Gapflabb med skoj-allvar

"Imorgon är vi ensamma!" Säger A till mig då vi har slutat och är påväg ut ifrån byggnaden.
"Ja. Och märkte du, klockan 07.15 blev allt helt tyst och strikt - direkt!", Svarar jag.
Klockan 07.15 började den mindre bra arbetskamraten i våran avdelning.
"Det är tråkigt när allt blir så himlans allvarligt! Jag trivs bäst med skoj-allvar." tillägger jag.
"Precis, man måste kunna skoja till det", håller hon med om.

Det är roligt att en 38åring kommer så bra överens med mig som är 22. Att vi står där och skrattar och skojar och pratar snusk.
Idag vräkte hon ur sig "Du får väl vänta tills killen kommer iaf!" då jag satt halvlutad mot en sopsäck. "Vadå, tror du jag har tänkt sätta på säcken eller?" "Ja, det såg nästan så ut.."

Men så fort den andra träder in i lokalen blir allt så stelt..

Hon jag ska jobba själv med imorgon föredrar att jobba med mig framför den andra - som hon har jobbat ihop med många år.
Det är roligt.
Och det lär bli skoj imorgon.

Synd bara att det är så, att vi båda känner oss obekväma lite då och då med den andra..
A kan säga åt mig då jag gör saker fel, eller be mig göra det och det osv.
Men hon använder ett leende och ett skratt och ett tonfall som man kan ta.
Medan den andra bara snäser och har ett nedsättande sätt att prata på.
Helt olika saker.

Känns skönt iaf, att veta att jag kommer skratta imorgon.

Idag höll jag på att sätta mig på golvet av skratt. Började plötsligt gapflabba och kunde inte sluta, knäna vek sig på mig. Och det är det som gör det så roligt att vara på jobbet - tillfällena då man verkligen släpper loss.
Och man tillåts att göra det.