Jobbperspektiv

Man får sig en funderare när man jobbar med det jag jobbar med nu över sommaren.
Denna grupp jag är med i är nystartad, den har bara funnits till sedan april. Jag får alltså vara med i stort sett från början, och det är spännande när jag tänker på det.

Jag är inom hemvården, dock fungerar det inte likadant. Hemvården är känd för att, till stor del, att åka hem till de som behöver den extra stöttningen och hjälpa till med allt som kan tänkas behövas. Kroppshygien - duschning och toalettbesök, tvättning av kläder, städning, mat och medicinering. Jag har fått höra att det ofta går väldigt fort inom just hemvården, att de har väldigt många vårdtagare under en kort tid, de hinner inte riktigt mer än att ge medicin, ta upp och ge mat - sen springer de iväg igen. För lite personal till för många vårdtagare!

Det är det här som denna grupp jag är med i nu har funderat ut något särskilt.
De valde ut ett visst antal vårdtagare som hade mer särskilda behov i form av demens.
Vi kallar oss för "demensteamet".
Det är utformat så att ingenting ska stressas fram, allt ska tas i den takt det kan tas i, inget skynda, skynda. Vi sitter med när de äter, och låter dem göra det i lugn och ro. Sedan kan vi sitta och fika med dem och prata om allt och ingenting, spendera någon timme där för sällskapet.
Medan vanliga hemvården kanske har 12 stycken vårdtagare de ska till under enbart förmiddagen, så har kanske vi halverat antal. Det är där skillnaden ligger.
Och det var det mamma ville få till då mormor hade hemvård - då hon började bli dement.
Nu bor hon på demensboende.

Jag jobbar alltså inom hemvården, fast i ett demensteam som är fokuserat på att låta saker och ting ta tid utan stress.
Och det kan vara väldigt tufft ibland trots att man inte först kan tro det.
Mitt förra jobb var stress, stress och stress varje minut, och som jag kallar det "bigbrother watching you över axeln och stämpla ut och in för rast prick på minuten, annars fick man hårda ord." Och det är ju ingenting att eftertrakta!
Hur det är nu? Ibland sitter jag och fikar i en timme, och gäspar lite.
Medan nästa gång kanske jag stressar upp mig själv genom att jag vet att jag ska åka till den och den och den och det är två timmar kvar.
Man är så van att stressa att det går per automatik, allt ska gå så snabbt så snabbt hela tiden! I måndags for jag iväg alldeles för tidigt ifrån rast. Jag räknade att jag hade haft en halvtimme, och jag drog iväg på minuten. Sedan fick jag ett telefonsamtal där de hade undrat vart jag tog vägen och att de alltid sitter och pratar igenom förmiddagen efter rasten och jag inte behöver skynda iväg och jaddajadda. Ovanan att ta det lugnt!
Nu i början har jag ju noll koll på hur snabbt det går hos vissa och hur långsamt det går hos andra.
Jag har jobbat själv i enbart tre dagar. Två dagar fick jag på mig att förbereda mig och komma in i det, två dagar gick jag bredvid. De andra som är sommarvikarier har fått iaf 4 tillfällen. Jag fick 2. Jag tar det som att jag är jävligt duktig! Det finns ju inget annat sätt att se på det! Förstås!

Det roliga med detta jobb är att jag får köra runt i en bil! De bor runt om i stan samt lite utanför, varav en av dem bor låååångt bort, så man får köra en bra bit. Min favoritbil är en röd liten citroén, och det är skitroligt att köra runt!

Men nu till just själva ursprungstanken för detta blogginlägg.
Man får sig en funderare.
Igår satt jag hos en av vårdtagarna, en tant, en jättesöt tant som sjunger när hon talar och tycker om att kramas. Hon satt där i sitt stora hus och åt kvällsmat med mig, pratade om att slå ihjäl några flugor som flög runt och blickade ut genom fönstret och pratade om diverse stora bilar som tydligen åkt upp på gården.
Sedan tänkte jag..
Är det så här det kommer att bli?
När jag blir gammal, kommer jag sitta i min lägenhet eller ett stort hus och få besök av folk som jobbar inom hemvård, som åker runt och hjälper med allt jag kan tänkas behöva hjälp med, som pratar med mig en stund, sedan åker vidare.
Och nästa dag samma sak.
Kommer det vara så?

Min mormor har det iofs lite bättre genom att hon bor på ett servicehem och därmed har ett grupprum där fler tanter och farbröder vistas. Hon har med andra ord kontakt med omvärlden genom andra människor. Det har inte de som får hemvård i hemmet.
Jag funderade över.. nu, jag kan sitta instängd i min lägenhet och inte umgås med någon på flera dagar, på flera veckor. Särskilt då när jag inte hade jobb.
Kommer det bli så när jag blir gammal?
Då borde jag ut och fara runt nu när jag kan.

Man får så annorlunda perspektiv på saker och ting!
Jag kommer vilja bo på ett trevligt servicehem eller liknande när jag är av behovet, sålänge jag åtminstone bor ensam. Lever min gubbe så är saken annorlunda.
Vem nu den gubben kommer vara!

Jag körde iväg i bilen igen och kände mig nedstämd. Först trodde jag det berodde på något helt annat. Då jag började dagen körde jag förbi en människa som jag fattade tycke för nu helgen som var. Och jag blev lite orolig i magen av att se personen gå där. Jag blev också sedd, fick jag reda på då jag kom hem. Men jag fick för mig att min nedstämdhet berodde på att min blick fångade den trevliga människan.
Men i bilen kom jag på att det nog berodde på mina funderingar om hur de gamla har det, de ensamma.
De kanske inte upplever sig själva som ensamma, flera av dem - men utåt sett känns det jäkligt illa.

Men jag trivs med jobbet än så länge.
Det är spännande och det är ett stort jävla megaplus att jag får köra runt i en bil!