Gone in 60 seconds

Idag bröt jag ihop på jobbet.
Ljuvligt.
runt 8 snåret imorse fick jag nog, och det löste jag genom att titta förbi arbetsledaren/personalansvarige/mini-chefen och drog in i kylen med dörren stängd bakom mig.
Efter en liten stund kom han in och pratade med mig.
Jag stod och grät framför honom.
Och jag kunde inte sluta.
Helt.. vrickat.

Jag har ännu inte släppt stressen ifrån förra veckan. Uppstressad varje minut av dagen, och idag orkade jag inte hålla emot längre. Allting brast.
Och det fortsatte i flera timmar, stod och jobbade samtidigt som tårarna rann.

Han sa bra saker, och förstod mig och blabla, och att jag skulle komma in till honom om det var något och att jag kunde åka hem om jag ville.
Jag ville.
Men jag tänkte bara på allt jag måste göra på jobbet, hur ska det gå om jag går hem? Så jag stannade en liten stund till, sen kom ännu en attack, och jag var påväg hem, men så kom jag på ännu mer saker som jag inte bara kan lämna, så jag stannade kvar. Jag slutade gråta runt lunch.

"Sån här är inte jag, jag gör inte så här.. jag ger inte upp, jag är inte sån här.." sa jag gång på gång.
Men han hade ju en rätt bra förklaring till min reaktion.
Förra veckan var höstens allra största vecka. Och jag var helt själv som ordinarie. Med allt ansvar och beställningar och tusen saker att göra på en och samma gång. Jag som inte ens har full koll på allt än. Tre dagar irad,10-12 timmar per dag, hyperstressade jag.
Och jag har inte kunnat släppa det.

Jag är lite skraj inför morgondagen. Men försöker att inte tänka på det.

Nu är jag helt slut i huvudet, känns tungt och börjar få huvudvärk.


Och nu när jag kom öppnade jag ett nytt mail.
Onsdagen den 29 november, v 48, klockan 14.00 ska jag på studievägledningsmöte i Göteborg.
Jag är påväg bort.