Valfrihet

Hm. folk har väldigt olika val här i livet.

Jag har funderat en hel del på det där.
Många har valt att plugga eller jobba.
Ge sig ut i världen med sitt stora intresse.
Musiken.
Skriveriet.
Vad det nu kan vara.

Jag har känt mig så skyldig inför mina val.
Känt mig skyldig över att jag inte valt musiken som exempel.
Som min syster.
Fått dåligt samvete flera gånger över att jag har satt andra saker framför det.
Framför mina intressen, framför mina kunskaper, framför mina ambitioner.

Jag valde att koncentrera mig på mig själv istället, för många år sen.
Jag har valt att vända och vrida på varje liten tanke jag haft, varje liten känsla.
Alla val jag tagit har jag analyserat.
Jag har plockat isär mitt huvud till små pusselbitar och senare plockat ihop dem som flera olika skapelser. Jag försöker hitta den rätta skepnaden.

Jag har valt att ge mig in i terapin som jag började avsky redan som liten, men trots det förstod jag att jag måste för att nå mitt mål. Sen valde jag att börja säga nej. Sen var mitt nästa val att förändra mitt yttre. Sen var det dags för ett nytt val när det gäller min nagelbitning.
Och nyss valde jag att sluta jobbet, flytta härifrån och börja plugga.

Jag har inte gjort val som har förändrat världen.
Jag har inte blivit känd på något sätt.
Jag valde att leva mitt liv genom att analysera mig själv och förstå mig på varför jag är den jag är.
Och nu sitter jag och gråter över mina val.

Jag har ingen som helst aning om vad som kommer ske i framtiden.
Jag har bara en plan om att förändra.
Och det är allt jag har.
Bara förändring, som alltid.

Jag vet att jag behöver det.
Jag vet att allting på något sätt slutar bra.
Men ändå har jag dåligt samvete över att jag koncentrerar mig på annat än vad andra verkar göra.

Dock är mitt senaste val kanske en stig emot mina intressen som jag så länge har gömt undan i garderoben.
Men usch vad rädd jag är.
Men ändå vill jag att allt ska hända nu.
Jag är inte direkt känd för mitt tålamod.


Vart vill jag komma?
Jag vet inte.