torsdag, december 14, 2006

God jul, typ.

Nu är jag inte så glad längre.
Försöker att vända på det lite, men lyckas inte helt.

Blev varslad (stavas det så?) igår över telefon, minichefen ringde och berättade det alla andra hade fått reda på mötet som hölls då jag var ledig. De måste säga upp 10 personer, arbetare.
Idag fick vi reda på vilka.
Med hjälp av en turlista.
Sist in, först ut + lite andra saker som uppenbarligen gäller.
Jag var en av dem.
Är en av dem.

En underbart vacker julklapp.
Efter den 2 januari är jag officiellt arbetslös.
Igen.
Två veckors uppsägningstid, pågrund av att jag är provanställd.
De "kastar ut mig" och låter mig leva på luft.
Jag har inget ekonomiskt räddningsnät.
Jag skulle ha fått grundbeloppet från akassan ifall jag fått gå ut hela provanställningstiden, den är slut i slutet av februari. Men nu stjäl de två månader ifrån mig, och jag har inte haft ett riktigt jobb tidigare. De tar därmed akassan ifrån mig. Jag står naken.
Riktigt jävla nice.

Jag har klagat som tusan på det här jobbet, och jag har börjat söka mig därifrån, men att bli uppsagd, precis efter jul och nyår, ha två-tre veckor på sig att förbereda sig och sen stå där med ingenting.. Det var inte direkt det jag ville.
Jag har två löner kvar att få.
Månadens + januari.

Och jag är livrädd för att vara tvungen att återvända till soc igen.
Jag vill inte.
Jag vägrar.
Jag satt där i över 2 år, de trampade på mig och slet ut mina inälvor.
Psykiskt påfrestande.

Jag har redan ett jobb jag ska söka, och ska hitta fler.
Och extraarbete kommer jag säkert få på jobbet, då de behöver på söndagar osv.
Och till våren får vi kanske komma tillbaka, de som vill - om det går.
Produktionen går alltid upp igen till våren.

Men jag har två veckor på mig att förbereda mig, att intala mig mentalt att jag inte ska vara kvar.
Jag har två veckor på mig att vänja mig vid att jag inte kommer träffa de här roliga människorna (ja, det existerar några sådana) på jobbet som jag nära på nu träffar varje dag.
Imorgon kommer det vara sista dagen jag jobbar med en av de två i min avdelning.

Det här är svinjobbigt.
Jag hatar avsked.

En arbetsledare säger att det inte är ett avsked, eller sista dagen jag jobbar med någon, det är bara sista gången på ett tag. Inte för evigt.
Men.. det är jobbigt.
Lämna stället man varit på i 14 månader. Över ett år av mitt liv.

Vafan, det är ett skitjobb, men jag fixar inte att bara slita mig ifrån alla de människor jag kommer så fruktansvärt bra överens med!
M åker också, en av de jag är närmast.
J tycker det är jättetråkigt att både jag och M åker, för vi är de roliga på företaget enligt honom. Vi är de nyaste.
Och A. Min närmaste medarbetare, i min avdelning, 38 år och mamma till två tonåriga barn. Hon som körde runt mig på en vagn i fredags då jag hade så ont i magen att jag inte klarade av att stå upp. Hon körde mig till vagnar för att hämta kantiner, och gav mig en golvskrapa som jag fick hålla framför mig samtidigt som hon sköt mig framåt på vagnen så att jag kunde skrapa vatten från golvet. Sittandes. Och så skrattade vi.
Såna arbetskompisar växer inte på träd..
Maria, Jörgen och Anneli.
Vad jag kommer sakna dem.

T.o.m att bara få se en skymt av pojken jag blev intresserad av i början av utbildningen. Amir.
Fan då.

De kan inte bara säga upp på det här viset.
Tycker jag.

God jul på er också.

Inga kommentarer: