Avslutet

Jag och N avslutade allting mellan oss för snart 4 veckor sedan.
Saker och ting har varit väldigt krångliga och han har känt sig dum och haft dåligt samvete för att han sårat mig medan jag har varit ledsen och mått dåligt över att han inte gav mig det jag ville ha.

Tillslut tog han tag i det. Kanske på fel sätt just då, men vi träffades och pratade igenom det, och jag sa allt jag tänkte och tyckte om allting som varit och var just då. Och hur kallt det sättet han tog tag i det kändes. Och jag kunde inte sluta gråta.
Jag var där i 2 timmar och satt mest och snyftade hela tiden, trots att jag försökte få tårarna att sluta falla.
Han gick och hämtade papper åt mig, och en stund tog jag tag i hans hand och satt och höll i.

Det var extra svårt, det kändes som om det var sista gången någonsin som vi skulle säga hejdå, för evigt. Vi bestämde nämligen för att avbryta allt och samtidigt lägga locket på, att inte ha någon kontakt alltså. Överhuvudtaget.
Främst för min del, vilket självklart kändes förjävligt då - att det inte också var för hans känslomässighet. Men det var mest för mig. Det är svårare att komma över någon ifall man hela tiden pratas vid, varje kontakt får igång mekanismer som får tårarna att rinna.
Det hade han rätt i, jag höll med honom. Jag har alltid förr velat bevara kontakten, vänskapen, och det har resulterat i väldigt utdragna övergångar.

Därför var det extra svårt nu. För jag visste inte när kontakten skulle tas upp igen. Den kanske aldrig skulle tas upp, eller många fler månader än vad jag tänkte, eller jag visste inte vad.
Då jag stod i hallen med skorna på kunde jag inte förmå mig att gå utanför dörren.
För det skulle vara sista gången någonsin som jag gick ifrån honom.
Jag stod och grät i hallen i en kvart eller mer.
Skrattade om vartannat, skojade lite om hur snygg jag var med rödprickigt ansikte och svor över att jag just den dagen hade mascara.
Jag blickade in i hans sovrum, sängen där vi spenderat många nätter. Vi har ändå tillbringat ett halvårs tid ihop.
Det blev nästan 6 månader totalt, fattades några dagar.. det var helgen efter som det skulle varit det talet. Några dagar efter.

Jag tänkte på allt vi inte gjort, allt jag inte gjort, alla impulsiva saker som jag alltid velat göra men inte vågat, inte tagit mig för. Men mycket berodde det på att jag inte fick det jag ville ha, vilket gjorde mig osäker och ledsen, vilket gjorde honom osäker samtidigt. Så det var inte så konstigt.
Men det var det jag tänkte på.
Och jag ville så gärna stanna kvar över natten, men jag kunde inte formulera mig, men han förstod ändå och jag skulle inte stanna kvar, vilket jag redan visste att jag inte borde göra. Det skulle bara bli att skjuta fram avskedet.
och jag pratar om all närhetstjafs som jag skulle vilja göra, ha sex på ett särskilt sätt, smyga in i duschen när han står det - trots att jag vet att han inte är så förtjust i att duscha längre stunder.
Han sa att jag ju kan skriva upp allt på en lapp för nästa pojke!
Självklart, sa jag, fast samtidigt blev jag ledsen över orden.

Tillslut tog jag kraften att ta mig därifrån, jag höll om honom en stund, la näsan mot nacken och andades in, sen vände jag mig om, öppnade dörren och klev ut. Jag sa "hejdå" och tittade på hans ansikte en sista gång, höll kvar blicken tills han stängde dörren, och jag gick därifrån med rak rygg och försökte att inte snörvla för mycket.
Sedan satte jag mig i bilen och körde hem.

Jag kände mig totalt uttömd på energi. Jag gick hem till mamma och lämnade bilnycklarna. Hon frågade hur det hade gått, om det gått bra? jag svarade bara nej, med gråten i halsen, med ryggen mot henne, sen sa jag att jag måste gå, stängde dörren och gick ner och hem. Jag har aldrig klarat av att blotta mig för mina familjemedlemmar, att berätta saker för dem, att öppna mig och gråta framför.
Jag kan inte ta trösten, klarar inte av det överhuvudtaget. Därför orkade jag inte vara kvar där.

Sedan dess har allt bara flytit på.
Jag tror att det var ett sorts avstamp.
Jag grät många, många, många tårar dagen efter han först tog tag i saken, ägnade en hel dag åt att hulka. Samma dag som Comhem bestämde sig för att låta internet, telefon och tv lägga av. Tack för det televerket! Den dagen då jag behövde all sorts distration. Samtidigt tog boken jag läste slut.
Jippi. Hela dagen var jag ett vrak.
Nästa dag var bättre, sen kom dagen då vi sågs.
Sen fanns det inget mer kvar att ge till sorgsen.
Jag tror att jag tömde mig totalt där, samt att jag varit så ledsen redan innan allt avslutades att jag liksom tog ut allt redan innan.

På torsdag är det 4 veckor sedan vi senast sågs och sa hejdå.
Och jag har saknat honom 2 gånger.
2 gånger.
Bara.
Jag har varit totalt förvånad över hur lite jag saknat, hur lite jag tänkt på, hur lite jag har varit sorgsen över det. Då jag har fått upp saknaden har jag ändå inte gråtit, jag har bara saknat vissa saker. Som hur vi sover ihop, hur han lägger armen runt mig, på sättet vi har sex på - sked. Det mysiga sättet.
Hur vi satt i soffan och han började pilla innanför mina byxor.
Den dagen han stod och diskade och jag ställde mig bakom honom och gjorde detsamma på honom - pillade innanför hans byxor.
Den gången jag färgade hans hår.
Den gången då vi satt på golvet hos en, första kvällen, den kvällen vi först träffades, och vi satt på ett köksgolv, jag i hans knä, och vi hånglade som galningar.
Jag minns allt så väl.
Men jag har inte varit ledsen då jag tänkt på det.
Jag såg en ny bild på honom för några veckor sedan, då högg något till. Jag såg hans hals väldigt väl, jag saknade då, sen var det inget mer med det.
Nästa gång jag såg en bild så tänkte jag "jaha?".

För inte så längesedan började jag tänka på att jag vill ta upp kontakten igen. Vi sa aldrig exakt hur lång tid vi skulle hålla tyst. Bara att vi inte skulle ha kontakt. Men jag har känt att jag vill ha tillbaka den, på ett plan. Jag tycker inte om att avsluta något totalt, att aldrig mer prata. Det blir som om det halvåret aldrig någonsin har existerat.
Jag har även avvaktat, jag har bestämt mig för att absolut inte kontakta honom då jag känner att jag måste kontakta honom. Det har kommit fram några sådana tillfällen, och då har jag hållt mig ifrån, fokuserat på något annat, tills behovet lagt sig igen.
Jag vill inte kontakta av fel orsak!

Men så kände jag detta nu igen, att jag vill ha kontakt, vänskaplig kontakt, kunna skriva nåt sms till. Veta att han lever. Det har ändå gått nästan en månad. Och jag mår inte dåligt över honom. Jag vill inte kontakta för att jag vill ha honom igen.
Jag vill bara kontakta för att ha kontakten.

Jag skickade ett sms för några timmar sedan.
Skrev att det var längesen vi hade kontakt nu, och att jag avvaktat tills det inte längre blir fel, att jag tycker det känns konstigt utan och att jag vill veta om han lever! Samt att jag nu mår bra.
Sedan då jag skickat iväg det tänkte jag att, svarar han inte så får det vara bra så. Jag accepterar det, och det kändes helt naturligt! Jag var inte ledsen av tanken om att han kanske inte skulle svara mig. Jag lät det vara. Jag skulle inte vara den som skickar igen senare och undrar varför fan han inte svarar mig. Inte. Och det var ett stort steg i den där känslan i att ha kommit över.

Han svarade för en halvtimme sedan.
Kontakten är tagen.
Det var bra med honom också, saker och ting rullar på, och önskade mig Godnatt.
Jag blev glad av att han svarade, vilket jag också skrev.
Jag var orolig innan att jag kanske skulle hoppa till, reagera inombords, då jag hörde smssignalen, som jag alltid gjorde förr då han skickade. Då jag alltid var på helspänn!
Men det gjorde jag inte.
Jag var bara hoppfull.

Så nu är kontakten tagen igen. Vi får se hur det utvecklar sig. Om den kommer bli bättre eller bara lite sporadisk. Men den kommer åtminstone bli på ett vänskapligt plan.

Och N var den första killen någonsin som gett mig ett riktigt avslut på en relation.
Och det är något stort.
Positivt.
Trots att ett avslut aldrig är positivt, så är det ändå bra att faktiskt få avsluta något på riktigt, och inte på ett skitruttet sätt.

Trots att han var dum på vissa plan, så var han ändå en vettig kille på ett annat.