Mormors resa in på servicehem

(Bilden togs strax innan vi åkte med henne)

I fredags åkte jag, lillebror, mamma och B till Alingsås vid 08.15 på morgonen. Vi mötte upp min morbror hemma hos mormor, och efter några timmar kom även min vän H och min syster dit.
(Jag och H skulle umgås och gå på Magnus Betnér senare på kvällen, och löste allting genom att mötas upp i Alingsås så att hon kunde åka med oss hem senare.)
Det var nu dags för mormor att flytta in på servicehem.

Hon var väldigt pigg och glad, satt och skämtade en hel del och skrattade högt. De stunder ser man varifrån mamma har fått sitt skratt. Enligt H är även Mormor, mamma och jag väldigt lika när det gäller busigheten, roligheten, skrattet.

Mormor var delat positiv och delat negativ till flyttningen. Hon vände sina lätt röda ögon mot oss och sa "Jag vill inte flytta.." med en gråtmild röst. Det var svårt att möta blicken och försöka säga några tröstande ord. Det var min syster som lyckades finna dem "Jag vet mormor, det är alltid jobbigt att flytta, man blir rädd, men det kommer att bli så mycket bättre!".

Strax åkte vi iväg och anlände till mormors nya hem, en servicelägenhet, där min morbror och lillebror hade burit in en del av mormor's möbler. Efter att det kom upp lite tavlor, fotografier och prydnadssaker blev det riktigt hemtrevligt. Vi försökte skapa en så lik atmosfär som mormor var van vid, så lik hennes lägenhet som möjligt. Mest mamma som hade den tanken i bakhuvudet. Mamma ställde möbler så att det var så enkelt för mormor som möjligt, medan morbror's familj ändrade saker då de hälsade på, för att få det så mysigt som möjligt. Ingen tanke på den andra biten. Dock blev det bra visade det sig senare då vi kom dit igen på söndagen.

Det var lite jobbigt när vi satt där i hennes nya hem och hon frågar om och om igen "ifall hon nu ska bo här? Ska hon inte åka med hem idag? Jag vill inte.. jag vill inte bo här.. jag vill hem."
Hon såg så ledsen och rädd ut. Jag och syrran satt bredvid henne i soffan delad tur, för att hon skulle ha någon nära sig hela tiden.
Det var hemskt. Hon var helt förstörd, hade röda ögon som såg så ledsna ut och nära viskade ångestfyllda önskningar om att hon inte vill.

Sedan gick jag och syrran med mormor i varsin arm in i dagrummet där några av de andra boende befann sig. Mormor hälsade på dem och pratade litegrann. Frågade om vad de hette och sa att det var trevligt att träffas. Men så fort hon hade tagit i hand och jag hade ställt mig en liten bit bort tog hon tag i min arm snabbt igen och höll krampaktigt fast i mig. De två sista tanterna ville hon inte hälsa på, för då blev det för jobbigt. Hon hann bli gråtmild igen och ville gå tillbaka in i rummet/lägenheten.

Det var jobbigt en stund då hon var ledsen över situationen. Satt och blinkade bort min egen tårögdhet. Men allting slutade bra. Åter igen återvände vi in till dagrummet där de andra satt, och mormor satte sig ner i en fåtölj vid två andra tanter, och där kramade vi allihopa om henne och sa hejdå, med ett löfte om att vi skulle komma åter igen på söndagen. Jag var lite rädd där en stund att ett "hejdå" skulle göra henne ledsen, men det gick bra. Vi kunde strax gå därifrån och åka hem.

Nu bor hon inte längre i sin lägenhet, den hon har bott i sen min morfar dog i Januari 97.
Vi kommer att behålla den ett par månader innan den ska säljas, men det känns lite...
Men det här kommer bli det bästa för mormor.
Hon kändes redan lite piggare på söndagen då vi kom dit.
Alla förändringar är jobbiga, men de flesta är väldigt nyttiga och till de bättre.

Och blir jag orolig får jag tänka på det hon sa innan vi åkte dit "..Är det ett hem för dementa? Behöver man vara snurrig för att bo där? Oj, ja, då får jag säga till dem att jag är lite snurrig, annars får jag inte bo kvar!". Det gäller att ha kvar humorn helt enkelt. Även min 88åriga lite snurriga mormor har den.