Kapitlet tog plötsligt slut

Mitt internet, min telefon och alla tvsändningar var helt kaputt igår, hela dagen, inget fungerade överhuvudtaget. Och boken jag läste tog snabbt slut.
Det var dagen då jag behövde all distration så mycket som möjligt.
Tack comhem för hjälpen!

Istället för att sysselsätta mig med något så låg jag eller satt helt apatisk i sängen och tittade rakt fram. Det apatiska avbröt jag då och då genom att hulka fram tårar och säga "fan, fan, fan" högt ut i ingenting och rabbla fram alla ord jag tänkte på, allt jag vill säga, allt jag inte förstår.

Det känns rätt hopplöst just nu. Jag har inte mycket till övers för att tro att det ska sluta annorlunda, trots att en liten del av mig fortfarande hoppas. Klart som fan jag gör, det gör ju ont! Jag vill ju inte detta! Och framför mig ser jag allting som inte kommer att hända nu, alla saker jag vill göra, åka iväg, handlingar jag redan i förväg sett mig göra vid nästa gång jag fick tillfälle.. Tillfället som jag nu förmodligen aldrig kommer att få.

Ett rätt komiktragiskt slut på min sverigevistelse. Jag hoppades på att få säga hejdå strax innan jag åker till USA, men just nu verkar jag få ändra planen till flera månader tidigare.



Nu ska jag gå in till stan för en ergonomiutbildning inför sommarjobb. Jag känner inte alls för det. Jag vet också att någon annan just nu är påväg till jobbet.
Och när jag kikar mig i spegeln ser jag bara en tjej med ledsna och trötta ögon.
Det är nu masken får tas på, den som får träs på vid sociala sammanhang.

Jag hoppas av hela mig att jag ska kunna skriva något positivt om det här snart..
Men det känns rätt dödfött.