Gott Nytt År!

Nyårsfirande

Det där med att hur tolvslaget firas, eller slutar, sägs vara så det nya året kommer att bli.
Slutar det i glädje, en kyss, sällskap av vänner och leenden så blir nästa år bra.
Slutar det i sorg, ensamhet, ovänskap och helt utan kyss så blir nästa år dåligt.
Är det verkligen så?
Nä.
Det tror jag inte på.

Dock tror jag på att ett nyår kan påverka hur året blir ändå.
Har man alla de här tankarna om tvång över ett bra tolvslag i huvudet och att man får för sig att allt går åt helvete om det inte blir som man tänkt sig - så går det oftast åt helvete. Den är den där tankekraften som sätter in, och inte något slags öde.

I år har jag fullständigt tappat julkänslan och alla tvång som finns. Vi bestämde långt innan att strunta i att köpa julklappar, och där slapp jag en stor tyngd på mina axlar. Annars har jag inte direkt tänkt på att det är jobbigt, men jag har känt mig stressad och inte riktigt vetat vad jag ska köpa. Men det har ändå varit roligt.
I år har jag släppt allting, jag har inte tänkt på julklappar och det har varit hur skönt som helst!
Den enda jag har köpt till är en vän, och till och med det har varit lite krångligt.
Men jag har ändå sluppit all stress och stök och allt vad det innebär att fira jul. Trots att jag alltid älskat att fira jul med familj, men iår skulle det bli lite annorlunda.

Sen har jag inte haft tankar på nyårsafton heller, det får bli som det blir.
Ingen planering överhuvudtaget.

Jag åker inte till min närmaste vän, trots att jag skulle kunna göra det. Inget festande där dock, men att umgås är också trevligt, men jag har valt bort det.
Jag åker inte någon annanstans heller, har ingen som helst lust att lämna staden i år.
Det enda jag försökte med en stund var att få mig en tolvslagetkyss av den vackra pojken, men pågrund av andra planerade saker som han har så gick det inte.
Attans, tänkte jag, då får det bli annat.

Och jag har inga nyårsplaner alls.
Jag har istället bestämt att stanna hemma, eller kanske gå ut senare, vem vet. Men vara här i sällskap av mig själv, och min lillstora katt. Titta på tv, prata med folk på internet, äta något gott, ställa mig på balkongen och blicka ut, samt skicka lite sms till folk jag känner mig nära.
En och annan ivägskickad kyss lär det också bli.

Men det känns inte så konstigt ändå, att fira nyår ensam.
Det låter ju patetiskt i många öron.
Och folk lär säkert ge mig menande blickar, sorgsna blickar om att "nej usch, vad synd det är om dig" då de frågar hur jag spenderade nyår och jag svarar.
Varför ger folk såna blickar egentligen? Kanske är det synd ibland om folk som får fira ensamma, de som varit tvungna till det.
Jag hade mycket väl kunnat finna någon fest av något slag, eller åka till en annan stad.
Jag har redan blivit bjuden, men jag väljer bort.
I år har jag koncentrerat mig på mig själv, på mitt eget mående, på min egen utveckling, och jag har tagit stormsteg framåt. Och nu ska året också sluta med mig själv, jag ska bevisa för mig själv att ensam är stark. Inte så att man är svag i sällskap av nära och kära, men det är inte farligt att vara ensam heller.

Jag har egentligen valt bort hela jul och nyårshelgen.
Och det känns inte så dumt.

Jag är 22 år och tänker spendera kvällen ensam i min lägenhet.
Men det gör inget.
Det känns faktiskt rätt så mysigt.
Jag ska tända några ljus och bara slappna av.
Bara finnas till.
Och le lite.
Sen kommer jag säkert ringa lite samtal.
Kanske tömmer jag kylskåpet på dryck.
Det om något lär väl ses som patetiskt. Men äsch, jag är rätt patetisk i vanliga fall också. ;-)

Så länge jag är glad så löser sig allting.

Och jag tänker kyssas som en galning någon av dagarna efter nyår istället.
Då börjar ju året bra, och det är väl det man är ute efter?

Det var så här det gick till...

För ungefär 6 veckor sedan började en kille prata med mig på MSN, vilket inte var ovanligt. Vi har haft sporadisk kontakt sen jag började vara ute på IRC, då jag var 15-16 år.
Han var den förste jag pratade med, och vi träffades då för många år sedan, som med flera andra på samma ställe.
Inget mer med det.
Vi pratade som vanligt då för 6 veckor sen, utan någon direkt tanke bakom. Men så började vi skämta, och jag skrev "puss" som jag gör ibland utan att direkt mena något mer, men istället för att prata vidare om annat sa han något som att det var synd att den varade så kort. Pussen alltså. Och rätt som det var föreslog han att vi borde prova att kyssas någon gång, vilket jag skrattade åt.
Sen rullade allt på.

I 4 veckors tid pratade vi nära på varje dag, och använde ord som "puss och kram" med jämna mellanrum.
Han skulle komma till Sverige (Boende i England sen två år tillbaka), till min stad där han kommer ifrån, för att fira jul, och stanna här i två veckor. Det var då vi planerade att träffas och prova på den där kyssen.

Och tillslut var tiden inne, och han kom hit, efter alltför lång väntan. Jag hade hunnit fastna för honom, ändrat all gammal syn om honom. Egentligen har jag aldrig vetat vem han egentligen är, och jag har inte direkt tänkt på honom på något särskilt vis. Han är och var ändå dendär snubben jag började prata med när jag var 15-16 år. Och nu plötsligt var han här, och jag halvlåg i hans famn med hans armar runt mig, och sen provade vi det, men det blev inte bara en, det blev närmare hundratrettiotvå stycken.
Och han sov över.
Och dagarna efteråt skickade vi sms vareviga dag, sen efter en vecka kom han hit igen.

Och nu sitter jag här, tre dagar innan han åker hem igen till England.
Vi bara måste träffas igen helt enkelt.

Saker och ting är helt förändrade.
Jag vet mest bara att han är vacker och fin och mysig.
Och att han är en smaskig chokladtomte.

Allt jag vill ha

Ge mig denna

+ den röda stora soffan jag hittade i en affär här, så har jag allt jag vill ha.

För jag hoppas naturligtsvis att jag får behålla chokadtomten.

Chokladtomte

Jag tror jag är påväg att blir kär, eller redan är?
Jag har kramat och blivit kysst av en chokladtomte.

Och han är så vacker.

God jul, typ.

Nu är jag inte så glad längre.
Försöker att vända på det lite, men lyckas inte helt.

Blev varslad (stavas det så?) igår över telefon, minichefen ringde och berättade det alla andra hade fått reda på mötet som hölls då jag var ledig. De måste säga upp 10 personer, arbetare.
Idag fick vi reda på vilka.
Med hjälp av en turlista.
Sist in, först ut + lite andra saker som uppenbarligen gäller.
Jag var en av dem.
Är en av dem.

En underbart vacker julklapp.
Efter den 2 januari är jag officiellt arbetslös.
Igen.
Två veckors uppsägningstid, pågrund av att jag är provanställd.
De "kastar ut mig" och låter mig leva på luft.
Jag har inget ekonomiskt räddningsnät.
Jag skulle ha fått grundbeloppet från akassan ifall jag fått gå ut hela provanställningstiden, den är slut i slutet av februari. Men nu stjäl de två månader ifrån mig, och jag har inte haft ett riktigt jobb tidigare. De tar därmed akassan ifrån mig. Jag står naken.
Riktigt jävla nice.

Jag har klagat som tusan på det här jobbet, och jag har börjat söka mig därifrån, men att bli uppsagd, precis efter jul och nyår, ha två-tre veckor på sig att förbereda sig och sen stå där med ingenting.. Det var inte direkt det jag ville.
Jag har två löner kvar att få.
Månadens + januari.

Och jag är livrädd för att vara tvungen att återvända till soc igen.
Jag vill inte.
Jag vägrar.
Jag satt där i över 2 år, de trampade på mig och slet ut mina inälvor.
Psykiskt påfrestande.

Jag har redan ett jobb jag ska söka, och ska hitta fler.
Och extraarbete kommer jag säkert få på jobbet, då de behöver på söndagar osv.
Och till våren får vi kanske komma tillbaka, de som vill - om det går.
Produktionen går alltid upp igen till våren.

Men jag har två veckor på mig att förbereda mig, att intala mig mentalt att jag inte ska vara kvar.
Jag har två veckor på mig att vänja mig vid att jag inte kommer träffa de här roliga människorna (ja, det existerar några sådana) på jobbet som jag nära på nu träffar varje dag.
Imorgon kommer det vara sista dagen jag jobbar med en av de två i min avdelning.

Det här är svinjobbigt.
Jag hatar avsked.

En arbetsledare säger att det inte är ett avsked, eller sista dagen jag jobbar med någon, det är bara sista gången på ett tag. Inte för evigt.
Men.. det är jobbigt.
Lämna stället man varit på i 14 månader. Över ett år av mitt liv.

Vafan, det är ett skitjobb, men jag fixar inte att bara slita mig ifrån alla de människor jag kommer så fruktansvärt bra överens med!
M åker också, en av de jag är närmast.
J tycker det är jättetråkigt att både jag och M åker, för vi är de roliga på företaget enligt honom. Vi är de nyaste.
Och A. Min närmaste medarbetare, i min avdelning, 38 år och mamma till två tonåriga barn. Hon som körde runt mig på en vagn i fredags då jag hade så ont i magen att jag inte klarade av att stå upp. Hon körde mig till vagnar för att hämta kantiner, och gav mig en golvskrapa som jag fick hålla framför mig samtidigt som hon sköt mig framåt på vagnen så att jag kunde skrapa vatten från golvet. Sittandes. Och så skrattade vi.
Såna arbetskompisar växer inte på träd..
Maria, Jörgen och Anneli.
Vad jag kommer sakna dem.

T.o.m att bara få se en skymt av pojken jag blev intresserad av i början av utbildningen. Amir.
Fan då.

De kan inte bara säga upp på det här viset.
Tycker jag.

God jul på er också.

Bilddagbok

Jag har skapat mig en bilddagbok, länken finns även på sidan här till höger.

Men.. så kan jag inte bestämma mig för var jag ska lägga upp bilder, här eller där.. Roligt på bägge ställena. Men dagens bild får väl hamna här idag.

Så, hejsan hoppsan, här har ni mig igen!

Mia Törnblom - Självkänsla nu!

Suttit och läst en stund i en bok nu, och fastnade vid ett stycke.

"..Jag har fattat det viktiga beslutet att inte ångra någonting, inte ens den destruktiva relationen jag nyss beskrev. Jag är nämligen den jag är idag på grund av det jag har varit med om och för att jag tagit lärdom av vad som hänt mig. Jag väljer att tro att allt har en mening, om inte för stunden, så åtminstone längre fram. Och jag tror absolut att jag är en mycket bättre coach, vän och medmänniska idag tack vare den resa jag gjort i livet. Det arbete jag lagt ner på att försonas med det som varit, samt att lära mig att tycka om mig själv på riktigt, har gjort att min självkänsla idag är bättre än den är hos många andra människor jag träffar. Det gör inte mig till en bättre människa än någon annan. Däremot blir livet lite enklare att leva för mig. Idag är jag nästan alltid lycklig, har roligt och skrattar ofta."

Det där lät så likt mina egna ord.
Den sista meningen stämmer inte helt, jag är inte färdig med min resa riktigt än (om jag någonsin blir, resor är intressanta), men nära på.

Brevbärare

"Hej Sussanne! Din katt klöser efter posten varje dag, och kommer då åt min hand och mina fingrar. Är du snäll och stänger in katten eller ställer något framför brevinkastet så katten inte kommer åt. Din brevbärare"

Funderar på att skriva ett svar på ett papper och tejpa upp på dörren.
Men hur löser man det här?
Klippa klorna?
Stänga in?
Ställa något framför?
Det första funkar, men de växer ut snabbt igen, och han har även tänder..
Stänga in? Han har nyss lärt sig att öppna jäkla dörrar. Dörrar som inte ens är lättöppna.
Ställa något framför? Vad fan då?


"Kära brevbärare.. Jag ber så mycket om ursäkt för att min katt har besvärat dig.. Just idag är jag hemma, så det är bara att ringa på dörren för att möta mig öga mot öga. Då får du även tillfälle att bekanta dig vid min katt som uppenbarligen älskar när du kommer på besök. Hinner du kan du ju även komma in på en kopp.. vatten. Eller varför inte mjölk? Det är det jag har hemma.
Och när du ändå befinner dig i min närhet kan vi börja diskutera huruvida vi ska lösa detta problem. Alternativt kan du ju slänga upp min post på balkongen, men det krävs att du är tillräckligt lång för det uppdraget, så jag hoppas du låter mig mäta din längd när du ändå är här. Är du en kille kan jag ju alltid erbjuda dig andra sorts betalningar som ursäkt och kanske plåster på såren. Men det undviker jag att skriva detaljerat om här, pågrund av att det finns vissa nyfikna grannar - jag nämner inga namn - du som brevbärare borde veta om dem i vilket fall som helst. Lyckas vi inte lösa detta problem så vet du ju var jag finns - med katten i högsta hugg. Med vänliga hälsningar - Din boende."

Eller?

Att förändra sig själv

Tror du på att någon kan förändras?
Bli en annan människa än den man tidigare var.
Vända ut och in på hela sin kropp och sitt sinne, och byta ut alla egenskaper mot nytt.

Jag tror på en blandning.
Man kan förändra sig som människa, bli en som man tidigare inte var, och använda sig av nya egenskaper. Men man kan inte förändras helt.
Den nya människan man plockar fram och de nya egenskaperna som blir synliga är inte något man råkat hitta på en grön blommande äng. Jag tror det är något man redan hade i sig, men dolt väldigt väl. Vi har enormt många sidor inom oss som bara väntar på att få komma fram och ut. Det gäller bara för oss att plocka fram dem, att ta steget.
Man kan välja att plocka bort och plocka fram, göra gamla saker till nya genom att vända och vrida på dem lite.

Så ja, man kan alltid förändras om man verkligen vill.
Det gäller att vänta till rätt ögonblick, och inte tro att allting går bara genom att knäppa lite med fingrarna. Allt händer inte i ett nafs, trots att jag själv känner det som så.

Jag har förändrat mig själv, men bara genom att plocka fram de försvunna bitarna inom mig, och väntat tills saker och ting har befunnit sig i rätt tid för förändring.
Det är ofta jag har försökt att ta steget, men jag har inte varit tillräcklitg beslutsam och tiden har inte varit rätt.

Det är ofta jag kommer på mig själv med att tänka "Men gör något åt det då för fan!" om folk som klagar på sina liv, och efter ett tag inser jag att jag själv satt i den gropen och klagade på mitt eget liv, och folk sa sa åt mig att ta tag i det, de personerna hade jag då lust för att strypa. Det går inte att tvinga folk att göra saker, det fungerar inte att tjata på dem, och det är lönlöst att försöka förklara hur man kan gå tillväga. Jag vet det, för jag har ju själv befunnit mig där. Och jag märker att det är jäkligt enkelt att veta bättre än de som fortfarande inte har tagit sig igenom det, eftersom jag vet hur det är att sitta där och jag vet hur det är att ta sig igenom och förbi det. Det är då jag kommer på att jag är en lika stor jumboidiot som de andra som försökte påverka mig.
Det måste komma inifrån, från sig själv. Det måste ske i sin egen takt.
Och det behöver inte ske nu eller sen. Det sker när du är redo, och inte någon annan gång.
Varken tidigare eller senare.

Jag måste komma ihåg det där.
Att inte leka att mitt liv är en hög häst som jag sitter placerad på och tittar ner på alla andra.
Det var inte därför jag förändrade mig.

Jag vet inte bättre än alla andra.
Jag vet bara bättre än vad jag själv visste förr.

Sista chansen att backa ur

Det vore skönt att stanna hemma och strunta fullkomligt i att åka till Göteborg och gå på det sablans mötet. Men det är jag som har bett om det, och jag som ska genomföra det.
Men just nu vill jag inte.
Beror helt på att jag inte vet vad som kommer att hända, och när jag inte har vetskapen backar jag hellre.
Det kan man ju inte riktigt tro när man ser tillbaka på allting jag har gjort, men ofta döljer jag det rätt väl. Att jag hellre backar än går framåt.
Folk ser det liksom ofta inte, bara vissa.

Men jag har sovit konstigt. Vaknade med kramp i vaden. Har du haft det någon gång? Det gör så inihelvetes ont så man blir helt galen. Hela vaden är helt spänd och det gnistrar smärta om det. Det enda som hjälper är då man både slår på den och masserar.
Jag hatar det.
Det händer någon gång då och då.
Jobbigt.
Som fan.

Sen vaknar jag lite då och då och får för mig att jag ska gå upp. Men jag gav mig sovmorgon, ju.
Och sen att Pyret är så sablans smart att han märker då jag "sover för länge" och börjar skrapa på dörren, gör inte saken så himlans mycket bättre.
Jag har märkt det där nämligen.
Så fort jag har varit ledigt och sovit längre än de dagar då jag går upp vid 5, ja, då tar han tydligen notis om det och börjar försöka väcka mig.
Jävligt irriterande.
Men duktig katt.

Jag ska till Göteborg snart.
Ha.
Ja.
Hu.
Kommer nog inte ens att träffa någon rolig, förutom studievägledaren.
Gaaaaaaaah!

Tur att jag har skojig antennsak i hörlurar till mobilen, kan jag lyssna på radio och drömma mig bort i tåget och utanför tåget och var jag nu vill göra det.
På taket kanske?

That's me

Göteborg

Nu är det pågång igen, den stora förändringen.
Imorgon kl 14.00 ska jag vara på plats i Gbg hos studievägledaren.
Jag är lite nervös.
Men ska gå bra.
Tog ledigt imorgon från jobbet. Ska ge mig själv några timmars sovmorgon, sen blir det en timmes tåg.


Något mer har förändrats i livet också.
Möjligheten finns att det håller sig kvar.
Vi får se.
Jag går runt och ler.

Full

Jag är full, och jag bloggar.
Sen så tog edt mig tre gånger för att skriva i rätt lösenord.
Beror det på dåligt minne eller tangenter som sitter helt fel?

Jadu..

Det hör inte alls till saken att jag har varit tvungen att sudda ut några gånger för att inte visa folk hur fel jag stavar.

Riktigt nice.

Sa jag att jag är full?

Önskelista till Tomten

Kära Tomten, det här önskar jag mig..


1. Den där snygga röda underbara soffan jag hittade i en affär här i stan.

2. En stor ny säng där jag kan bre ut mig riktigt rejält.

3. Vore riktigt nice om du kunde hjälpa mig att slänga ut gamla möbler och ersätta med jätteflashig tvbänk-hyll-skåp.

4. En insprutare. Det här är nog egentligen det jag önskar mig mest tror jag, men det låter så desperat att sätta det som nummer 1. En insprutare är naturligtsvis en pojke. Do'h!

5. En bebis. Naturligtsvis behövs nummer 4 för att få till en sådan - om inte kära Tomten kan hjälpa mig i ett nafs själv.. Men det är lugnt om det dröjer några år också iofs, kanske vore olämpligt att kissa ut en soffa just nu.

6. Lite sex kanske? Ja, alltså.. sånt där.. öhm.. sex.. timmars arbetsdag? Iofs kliver jag oftast upp kl fem varje morgon, då har jag ju en timme till sex. Hm.

7. En helt och hållet genomglad familj helt utan bekymmer någonsin mer igen. Det vore grejer det.


Jag vet att det mesta på min kära lista är mer eller mindre väldigt omöjligt för stunden att fixa. Men vafan, du har lite mer än en månad på dig.
Du får väl piska igång Rudolf lite så han skyndar sig framåt!

Just ja, glömde skriva..
Jag önskar mig också fred på jorden!

Lycka till.
Tack på förh..u..d.. hand.

Me, Myself and I

Man kan hitta suveräna grejer på ÖverskottsBolaget!

Jag har lyckats!

Okey, här kommer ett bevis på att jag lyckades sluta bita på naglarna.
5 veckor än så länge!
Jag är grymt stolt.

Valfrihet

Hm. folk har väldigt olika val här i livet.

Jag har funderat en hel del på det där.
Många har valt att plugga eller jobba.
Ge sig ut i världen med sitt stora intresse.
Musiken.
Skriveriet.
Vad det nu kan vara.

Jag har känt mig så skyldig inför mina val.
Känt mig skyldig över att jag inte valt musiken som exempel.
Som min syster.
Fått dåligt samvete flera gånger över att jag har satt andra saker framför det.
Framför mina intressen, framför mina kunskaper, framför mina ambitioner.

Jag valde att koncentrera mig på mig själv istället, för många år sen.
Jag har valt att vända och vrida på varje liten tanke jag haft, varje liten känsla.
Alla val jag tagit har jag analyserat.
Jag har plockat isär mitt huvud till små pusselbitar och senare plockat ihop dem som flera olika skapelser. Jag försöker hitta den rätta skepnaden.

Jag har valt att ge mig in i terapin som jag började avsky redan som liten, men trots det förstod jag att jag måste för att nå mitt mål. Sen valde jag att börja säga nej. Sen var mitt nästa val att förändra mitt yttre. Sen var det dags för ett nytt val när det gäller min nagelbitning.
Och nyss valde jag att sluta jobbet, flytta härifrån och börja plugga.

Jag har inte gjort val som har förändrat världen.
Jag har inte blivit känd på något sätt.
Jag valde att leva mitt liv genom att analysera mig själv och förstå mig på varför jag är den jag är.
Och nu sitter jag och gråter över mina val.

Jag har ingen som helst aning om vad som kommer ske i framtiden.
Jag har bara en plan om att förändra.
Och det är allt jag har.
Bara förändring, som alltid.

Jag vet att jag behöver det.
Jag vet att allting på något sätt slutar bra.
Men ändå har jag dåligt samvete över att jag koncentrerar mig på annat än vad andra verkar göra.

Dock är mitt senaste val kanske en stig emot mina intressen som jag så länge har gömt undan i garderoben.
Men usch vad rädd jag är.
Men ändå vill jag att allt ska hända nu.
Jag är inte direkt känd för mitt tålamod.


Vart vill jag komma?
Jag vet inte.

Ekonomiskt välmående

Det känns en aningens drygt att jag håller på att byta ner mig ekonomiskt igen.
Nu lever jag på en lön som är cirka 3-4k mer än det jag levt på i över 2 år innan.
Och om ett halvår lever jag kanske på nästan det jag hade innan, fast kanske liiiiiite mer.

Rent ekonomiskt så är det förbannat idiotiskt.
Men det går inte att sätta det före mitt välmående.
Trots att det känns drygt, så gör inte pengarna att jag mår bra.
Saker och ting är enklare och man slipper tänka på varje liten sak man gör, för att få pengarna att räcka till. Det har jag å andra sidan hittills inte kunnat, men snart så.
Men byta ner sig 3-4k för att starta ett nytt liv?

Det är värt det.
Hoppas jag.

Det är det jag försöker komma underfund med.


Har du också slutat jobbat, flyttat från staden du har bott i sen du var 10 år och börjat om på nytt genom att bli student, utan att ha en aning om vad som ska hända härnäst, eller vad du ska studera?
Hur gick det?
Please, tell me.

Om 1½ vecka blir det Göteborg och studievägledning. Kanske vet jag mer då.

Stressiga blinkningar

Det är illa när man blir helt uppstressad och jävlig av ett par blinkande saker på en community och att irc-fönstret blinkar alldeles för jobbigt så att man blir tvungen till att stänga av skärmen då man ska sätta sig i soffan och titta på tv - för att kunna slappna av.

Gone in 60 seconds

Idag bröt jag ihop på jobbet.
Ljuvligt.
runt 8 snåret imorse fick jag nog, och det löste jag genom att titta förbi arbetsledaren/personalansvarige/mini-chefen och drog in i kylen med dörren stängd bakom mig.
Efter en liten stund kom han in och pratade med mig.
Jag stod och grät framför honom.
Och jag kunde inte sluta.
Helt.. vrickat.

Jag har ännu inte släppt stressen ifrån förra veckan. Uppstressad varje minut av dagen, och idag orkade jag inte hålla emot längre. Allting brast.
Och det fortsatte i flera timmar, stod och jobbade samtidigt som tårarna rann.

Han sa bra saker, och förstod mig och blabla, och att jag skulle komma in till honom om det var något och att jag kunde åka hem om jag ville.
Jag ville.
Men jag tänkte bara på allt jag måste göra på jobbet, hur ska det gå om jag går hem? Så jag stannade en liten stund till, sen kom ännu en attack, och jag var påväg hem, men så kom jag på ännu mer saker som jag inte bara kan lämna, så jag stannade kvar. Jag slutade gråta runt lunch.

"Sån här är inte jag, jag gör inte så här.. jag ger inte upp, jag är inte sån här.." sa jag gång på gång.
Men han hade ju en rätt bra förklaring till min reaktion.
Förra veckan var höstens allra största vecka. Och jag var helt själv som ordinarie. Med allt ansvar och beställningar och tusen saker att göra på en och samma gång. Jag som inte ens har full koll på allt än. Tre dagar irad,10-12 timmar per dag, hyperstressade jag.
Och jag har inte kunnat släppa det.

Jag är lite skraj inför morgondagen. Men försöker att inte tänka på det.

Nu är jag helt slut i huvudet, känns tungt och börjar få huvudvärk.


Och nu när jag kom öppnade jag ett nytt mail.
Onsdagen den 29 november, v 48, klockan 14.00 ska jag på studievägledningsmöte i Göteborg.
Jag är påväg bort.

Breakaway

Grew up in a small town
and when the rain would fall down
I'd just stare out my window
Dreaming of what could be
And if I'd end up happy
I would pray

Trying hard to reach out
But when I'd try to speak out
Felt like no one could hear me
Wanted to belong here
But something felt so wrong here
So I'd pray
I could breakaway

I'll spread my wings and I'll learn how to fly
I'll do what it takes 'till I touch the sky
I'll make a wish
Take a chance
Make a change
And breakaway
Out of the darkness and into the sun
But i won't forget all the ones that I love
I'll Take a risk
Take a chance
Make a change
And breakawaaaaaay

Wanna feel the warm breeze
Sleep under a palm tree
Feel the rush of the ocean
Get aboard a fast train
Travel on a jet plane far away
And breakaway...

I'll spread my wings and I'll learn how to fly
I'll do what it takes till I touch the sky
I gotta make a wish
Take a chance
Make a change
And breakaway
Out of the darkness and into the sun
but i won't forget all the ones that I love
gotta take a risk
Take a chance
Make a change
And breakaway

Buildings with a hundred floors
Swinging round revolving doors
Maybe I don't know where they'll take me
But I gotta keep moving on, moving on
Fly away
Breakaway...

I'll spread my wings
then I'll learn how to fly,
Though it's not easy to tell you goodbye
I gotta take a risk
Take a chance
Make a change
And breakaway
Out of the darkness and into the sun
But I won't forget the place I come from
I gotta take a risk
Take a chance,
Make a change,
And breakaway...

Breakaway
Breakaway...

Första steget

Nu har jag skickat ett mail till studievägledare på Göteborgs Universitet.
Läskigt.
Enormt läskigt.

Dags att ta ännu ett stort kliv

Jag ska ta tag i mina funderingar med att börja plugga.
Jag är så helvetes trött på jobbet, jag vill inte ha såna dagar igen som de jag just har haft.
Och det lär jag säkerligen få senare.

Jag kommer dock hålla ut till hösten om jag får fortsatt..
Men jag ska ringa till Göteborgs högskola snart och fråga efter deras syo så jag kan få bra hjälp för vad fan jag ska söka och hur jag ska söka och vad fan jag kan bli och vad jag ska göra för att bli det jag inte riktigt vet vad jag vill bli.
Men jag har fått nog.
Jag vill inte spendera mitt liv med ett skitjobb som tynger ner mig och sliter ut mig.

Igår var mamma här och diskade åt mig.
Har inte lyckats göra det sen jag skadade mig.
Jag sopade golvet i köket, sen var jag helt slut i armen.
Jag frågade mamma om det var normalt att bli så trött av lite sopning av golvet framför diskbänken.
Det var det inte.

Jag var nära på att börja gråta flera gånger igår av ren utmattning. Och då hade jag ändå fått sova i 12 timmar.
Det räcker nu.
Fast det kommer fortsätta tills hösten, om jag är kvar, för det kommer vara då jag sätter igång.

Jag måste vidare med mitt liv.
Jag har stått och trampat på samma ställe i flera år nu.
Med en vilja, men aldrig gjort den någon rättvisa.
Tillslut tog jag tag i mig själv, och förändrade massor, fick mig att må bättre, fick mig att se annorlunda på världen, fick mig att se annorlunda på mig själv.
Gjort mig säkrare.
Nu är det dags att kliva av det jag står på.

Ge mig nya mål.
Mål som gör mig nåt så inihelvetes rädd så jag kan inte riktigt sätta ordet på.
Jag lär gråta flera gånger av rädsla.

Men jag måste.

Jag tänker inte bo kvar här.
Och det är jobbigt att ens tänka tanken.
Men jag måste vidare.
Och min 8 minuters gångväg till mamma kommer bli längre.

Men jag kan inte fortsätta att klaga på jobbet och sen inte göra något av det.
Jag måste vidare.

Jag måste prata med en syo.
Kanske bor jag i Göteborg och ett år.
Kanske.
Kanske.

Mattips

Min mat idag.
Det var gott.
Stekt lax med kokt potatis och broccoli.

Du borde prova det någon gång.

Stringkillar

Okey, haha, jag klev in på den där tidningen och fick syn på något.
Av nyfikenhet var jag självklart tvungen att klicka på länken för att se tydligare.

Några heta kändisar blickar fram mot en via skärmen, men aftonbladet har manipulerat dem, till att göra dem avskyvärda.

Jag ställer bara en fråga..
Varför?

För att skona just dig så.. hm.. nej, jag lägger inte upp bilderna. Du kan få klicka på den här länken istället om du är lika nyfiken som mig.



Johnny depp var nog min favorit..

Test

Lyckades göra det där testet med min playlist som jag fann här .
Jag har laddat en lugn playlist för att få mig att slappna av lite.. men här är resultatet;

Will it be ok? - 7milakliv
How are you feeling today? - öppna din dörr
How do your friends see you? - behind these hazel eyes
Will you get married? - i'm so sick of love songs
What is your best friend’s theme song? - Everytime
What is the story of your life? - Brothers
What was high school like? - Glorious
How can you get ahead in life? - Breakaway
What is the best thing about your friends? - Home
What is tonight going to be like? - Then you look at me
What is in store for the remainder of this weekend? - You'r beautiful
What song describes you? - Candle in the wind
To describe your grandparents? - You'll still you
How is your life going? - Since you been gone
What song will they play at your funeral? - With arms wide open
How does the world see you? - Tell him
Will you have a happy life? - Goodbye my lover
What do your friends really think of you? - Open your heart
Do people secretly lust after you? - Hold me now
How can I make myself happy? - To where you are
What should you do with your life? - Can you feel the love tonight
Will you ever have children? - Lately

Lyckat.

Min stund i rampljuset av bottnen

Jag minns den dagen som snart blev kväll då jag upplevde det första gången.

Jag hade börjat kämpa ett halvår tidigare, dragit upp alla gamla minnen och elakheter ur mitt inre och satt ord på dem, givit dem styrka att ta sig upp genom min strupe och tyst skrika ut. De måste ut och sättas ord på för att tillslut kunna smälta bort och enbart bli ett svagt minne av något som för längesedan inträffat och som påverkar vem jag är idag, men något jag kan leva med.

Men det kunde jag inte då.

Jag hade lyckats ta ett steg åt rätt håll, vilket resulterade ner till bottnen. Man måste ta sig dit för att lyckas ta sig upp helt, och jag slog bottnen med en kraftig smäll.

Mitt i all kamp kom en pojke underfund med att en gång för alla avsluta sin relation med mig. Och eftersom jag redan var nere och kröp i dyngan så lyckades den visst förvandlas till någon sorts kvicksand som försökte sluka mig hel, men i tusen bitar. Jag hade lyckats bygga upp någon sorts platå i mitt huvud, och den platån som jag stod på var denna pojke.
En helt omöjlig uppgift att kräva av en människa - att vara den som stödjer mina fötter till att lyckas stå kvar.
Och eftersom det inte gick så vidare bra föll platån ihop och jag sjönk ner i helvetesgapet, en gång för alla.

Jag minns att jag la mig i sängen för att sova. Låg med huvudet på kudden, på rygg och tittade upp i taket. Strax började jag gråta av saknad och ilska och hjälplöshet. Jag började krampgråta.
Men denna gång hände något annorlunda. Jag började hyperventilera, jag försökte få luft, men det gick inte. Satte mig snabbt upp för att det kanske skulle gå enklare att andas om jag inte låg ner. Jag satt och höll mig krampaktigt om bröstet och fortsatte att försöka få luft ner i mina lungor. Ömsom grät och ömsom kippade efter luft.

Sen den kvällen fick jag alltid liknande tecken runt klockan 17-18 på kvällen - då det började bli mörkt - då det snart var tid att sova för natten. Jag kunde sitta ner i soffan framför tvn och blicka mot klockan, och plötsligt känna det som om någon sitter ner på min bröstkorg. Jag börjar andas tyngre och tyngre och känner ångest inför att lägga mig ner i sängen och blunda.

I samma veva drömmer jag en verklighetsbaserad mardröm. Men i min nutida ålder.
Som får mig att inte våga lägga mig. Jag blir livrädd för att somna. Jag drömde samma dröm två nätter irad.
Istället för att lägga mig satt jag uppe halva nätterna och hatade numera sömnen som jag tidigare älskade. Jag blev vansinnig över att jag inte hade den där tröstande famnen att ta till.
Hur i helvete kunde han lämna mig helt när jag just hade dragit upp allt till ytan, och fått mardrömmar och fått hela denna jävla dynga rätt på mig?
Varför var han inte här nu när jag behövde det som mest?
Vem skulle jag ringa till nu, när jag lyckats få en släng av panikångest?
Ja, du hörde rätt.
Jag.
Panikångest.
Hur fan går det ihop?
Sånt får inte jag.

Det ordet darrar av desperation och hjälplöshet, och svaghet.
Sån är inte jag.

Men så blev det. Och det var min stund i rampljuset av bottnen.
Min början av resan uppåt.
Och min början att förstå hans roll i det hela.

Jag insåg kanske ett halvår efteråt, eller kanske till och med ett år, att han bidrog till en hel del dumma saker under hösten, och att det var delvis mitt fel att han bidrog till det. Och det var bra att saker och ting tog slut mellan oss. Men jag insåg även att det vore helt ofattbart om han inte hade försvunnit. Våran relation var inte bra, och man kan inte bära någon's liv på sina egna axlar. Det går inte.


Men jag minns den dagen som om den vore igår.
Den dagen som jag slöt mig ihop bland de där deprimerade jävlarna som har panikångest.
En liten släng bara, men ändock.

Jag vägrade fortfarande att knapra tabletter.
Jag började gråta under en gruppterapi, något jag aldrig skulle ha gjort annars. De blev överraskade, men ledaren hade förutspått det. Jag hade berättat om att jag drömt mardröm, och jag såg ut som om jag strax skulle bryta ihop.
Men jag vägrade knapra tabletter sen när vi pratade enskilt.
Det har varit min inställning hela vägen.
Jag var i bottnen, och inte fan ska jag stoppa i mig droger.
Ska jag ta mig upp levande härifrån måste jag göra det på egen kraft.

Avgrunden blev starten på mitt nya liv.
I samma veva träffade jag H, sen flöt allting på.
Nu står jag här, snart 2 år efteråt, och har förändrat det mesta med mig själv som jag kan förändra. Har en hel del kvar, men jag kommer klara det.
Det är jag övertygad om.

Och jag tänker inte börja hyperventilera igen.
Men, skulle jag en dag göra det.. det finns alltid en väg upp igen.
Det gäller bara att vara inställd på det.
Det är åtminstone min tro.

Mormors resa in på servicehem

(Bilden togs strax innan vi åkte med henne)

I fredags åkte jag, lillebror, mamma och B till Alingsås vid 08.15 på morgonen. Vi mötte upp min morbror hemma hos mormor, och efter några timmar kom även min vän H och min syster dit.
(Jag och H skulle umgås och gå på Magnus Betnér senare på kvällen, och löste allting genom att mötas upp i Alingsås så att hon kunde åka med oss hem senare.)
Det var nu dags för mormor att flytta in på servicehem.

Hon var väldigt pigg och glad, satt och skämtade en hel del och skrattade högt. De stunder ser man varifrån mamma har fått sitt skratt. Enligt H är även Mormor, mamma och jag väldigt lika när det gäller busigheten, roligheten, skrattet.

Mormor var delat positiv och delat negativ till flyttningen. Hon vände sina lätt röda ögon mot oss och sa "Jag vill inte flytta.." med en gråtmild röst. Det var svårt att möta blicken och försöka säga några tröstande ord. Det var min syster som lyckades finna dem "Jag vet mormor, det är alltid jobbigt att flytta, man blir rädd, men det kommer att bli så mycket bättre!".

Strax åkte vi iväg och anlände till mormors nya hem, en servicelägenhet, där min morbror och lillebror hade burit in en del av mormor's möbler. Efter att det kom upp lite tavlor, fotografier och prydnadssaker blev det riktigt hemtrevligt. Vi försökte skapa en så lik atmosfär som mormor var van vid, så lik hennes lägenhet som möjligt. Mest mamma som hade den tanken i bakhuvudet. Mamma ställde möbler så att det var så enkelt för mormor som möjligt, medan morbror's familj ändrade saker då de hälsade på, för att få det så mysigt som möjligt. Ingen tanke på den andra biten. Dock blev det bra visade det sig senare då vi kom dit igen på söndagen.

Det var lite jobbigt när vi satt där i hennes nya hem och hon frågar om och om igen "ifall hon nu ska bo här? Ska hon inte åka med hem idag? Jag vill inte.. jag vill inte bo här.. jag vill hem."
Hon såg så ledsen och rädd ut. Jag och syrran satt bredvid henne i soffan delad tur, för att hon skulle ha någon nära sig hela tiden.
Det var hemskt. Hon var helt förstörd, hade röda ögon som såg så ledsna ut och nära viskade ångestfyllda önskningar om att hon inte vill.

Sedan gick jag och syrran med mormor i varsin arm in i dagrummet där några av de andra boende befann sig. Mormor hälsade på dem och pratade litegrann. Frågade om vad de hette och sa att det var trevligt att träffas. Men så fort hon hade tagit i hand och jag hade ställt mig en liten bit bort tog hon tag i min arm snabbt igen och höll krampaktigt fast i mig. De två sista tanterna ville hon inte hälsa på, för då blev det för jobbigt. Hon hann bli gråtmild igen och ville gå tillbaka in i rummet/lägenheten.

Det var jobbigt en stund då hon var ledsen över situationen. Satt och blinkade bort min egen tårögdhet. Men allting slutade bra. Åter igen återvände vi in till dagrummet där de andra satt, och mormor satte sig ner i en fåtölj vid två andra tanter, och där kramade vi allihopa om henne och sa hejdå, med ett löfte om att vi skulle komma åter igen på söndagen. Jag var lite rädd där en stund att ett "hejdå" skulle göra henne ledsen, men det gick bra. Vi kunde strax gå därifrån och åka hem.

Nu bor hon inte längre i sin lägenhet, den hon har bott i sen min morfar dog i Januari 97.
Vi kommer att behålla den ett par månader innan den ska säljas, men det känns lite...
Men det här kommer bli det bästa för mormor.
Hon kändes redan lite piggare på söndagen då vi kom dit.
Alla förändringar är jobbiga, men de flesta är väldigt nyttiga och till de bättre.

Och blir jag orolig får jag tänka på det hon sa innan vi åkte dit "..Är det ett hem för dementa? Behöver man vara snurrig för att bo där? Oj, ja, då får jag säga till dem att jag är lite snurrig, annars får jag inte bo kvar!". Det gäller att ha kvar humorn helt enkelt. Även min 88åriga lite snurriga mormor har den.

Jävla skit

Det är så sablans irriterande när man går på toaletten för att kissa, men istället så bajsar man, och sen glömmer man av ifall man verkligen kissade från början eller inte.
Det slutar alltid med att jag sitter kvar där en kvart för att känna efter ifall jag fortfarande är kissinödig.

Jävla slöseri med tid om något.

Ville bara berätta det.

Söt bebis

Space länkade till en så ljuvligt söt skattande bebis.
Kika in!

Klicka, klicka, klicka!

Återvändsgränd

Jag är påväg in i en återvändsgränd och det känns väldigt ruttet.

Fick precis tårar i ögonen när jag tänkte på hur det här kan sluta..

Jag har alltid velat bli vän med mina ex, det planerade jag långt innan jag ens lyckades skaffa mig min första pojkvän. Jag ville helt enkelt kunna ha en fortsatt relation även efteråt.
Och jag lyckades med min första, närmare bestämt 50% av de jag haft.
Vi har nära nog nästan haft daglig kontakt sen det tog slut fullständigt för 3 år sedan. I februari nästa år var det 4 år sedan vi blev tillsammans.
Trots alla bråk vi lyckades få i slutet, för 3 år sedan, har vi lyckats behålla pratet mellan oss, vi har träffats lite då och då.
Skrivit mail, skickat sms. Pratat alldeles för dumma saker, tjafsat, bråkat ännu mer, kramat om varandra, undrat hur fan vi ska ha det, sagt nej, sagt ja, blivit förbannade, slutat prata, börjat prata..

Jag skulle vilja kunna träffa honom och sova ihop med, krypa in i famn och bara finnas där - utan något mer. Inga känslor finns kvar, så varför inte bara återvända till den varma famnen man en gång kände sig så trygg i - på flera olika sätt?
Den famnen som lyckades rädda mig från onda ting.
Jag vill kunna ha honom i mitt liv.
Vi har ändå haft kontakt sen jag var 16 år. Dock på ett ytligt plan, men som 19åring fördjupades det.
4 år.

Men jag kan inte.
Tanken att vara nära känns helt.. bortom allt.
Jag vill, men jag kan inte. Någonting tar emot.
Den famnen som jag har velat ha som räddning såfort jag fryser, den jag tänkt behålla som vän och allt vad det kan vara. Jag kan inte.
Han vill ha mer.
Vill återvända dit vi var förr.
Men utan kärlek.
Han vill ha det kroppsliga.
Jag kan inte.

Vi bråkar om det.
Vi kramar om varandra.
Vi blir ledsna.
Vi ler.
Vi bråkar igen.

Nu har vi skickat några sms ikväll, om vad vi gör, och som vanligt börjar han inleda med ngr ord som riktar sig mot det kroppsliga.. och jag är som alltid avvisande.
Efter ett tag får jag den där frågan. "ää, vad ska vi göra med våran relation?"
Och jag får tårar i ögonen.
"Jag vet inte. Vad vill du med mig?" får han som svar.
Jag vet exakt vad han kommer svara.
Vilket han också gör.

Jag är påväg in i en återvändsgrej.
Och jag vet inte hur hård smällen kommer att bli.
Nu är det omvända roller.
Jag som inte vill, han som vill.
Kommer vi få avsluta våran relation?

Det känns hårt.
Tårar i ögonen igen.
Jag vill inte förlora kontakten trots att vi så ofta tjafsar.
Men, den är ju en del av mig, han är ju en del av mig.
Vi är ju vänner..

Varför ska allt vara så komplicerat?

Servicehem

Jag är lite seg på att skriva här märker jag..
Nu är jag mest trött.
Och hungrig.
Och ska fara iväg snart, mitt i natten.
Känns det som åtminstone - mitt i natten.

Skulle ha sovmorgon idag egentligen, ledig, men mormor ska in på servicehem, så blev att man hjälpa till.
Men seriöst, måste man gå upp tidigt för det?

...

Ikväll smäller det!

Ståuppkomik

Wiiiieee, på fredag ska jag kika och lyssna på Magnus Betnér!
Du vet, han som ibland sitter med i parlamentet, det skojiga programmet på fyran.
En av mina favoriter!
Jag längtar!


Och han är med ikväll i parlementet! Ååååh!

Glad som.. tusan..

Nu är jag jätteglad på den här underbara bloggen eftersom den krånglar som tusan.
Åh så glad jag är.
Känner den spirande glädjen inom mig..

bah.

Kastrerad banan

Det är oktobermarknad i stan idag, våran årliga marknad, sista lördagen i oktober. Megastort. Hela stan är fyllt av stånd och folk.

Jag, mamma och lillebror gick runt där, medan B satt på ett ställe. Efter att ha gått runt tillräckligt vandrade vi till B och satte oss där också.
Strax fick vi in blåbärspaj med vaniljglass för att mumsa på, men B, som inte ville äta samma sak, tyckte att faten var alldeles för dåliga för att kunna äta glass med sked, ansåg att de skulle ha en djupare kant, större kant, högre kant.
Jag tänkte då direkt på sådan man får på kinarestauranger.
"Ett sånt där fat man får med glass och kastrerad banan!.. eller.. öh, friterad menar jag".
Och där var det snacket slut.

B börjar åter igen förstå att vi barn, särskilt jag, är släkt med mamma.
Pratar lika konstigt, får inte ihop rätt ord.

Jag älskar kastrerad banan förövrigt.

Förändringar och klick

Så, nu har jag gjort om lite här på bloggen, eller snarare lagt till lite saker. Här till höger --->

Men tusan vad klurigt det är att lyckas skriva rätt tecken på rätt ställe. Vet inte hur många gånger jag sparade och kontrollkikade innan det blev färdigt. Ändå har jag lite saker kvar att fixa..
Men det får komma senare.

Äntligen har jag fixat fler länkar!

Klicka och njut.

Inspirationskällan är den bloggaren som fick mig att starta en egen.
Hittade för snart ett år sen i en tidning, och jag fastnade totalt vid orden, flödet. Precis min stil.
Så, den fick placeras här som länk.
Syster är då min syster's bildblogg, tyckte den passade bra här också.
Och isecore är min kära norrlänning. Föredetta Jokkmokk's-bon.
Som jag har känt sen jag var runt 16 år.
En av de få som har fått se min förändring genom åren.

Finger och jobb och allt vad det är..

Var på vårdcentralen nyss och undersökte fingret, gjorde rent och allt. Himlans mysigt. Ser tusan ut som om något djur har blivit hungrig och tagit sig ett stort bett. Mums.
Enligt sjuksköterskan ser det fint ut och läker bra.
Jag har med andra ord skurit mig fint.
Vilket jag sa högt, och hon höll med med ett leende.

Ja, jag är alltså duktig på att skära mig på ett fint sätt.
Estetisk som jag är och allt..

Ringde sen till jobbet.
Det är helt sjukt.
Jag sitter och har dåligt samvete nu.

Skulle meddela att jag inte kommer på söndag.
Nu är jag ledig i två dagar, men har arbetstid på söndag, men beroende på att jag har skurit av en bit av fingret, och att det behöver läka lite till innan jag kan röra det så mycket och lyfta tunga saker, samt på sjuksköterskans inrådan och att jag faktiskt skulle VILJA åka dit på söndag, så får jag ändå ett kritiskt svar från arbetsledaren.
”Vad får dig att inte kunna komma på söndag då?”

Tja, var ska jag börja? Miffo.

Låter fientlig och skeptisk som alltid i allt han säger.
..Exakt som om jag är hemma av fri vilja, att jag låtsas att jag är ”sjuk”.
Att jag inte borde.

DET VAR INTE MENINGEN ATT SKÄRA AV FINGRET!

..fast egentligen har jag planerat det länge..
för jag tycker det är så skönt.


Förövrigt luktar tejpplåstret kondom.
Nice.

Invalido

Jag skar av mig en bit av fingrat idag.
Det var himlans skönt..
Stod vid en skärmaskin på jobbet och skar paprikaringar.
..och fingret.
Blod, blod och åter blod.

Blev tillslut körd till vårdcentralen av en på jobbet.

Och nu sitter jag här, och har en stor klump till finger, och bara väntar på att den verkliga smärtan ska sätta in. Svider bara ibland. Hände runt kl 8 imorse..

Ofrivillig sjukskrivning.
Imorse ville jag inte till jobbet.
Nu vill jag inte vara hemma.
vafan, jag kan inte ens torka mig på toaletten med rätt hand!
Har du någon gång provat att använda fel hand?
Skitsvårt.

Wulffmorgenthaler

Vettig tanke

"Jag ska sluta tänka på honom, förmanar hon sig själv. Man blir så jävla korkad av det. Hela huvudet ockuperat av en karl, hans händer, hans mun, och bakifrån och framifrån och allt det där. Det kan gå månaden utan att man tänker en vettig tanke."

- Ur boken Svart stig, av Åsa Larsson

Företagsfesten med stort F

I fredags hade vi företagsfest, den andra jag är på inom ett halvår.

Började med att jag och M, en jobbarkompis, kom hem till mig för att fixa iordning oss efter jobbet och att börja förfesta litegrann. För mig resulterar det i att jag lyckas häva i mig 3 stora groggglas, inom ungefär 1½ timme. Jag var redan halvt som halvt full då vi kom fram till samlingsplatsen - i våran byggnad där vi jobbar.
I bilen dit - mamma skjutsade oss - kände jag att jag inte kunde prata rent riktigt, började sluddra, och enligt mamma blev det bara värre och värre ju närmare jobbet vi kom. Hoppsan, tänkte jag, och skrattade.

Det bjöds på räkor, sallad, röror, baguett och vin alternativt öl. Jag valde det första, som jag tycker mest om av de två, men tillräckligt illa om för att inte lyckas dricka mer än några munnar.
Efter ett tag gav jag glaset till M, och fortsatte på mina drickor jag hade haft med mig. De bjöd även på BajaRosa till kaffet, och eftersom jag inte dricker kaffe tyckte jag att jag fick ta två sådana. Gott.
Efter att ha gjort bort sig lite på "dansgolvet" genom att försöka dansa bugg med en jobbarkompis och nästan ramlar in i saker - kommer bussen för att köra oss allihopa in till Trollhättan, där vi ska spela bowling.

På vägen dit har vi allsång, i bussen, med alla möjliga sånger snuskiga. Brittas Fitta, och sånt. Ja, jättemoget och fint.
Vi anländer och tar oss in på krogen/bowlingstället och försöker hitta ett passande par skor.
Sätter oss ner och får på oss dessa underbart snygga fotförklädnader och blickar uppåt där jag får syn på A. Den där killen jag har varit intresserad av på jobbet, han som alltid hejar då vi åker buss. Han som jag var hos på efterfest förra företagsfesten, vars säng jag testade. Ensam.
Men denna gång var intresset inte riktigt lika stort.

Som vanligt har jag svårt för att hitta saker tillräckligt fort, som ett passande blowlingklot, så det blev till att springa runt som en dåre - full - och tillslut finna, efter att alla andra redan hittat till sin bana. Jag fick med andra ord leta lite till, och där var den.. med A.
Jag lyckades slå tre strikar allt som allt, och jag ledde hela vägen medan A låg tvåa. Varje gång jag fick strike gjorde jag en high-five med honom och flinade rätt i fejset för att jag ledde. Fick ett flin tillbaka. Men så i sista omgången, sista slaget/kastet/rullningen/nedklubbningen/ja-du-fattar, tar han mig! (Nej, inte sexuellt.). Han går in i ledningen och slår mig! Jag skrek "FAN DÅ!" och fick ännu ett flin riktat mot mig.
Och full som jag var tog jag tillfället i akt att krama om honom, för första gången någonsin. Tar själva bowlingmatchen som en ursäkt och tackar med en omfamning. Perfekt! ..han var nykter.

Banan stängs av och vi går mot skoavdelningen igen för att göra oss av med dessa vackra ting, och funderar på vart vi nu ska gå. Försöker få med mig M, men hon envisas med att gå tillbaka och försöka få med A till ett annat ställe. Hon vågar dock inte, och jag pustar och beslutar mig för att gå fram och fråga själv. Har hon bestämt sig för att vara intresserad på fyllan IGEN så får hon väl tusan göra något åt saken också. Jag tycker det bara är roligt, och har även i bakskallen att jag säkert kan utnyttja det på ett eller annat sätt samtidigt. Mina snabba steg får dock fart på henne, som beslutar sig för att fråga själv. Och det går väl sådär..

Vi lyckas ta oss ut, efter lite tjat på toaletten, och vinglar en liten bit tills vi funderar på var nu J är någonstans. Ännu en manlig jobbarkompis som är på vift. Jag plockar fram mobilen och slår en signal, och svaret blir; ännu ett uteställe vid namn Butlers. Jag svarar att vi kommer dit. Efter några minuters vinglande inser vi att vi inte har någon som helst aning om var Butlers ligger, så jag ringer igen och frågar. Vi ska bli hämtade. Och precis då vi båda vinglar till och nästan ramlar (Som vi kanske gjorde på riktigt, jag minns inte riktigt) så ser jag honom komma där i sällskap med två andra kvinnliga jobbarkompisar. De säger hejdå och J försöker sig på att hålla mig och M sällskap. Jag tröttnade snabbt på att gå och tyckte plötsligt marken såg ljuvlig ut att sätta sig på, men strax var J där och drog upp mig på fötter igen.

Då vi äntligen kom fram till Butlers såg vi tre jobbarkompisar stå utanför, en av dem var oerhört full, och sa sluddigt "haha, jag är för full för att gå in". Hon är 40+ kanske 50+? Ingen aning. Det lät och såg roligt ut. Jag fick visa leg.
Vi kom in, gick ner och lämnade in jackan, och så stod plötsligt A bredvid mig. Jag sa "Där är ju A!", lyfte upp armarna och kramade om honom för andra gången. En besvarad sådan igen, sedan efter att ha gjort allt bakom M's rygg, knackar jag på hennes rygg och säger glatt "Där är A!", vilket får henne exalterad. Vi drar dock vidare in i partylokalen, hittar ännu mer jobbarkompisar, men blir snart meddragen mot baren av M som tycker att vi ska köpa någon drink. Strax står vi vid arbetskompisarna igen där M berättar att hon köpte en sur drink. "M är alltid lika sur som en citron" säger en av våra arbetsledare, kvinnlig, och då sträcker jag fram mitt glas och säger "Jag köpte en söt..". Responsen av det blir ett skratt och en puss på kinden. En lustig känsla att bli pussad av en "överordnare". Iofs är de inga översittare, så man är på rätt bra nivå med dem, förutom att de då bestämmer..

Ännu en gång smiter M iväg genom folkströmmarna, och jag försöker hänga efter, men då hon stöter på ett gäng med killar och börjar prata med en av dem så ger jag upp och går tillbaka. Där står jag en stund och tittar runt på folk tills blicken fastnat vid något, eller snarare; någon. Sneglar ditåt och inser att även han har fastnat med blicken. Kikar dit ett par gånger, och snart riktar han blicken mot en soffa en liten bit bort och sen tillbaka till mig igen. Jag tänker i huvudet "Jag känner för att hångla", men uppenbarligen sa jag det högt eftersom en hörde mig säga något liknande sådant innan jag drog iväg. (Sägs dock även att jag sa "Jag är pilsk!", men det där har jag svårt för att tro. Jag använder aldrig ordet pilsk, och jag kommer ihåg allt vad som hände. Faktiskt. Eller? Men nej.. påhittat. uhm..). Jag satte mig i soffan och fick honom bredvid mig. Han tittade på mig, båda var fulla, hantyckte jag hade mörka ögon, "är det bra eller dåligt?" frågar jag, "jag vet inte.." blir svaret. Snart lyckas vi hitta till varandras munnar och kysser dem en gång, sedan blir det lite prat igen och utforskande blickar. Ser att han har en tatuering uppför armen som jag pillar på. Kysser varandra igen. Lägger huvudet på sned och sneglar på.
M och J uppenbarar sig och försöker få med mig iväg någonstans, jag ignorerar och lutar mig mot honom igen och kysser ännu en gång.
Inget hångel, bara kyssar lite då och då. Sånt jag verkligen har längtat efter..
Jag bestämmer mig för att följa med M och J, men han vill inte riktigt släppa mig. Börjar hålla fast mig lite, och säger att han då kommer att gå hem - om jag går. Jag tror det är jag som frågar efter mobilnummer, eftersom jag snart sitter med min mobil i handen och försöker trycka in det han säger. Han ber mig att kalla honom för "Piraten". Jag lägger huvudet på sned igen, tittar in i hans ögon och frågar "Så.. hur känns det att jag kan kontakta dig, men du inte kan kontakta mig?". Han kan inte riktigt svara på det. Jag reser mig upp och ställer mig bredvid, och känner efter mobilen, som jag inte längre har på mig. Undrar var tusan den tagit vägen på så kort tid, men så ser jag den ligga på soffan. Han ger mig den, sen går jag iväg med M. Minns inte ens när J försvann, men han hade tydligen ringt efter skjuts och dragit hem.

M och jag tar oss, väldigt vingligt, till en annan plats i lokalen, först för att M undrade var A höll hus, så jag beslöt mig för att gå runt och leta överallt. Jag blir nämligen, även som full, så jäkla trött på fegisar som vill saker hela tiden men inte vågar utföra det. Så mitt uppdrag, jag själv gav mig, var att leta upp A och knuffa fram M. Vad är det hon vill? Jag hittar honom, men det resulterar inte i någonting. Men runt samma bord sitter några andra från jobbet, som vi börjar prata med. Tjejerna reser sig upp och försvinner iväg och då tar vi tillfället i akt att ta deras platser. Snart springer även A iväg, vilket får M att rusa efter honom som värsta fjortisen. Hon ville dansa.. Han skulle göra annat.

Snart har vi lyckats ta oss upp på dansgolvet, jag och M, och börjat sätta igång att åla oss på ett svingande vis. Ungefär "Se på mig, jag är så het". Tre manliga arbetskompisar satt och tittade på oss.. En av dem är delägare i företaget. Ja, jippi.
Efter att M lyckats ramla på dansgolvet ett antal gånger beger vi oss därifrån och försöker hitta utgången. Vi plockar åt oss våra jackor, och stöter på en kille jag känner igen. Det visar sig vara en gammal skolkamrat, han gick i sjuan när jag gick i nian - det var han som kom ihåg det. Så jag är tillräckligt lik den jag var då för att känna igen? Kanske syns vem man är oavsett hur mycket man förändras iofs..

Vi beger oss ut, vinglar iväg, försöker få på mig jackan, och då kommer en annan kille framrusande. Han är tydligen helt fascinerad av mitt utseende. "Du är så vacker!" utbrister han entusiastiskt och stirrar på mig. "Vad vacker du är!" säger han igen och försöker röra vid min kind. Jag går en liten bit åt sidan och han följer efter. M frågar "Är inte jag vacker då?" och till svar får hon "Jo, du är okey, men HON.. HON, hon är så vacker!" ..och tittar mot mig.
Jag skrattar och försöker gå därifrån, men han följer efter. Han fortsätter att titta på mig och upprepa "Du är så vacker" om och om igen. Han börjar hålla armen om mig, men jag stretar emot lite, tycker han är för påflugen. Jag frågade vad han är ute efter, men enligt honom vill han bara titta på mig...för jag är så vacker.. Han förstod att jag inte ville sätta på honom, eller bli påsatt. Sen la han sin hand på min rumpa, och då slog jag bort honom och sa något om att han skulle lämna mig ifred. Han följer efter en bit men nu lite bakom.
Sen ber M mig att jag ska ringa min mamma, eftersom hon skulle hämta oss, vilket jag gör. Och mitt i samtalet sätter sig killen igen bredvid mig och håller på att ta på mig i ansiktet och pussar mig på kinden. Jag påpekar för mamma att jag har en galen kille bredvid mig som försöker sig på mig, men att jag ringer och ber henne hämta mig istället. Det måste ha låtit konstigt.
Jag var vacker, sa jag också.

Vi går iväg igen och tillslut försvinner killen, han ger upp.
..söker oss till platsen vi ska bli upphämtade, men kommer inte så långt eftersom M har fått för sig att må dåligt. Vi stannar vid en stenstolpe där hon får ur sig lite otrevliga saker. Sedan sätter vi oss vid en bankomat och strax ser jag en polisbil kommer körandes. Jag petar till M och ber henne titta upp och låtsas vara nykter. Polisbilen stannar och frågar hur hon mår och var vi gör. De tittar enbart på M. Jag sitter där och kan knappt hålla huvudet rakt, men ändå ger jag ett nyktert intryck. M blir ombedd att resa sig upp (fyllecell nästa?) - hon lyckas och polisbilen åker iväg.

Så kommer äntligen mamma, och lillebrorsan har hängt med. M halvligger ner i bilen och sover hela vägen hem. Ute på min gård står vi ungefär 5 minuter och väntar på att M ska börja må bättre. Mamma och bror har då åkt hem till sitt igen. Vi går in i trappuppgången, och då börjar jag sätta igång och fnissa. Kan knappt hålla mig ifrån, trots att jag vet att det ekar som tusan in till grannarna. Vi kommer in och M stupar direkt i soffan.. Med jackan på, med huvudet på sidan av soffan och kroppen ligger nästan på golvet.
Plötsligt ropar hon efter en bunke att få ur sig lite mer otrevligheter.
Jag springer efter den och sätter mig åter igen vid datorn jag lyckats placera mig vid.

Jag är full som ett as, nära på, hur fulla nu as är. Hm.
Roar mig med att fylleprata på IRC.
Enormt pratglad, och stavade inte alls fel, nejdå..
Tur att jag åtminstone inte fick för mig att blogga..

Jag får aldrig bakfylla.
Men så vaknade jag med en dundrande huvudvärk.
Aj.
Och M började sätta igång att ställa mängder av frågor kl 9 på morgonen. Jag bad henne att hålla tyst, sen somnade jag om.


Det var en rolig fest och jag längtar redan till nästa!
Det hände en jäklans massa saker, och just nu får jag höra allting på jobbet av diverse retsamma människor. Så går det när man lyckas få sig ett ragg precis framför ögonen på arbetskompisarna.

Men vad säger man..?
Det är roligt att driva med sig själv.
Aldrig att jag skulle skämmas dagen efter.
Det är liksom inte min grej.
Är det bra eller dåligt tro? :-P

Fredrik Reinfeldt

Igår drömde jag en mardröm.
Just precis innan jag vaknade.

Jag satt vid ett bord med bland annat Fredrik Reinfeldt. Ja, det är redan inne på mardrömsnivån.
Han började tåflirta med mig under bordet, och jag fortsatte för skoj skull, vilket resulterade i att han tydligen fick "ved till elden".
Sen tog han tag i min hand och höll den.
Folk runt omkring reagerade över det, att det var konstigt och fel, eftersom han tydligen tidigare har gjort likadant med andra tjejer.
Tillslut fick jag nog.
Och drog mig undan, och av det blev han jättearg och började skrika på mig.

Sen vaknade jag.

Jag var skitskraj.

Hoppas jag aldrig mer drömmer såna mardrömmar.
Hu.

Lögn

Läste igår, har jag för mig, om en tjej som blivit våldtagen, och vars vän kastade sig över våldtäktsmannen och slet undan honom.
Jag satt och hade tårar i ögonen - för hennes skull, och vännens.

Och så läser jag det här nu.

Vilka jävla idioter!
Slösat bort min berördhet på ett par förbaskade skitskallar.


...om det nu ens stämmer att de ljög. Vad fan ska man tro på?

Jag har en plan!

Har ännu en gång kommit på en sak jag vill göra, och jag tänker genomföra det!
Åtminstone försöka en jäklars massa.

Jag vill se Varberg.
Uppleva Varberg.
Jag har aldrig varit där.

Killen som var här och hälsade på nu senast, två gånger - bor i Varberg.
Dock ska han snart flytta lite närmare hit, men innan dess måste jag ju dra ner och kika in för tusan gubbar!
Jag bara måste.

Så det så.

6 kg

Pyret väger 6 kg, och han är 1½ år gammal.
Jag ser honom fortfarande som en kattunge.
Men uppenbarligen är han jävligt stor.
Och har enormt stora tassar.

Varför stoppar katter i växten i ens egna ögon?

pojkvän

Idag hade jag enormt svårt att ta mig upp.
Det första jag sa högt till mig själv var "Jag vill ha en pojkvän att vakna upp vid! gaaah".

Får se hur det löser sig.

And here we go again

Ännu mer linköpingkort!
Här försöker jag förmodligen föreställa Beauty and the Beast, möjligtvis, kanske?

Ey!

Nu har jag lite kort ifrån Linköpinghelgen..
Jag är väääldigt full på dessa kort.

Och så är jag hon den där till höger.




Så söta så!

Kommer inte på någon passande rubrik.

Sen den morgonen då besöket åkte hem har jag varit mer eller mindre sjuk.
Jag somnade om då jag kom hem från stationen och sov alldeles för mycket och var alldeles för seg och tom i skallen när jag vaknade. Det har varit något pågång i flera dagar, vilket jag känt på mig, men bröt inte ut förrän jag blev ensam åtminstone.

Så jag ha varit allmänt snorig och tung i huvudet och känt mig febrig. Och till råga på allt hade jag planerat denna helg långt bakåt i tiden, så på fredagen kom H hit och på kvällen gick vi på en modeshow med mingel efteråt, med mamma. Det gick sådär, jag var halvt borta.
Och hela helgen har jag varit likadan, mer eller mindre.
Men vi ha haft roligt, jag och H, trots det.

Hade önskat att vi fick mer tid för saker dock.
Kändes väl inte riktigt hundra procent för att vara social med en till, som anlände på lördagen..

Jag har förövrigt lärt mig att äta tomat igen!
Åtminstone på macka.
fortfarande inte varma och slemmiga på pizzor, eller klyftor.. men skivade med örtsalt är smaskigt.

Min frukost idag!



















Förresten.. ingen som känner för att komma hit med onyttiga och goda saker man kan äta upp? Ett sjukligt beteende man får.. när man är sjuk. :-P
Pretty please?

Besök åter igen

Jag fick besök igår, av samma snubbe som jag träffade för två veckor sedan imorgon. Han jag bara pratade med i 4 dagar innan vi sågs.

Det var trevligt - igen. Gav en hejkram när han gick ur tåget, och så promenerade vi hem till mig - vilket tog en halvtimme (jag lovar! ..han trodde mig inte). Men vi bestämde oss snart för att kika in Vänern lite till, var inte tillräckligt sist, så vi tog oss till våran fina lilla skogsväg intill vattnet, satte oss på en bänk och tittade ut över allt, svor åt bilar som lät och sneglade in solnedgången. Tillslut blev det kallt och vi beslöt oss därmed att knalla vidare på skogsstiden, och sedan återvända hem till mig där vi försökte få igång en film.
Självklart i datorn men via TVn. Jag är ju så hightech att jag har sådant där, och eftersom jag har en superstor TV nu för tiden måste jag ju utnyttja den. Men självklart började allt krångla. Bilden och ljudet, tillslut gav jag upp.
Istället la vi oss i sängen och kikade på datorn.

Och där låg vi tills den tog slut, och även tills morgonen kom.
Vad som hände mellan där inkluderar ett par kalla händer som försöker bli uppvärmda på en mage och diverse andra tokigheter.
Rätt skoj att bita lite löst i hals och haka och kind och öra har jag märkt. Måste jag göra lite oftare. Särskilt roligt när man får några fnissattacker i örat samtidigt som man gör det.

Och eftersom jag skrev så fint i mitt tidigare inlägg här så behöver jag nog inte säga vad som sedan hände.. förhoppningsvis.

Tog oss upp runt 7-halv8 för att gå in till stationen eftersom han ännu en gång skulle åka vidare.
Sen fick jag en sån där go kram.
En som liksom omsluter en, håller fast, en mjuk men hård.
En sån man tycker om.

Alltid roligt att få besök!

Imorgon kommer ett till.. ;-)
Men du kan lugna ner dig, det är inget sånt besök.

Kondom.

Jag kan säga så här att det händer en hel del just nu..

Och.. öh. det ligger en kondom på mitt nattduksbord.
Använd.
Ja.
Precis.
Det händer en hel del just nu som sagt.

Något mer du vill veta när jag ändå är i farten?

Tjohoooo!!!

Tänkte försöka återberätta helgens vistelse i Linköping..

Dag 1, torsdag.
Jag anländer efter 4 timmar i tåg, halvblundandes. Hade jobbat hela dagen, klivit upp kl 04.50, och satte ner mina fötter på Linköpings station lite före kl 22. Jag var med andra ord en aningens trött. Men så såg jag dem, det söta paret, stå en bit ifrån där jag klev av. Space viftar med armarna som jag bad henne om, och så blir det kramkalas!
Det blev mest att lägga sig och sova efter att man fått i sig lite mat. Någon viss person skulle ju upp nästa dag och jobba, medan jag och Mr P (Paran) skulle få sova. Ljuvligt!

Dag 2, fredag. Jag och P lyckas komma iväg till S (eller J, men det blir så rörigt med alla initialer jag använder, så det får bli S) där hon befinner sig på jobbet - ett dagis! Vi får snabbt i uppdrag att bygga ihop en flygplats barnen har fått som leksak. En rätt så utymplig grej när det kommer till 3-4-5åringar. Men förmodligen sablans skoj! Det var klurigare än vad vi anade dock, så vi gav upp. (Men de ska få äran att bygga ihop den hemma någon gång kanske, utan mig! snyft, snyft.)
Vi åker in till stan, där jag aldrig vistats, lyckas köpa en flaska sprit som jag och S tänkt dela på under kvällens fest.
Hann med, mellan allting, att träffa Noy och hans nya flickvän. Åt mycket gott på ett hamburgerhak.
Vi kom hem, gjorde iordning oss, drack en grogg, gick iväg till fest och satt placerade i soffan i några timmar med okända folk. Trevliga, men det sas inte så mycket. Jag pratade mest med S. En lugn fest var det. Då vi slutligen bestämde oss för att gå hade klockan hunnit bli runt 23.30-00.00 och vi var nära på de sista. Och det var inte förrän då jag lyckades visa tendenser på att jag hade blivit redigt packad.
Jag skulle ta på mig skorna, stod på ett ben, och ramlade in i väggen.
Nästa tecken var mitt fnittrande, eller gapflabb. Kunde inte stå rakt samtidigt, var nära på att sätta mig på marken flera gånger pågrund av skrattandet. Sedan höll en busskur många meter bort på att blända mig totalt. Busskuren lyste, helt enkelt.. Och rakt kunde jag knappast gå. Tillslut höll jag S i armen, i armkrok, och lite då och då stötte Mr P upp mig från andra sidan.
Så kom vi slutligen "hem". Och väl där satte vi oss vid datorn, där jag såg att en viss J just hade skrivit.
Den J jag träffade i februari senast. Den J som jag för första gången någonsin - på riktigt - och inte bara vinkning - träffade i februari. Alltså han jag pratat med i snart 5 år. Shit vad jag upprepar mig.
Det slutade med att man gav ett förslag på antingen säga hej precis just då eller ta en söndagskaffe, och det ena ledde till det andra, vilket resulterade i att en vinglande jag gick i sällskap med två "föräldrar" ;-) och mötte denna J. S och Mr P lämnade mig i J's våld och vi promenerade iväg. Fick se ny lägenhet. Det var roligt att träffa igen!
Senare, efter massa timmar, när jag väl lyckades ta mig ut och försökte hitta "hem" igen gäspade jag och log åt att jag åter igen hade rätt - ingen bakfylla för fem öre. Det första jag gjorde då jag klampade in var att ramla ihop på madrassen och somna.

Dag 3, lördag.
Jag vaknar, efter någon extra timme sömn och stapplar upp trots att jag skulle kunna sova mycket mer. Därmed sabbade jag allt vad sömn heter fram till idag- måndag. Men det visste jag inte då. Vi försökte komma på något att göra, och tillslut kom P över, en annan P, Peter närmare bestämt, med inlines och cykel. Och snart hade båda P'na - pojkarna - Mr P och P-eter - ett par inlines på sig medan vi två tjejer satt på varsin cykel, och så bar det iväg! Jag älskar verkligen att cykla, en av de sakerna jag trivs bäst med att göra när det gäller all sorts träning överhuvudtaget. Och en riktigt bra bit blev det, runt hela området och tvärsöver och omvägar som tusan, men hur skoj som helst! Tillslut hamnade vi på ett gulligt litet café, det var placerat i en trädgård som man fick sitta i på trädgårdsmöbler, och inne i en liten stuga fanns saker man kunde mumsa i sig. Våfflor och morotskaka blev det, det sistnämnda valde jag, blev dock djävulskt sugen när jag såg killarna äta det första..

Snart var vi påväg in till stan igen, gåendes, för att möta upp Mr P's familj och äta med dem. De var också riktigt trevliga! En väldigt söt mamma om inte annat. Blev kinamat, vilket jag älskar. Testade något nytt - stekta nudlar med räkor och kyckling och paprika! Hur smaskigt som helst, förutom paprikan då.. Varm sådan går totalt bort, urkburk. Men mums!
Sedan blev det att cykla och åka inlines hem igen, och nu i en räserfart, alla snabbade på varandra. Killarna tog tag i våra cyklar och tog fart åt sig själv, eller gav oss fart lite då och då.
Skulle kunna ha fortsatt hela kvällen.

Kom hem i lagom tid till att få besök av Noy och tjejen igen. Vi hade beslutat oss för att kika film eller umgås på något vis, eftersom jag nu var i stan och jag så sällan träffar Noy. Så bäst att passa på! Det första de fick se var en barbröstad svettig Peter - genom balkongen - vilket utlöste ett skrattanfall, men så kom Mr P ingående i bara kallingar med värsta manliga machogångstilen - jag vet inte hur länge jag skrattade. En uppenbar rolig öppning på sällskapet och en inblick av vad det är man sysslar med i detta hushåll. ;-). Snart kom det två till grabbar som hemskt gärna ville dela kvällen med oss - vilket slutade med att man halvsov i soffan framför film. Jag var fruktansvärt trött, och uppenbarligen inte den enda då jag sneglade mot Space. Runt 23.30 bröt vi upp och alla gick för att låta oss sova eller vad vi nu ville göra.
Vilket det blev, sömn för hela slanten, med vetskapen om att man kommer bli tvungen till att ta sig upp "tidigt" nästa morgon, då Mr P's familj skulle hälsa på runt 11-tiden. Extremt tidigt helt enkelt..

Dag 4, Söndag.
Vi vaknar, jag lyckas precis ta mig upp och springa på toa innan jag hör dörren öppnas och bär med sig en familj in i hallen. Blev att fika med dem, åt en väldigt god plommonpaj som Mr P's mamma bakat. Duktigt! Sedan frågade hon lite om mitt jobb, vilket jag glädjeligen svarade på. Trots att jag ofta avskyr jobbet så är det himmelskt roligt att berätta om det, för jag tycker ju ändå om arbetsuppgifterna jag sysslar med. Det är tiderna och personalen och hela jäkla skiten som är uppstoppat i ett jävla dynghål. Men ja, inte svära mer nu nej. Plommonpajen var som sagt god. :-P
Strax åkte de iväg igen för att ta sig hemåt, och de tog mig i hand allihopa och sa något om att vi kanske ses igen. Väldigt öppna och trevliga mot nya ansikten! Föll för dem direkt, även systern var söt.

När de väl hade åkt iväg försökte vi komma på vad vi nu kunde göra innan det var dags att bege sig till stationen för att få iväg mig från staden. Vi beslutade oss för att åka till blomsteraffären, jag och S, och köpa fina växter. Och fint blev det!
Och för att snabbspola lite..
Plötsligt satt vi på tågstationen alla tre och spanade in folk som gick, alternativt sprang, förbi. Tyckte jag kände igen en tjej på bänken bredvid, vilket jag talade om, och jag kunde även hennes namn.

Vi sa hejdå med kramar och prat om att ses igen i någon av våra städer.
En 4 timmars tågresa framför mig igen.
Och så i Nässjö stöter jag in i tjejen jag kände igen på stationen, vilken haffar tag i mig och säger "Hej! Jag såg dig i linköping! Sa till min kille att "hon känner jag!". vilket sammanträffande.
Sen skiljdes vi åt och nästa gång jag såg en skymt av henne klev vi av tåget i Vänersborg. Där jag bor.

Väl hemma kommer jag aldrig i säng och när jag väl lyckas är klockan alldeles för mycket, vilket resulterar i en vacklande zombie på jobbet då jag klivit upp 05.00. Alla reagerade och kommenterade min trötthet. Men tja, så kan det gå.
Sover man inte tillräckligt en natt så skiter sig resten också tydligen.

Men detta var den roligaste helgen jag har varit med om på enormt länge!
Även roligare än sist jag var där. Jag hade inte samma fängslande behov av att kontakta någon hela tiden, och inte ens sablans massa förväntningar som bara höll mig ifrån att spricka ut i ett leende.
Och det var så väldans längesen jag verkligen var megafull och skrattade som en tok!

Och till råga på allt; jag utropade ett ord som fick några att skratta då jag mötte J.
Tjohooooo!! ropade jag helt full och vinglig. och som svar från honom fick jag, något som iofs inte riktades mot mig utan Space och mr P, ropandes "Så ni lämnar henne till mig?" eller något liknande.
Mitt minne är stort, men sååå stort har jag inte!

Tjohoooo!

En liten tanke kan förändra hela ditt liv

Kom på en sak imorse klockan 05.40 då jag cyklade i regnet påväg till jobbet.
Man kan ändra hela sitt liv bara genom att ändra tankar - inställning.
Det har jag å andra sidan vetat hur länge som helst, men små små förändringar kan göra en hel dag.

Som då imorse.
Det regnade och jag cyklade med en butter min och suckade över vilken jävla otur jag alltid ska ha.
Efter 5 minuter kom jag på mig själv med att knappt orka få cykeln att rulla, och då började jag fundera på varför i helskotta jag ska cykla med en sur min och bara bli tröttare och tröttare då jag kan le istället?
Såå jag började ändra tankegångar.
Istället för att sucka över regnet så uppskattade jag det härliga i att få blöta regndroppar i ansiktet då det faktiskt alltid blir kokhett då jag cyklar. Blir lite svalare på det viset. Sedan har jag ju linser, och därmed blir jag befriad ifrån att vara tvungen att använda mina fingrar som glasögonens vindrutetorkare stup i kvarten.
Jag får åter igen uppleva hur det är att kunna se utan att ha något hinder framför ögonen!
Sedan börjar jag se mörkret i andra lägen. Ett totalt jävla mörker var det nyss, nu är det snarare en mysig stämning som får mig att vilja krympa ner i ett täcke och bara vara. Jag cyklar rätt igenom det mysiga mörkret, och ingen annan finns på vägen.
..förutom en hund som är helt dyngblöt, men det är inte jag! Jag har ju en jacka på mig, och byxorna blir iofs blöta, men vad spelar det för roll? Jag ska ändå byta kläder då jag kommer till jobbet.
Med ens lyckades jag trampa igång cykeln igen och komma in i en snabbare rytm - med en glimt av ett leende!

"Tänk positivt!" säger många till folk som mår dåligt.
En sak man avskyr att höra och som man aldrig kan använda sig av när man väl sitter där i skiten. Men.. tja, det är faktiskt sant. Tänker man positivt så blir livet positivt.

Gapflabb med skoj-allvar

"Imorgon är vi ensamma!" Säger A till mig då vi har slutat och är påväg ut ifrån byggnaden.
"Ja. Och märkte du, klockan 07.15 blev allt helt tyst och strikt - direkt!", Svarar jag.
Klockan 07.15 började den mindre bra arbetskamraten i våran avdelning.
"Det är tråkigt när allt blir så himlans allvarligt! Jag trivs bäst med skoj-allvar." tillägger jag.
"Precis, man måste kunna skoja till det", håller hon med om.

Det är roligt att en 38åring kommer så bra överens med mig som är 22. Att vi står där och skrattar och skojar och pratar snusk.
Idag vräkte hon ur sig "Du får väl vänta tills killen kommer iaf!" då jag satt halvlutad mot en sopsäck. "Vadå, tror du jag har tänkt sätta på säcken eller?" "Ja, det såg nästan så ut.."

Men så fort den andra träder in i lokalen blir allt så stelt..

Hon jag ska jobba själv med imorgon föredrar att jobba med mig framför den andra - som hon har jobbat ihop med många år.
Det är roligt.
Och det lär bli skoj imorgon.

Synd bara att det är så, att vi båda känner oss obekväma lite då och då med den andra..
A kan säga åt mig då jag gör saker fel, eller be mig göra det och det osv.
Men hon använder ett leende och ett skratt och ett tonfall som man kan ta.
Medan den andra bara snäser och har ett nedsättande sätt att prata på.
Helt olika saker.

Känns skönt iaf, att veta att jag kommer skratta imorgon.

Idag höll jag på att sätta mig på golvet av skratt. Började plötsligt gapflabba och kunde inte sluta, knäna vek sig på mig. Och det är det som gör det så roligt att vara på jobbet - tillfällena då man verkligen släpper loss.
Och man tillåts att göra det.

Längtan

lätta fingertoppar smekandes nerför min arm, med ett löfte av att alltid finnas till.
kittlande fingrar i min nacke, nafsande i örsnibben med ett tyst medgivande av kärlek.
mjuka läppar mot min panna, kind, haka och till sist min mun.
en tunga som visar enträget behov av att slingra sig ihop med min.
en lätt men hållfast omfamning, med känslan av trygghet.

Ett leende så ljuvt att mina knän viker sig.
Känslan av att ha hittat rätt innan man ens har sagt ett ord.

Jag vill ha det där.
Och jag vill fläta ihop fingrar
och le med gnistrande ögon tills jag kan lysa upp en hel värld.

Morgonstund har guld i mun

Idag vaknade jag av att någon pussade mig på munnen, trevligt sätt att bli väckt på - men det var visst katten.
Sen fick jag en mjuk och hårig mage i ansiktet - katten igen.


Gammal bild - men ack så söt!

Glad nyfikenhet

Jag ska strax till jobbet, och det gör faktiskt ingenting att klockan är 05.37 och det ser ut som om ngn har lagt ett stort tjockt svart täcke ute - lagom tills jag ska cykla i en kvart.
Nej, jag känner mig just nu något så där extra hoppfull.

Man har blivit lite nyfiken och glad.
Jag skulle iofs hellre vilja somna om nu, men det är ändå inte hela världen att krypa upp ur sängens mysiga värme och bege sig iväg.

Får hoppas den glada nyfikenheten håller i sig.
Jag vet ju vad den beror på.

Man måste inte alltid springa då man går

Jag springer fram då jag går.
Hur det nu går ihop.
Men jag gör det.
Alltid.
Går supersnabbt.
Alla andra är långt bakom mig.
Mamma var likadan förut.
Men nu ber hon mig att bromsa lite då och då.
Hon vill ta det lugnt.
Jag vill kuta fram.
Jag vill komma snabbt fram till stället jag vet att jag ska till.
Därför springer jag då jag går.
Fort.
Jag glömmer av att tänka på min takt då jag har andra saker i huvudet.
Ibland kommer jag på mig själv med att rusa.
Då saktar jag in.
Ibland.
Jag har bestämt att ta det lugnt nu.
Inte rusa fram.
Trots att jag har en aning om vart jag ska.
Men man måste inte alltid springa då man går.

Ett främmande möte del 2

Okey, nu ska jag ta allting från början.

I tisdags började en snubbe/kille/pojke prata med mig, och han berättade att han har ledigt i 3 veckor nu men att det inte finns något att göra. Jag ställde då direkt frågan "kom hit och hälsa på?", på samma dag som vi började vårat samtal. Det är sådana saker man kan säga lite så där på skämt, sen brukar folk inte ta det på allvar, men han nappade! Jag bestämde mig då för att visa honom Vänern.

Sagt och gjort; vi försökte bestämma en dag för besöket. Första dagen låg alltför långt in i framtiden, istället blev det snabba ryck - på fredag! Han ska ändå förbi här, dock inte in i staden, men åka upp till en stad som ligger över Vänern - så varför inte ta vägen förbi och stanna några timmar? Det bestämdes. 4 dagar efter att vi började prata kom tåget in med en okänd människa uthoppande. Som var idag.

Det enda vi sett var kort på den sidan vi började prata på - kände igen någon som kom gående men var inte hundra på att det var samma person. Men även han kollade på mig. "är det du? tror jag, eller? kanske, jo." var nog det första sas, sedan "hej".

Eftersom jag hade beslutat mig för att visa honom Vänern så bar det av mot hamnen och parken. Fann oss den lilla ön, vilken jag inte kommer ihåg namnet på. Man behöver gå över en bro för att komma dit ut. Vatten runtomkring. Satte oss på en bänk och blickade ut över Vänern.
Med en klarblå och helt molnfri himmel och stark lysande sol, och med fåglar som även de satt och solade sig ute på stenar framför oss i vattnet. Vi satt där och njöt av lugnet och pratade i cirka 2 timmar. Det hör till ovanligheten att det sker.
I vanliga fall hinner man inte riktigt slappna av, inte heller brukar man sitta och bara prata.

Strax börjar vi frysa och bli hungriga vilket för oss upp mot staden - centrum - torget. Finner oss, efter många om och men - med några flin - en kinarestaurang att äta på. Lunchbuffé, vilket jag aldrig förr ätit. Vi fortsätter att prata och skoja tills vi bestämmer oss för att gå. (Jag ska förövrigt någon gång lära mig att bli pricksäker när jag står upp och kissar.)
Vi går igenom hela gågatan, förbi alla affärer, och till stationen för att hämta hans väska - sedan går vi samma väg tillbaka.
Bestämmer oss åter igen för att sätta oss i solen på en bänk och bara vara och prata lite till.
En till timme går och det är dags för honom att bege sig iväg till staden han egentligen först skulle till.
Jag ger honom en kram då vi säger hejdå, och vinkar genom fönstret då bussen åker iväg.

Jag ler då jag ser bussen åka upp för våran branta bro - han frågade tidigare ifall han kommer att få åka på den där häftiga bron som ni har.

Det var trevligt och roligt och intressant och spännande på en och samma gång.
Vi får se ifall det blir en repris.

Det är farligt att skriva för mycket.
Men tja, jo, jag blev intresserad. :-)

Ett främmande möte

Nu ska jag slå rekord i tokigheter.
Mr T var ett rekord, som jag cyklade över till den där natten efter ngr dagars prat. Men jag visste vem han var pågrund av att jag sett honom på bussen förr, och han bodde och bor i samma stad.
Idag blir det något nytt.

I måndags, tror jag, började en snubbe/kille prata med mig på ett ställe här på internet; för att göra historien kort; Han sitter nu på tåg påväg hit, anländer om 1½ timme.
Och jag ska visa honom Vänern.

Jag vet inte ens vem han är, förutom lite snabba uppgifter man lyckats fråga sig till, och detsamma gäller honom om mig. Vi ska vistas i stan.
Sen drar han vidare till en annan stad, dit han egentligen skulle från början.

Grattis till mig för att syssla med tokiga grejer!