bli så när jag blir gammal?
Då borde jag ut och fara runt nu när jag kan.

Man får så annorlunda perspektiv på saker och ting!
Jag kommer vilja bo på ett trevligt servicehem eller liknande när jag är av behovet, sålänge jag åtminstone bor ensam. Lever min gubbe så är saken annorlunda.
Vem nu den gubben kommer vara!

Jag körde iväg i bilen igen och kände mig nedstämd. Först trodde jag det berodde på något helt annat. Då jag började dagen körde jag förbi en människa som jag fattade tycke för nu helgen som var. Och jag blev lite orolig i magen av att se personen gå där. Jag blev också sedd, fick jag reda på då jag kom hem. Men jag fick för mig att min nedstämdhet berodde på att min blick fångade den trevliga människan.
Men i bilen kom jag på att det nog berodde på mina funderingar om hur de gamla har det, de ensamma.
De kanske inte upplever sig själva som ensamma, flera av dem - men utåt sett känns det jäkligt illa.

Men jag trivs med jobbet än så länge.
Det är spännande och det är ett stort jävla megaplus att jag får köra runt i en bil!

Blödig

Det är inte riktigt klokt, men, det började just rinna tårar nerför kinderna då jag såg denna film.
Trots varningen! Jag hittade filmen som en länk hos ett liv i exil, där han också påpekade att han är extremt blödig och det nu pågår ett tårkalas i Sidney.

Även här.

Plåster på såren ända ifrån San Francisco

Nu blev jag rörd då jag öppnade min mail.

Imorse innan jag gick till jobbet så såg jag att jag hade fått ett mail.
Det var från den första familjen, det paret som jag antog var lesbiska, som har två små flickor. För 2 veckor sedan ungefär fick jag telefonsamtal ifrån huvudkontoret i Boston där de sa att tiderna inte passade, familjen ville ha från Januari, och jag åker i Oktober.
Det här stod i mailet imorse:

Hi Suss,

I just wanted to say hi -- and to say that I'm sorry we can't have an au pair before January. It was a very difficult decision because I like you a lot and hoped you would be able to spend a year with us. Our nanny, however, will stay through Christmas, and then we'll get an au pair after that. I hope we can find someone as thoughtful and open and kind as you seem to be.

Sending you many happy wishes for a great year in the u.s. and for a wonderful peace in your heart always.


Jag svarade redan innan jag gick till jobbet där jag skrev hur glad jag blev av mailet och att jag tyckte att kontakten avbröts lite fort och att det var så synd att tiderna inte gick ihop, eftersom jag hade börjat tycka om familjen!
..och nu när jag kom hem, hade jag fått det här.

So, you definitely are coming in October? That's the plan? Let me know if that changes, ok? We'd love to have you with our family and are a little sad that there is a 3 month difference.

And.........if you do come in October and stay with another family, will you at least call us or write to us? If you are not living in San Francisco, at least you can visit or something, yes? Please do that, ok? *********.

Best to you always,



Vad säger man? Jag svarade självklart om hur glad jag blev åter igen och hur synd det är och att jag kan sträcka mig till att åka i November, men inte senare än det, och att det är självklart jag kommer kontakta, ringa, skriva och gärna hälsa på när jag kommer till USA.
Så nu fick jag lite plåster på såren!
Ibland går det inte som man vill, men så blir det ändå bra på något sätt i slutändan.

Här är jag igen, med lite aupairsnack.

Det har hänt en hel del och jag skulle kunna skriva en hel drös av inlägg om allting, men jag har inte haft inspirationen till att pränta ner allting. Fast där ljög jag, inspiration har det funnits mängdvis av, men jag har inte känt mig manad, jag har haft mycket tankar i huvudet men jag har inte fått mig till att skriva ner dem, inte orkat.

Det har hänt saker på flera plan, rätt så stor sak en av dem framför allt.
Men jag vill inte skriva om det just nu heller, jag tar det vid rätt tillfälle.

Jag har haft mer kontakt med USA inför Au pair-året, och jag pratat med den första familjen som jag hade kontakt med, lite mer över mail. Jag började fastna smått för dem, men så ringde huvudkontoret i Boston upp mig och informerade mig om att denna familj ville ha en au pair i Januari, ungefär 3 månader efter jag har tänkt att åka, och i och med detta kände de, för att göra det rätt för både mig och familjen, att vi ska leta vidare bägge två.
Det var synd, tråkigt.
Jag hade just skrivit ett superlångt mail på engelska, liksom lagt ner mig själv i det, helhjärtat, sen så blir det inget utav det.

Natten till midsommardagen, då jag hade kommit hem ifrån en midsommarfest, öppnade jag min mail och såg att jag hade fått en ny match till en familj! Och samtidigt hade jag fått ett långt mail ifrån själva familjen, det var evighetslångt kändes det som, och jag klickade in på hemsidan och läste deras application och såg många bilder på dem, och kände att denna familj också skulle kunna vara den rätta. De är en musikerfamilj, och pappan är en skribent och de verkar jordnära och humoristiska har två tvillingbarn, en pojke och en flicka.
De ringde mig på midsommardagen, på kvällen. Vi har ju ungefär 10 timmars skillnad här, så då jag läste mailet var klockan mitt i natten, och de har väl ungefär stigit upp då de ringde mig på kvällen, allt gick väldigt fort! Vi satt och pratade ett tag, de babblade på så jag behövde inte säga så mycket, och sedan då det var dags för mina frågor.. jag kom knappt på någon.
Mailet jag hade läst, och application, allt stod ju redan där! Alla mina frågor hade redan blivit besvarade.
Vi la på efter en stund, och det kändes okey, trots att jag inte riktigt hittade alla engelska ord. Sedan fick jag ett till mail där de beskrev saker och ting ännu mer, vad de förväntade sig och hur saker och ting är hos dem, som jag idag svarade på, med ett väldigt långt mail.

Sedan får jag tillbaka ett svar, där det stod att de tycker vi ska leta vidare. Att det inte kändes rätt. Och det är klart, känns det inte rätt helhjärtat så ska man gå vidare.
Men jag blev lite störd på vissa saker..
De skrev att de kände att jag inte fokuserade tillräckligt på barnen, på deras barn. Och att de vill ha en Au Pair som älskar barnen och ger sig in i det helhjärtat och kommer till familjen för att de vill vara med just deras barn. Och det är klart att det ska vara så. Men det jag störde mig på är.. Hur helhjärtat och hur mycket kan man fokusera och hur mycket kan man älska andras barn borta i USA när man har känt till deras existens i några timmar?
Ge mig tid!
Möjligt att de tyckte jag ställde för få frågor.. men då tycker jag att de inte ska skriva all information som man skulle vilja få reda på - i ett mail innan man ringer upp tjejen som ska ställa alla frågorna! Det känns väldigt fel att ställa frågor på allt man redan fått svar på. Nej, jag blev lite irriterad på det där.
Det förväntades för mycket på för kort tid.
Det var en av sakerna.
Men jag håller ju självklart med om att, känns det inte helt bra så ska man leta vidare. Men anledningarna, särskilt denna, kändes bara helt bortom skyarna. Skickade mail på midsommarnatten, och dissar mig 1½ dygn senare.
Dock hade jag också lite funderingar och oro över hur de bodde och samhället, det var rätt litet och inga andra au pairer just där, så det kändes mindre bra, så de var ju uppenbarligen inte rätt för mig heller. Men ändå!

Nu låter jag väldigt negativ här, men det är tröttsamt det här..
Det är lite samma känsla som när man dejtar någon. Du kastar dig helhjärtat in i relationen, du ger av dig själv och sen plötsligt tar det slut.
Och sen ska du göra om allt igen, och så tar det slut.
Och sen en tredje gång, med vetskapen att det snart kan vara slut ännu en gång. Hur helhjärtat vågar man kasta sig in i det då?
Jag ger en bit av mig själv till varje familj som de matchar ihop mig med, och om jag inte skulle göra det så känner de ju av min osäkerhet och säger nej till mig.
Men kastar jag in i det så kan de säga nej ändå.
Just nu är det jobbigt!

Men jag får tänka på att det är värt det i längden. Tillslut uppenbarar sig den rätta familjen.
Jag ska ändå spendera ett år av mitt liv där, så då ska det fan vara bra.

Det är inte bara en dans på rosor det här med att förbereda sig inför sitt livs äventyr.

Stoppa FRA-lagen

Läs denna länk om FRA-lagen.

Klicka över hit för en artikel.

och..
Läs, tänk och skriv under!

Kapitlet tog plötsligt slut

Mitt internet, min telefon och alla tvsändningar var helt kaputt igår, hela dagen, inget fungerade överhuvudtaget. Och boken jag läste tog snabbt slut.
Det var dagen då jag behövde all distration så mycket som möjligt.
Tack comhem för hjälpen!

Istället för att sysselsätta mig med något så låg jag eller satt helt apatisk i sängen och tittade rakt fram. Det apatiska avbröt jag då och då genom att hulka fram tårar och säga "fan, fan, fan" högt ut i ingenting och rabbla fram alla ord jag tänkte på, allt jag vill säga, allt jag inte förstår.

Det känns rätt hopplöst just nu. Jag har inte mycket till övers för att tro att det ska sluta annorlunda, trots att en liten del av mig fortfarande hoppas. Klart som fan jag gör, det gör ju ont! Jag vill ju inte detta! Och framför mig ser jag allting som inte kommer att hända nu, alla saker jag vill göra, åka iväg, handlingar jag redan i förväg sett mig göra vid nästa gång jag fick tillfälle.. Tillfället som jag nu förmodligen aldrig kommer att få.

Ett rätt komiktragiskt slut på min sverigevistelse. Jag hoppades på att få säga hejdå strax innan jag åker till USA, men just nu verkar jag få ändra planen till flera månader tidigare.



Nu ska jag gå in till stan för en ergonomiutbildning inför sommarjobb. Jag känner inte alls för det. Jag vet också att någon annan just nu är påväg till jobbet.
Och när jag kikar mig i spegeln ser jag bara en tjej med ledsna och trötta ögon.
Det är nu masken får tas på, den som får träs på vid sociala sammanhang.

Jag hoppas av hela mig att jag ska kunna skriva något positivt om det här snart..
Men det känns rätt dödfött.

Man kan inte nå allt

Jag har satt upp mål i många, många år - stora mål och mindre mål.
Det har alltid varit riktat till en och samma sak, mitt stora 25årsmål, men det känns självklart att det är. Målet är ju att må bra på alla sätt och vis.

Alla mål jag har satt upp för mig själv har jag också lyckats nå. Jag är väldigt målinriktad och på något sätt lyckas jag alltid ta mig dit jag först ville. Ibland siktar jag mot stjärnorna, så jag åtminstone når trädtopparna - och det är tillräckligt.

Häromdagen skrev jag att jag hade tre mål för detta år.
Ibland får jag inse att alla mål inte är nåbara.
Det är jävligt smärtsamt bara.
Jag hoppas fortfarande, men det ser förjävla mörkt ut..

Ping och globen

Nu har jag fixat och trixat lite med olika ping-tjänster, därför behöver skriva ett nytt inlägg för att kunna testa om det fungerar!
Så det gör jag nu. Värsta grejen.

Förövrigt sitter jag inne i Globen om ett tag, sisådär 9 timmar eller så.

Den här är till dig Helene

Nålen i höstacken..

Då jag ser denna bild och läser denna artikel om den så undrar jag i min stilla ro, kort och gott; Varför?
Visst, det är coolt att komma med i guiness rekordbok. Men.. varför stoppa in nålar i huvudet? Är det meningen att det ska se ut som en rolig hatt på köpet? Peruk? Ett försök till att likna en färggrann tupp eller kanske en påfågel av något slag?

Men varför?
Varför vill man bli ihågkommen som snubben som stack nålar i sitt huvud, bland annat?

Okey, han gjorde det för att uppmärksamma det kinesiska OS-året 2008. Han roade sig genom att göra det! Haha, ja, vad roligt. Olympiadens färger på nålarna. Okey, ja, det förklarar ju saken. Helt klart värt det..

Matbad är icke att föredra

Jag läste om en sorts myt hos Ninni.

Det där om att man inte ska bada efter att man ätit, för då kan man få kramp.
Hon påpekar att det är något alla måste ha hört någon gång, och jag kan bara sitta här och nicka.
Jag är en av dem som fått det inpräntat i huvudet.
Självklart har jag aldrig hört eller ens sett något bevis på detta.
Men det håller i sig, jag är fortfarande skraj för att bada efter att jag har ätit mycket.

Sluta fega ur, kör på!

Vi hade (jag och N), som jag skrev här, ett samtal om våran relation, om vad vi tycker om saker och ting och upplevt.
En av sakerna som togs fram var självklart en bit av hur han upplever mig.
Jag tänker inte peka på exakt vad, och inte heller vilka saker som jag upplevt om honom - jag väljer att låta det tillhöra det privata.
Men det jag tänkte säga nu var att, jag har beslutat mig för något.
Jag har bestämt mig för att vara jag, och hela jag.
Att sluta tänka på vad som händer om jag säger det och det, och sluta vara ängslig över ifall vissa handlingar kanske påverkar relationen negativt på det sätt att vi kanske kommer sluta träffas.

Vi vet inte riktigt var vi står eller har varandra, och ingenting blir ju bättre av att man fortsätter i samma takt och bara plockar fram saker då och då, och resten av tiden fundera på om man gör rätt. Det är egentligen inte jag att göra så.

Jag har ingenting att förlora. Tänker jag på något, så kan jag säga det högt, känner jag för att göra något - så tänker jag göra det. Känner jag för att ringa mitt i natten, så tänker jag göra det och strunta i ifall jag kanske ringer olämpligt.
Det enda som kan hända är att jag inte får något svar, eller råkar väcka.
Vad mer?
Skulle den handlingen göra att vi aldrig mer kommer träffas så var det inte handlingen i sig som var felet.

Jag ska inte hindra mig från saker helt enkelt. Jag ska köra på. Vara mig själv, göra allt som faller mig in. Just nu kan jag bara vinna på det.

Visar det sig sen att inget förändrades av att jag mer drog fram mig själv, så har jag åtminstone inget att ångra efteråt.
Pratet fick mig att öppna ögonen mer och inse att jag måste ta för mig, för sjutton gubbar!
Och skita i konsekvenserna.

Klart jag kommer ha upp och ner-perioder där jag tvivlar på allt igen, men just nu låter det åtminstone väldigt bra!
Jag har hittills skickat iväg ett "puss"-sms, för jag fick det infallet.
Det är väl bara trevligt att få såna.

Mitt nya motto: Sluta fega ur, kör på!

Buda på tradera!

Varsågod, det är bara att börja buda! Och vill ni inte ha så kan ni väl buda lite så att priset går upp för de andra, det vore väldans bra. :-P

Klicka här!

Ibland känner man sig extra söt

Ibland vill man bara komma ut lite

Aprilsaga's huvudpersoner

Jag la just till lite förklaringar om vilka alla är som jag nämner här i bloggen. Jag skriver oftast deras första bokstav i namnen, och jag kan tänka mig att det är svårt att hänga med om man inte följer bloggen helt.

Så till höger finns det förklaringar.
Och jag är väldigt dålig på att skriva kortfattat.
Så det blev långt.
Svårgissat va?

Kanske dyker det upp fler sen, men dessa var de jag kom på i huvudet nu.

Optimist eller pessimist?

Jag gjorde ett Optimist-pessimist-test, mitt resultat blev detta;

Du är inte alltid optimist, men din optimistiska sida tar ofta över. Du är ganska realistisk och ser för det mesta saker för vad de är. Denna inställning till livet lönar sig, både i ditt privatliv och professionellt. Ditt sätt att se på livet ger dig inte bara mer energi, det gör också att du kan mobilisera dina krafter och fortsätta kämpa när du upplever motgång. Du ska uppskatta och vårda den här sidan hos dig själv, den är en av dina styrkor.

Av brist på annat

Namn - Sus..silago.
Födelsedag - April, april din dumma sill. Fy sjutton!
Hemstad - Vänersborg. Ursprungligen ifrån Alingsås.
Ögonfärg - Melerade, grå-grön.
Hårfärg - Cendre, halvblond.
Längd - 164cm tror jag.
Högerhänt/vänsterhänt - Höger
Högerfotad/vänsterfotad - öh.. höger?
Stjärntecken - Vädur
Skostorlek - 40, men vissa skor 39
Är dina föräldrar skilda - Yes, sen sommaren 2003.
Skor idag - Röda! Matchar ihop med kläder.
Svagheter - Mer än vad jag vill låtsas om.
Rädslor - Det okända, att kasta mig fullt in i relationer.
Mål för året - Jobba som tusan och få ihop pengar, krångla ihop mig med N och åka till USA som Au pair.
Mest använda fras på msn - ":P" (jag skriver så mycket så jag vettefan!)
Det första du tänker på när du vaknar - Klockan?
Mest saknade minne - Vet icke.
Kändis du blivit jämförd med - Minns inte att jag någonsin blivit. eller.. mamma sa en gång att min sångröst påminde om tjejen i Evanescence då hon sjunger "My immortal".
Storlek på kläder - Ofta M numera! Varierar på klädtyper. Men 40 brukar det bli åtminstone. (Kan inte fatta att jag förr bar 46/48..)

Favortier:
Färg - Röd! och kombinationen röd/svart.
Mat - Strimlad biff med bambuskott (kinamat), kyckling, lax!
Sport - Att kika på - Handboll.
Djur - Katt! och apa med långa armar.
Glass - Faktiskt ingen stor glassätare.. men ngn tofuline-sort.
Affär - Hemköp? Modeff? Lindex. Vad för sorts affär?
Sallad - Gott med kyckling i.
Skådespelare - Nicolas Cage, tror jag. Alltid varit förr åtminstone.
Låt - En låt som alltid får mig på bättre humör då det behövs är "Mary Griffin - knock on wood".
Nummer - 2!
Årstid - Förjävligt svår fråga. Inatt då man varit aktiv i sängen önskade man att det var vinter. Men sommaren är väl ändå bäst, trots att det är outhärdligt varmt.

Vänner & Livet;
Vad vill du bli när du blir stor - Duktigare.
Vem av dina vänner är mest lik dig - Hm. svårt. Det varierar. Ena stunden är det Helene, andra stunden är det Janna och tredje Emelie, och sen pendlar det. Dock har Janna alltid varit på samma nivå som mig, men även vi skiljer oss åt som fan.
Vem är mest högljudd - Haha.. jag tolkar högljudd som väldigt pratig nu, och då blir det Emelie. ;D
Vem får dig mest att skratta - Det vettefan.
Vem har du känt längst - Har känt Daniel sen jag var 16, och även Mattias. När det gäller tjejerna så är det Helene, februari 2005.
Bästa känslan - Att vara nära den man tycker om.
Värsta känslan - Att vara ifrån den man tycker om? Jag kommer inte på något mer klämkäckt.
Vart vill du bo i framtiden - Jag vet inte. Just nu pratas det om att bo på landet? Ojoj..
Om du fick ändra en sak på dig själv, vad skulle det vara - öh.. magstorleken? för jag antar det är PÅ och inte i.
Hur länge tror du att du kommer leva - Förmodligen tills jag dör..

Har du någonsin;
Varit kär - Ja.
Blivit dissad - Ja.
Rymt hemifrån - Njae.
Föreställt dig ditt ragg naken - Haha, självklart.
Skolkat - Ja.
Sovit utomhus - Ja.
Gråtit i skolan - Ja, usch.
Velat bli modell - Hm, nja, fast hade ju varit roligt.
Varit otrogen - Nej, absolut inte!
Gjort något dumt som du skrattar åt idag - Ja, fast just nu kommer jag inte ihåg vad. :P Säkert många saker.
Sett en död människa - nej.
Druckit alkohol - Yes.
Använt droger - Nej, nej.
Ätit sushi - Nej.
Varit på scen - Yes! Många gånger. Sjungt, uppträtt. :)
Snattat - Hm, ja, när jag var yngre, typ en godispistol..

Ge och ta

Pratade igenom allt dumt som varit och blivit förra veckan och innan dess också - igår/inatt under en timme ungefär.
Det behövdes.
Och jag fick torka mig om kinderna medans blickar riktades mot mig.
Vi förklarade saker, hur vi såg på saker, hur vi upplever allt.

Såg en bild av hur framtiden kunde se ut om man kommer lyckas klura sig ut ur det krångliga och ta sig vidare. Men det krävs en hel del.
Från båda.
Vi får se om vi är villiga att göra det.
Jag tror ingen av oss riktigt vet än.

Men det pratades om mitt år borta, dock inget negativt om det. Blir det något bra innan jag åker, så bör det fortsätta vara bra när jag kommer tillbaka också.
Det återstår bara att se hur det blir innan jag åker.

Ge och ta.
Inte bara ge och ge och ge,
eller ta och ta och ta.

rubriklös

Det blir så delat när man först ska vara jätteglad över något - som att få ett heltidsjobb, men sen bli ledsen över något helt annat. Och det helt andra strålar ner över allt annat, så det man skulle vara jätteglad över liksom försvinner ut i det blå och ersätts av tårar.

Och jag vet inte hur jag ska bete mig mot det som gjort mig ledsen. Jag vet inte hur man gör.

Heltidsjobb

Jag har fått ett heltidsjobb i sommar, under 8 veckor! Vecka 26-33, med möjlighet att få det förlängt, och två utbildningar inom ergonomi samt läkemedel ingår nu under Juni månad.
Värsta grejen!
Jag har blivit så sablans populär! Alla vill ha mig!
Jag har två jobb nu där båda vill ha mig.
Ena ligger i min stad, andra i grannstaden - N's stad.

Men en heltid slår ju allt annat! I Trollhättan skulle jag fått 60% under 9 veckor. Det ger inte massor med pengar.
Dock var planen så här att jag skulle (hoppades på) få heltid här i Vänersborg (som det nu blev!) och sen jobba timmar i Trollhättan!
Men jag kanske ändrar mig.
Delvis sa nu dagens jobb; "Du får heltid här om du säger nej till trollhättan!".
Hoppsanhejsan!

Heltiden tar jag självklart, får se hur jag gör med resten. Kanske kan jag jobba fram tills heltiden börjar, nu hela Juni - om de vill. Det återstår att se!

Huvudsaken är den att jag nu har lyckats med det jag skulle åstadkomma!
Fyfan vad jag är bra!
Jag hade is i magen, jag väntade, väntade och väntade och sen sa jag "nej" till förra jobbet då allt inte var helt säkert än, och sen fick jag mig en heltid! Med valmöjligheter att få på ett till ställe!

..kanske räcker det med en heltid, jag vill ju ha ngn dag ledig här och där också, ha lite sommar, umgås med diverse pojke och sådana saker.

Det blir bra detta! Fan vad rik jag blir i september månad! En hel månadslön utan att behöva betala hyra och allt! Då har jag råd med allt som behöver betalas in till Au Pair. Perfekt!


och shit vad jag inte kan sluta skriva med utropstecken!!!

Tandborstning

Det finns en stor positiv sak med att jag umgås med N, en bra sak som kommit ut ur det. [Självklart finns det mycket mer än en enda, men just denna grej utmärker sig lite mer]

Jag har alltid, oftast, varit en slarver när det gäller att borsta tänderna. På morgonen är det en självklarhet att göra det, känns förbannat ofräscht annars (känner folk som mer borstar på kvällarna än på mornarna, jag förstår inte!). Men till saken..
Sedan jag träffade N så har jag borstat både på morgonen och kvällen.
Han gör det alltid.
Så jag gör det också.
Särskilt när jag sover över hos honom, vi borstar ikapp - på ett ungefär.
Och nu har jag börjat göra det hemma också, när han inte finns i närheten.
Jag tänker med andra ord alltid på N då jag ställer mig och borstar tänderna på kvällen.

Det är med andra ord väldigt hälsosamt att umgås med N!

Det negativa är då att tandkrämen snabbare tar slut.
Fasiken!

Rädsla

Jag uttryckte nyss en besvikenhet via sms som gör mig helt förstörd.
Egentligen inte stor sak och jag tänker inte nämna här vad det gäller - det kvittar.
Men att bara uttrycka besvikelse, att sätta ord på och inte bara svälja och svälja och stryka medhårs för att allt ska fortsätta "vara bra", det behövs.

Men jag är så ovan, jag är så rädd - och det är inte bra.
Jag har inte varit i något riktigt förhållande innan, och är det egentligen fortfarande inte. Men oavsett så har jag en sådan där rädsla i mig att allt ska sabbas bara man råkar irritera eller trampa ner foten och säga sin åsikt. Tänk om min åsikt gör att vi kommer sluta träffas?
Det är jag alltid livrädd för.
Men jag vet att jag aldrig kommer komma någonstans om jag inte trampar ner foten någon gång.

Jag är ju ingen vante, trots att jag aldrig blir behandlad som en sådan, så kan jag inte själv sätta mig i den situationen där jag mycket väl skulle kunna bli hit-och-dit-kastad.

Det är inget som har hänt nu, det är bara något som jag reagerade besviket på, som också gjorde mig ledsen. Till hälften ledsen för att jag helst av allt vill dra dit och krama om hela natten lång, men istället uttryckte jag en besvikelse över ett svar jag fick om något helt annat. Det blir så delat!

Hm.
Det kanske vore bäst att säga detta till personen i fråga istället för att bara skriva det här? Det vore ju något. Prata öppet.
Bra idé.
Fyfan vad smart du är!

Jobb, jobb, jobb

Nu har jag fullt sjå med att finna mig det perfekta jobbet igen! Men nu med en rejäl dos av positiv anda.
Jag blev ju uppringd av Vänersborgs kommun strax innan jag skulle hälsa på brukaren i Trollhättans kommun. Idag var dagen då jag skulle ringa upp bägge och kolla läget, tider och allt vad det kan vara.
Först ringde jag Trollhättan, som berättade en liten översikt på hur det kan bli. På 9 veckor hamnar det ungefär på 60%, varav två av veckorna inte har något jobb alls. Jag berättade då att jag blivit uppringd ifrån ett annat jobb också och att jag frågar om tider nu beroende på att jag vill försöka kombinera de båda!
Också att jag vet att de erbjuder 80-100% i Vänersborg. Det känns lite mer eftertraktsamt!

Jag ringde såväl upp Vänersborg strax efter och sa att jag var mycket intresserad av dem, och att jag vet att de har flera perioder av sommarjobb, och att jag gärna tar mer än en av dem. Från juni till mitten av september - två olika där. Hela sommaren lång, och så mycket timmar som möjligt! De skulle försöka ordna detta på bästa sätt för mig om jag är rätt person för jobbet.
Jag ska träffa dem klockan 14.00 på torsdag eftermiddag.

Där dök det första problemet upp.
Jag ska ringa och informera enhetschefen i trollhättan om hur det blir i vänersborg på onsdag, men jag ska träffa vänersborg på torsdag. Ojsan. Så vad gör jag? Jag ringer upp trollhättan och frågar om detta går bra, men hon är dock inte inne torsdag och fredag, så jag kommer få ringa upp till henne på måndag istället, om en vecka! Jag tackade så väldigt mycket över att de kunde lösa det så för mig. och svaret jag fick? "Jag är också väldigt glad över det här, jag vill ju väldigt gärna ha dig hos oss, så jag får lösa det helt enkelt!".
Värsta grejen!

Sen nämnde hon också att, om jag får mycket i vänersborg, så kan vi lösa det genom att jag får lite mindre tid i Trollhättan, timmar lite här och var osv. Hon vill väldigt gärna ha mig hos denna brukare nämligen. Och när man är ung kan man också jobba två heltider, en i vardera kommun! Sa hon också. Det blir man väldigt trött av, men kan kan man.

Just nu känns det som om saker och ting kommer lösa sig på bra sätt. Får jag inte i vänersborg så har jag iaf tider i trollhättan, dock inte mängder av procent, men med ob så kommer det upp i lite större summa. Särskilt eftersom de har mycket kväll att erbjuda. Och får jag i Vänersborg, och får mycket, så kanske jag har mig en heltid här, och massa timmar i trollhättan, tänk vad jag kan mjölka fram pengar lagom tills jag åker iväg!
Särskilt då jag inte har en hyra att betala efter augusti.
I vänersborg ingår det två utbildningar, en för ergonomi och en för medicin..delegation, eller hur det stavas och heter.
Det är intressant det här, spännande!

Imorgonbitti går jag bredvid igen i trollhättan.

Tjoho, here I come!

..och som jag sa till mamma i telefon nyss "Jag kommer aldrig ha tid för att träffa N!!"
och mamma "Nej [litet skratt], men du får sova hos honom istället!"
Jag får väl göra det. Bestämmer det i förväg, innan han vet om det. Perfekt, det är så man ska göra va?

Hm..

Can't stop thinking about you..

Första familjen

Min första matchning! Jag vet inte än ifall denna familj kommer höra av sig, det beror på ifall de tycker att jag verkar intressant för dem eller inte.
Men det komiska med detta är att det står att de bor i CA, är inte det en förkortning på California? Dit jag först valde, men ändrade och tog över hela USA istället. De bor 20-30min ifrån San Francisco, är judar och mamman och pappan heter Heather och Karen, varav pappan är "Stay-at-home Mom".
Ja.
Lesbiska måntro eller har de konstiga ord och namn där borta? :-D
Låter intressant!
Jag vet redan att det kan vara en möjlighet, har kryssat i "nej" på ifall jag har något emot homosexuella föräldrar.

Får se om de kontaktar, och isåfall, får se om de verkar bra.
Blir jäkligt nervös inför att kanske få ett telefonsamtal snart!

Sällskapshelg

Det andra ämnet som jag har att skriva om är något som gjort dagarna väldigt korta! Och det är något positivt.

I torsdags efter att jag varit i trollhättan och träffat brukaren och fått tider för att gå bredvid, kände jag mig plötsligt jävligt urladdad. Jag var inte ens glad, jag kände mig sorgsen och ville mest lägga mig ner och gråta. Det har varit så mycket, och samtidigt så jag var glad över att jag nu kanske skulle få jobb, så ringer ett annat och jag blir förvirrad igen.
Jag kör hemåt med bilen, men väljer att svänga in på överby, ett stort köpcenter mellan vänersborg och trollhättan, ställer mig på parkeringen och försöker ringa till N.
Jag ville fråga om han skulle vara hemma på kvällen, jag kände för att åka dit och stjäla några kramar. Jag satt där med tårar i ögonen och förstod inte varför jag reagerade så. Men det tutade upptaget gång på gång. Tillslut gav jag upp och skickade istället ett sms om att jag försökt ringa och varför - sen startade jag bil igen och åkte hemåt.

Då jag hade lämnat bil och nycklar och kommit hem fick jag ett sms av honom. Han hade suttit fast i ett långt samtal, och vill jag fortfarande komma så får jag! Det blev till att gå till mamma igen och hämta nycklar och ta bilen och köra iväg.
Jag tog med mig lunch inför morgondagen och lite kläder och diverse saker. Skulle sova över, och åka direkt från honom till brukaren - tanten jag ska assistera.
Båda befinner sig i Trollhättan.
Jag stal många kramar när jag väl hade tillfälle.
Morgonen därpå skiljdes vi åt, han åkte före mig, så jag fick hans extranyckel sålänge.

Senare på kvällen var det dags att träffa en himlans massa jobbarkompisar ifrån förra jobbet. Många av dem har slutat - som jag, och några jobbar fortfarande kvar men vill därifrån.
Vi träffades 18.30 och många av oss gick sen vidare till en hamnkrog, satt ute och frös i några timmar. Jag passade samtidigt på att skicka sms till N som jag visste nu var på after work. Självklart ville jag träffa honom igen på något sätt! Runt klockan 1 på natten gav jag upp och fixade skjuts hem. Väl hemma, runt kl 2, får jag ett sms av N "Fortfarande vaken?"
Ohja, klart jag är! Han ringer och frågar/säger att jag gärna kan komma och sova över.
Jag funderar lite, druckit någon cider, dock för 6 timmar sen, ringer mamma och frågar - jag får låna bilen igen. Lugnt på den fronten. Så jag kör iväg mitt i natten.

Dagen därpå bestämmer vi oss för att åka till Torp, ett stort köpcentrum i Uddevalla. Jag är förare, N vågar inte köra än efter kvällens bravader. Det köps en dator.
Och jag får köra snabbt på motorväg och göra en jävlans massa omkörningar och samtidigt öva mig mer på dragläget då en himlans massa andra är påväg till kusten - kö, kö och åter kö.
Roligt!
Vi kommer hem, bygger dator - som inte vill gå igång, äter och sen lägger vi oss för att vila lite..
Vaknar av telefonsignal, får reda på att vi sovit i 2 timmar och N ska på fest om en stund.
Hoppsanhejsan.

Vi skiljs åt igen. Jag hamnar framför melodifestivalen, ser Charlotte Perelli komma bland de sista - konstigt, ligger och kvider som fan av magvärk. Jag kan tydligen knappt äta någon mat nu utan att få sån satans värk i magen att jag knappt kan hejda tårarna. I flera timmar låg jag och kved, stod upp, gick, kurade ihop mig. Spelade ingen roll hur jag var placerad, det slutade aldrig göra ont!
Klockan 00 hade den mesta värken gått över och jag bestämde mig för att lägga mig och sova.
Klockan 2 vaknar jag av ett sms, jag halvsov, det står "Vaken?". Och ja, jag är vaken - igen.
Och så ringer mobilen efter någon minut. Självklart är det N. Han vill gärna ha dit mig igen, ska just gå ifrån fest, skitfull. Vad gör jag? Funderar. Jag har inga bilnycklar, klockan är mitt i natten, jag är skittrött.
Han säger att det inte är mycket att göra åt, ta en annan dag! Jag? Har jag fått in en idé i skallen så kan jag inte ta bort den! Jag smsar lillebror. Ingen ska ha bilen imorgon. Jag smyger in med min nyckel och tar bilnycklarna, hämtar bilen och kör till Trollhättan.
N öppnar porten i bara kalsonger, skitfull.
Vi somnar.
Vaknar, äter, pratar och byter vatten i hans stora akvarium.
Går till affären och handlar mat.
Sen lägger vi oss och vilar igen.
För ni tror väl inte att vi är superpigga?
Lyckas sova i runt 1 timme

Det är nu söndag eftermiddag och morsdag!
Vi skiljs åter igen åt, jag åker hem och han cyklar till sin motorcykel som ska ta honom hem till sin mamma. Jag tar tillfället i akt och pussar på munnen som hejdå. Det som inte skett så mycket sen vi avbröt i december. Bara inte blivit så! Men jag är påväg att ta tillbaka det.

Det var min helg.
Tre nätter och två dagar med sällskap.
Helt okey!
Och nyss undrade jag om han ville ha sällskap ikväll igen.
Nej, jag får aldrig nog.

..har just nu bara fullt sjå med att få bort magvärken. Jag råkade ju äta lite mat igen..