Nyårsfirande

Det där med att hur tolvslaget firas, eller slutar, sägs vara så det nya året kommer att bli.
Slutar det i glädje, en kyss, sällskap av vänner och leenden så blir nästa år bra.
Slutar det i sorg, ensamhet, ovänskap och helt utan kyss så blir nästa år dåligt.
Är det verkligen så?
Nä.
Det tror jag inte på.

Dock tror jag på att ett nyår kan påverka hur året blir ändå.
Har man alla de här tankarna om tvång över ett bra tolvslag i huvudet och att man får för sig att allt går åt helvete om det inte blir som man tänkt sig - så går det oftast åt helvete. Den är den där tankekraften som sätter in, och inte något slags öde.

I år har jag fullständigt tappat julkänslan och alla tvång som finns. Vi bestämde långt innan att strunta i att köpa julklappar, och där slapp jag en stor tyngd på mina axlar. Annars har jag inte direkt tänkt på att det är jobbigt, men jag har känt mig stressad och inte riktigt vetat vad jag ska köpa. Men det har ändå varit roligt.
I år har jag släppt allting, jag har inte tänkt på julklappar och det har varit hur skönt som helst!
Den enda jag har köpt till är en vän, och till och med det har varit lite krångligt.
Men jag har ändå sluppit all stress och stök och allt vad det innebär att fira jul. Trots att jag alltid älskat att fira jul med familj, men iår skulle det bli lite annorlunda.

Sen har jag inte haft tankar på nyårsafton heller, det får bli som det blir.
Ingen planering överhuvudtaget.

Jag åker inte till min närmaste vän, trots att jag skulle kunna göra det. Inget festande där dock, men att umgås är också trevligt, men jag har valt bort det.
Jag åker inte någon annanstans heller, har ingen som helst lust att lämna staden i år.
Det enda jag försökte med en stund var att få mig en tolvslagetkyss av den vackra pojken, men pågrund av andra planerade saker som han har så gick det inte.
Attans, tänkte jag, då får det bli annat.

Och jag har inga nyårsplaner alls.
Jag har istället bestämt att stanna hemma, eller kanske gå ut senare, vem vet. Men vara här i sällskap av mig själv, och min lillstora katt. Titta på tv, prata med folk på internet, äta något gott, ställa mig på balkongen och blicka ut, samt skicka lite sms till folk jag känner mig nära.
En och annan ivägskickad kyss lär det också bli.

Men det känns inte så konstigt ändå, att fira nyår ensam.
Det låter ju patetiskt i många öron.
Och folk lär säkert ge mig menande blickar, sorgsna blickar om att "nej usch, vad synd det är om dig" då de frågar hur jag spenderade nyår och jag svarar.
Varför ger folk såna blickar egentligen? Kanske är det synd ibland om folk som får fira ensamma, de som varit tvungna till det.
Jag hade mycket väl kunnat finna någon fest av något slag, eller åka till en annan stad.
Jag har redan blivit bjuden, men jag väljer bort.
I år har jag koncentrerat mig på mig själv, på mitt eget mående, på min egen utveckling, och jag har tagit stormsteg framåt. Och nu ska året också sluta med mig själv, jag ska bevisa för mig själv att ensam är stark. Inte så att man är svag i sällskap av nära och kära, men det är inte farligt att vara ensam heller.

Jag har egentligen valt bort hela jul och nyårshelgen.
Och det känns inte så dumt.

Jag är 22 år och tänker spendera kvällen ensam i min lägenhet.
Men det gör inget.
Det känns faktiskt rätt så mysigt.
Jag ska tända några ljus och bara slappna av.
Bara finnas till.
Och le lite.
Sen kommer jag säkert ringa lite samtal.
Kanske tömmer jag kylskåpet på dryck.
Det om något lär väl ses som patetiskt. Men äsch, jag är rätt patetisk i vanliga fall också. ;-)

Så länge jag är glad så löser sig allting.

Och jag tänker kyssas som en galning någon av dagarna efter nyår istället.
Då börjar ju året bra, och det är väl det man är ute efter?