Ett främmande möte del 2

Okey, nu ska jag ta allting från början.

I tisdags började en snubbe/kille/pojke prata med mig, och han berättade att han har ledigt i 3 veckor nu men att det inte finns något att göra. Jag ställde då direkt frågan "kom hit och hälsa på?", på samma dag som vi började vårat samtal. Det är sådana saker man kan säga lite så där på skämt, sen brukar folk inte ta det på allvar, men han nappade! Jag bestämde mig då för att visa honom Vänern.

Sagt och gjort; vi försökte bestämma en dag för besöket. Första dagen låg alltför långt in i framtiden, istället blev det snabba ryck - på fredag! Han ska ändå förbi här, dock inte in i staden, men åka upp till en stad som ligger över Vänern - så varför inte ta vägen förbi och stanna några timmar? Det bestämdes. 4 dagar efter att vi började prata kom tåget in med en okänd människa uthoppande. Som var idag.

Det enda vi sett var kort på den sidan vi började prata på - kände igen någon som kom gående men var inte hundra på att det var samma person. Men även han kollade på mig. "är det du? tror jag, eller? kanske, jo." var nog det första sas, sedan "hej".

Eftersom jag hade beslutat mig för att visa honom Vänern så bar det av mot hamnen och parken. Fann oss den lilla ön, vilken jag inte kommer ihåg namnet på. Man behöver gå över en bro för att komma dit ut. Vatten runtomkring. Satte oss på en bänk och blickade ut över Vänern.
Med en klarblå och helt molnfri himmel och stark lysande sol, och med fåglar som även de satt och solade sig ute på stenar framför oss i vattnet. Vi satt där och njöt av lugnet och pratade i cirka 2 timmar. Det hör till ovanligheten att det sker.
I vanliga fall hinner man inte riktigt slappna av, inte heller brukar man sitta och bara prata.

Strax börjar vi frysa och bli hungriga vilket för oss upp mot staden - centrum - torget. Finner oss, efter många om och men - med några flin - en kinarestaurang att äta på. Lunchbuffé, vilket jag aldrig förr ätit. Vi fortsätter att prata och skoja tills vi bestämmer oss för att gå. (Jag ska förövrigt någon gång lära mig att bli pricksäker när jag står upp och kissar.)
Vi går igenom hela gågatan, förbi alla affärer, och till stationen för att hämta hans väska - sedan går vi samma väg tillbaka.
Bestämmer oss åter igen för att sätta oss i solen på en bänk och bara vara och prata lite till.
En till timme går och det är dags för honom att bege sig iväg till staden han egentligen först skulle till.
Jag ger honom en kram då vi säger hejdå, och vinkar genom fönstret då bussen åker iväg.

Jag ler då jag ser bussen åka upp för våran branta bro - han frågade tidigare ifall han kommer att få åka på den där häftiga bron som ni har.

Det var trevligt och roligt och intressant och spännande på en och samma gång.
Vi får se ifall det blir en repris.

Det är farligt att skriva för mycket.
Men tja, jo, jag blev intresserad. :-)