Man måste inte alltid springa då man går

Jag springer fram då jag går.
Hur det nu går ihop.
Men jag gör det.
Alltid.
Går supersnabbt.
Alla andra är långt bakom mig.
Mamma var likadan förut.
Men nu ber hon mig att bromsa lite då och då.
Hon vill ta det lugnt.
Jag vill kuta fram.
Jag vill komma snabbt fram till stället jag vet att jag ska till.
Därför springer jag då jag går.
Fort.
Jag glömmer av att tänka på min takt då jag har andra saker i huvudet.
Ibland kommer jag på mig själv med att rusa.
Då saktar jag in.
Ibland.
Jag har bestämt att ta det lugnt nu.
Inte rusa fram.
Trots att jag har en aning om vart jag ska.
Men man måste inte alltid springa då man går.