Slappna av och andas

Nu börjar jag kunna andas igen, slappna av och sluta vara så jävla nervös som jag har varit en lång tid nu.
Självklart inför flytten som ska ske senast på torsdag.
Till min älskade tvåa!

Jag har gjort allting som jag var nervös över nu..

Ring för att flytta elen. - check!
Ring för att flytta internet. - check!
Ring för att flytta telefonen. - check!
Ring för att höra om ny elleverantör. - check!
Ring för att se till att få ledigt den helgen jag ska ha inflyttningsfesten på. - check!

Nu kan jag fortsätta med att packa och röja upp och sen sitta och vänta på att nyckeln ska uppenbara sig så att jag kan springa över med allting!

Äntligen är jag påväg!
TJOOOHOOOOOOOooooOOOO!

Karamellkungens Godistest

Jag gjorde nyss ett test - närmare bestämt Karamellkungens Godistest.

Ditt testresultat visar att du i huvudsak är en Segofys - en person som föredrar segt godis.
21% av de som har gjort testet är Segofyser.

Segofyser är utpräglat envisa och ibland på gränsen till överdrivet noggranna. De har starka åsikter om det mesta och tvekar inte att säga dem högt. Ibland kan sega typer uppfattas som egoistiska, men de är i själva verket mycket omtänksamma och demokratiska. Segofyser brinner för det fria valet - sitt eget lika mycket som andras. De är därför mycket tydliga med vad de vill ha, men minst lika måna om att andra också får sitt. Av någon anledning är det ganska många småsyskon som är Segofyser.

Nummer 5, tack.

I augusti skrev jag att jag "bara" hade haft sex med två stycken. Men det var ett okey tal, jag skrev att mängden inte har betydelse.
Men nu kan jag räkna till fem stycken. Talet har fortfarande ingen stor betydelse, det är mest roligt att det har växt.
Men det jag kan säga är att.. 2006, det var ett jävligt produktivt år.


Kom att tänka på det nu, mitt i natten, strax innan jag ska lägga mig för att sova.
Jag hade gärna haft nummer 5 här just nu, alternativt en mysig nummer 4, men ja, helst nummer 5.
Just snyggt, nu har de fått nummer som namn.
Menmen, de är ju mina nummer.

Vad är det jag vill ha?

Snorboll

Jag var i Linköping förra helgen och hade hur roligt som helst.
Det dumma är att jag kom dit med halsont, och åkte hem med värsta snorförkylningen.
Inget i Linköping som smittade mig, var jag själv gissar jag på ja.

Sen blev allt värre.
Jag snyter ut min hjärna lite då och då, jag hostar upp mina lungor, bränner upp min panna och har någon sorts gelé i skallen som inte vill sluta sega.

Och nu sitter jag här, en vecka efter allt började, och är fortfarande helt väck!

Självklart så orkar man inte blogga då heller..
Men så här såg jag ut då jag fortfarande kunde hålla mig ifrån sjukan litegrann och försökte förhindra den med sprit.
Lyckat?
Jooomenvisst! roligt hade jag åtminstone.

Minnen av något som var

Jag sätter igång en låt med tillhörande musikvideo och förstorar upp fönstret så det täcker hela skärmen, och så börjar jag minnas.

Vi sitter bredvid varandra. Trevande fingrar snuddar, du börjar massera varje finger var för sig, sakta, sakta, tills du kommer till handflatan. Jag ber dig sätta dig längre upp, vilket du gör, och jag lägger mitt huvud emot din axel, och låter dig massera min hand.
Tillslut så finns det inget som hindrar, och jag hamnar åter igen i din famn, med handen på din mage, innanför tröjan. Jag vill att du håller om mig, och jag lägger din hand där jag vill ha den. På bröstet. Jag vill alltid ha en hand på bröstet. Du börjar röra handen, smeka, massera och jag sitter lite konstigt med armen lite upp i luften, så att det blir enklare för dig.
Din hand på samma ställe igen.
Men det blir för mycket, jag vill bara kramas, så jag säger det, och du drar upp mig ståendes och håller om mig. Rör med händerna upp och ner över ryggen medan jag har mina händer uppe vid din nacke och bara trycker dig emot mig och letar mig in med mitt ansikte mot din hals.
Vi lägger oss, efter en stund, i sängen, eftersom du ska sova över.
Vi ligger näranära åter igen och jag snuddar med läpparna mot din hals och pussar dig på kinden och viskar saker som att jag inte vet om jag vågar.. du möter upp mig och jag känner dina läppar mot mina, stilla. Jag pussar försiktigt och får gensvar, jag känner din tunga långt bort, och då jag sakta trevar med min så möter du den och vi får åter igen känna av kyssarna.

Efter några timmar står vi i hallen. Du ska gå, du pratar om att vi ses ikväll igen. Jag vet inte vad jag ska tro, men jag svarar med, okey, vi ses ikväll. Och du ska gå, men jag säger att du ska vänta, att jag bara ska hålla om dig igen. Du låter mig göra det, och vi står där tysta och bara kramas. Men det räcker inte, jag måste få känna dig. Jag lägger läpparna mot din hals och strax även näsan och andas in dig. Andas in din hals inom mig. Sen släpper jag dig. Och ser dig gå ner för trappan. Du tittar upp på mig, och jag tittar ner, sen säger vi hejdå, och att vi ses ikväll.


Låten tar slut och jag kommer på mig själv med att jag sitter och blundar med tårar rinnandes ner för mina kinder.
Det är bara så det är.
Jag vet inte vad det är jag vill ha. Jag vet inte vem jag vill ha. Men ändå vill jag ha.
Och att bara släppa saker och ting fungerar inte i min värld.

Vi sågs inte på kvällen sen.
Vi sågs dock 5-6 veckor efteråt i en bil som vi färdades i under över en timme tillsammans.
Det sista jag minns är din hud mot mina läppar, din hals. Och ditt "hejdå, vi ses ikväll".
Jag försöker få bort minnena, få bort tankarna, få bort saknaden, få bort längtan.
Jag har försökt knulla bort allt.
Med någon annan.
Men i slutändan fungerar det inte.
I slutändan finns det bara en sak kvar.
Och det är minnet av det som en gång fanns.

Det är inte så enkelt då.


Jag har inte velat låta det sluta som det har slutat eller kommer att sluta. Jag vill inte att allt ska vara på hans villkor, jag ville ha ett finger med i spelet. Få ett snack, träffas, ses, och prata. Säga allting, hur vi ska ha det, hur vi inte ska ha det. Något, helt enkelt. Men jag är påväg att ge upp, eftersom det är så jävla veligt hela tiden. Inget händer, det är bara jag som försöker. Inte han.
Ändå kämpar jag fortfarande, för att jag vill att jag ska ha ett finger med i spelet.
Vi bor i samma stad numera, han bor inte längre i england.
Vi har ett par gemensamma bekanta, vänner.
Det var pågrund av en av dem som jag hamnade i samma bil ihop med honom.
Därför är allting så svårt.

I'm so tired of being here

Enligt D idag så var det omöjligt för mig att ha sett honom igår utanför den där pizzerian. Delvis så förstod han inte varför han ens skulle ha suttit där, och delvis åkte han till kusten runt kl 17.
Jag såg honom runt 18.

Förmodligen var det ett fantasimonster, eller någon som var väldigt lik honom.


Men saken är väl den nu att.. jag litar alldeles för lite på honom att jag inte kan utesluta möjligheten att det faktiskt var han som satt där. Det kan tydligen inte ha varit han, men jag tror ändå att det var det.
Trots att han inte befann sig i stan då.

I'm so tired of being here.

The man of my dreams

Jag tog bussen in till stan eftersom jag inte orkade gå in, och efter en stund åker jag förbi en liten pizzeria där det finns bord utanför att sitta på.
Där sitter han.
The man of my dreams.
Den där D.

Men jag började undra lite om han verkligen är mycket till man egentligen?
Jag har iofs mina minnen med honom kvar, men det känns lite malplacerat samtidigt då jag får syn på honom.
Knasigt.

Men kanske bra?

..Jag var pågång att gå hem, och skippa att åka buss, och därmed gå förbi honom och hans polare.
Men, jag vände sen och gick tillbaka till bussen, för jag kom på att jag inte alls ville gå förbi honom, möta honom.

Flirt

Igår, måndag, gick jag till jobbet kl 5 på morgonen och kände mig lite låg.
Väl på plats jobbar jag själv i min lilla avdelning och kan bara hälsa på folk ifall de går förbi, eller ifall jag går en bit där folk står.
Jag har radion som sällskap - lugna favoriter - som varje dag.

Men denna dag är det förberedelsedag, och då är vi väldigt få på jobbet. Och jag alltså ensam.
Enormt mycket tid att tänka, använda minnet och drömma.

Jag stod och började sakna något förskräckligt mycket, och kände en enormt stor smärta inför brist på närhet. Så stark att mina ögon fylldes med tårar.
Väldigt trevligt att vara tårögd på jobbet, och att inte kunna skylla på rödlök, den här gången..

Jag var beredd på att skicka ett sms, ringa till eller skriva något på internet nästa gång jag fick tag i en telefon eller dator. Jag visste att jag inte skulle eller borde, men ändå kände jag den där starka dragningskraften mot det jag inte riktigt når.
Jag saknade det så enormt mycket att jag knappt klarade av att stå kvar på platsen jag stod på.

Bestämde mig därför för att gå ut lite ur lokalen och knalla iväg till de andra som fanns på jobbet.
Det slutade med att jag fastnade hos en enda människa, stod och pratade med, skojade och flirtade. Vi har inte pratat så mycket sen han började innan jul, bara litegrann på sistone, men nu blev det helt och hållet. Och samtalet fortsatte.
Sen mådde jag rätt bra.
Eftersom jag flirtade som fan.


Han heter förövrigt också D, och har även han utländskt påbrå.
Det är fan inte riktigt klokt.

Men jag blir glad av att flirta.
Jag är ju sån..
flirtig.

Valborgsfirande

Igår var det valborg.
Ja.
Jag firade det genom att vara supertrött efter att ha jobbat, och sen somnade kl 21 (det är enoooormt ovanligt att det sker så tidigt!) för att sen dra mig upp halv5-kvarti5 och knalla till jobbet och tillbringa 10 timmar där på förstamaj.

It's a wonderful world!

...but as tough as wanting something can be, the people who suffer the most are those who don't know what they want...

Pucko

Inatt hamnade jag i en bil med D, han som har funnits i min skalle sen november, han som var så underbar fram till mitten av februari, han som kastade om allting och slet av en bit av mitt känsliga hjärta och fick för sig att det var lika hårt som sten när det istället var skört som en snöflinga på en varm tunga. Han som sårade mig tills jag inte längre visste vad jag helst av allt ville ha eller inte ville ha.
Han, vars famn var så mjuk att jag skulle behöva anställa en hel armé av spjutbeklädda monster för att hindra mig ifrån att omslutas av den i min fantasi.
Han som jag aldrig mer ska tillåta mig komma nära, ändå är det hans läppar med trevande tunga som klistrat sig fast i mitt huvud.

Vi satt i samma bil i 1½ timme.
Jag såg hans vita tänder lite då och då när han log.

Idag sa jag ord som att det var intressant att träffa honom igen, men väldigt skumt. Och att det inte var det roligaste jag någonsin upplevt eftersom han sårat mig en hel del. Och att han var jättebra förut, men sen blev han jättedålig. Och att jag tycker det är onödigt att slösa bort ett liv på att vara obekväm och ovänner och att det inte fungerar att bara försöka komma överens på något plan enbart ifrån ett håll. Så jag sa att han måste fundera vad tusan han vill. Någon relation, eller ingen relation alls.
Jag sa det.
Och jag är beredd på att få höra att det inte ska bli någon relation alls, och att jag då kommer få känna en bit av mitt hjärta slitas av igen och användas som en sten emot ett bollplank, när det egentligen är lika skört som en snöflinga mot en varm tunga.
Men det jag är mest rädd för egentligen är att han kommer säga att han vill ha en relation.
Kanske en kompisrelation.
Jag är mest rädd för det eftersom jag då kommer träffa honom, och jag vet att det inte existerar några armeér med spjutbeklädda monster som kan hindra mig ifrån att glida in i den där mjuka famnen igen, så jag måste själv vara ett fantasimonster i verkligheten och stoppa mig själv ifrån att jag ska bli som gelé i hans närvaro och att min blick enbart kommer sjunka till munnivå och jag kommer sitta och fundera över hur det skulle kännas ifall han närmade mig och la sina läppar mjukt mot mina och åter igen treva med sin varma tunga och göra mig het, och därmed låta hela samtalet försvinna iväg.


Jag såg just en romantisk komedi, the holiday, och det har en väldigt stark bidragande faktor till dessa tankar. Men tankarna finns.
Det är svårt att skilja på tid och tid, när den ena var bra och den andra dålig, särskilt när man inte hänger med i svängarna. Det goda segrar ju alltid till sist sägs det. Hur ska man då kunna övertyga sig om att det dumma då väger tyngst?

Men det ska inte bli något möte hemma hos mig, inte i min soffa.
Jag vet inte ens om det kommer ske något möte överhuvudtaget.
Men lite vett i skallen måste jag då ha.

Jag satt i samma bil som D inatt, i 1½ timme. Han var sig lik, men han hade skägg.
Och vi fick ögonkontakt, och han vinkade till mig, och jag visste och tänkte då att han är ett pucko.
Och det är rätt dumt, för Pucko-drickan är ganska god.
Och jag är ju rätt logisk har jag hört.

JAG VILL SNURRA!

Jag har extremt svårt för att låta bli att snurra på de sablans örhängena!
Men man skulle vänta i en hel vecka, EN VECKA!

Jag åkte för att köpa en hårfön, men kom hem med hål i öronen.

Igår bestämde jag mig för att åka till ett köpcenter för att köpa en hårtork/fön för att lyckas fixa mitt hår på ett nästan likadant sätt som frisören gjorde. (Alla vet dock att det aldrig går att göra likadant, men försöka duger..)
Jag fick med mig mamma dit, som chaufför.
Dock fanns inte hårfönen, den hade tagit slut, så vi gick vidare till lite andra affärer.
Medan mamma gick in i en tvålluktande affär, som gav mg huvudvärk, gick jag istället in i Guldfynd. Det är numera skoj att kika på smycken nämligen.
Sagt och gjort, jag fann ett par roliga örhängen, tre ringar som sitter i varandra.
Jag berättade till mamma efteråt att sådana; SÅDANA ska jag ha den dagen jag tar hål i öronen!

..precis när jag sa det där så gick vi förbi en hårsalong, så mamma tyckte vi skulle gå och fråga om de tar hål i öronen på ett sånt ställe; vilket de gjorde; sen frågade jag vad de tar för pris.
Jag tänkte att det kan vara bra att veta vid något framtida tillfälle.
Medan mamma fortsatte att fråga om de har tid att ta hål NU.

Jaha, tänkte jag. Jag tror jag dör.
Vi fick en tid då vi skulle tillbaka igen, och jag gick runt och funderade samtidigt som jag blev rädd.
Jag har pratat om att jag funderar på att ta hål i öronen, för jag upptäckte för ett tag sedan att örhängen såg rätt roliga ut. Men jag har aldrig varit den där tjejen som har velat ha hål i öronen, jag har aldrig känt mig manad och det har bara känts.. nej, inte min grej helt enkelt.

Så gick jag där och berättade för mamma att jag sköt fram att skaffa linser i 1½ år eftersom jag tyckte det var läskigt att sätta i dem i ögonen.
Funderar man på det kan man lika väl göra det direkt! Sa mamma då.
Och ja, hon har ju rätt.

Jag tog ut pengar och efter många minuter gick vi tillbaka.
Blev ledd till en stol framför en spegel, fick välja ett par örhängen och sen lyssna på pistolsljudet som ofta får folk att rycka till. Men det får man inte göra, rycka till alltså.
Sen var det dags.
Hon frågar ifall jag vill att hon ska räkna ner, och under tiden jag funderar på om jag vill eller inte så PANG! Försent, nu har jag redan ett hål.
Sen andra örat, där var jag mest rädd för just själva ljudet av pistolen, inte av smärtan, för så ont gjorde det egentligen inte.

Vi betalar, vi går ut och jag går runt och flinar.
Nu sitter jag här, och har hål i öronen.
Och jag har fortfarande inte förstått att jag har gjort det.
Jag vet att jag har gjort det, men inte att JAG har gjort det.

Det är väldigt fascinerade om jag får säga det själv.

Födelsedag och hål

Jag har fyllt år, haft födelsedagsfest och idag tog jag hål i öronen!
Ja, mycket händer och sker.
Men jag är för seg för att skriva om allt, förhoppningsvis blir det av snart.

Skulle bara berätta!

Hål i öronen?

Hm, jag funderade just, då jag har ett par örhängen jag fått i en premie på posten framför mig.. Om jag inte ska ta hål i öronen?

Det är något jag liksom aldrig ha känt mig manad till att göra. Aldrig haft en vilja.
Men.. jag är på förändringens stig, och idag kändes det som en jädrans rolig grej att göra.

När vi var små förbjöd mamma oss det tills vi fyllde 18 år och fick bestämma själva. Och det var pågrund av nickelallergirisken. Det har jag inte tyckt varit något problem, att vara förbjuden.

Men visst vore det coolt att kunna ha häftiga örhängen som kan framhäva min nya coola stil?
Bara en tanke.

Det gör ont va? Att ta hål.

Drömmar

Jag bestämde mig för att baka lite idag, inför min födelsedag samt födelsedagskalas/fest.
Och det första målet blev; Drömmar!
Jag lärde mig dem på bageriet för 1½ år sedan.
Självklart tog jag före och efterbilder!

Före

Efter

Nedräkning

Hittade denna lista hos Silverfisken.

Tio första

Första bästa kompis: Åsa Persson, min barndomskompis ifrån Alingsås.
Första bil: Inte ägt någon, men den jag minns i familj är en blå herrgårdsvagn. Tror det hette så.
Första kärlek: Anders Lundstedt, aka Putte. Storebrorsans kompis. Jag var väl.. 6-7-8-9-10 år..
Första husdjur: Affe, våran undulat. Han kunde prata, och var med oss överallt nästan.
Första semester: Någon bilsemester gissar jag på. Vi åkte runt i sverige och sov i våran bilbuss. Och lite vandrarhem ibland, eller hotell, för att få oss att känna på hur det kändes. Annars var det Legoland i Danmark. Där gjordes förövrigt jag i deras hotell..
Första jobb: Aftonbladetutdelare i Vargön. Varje lördagmorgon, och söndag? eller tvärtom. Tjänade storkovan när jag fick 10kronor i dricks.
Första köpta skiva: Michael Jackson - You are not alone, singeln. I Stockholm, vid hotell Najaden, Haninge.
Första riktiga kärlek: Hm. Första riktiga Kär-het var nog Rickard. Men jag har än sålänge inte haft någon riktig kärlek. Den var nästan påväg nyss tror jag.
Första piercing: Har ingen!
Första konsert: Hm. räknas festival? Augustibuller, punk-funk-festival. Annars så är det Nightwish.

Nio senaste

Senaste alkoholdrycken: Någon drink jag fick smaka flera gånger av en på krogen, jag kallade den för "Godis!".
Senaste bilfärd: Till pizzerian samt hem till Magnus och Emelie, med Emelie som chaufför.
Senaste filmen du såg: Bilar. Den tecknade filmen. Såg den med han som nu sårat mig något så förbaskat.
Senaste ringda telefonsamtal: Till mamma igårkväll. Fick panikartad ångest över pengar och flytt och hela fadderullan.
Senaste bubbelbadet: Oj, bubbel. Det måste vara för en jädrans massa år sedan i gbg hos naemi och bertil. Den förstnämnde finns tyvärr inte längre.
Senaste spelade cd: Jag spelar inte sånt längre! Men.. hm, ja, gospelskivan som jag fick bränd inför en gospelfestival jag deltog i för 1½ år sen. Hittade den häromveckan.
Senaste kyss: Med Mr T. Den första med honom också. Några dagar sedan.
Senaste gången du grät: Natten till igår. Jag kunde inte somna, låg ihopkrupen och bara grät. Förvandlades till en snorboll. Det gick så långt att jag ringde till en vän för att lyckas somna. Jag är sådan som aldrig ringer någon när jag är ledsen, fixar inte sånt egentligen.
Senaste måltiden: Nyss, jag kom på att jag inte ätit frukost, så jag tinade två grova bröd och la på köttbullar. Mums.

Åtta har du nånsin

Dejtat en av dina bästa kompisar: Nope, tyvärr. haha.
Blivit raggad på av bra kompis flickvän/pojkvän: Njae.. bara lite oskyldigt flirt.
Blivit kär vid första ögonkastet: Blivit intresserad åtminstone.
Fastnat med blicken i någons urringning: Haha ja, självklart!
Fått ditt hjärta krossat: Ja, jag har oturen att få det gång på gång. Senast nyss.
Haft ett one night stand: Ja, eller nästan iaf. Träffades två gånger, den andra gången blev det sex.
Sagt att du älskar någon utan att mena det: Hm, nej. Men jag har heller aldrig sagt det, bara skrivit en gång, och det kändes rejält skumt.
Busringt till någon: Ja, väldigt många gånger när jag var yngre.

Sju saker du har på dig just nu
1. Svarta åtsittande byxor.
2. En väldigt lila urringad topp.
3. Vita stumpor som slutar precis över foten.
4. Linser.
5. En vit bh.
6. Svarta spetstrosor.
7. Och hade jag varit utomhus nu skulle jag ha burit min fräcka röda jacka!


Sex saker du gjort idag

1. Satt på skärmen som varje dag.
2. Pratat med lite folk.
3. Funderat över vad jag ska göra och hinna inför min födelsedagsfest.
4. Ätit frukost.
5. Tänkt på D och försökt vända tankarna mot T istället.
6. Klätt på mig kläder eftersom jag insåg att det är väldigt dumt att börja med denna lista då jag enbart satt i två plagg och listan innebar 7.

Fem favoritsaker utan rangordning

1. Datorn.
2. Tvn.
3. Min nya jacka.
4. Min alldeles egna nyinköpta tavla!
5. Webkameran.

Fyra personer du kan berätta allt för

För stunden så berättar jag allt-allt för en enda person.

1. Spacewoman, Janna.
Dock får även en till veta saker.
2. isecore.
Den som stod som nummer ett förut har kommit lite i skymundan, men hon finns kvar och ska bli starkare snart igen.
3. Helene.
Och två som får en sorts delad plats just nu..
4. Emelie och Magnus. Magnus och Emelie. Ja, utan inbördesordning. :-P

Tre val

Blått eller rött? Alltid rött, alltid rätt!
Sommar eller vinter? Sommar, tror jag, kanske.
Choklad eller chips? Chips. Alternativt choklad med puffar eller liknande i.

Två saker att göra innan du dör

1. Finna kärleken.
2. Göra allt jag på något sätt hindrar mig ifrån att göra.

En sak du ångrar

Jag ångrar aldrig något. Det enda man skulle kunna ångra är saker man aldrig gjort, eller gjorde. Vågade göra. Men allting har sin orsak.

Fräck brud i lyxförpackning

Jag gick just till stan och mötte upp mamma för att gå och kika på den underbara röda soffan jag beslutat mig för att köpa lagom tills jag flyttar in i min kära tvåa.
Den är så vacker och jag är så nöjd med den, och jag beställde den så den dyker upp hos mig den 4 Juni. Då har jag hunnit flytta in och Pyret har hunnit bekanta sig med lägenheten och allting.
Prislappen var på 13,800kr, men eftersom hon först sa 13,600kr men hade fel, så skojade mamma lite att "äsch, vi kan ta den för 13,600kr ändå" och tanten tyckte att det gick så bra så. Prutade 200kr. Värsta grejen.

Och när vi gick ut därifrån kände jag mig genast väldigt ångestfylld och hela fadderullan. Min första möbel jag köper, min första dyra möbel. Nästan 14.000kr! Heeeerrejösses!

Sen fikade vi.

Men självklart vill mamma gå i lite mer affärer så jag släpade mig efter henne, och in i en klädesaffär, veramoda eller vad den heter. Jag ville inte kika på några kläder alls. Och när mamma hittade en tröja och tog med sig den in i klädesaffären så suckade jag lite, men efter en halv minut fick jag syn på en röd jacka som hängde snett framför mig, och snabbt gick jag dit och ryckte tag i den, gick in i provrummet och sa "mamma, jag är bredvid och provar jacka!".
Och den passade så bra, den är skitfräck! Och jag var tvungen att gå till en tjej som jobbar där för att fråga vad hon tyckte, och hon plockade fram en scarf som passade så bra till.
Och jag bestämde mig för att slå till.

Så då blev jag nära på 500kr fattigare.
Fick låna pengar för att få ihop det, har ändå mer på sparkontot men det kan jag inte ta ut med mitt maestro på stan.

Men iaf.
Jag känner mig helt glad och uppfylld av fräckhet och fattigare än någonsin!
Dock har jag inte betalat soffan än, men nu har jag ännu mindre råd att köpa den, som jag sa till mamma och Bertil efteråt.
Men den tiden den glädjen.. :-P

Så kom vi slutligen till Bertil igen, där han satt på en krog/restaurang med en snubbe som jag mötte på krogen i fredags. Han har blivit god vän med mamma och Bertil.
Jag påpekade att det var mig han hade träffat i fredags, och samtidigt som jag drog på mig denna snygga jacka för att visa hur den ser ut så bjuder han upp mig på dans i restaurangen, så vi står där mitt i allt och dansar och gör piruett och allt vad det är.

När vi gick sa jag "Vi syns på fredag!", med glimten i ögat.

Jag strosade runt i stan med min snygga fräcka jacka och scarfen och kände mig megaglad.
Och nu sitter jag här. :-D
Livet är underbart ibland.

Fylla och sex

Min helg blev rätt intressant, rolig och underhållande.

Fredagen började med att man jobbade i 5 timmar, sen mata vänners katter och vidare hem för att göra iordning sig inför kvällen.
Jag skulle ju ut på krogen, med två jobbarkompisar.
Och jag hade bestämt mig för att bli full, enormt full!
Yes, det var det jag var ute efter. Bli så full som möjligt.
Och jag lyckades.
Som alltid känner jag av när det är dags för mig att sluta dricka, vilket jag följde även i fredags, trots att de jag var ute med hade enormt starka åsikter om att jag borde dricka mer, mer, mer!
Varför har folk så svårt för att inse vad man säger?

Jaja, vi gick till krogen, och jag var full och go. De trodde inte jag skulle komma in pga det, men jag är duktig på att spela nykter när det väl gäller. Självklart kom jag in.
Och där släppte jag loss totalt.
Stod på dansgolvet hela kvällen och hoppade, viftade och rörde på alla kroppsdelar.
Gned mig mot lämpliga killar bakom mig och smällde bort tafsande händer och fick hjälp av en tjej att knuffa bort en kille som höll fast mig.
Tusan så de håller på.
Tjejen som hjälpte mig var en gammal utbildningskompis, det var skoj att se henne igen. Vi dansade en del ihop och fixade mobilnummer så jag kunde kontakta senare någon dag - vilket jag redan gjort!
Tillslut fattade killarna galoppen och jag kunde hoppa runt och släppa loss utan att tänka på att skydda mina bröst ifrån tafsande händer.
Tjejen, som heter Sara, tittade på mig upp och ner och undrade vad jag har gjort.
Jag har förändrat mig totalt som de flesta redan vet.
Det var skoj att hon märkte det direkt.
Annat hår, linser istället för glasögon, annan klädstil, 20kilo mindre.

Tyvärr fanns det inga snyggingar på stället, ingen som lockade mig åtminstone.
Jag och Maria kom hem till mig igen runt kl halv4, och somnade direkt.

Lördagen var väldigt seg, tog det mest lugnt, matade katter igen och gick sen till mamma, bror och B för att äta lite påskmat.
Promenerade hem igen och satt framför datorn.
Senare på kvällen började T prata med mig.
Och när det gått ett tag började snackat gå in på sex.
Jag satt där och funderade fram och tillbaka.
Jag saknar D samtidigt som jag bestämt mig för att inte låta tanken på honom stoppa mig ifrån att göra saker jag skulle kunna göra. Jag har inga som helst förpliktelser helt enkelt.
Det slutade med att jag gick till T.
Och denna gång avbröt han inte mitt i och var dryg.
Denna gång var han allt annat än dryg.


Så min natt till söndag var av ett väldigt trevligt slag.
Som bara grundade sig på en enda sak.
Jag behövde det där, behövde glömma D för ett tag.
Jag saknar honom fortfarande, men saknaden ska inte få hindra mig.

Söndagen var också väldigt seg, och jag fick stor lust att göra om samma sak igen, haha.
Men inte det inte.
Och så var vi på måndag, idag.
Kattmatning och hämta kläder jag beställt ifrån ellos.
Och topparna var återigen fina!

Det var min helg.
Händelserik?


Jag känner just nu att jag vill bli uppfylld igen.
Får man säger så? :-P
Jaaa, jag får!

En sjuhelvetes känsla

Jag skrev på kontraktet idag.

Lägenhetstyp 2 rok
Area m2 60,5

Exakt så står det. Med samma adress som innan. Sen har jag även fått min första hyresavi, för Juni månad. Det är rena rama otroligt. Eller coolt. Eller något annat fräckt ord.
Men det mest fantastiska av allt är att jag nu står helt fri, helt på mina egna ben.
Det har jag suktat efter ända sen jag tog steget och klev ur gyttjan jag satt fast i hemma, då jag tog steget och fann mig en egen lägenhet, där jag kunde visa vem jag egentligen är, och att jag klarar mig själv.

Då jag flyttade hemifrån för snart 3 år sedan var det socialkontoret som hjälpte mig ekonomiskt. De hjälper egentligen inte vem som helst, man måste tydligen har någon särskild orsak till det - eftersom det handlar om en flytt hemifrån, det innebar ju en större utgift för dem. De hjälpte mig. Men pågrund av mitt leverne, då jag fann min lägenhet, så var jag tvungen att ha en underskrift ifrån en borgensman, som i mitt fall blev en kvinna i form av min syster. Hon skrev på papper.
Hon skulle med andra ord ta smällen om jag inte kunde betala hyran. Eller om något annat sabbade sig. Det fanns med andra ord fortfarande ett kryphål ut ur vuxenvärlden, ur jag-klarar-mig-själv-och-står-på-egna-ben-världen. Den som jag tidigare inte har varit tillåten att stå i, trots att jag blev kastad dit alldeles för tidigt.
Jag insåg idag då jag gick ifrån hyresvärdens kontor och hem mot mig att jag numera, om två månader, är fri.
Totalt fri.
Jag är själv, jag är beroende av mig själv. Oavsett ifall jag aldrig varit beroende av min borgensman tidigare, så har den ändå funnits där. På papper. Teoretiskt.

Det är kanske ingen stor sak för många, but it's a big deal for me.

Hyresvärden sa till mig då jag skrev på kontraktet att jag nu faktiskt inte behöver en borgensman längre. Jag visste inte det innan jag klev dit, hon nämnde tidigare att det förmodligen kommer bli likadant som sist. Men jag slapp.
Jag har ändrat mitt leverne.
Jag har blivit fri.

Och nu flyger jag, utan skyddsnät.

Och det är en sjuhelvetes känsla.

En obeskrivlig känsla

Det är en märklig känsla man har inom sig när man, efter en alltför lång väntan, äntligen ser honom, och man sätter sig bredvid med en växelspak mellan.
Det är svårt att tro att det verkligen sker, trots att det bara är att vända på huvudet för att få det bekräftat. Men ändå klarar man knappt av att möta blicken, därför väljer man hellre att snegla in i backspegeln när han koncentrerar sig på vägen framför sig. Ibland får man dock ögonkontakt och man viker undan blicken.
Skämt faller platta, några försök att få kontakt med mig faller också platta.
Jag är lämnad åt mina sårade känslor och jag behöver svaren jag suktat efter.
Han vill gottgöra mig och frågar hur, jag svarar att jag inte vet.
Jag vet inte om det går.

Allt känns märkligt. Vi parkerar på vägen bredvid mitt hus, efter att ha suttit där och känt mig fånig så frågar jag om han ska följa med upp eller om han ska åka hem. Det verkar som om han är osäker på vad han ska säga eller göra. Vi tittar på Bilar, vi sitter bredvid varandra, på exakt samma platser som sist vi satt där och kikade på film och han höll om mig på det där sättet och vi hamnade liggandes i soffan i djupa pusskyssar.
Det kändes fortfarande konstigt, skumt. Magen pirrade lite, som sist, men hjärnan och min kropp var alldeles för ovan för att kunna ta till sig närhet. Det kändes bara.. konstigt.
Tillslut nuddade våra händer varandra, och vi höll lite i några fingrar, rörde dem fram och tillbaka. Jag la huvudet mot hans axel.
Efter en väldigt lång tid drog han upp armen och la den runt mig så jag hamnade liggandes med huvudet mot hans bröst. På det där sättet som sist.
Det kändes konstigt. Men bekant.
Jag kände mig lite ledsen av närheten.
Efter en bra stund ber jag honom att bara kramas, så han drar mig upp ståendes och håller om mig. Jag pillar med fingrarna i hans nacke och hårfäste och placerar ansiktet mot hans hals.
Jag har han i min famn nu, ståendes, han jag inte träffat på tre månader, han som sårat mig så mycket den senaste månaden, han som jag var kär i.
Nu vet jag inte längre vad jag känner.
Han sover över. Det ofrånkomliga sker, jag säger högt att jag inte kan stoppa.. Jag är dålig på att vara konsekvent. Båda har blivit berörda av närheten. Jag säger att jag inte vet om jag vågar få munkontakt med honom igen, jag lägger läpparna mot hans hals och kind, men vågar inte gå längre. Tillslut möter han mig, och båda två är försiktiga, som om vi inte riktigt vågar någon av oss. Men så blir kontakten likadan som sist, välbekant. Smakar samma sak fortfarande, men utan det där magiska som strålade över det sist. Det är borta. Det är nertrampat med de sårade känslorna.
Han rör vid mig, i mitt inre, och jag släpper taget om allting och bara flyter med.
Innan vi somnar lägger jag mig framför honom, med hans armar över och under mig, inkrupen i hans famn. Så som jag vill ha det.
Jag behöver stiga upp och hämta vatten, sjuk som jag är, och stunden försvinner.
Vi somnar, men vaknar strax igen och jag känner att han fortfarande ligger där bredvid mig.
Jag lägger armen om honom, och strax känner jag hans hand treva efter mig.
Vi blir nära igen, och det känns fortfarande skumt.
Jag bekräftar att han finns kvar.
Känslan jag får då han kommer in i mig är obeskrivlig.
Jag vet inte. Så nära man kan komma, men ändå så långt bort.

Han måste åka till jobbet, han påklädd och jag står där i bara tshirt. Jag håller kvar honom lite i hallen i min famn, säger att jag bara ska hålla honom en stund. Andas in hans hals. Sen säger vi hejdå, och något om att vi ses ikväll.

Han vill gottgöra, men jag vet inte hur.

Manlighetstest

Jag gjorde ett manlighetstest som jag fann, och det var tur att jag inte blev man över huvudtaget, annars hade det varit lite jobbigt. Menar, jag måste ha missat något i min utveckling i annat fall..

"Din poäng: 25
Du är antingen en pojke i 10 årsåldern eller så är du väldigt omanlig.
Trots att manligheten under få, korta, och inte viljeutlösta tillfällen lyser igenom så är du inte manlig."

Min älskade tvåa

Jag har, så långt tillbaka jag kommer ihåg, alltid haft en stor önskan om att få bo i en tvåa. En lägenhet med två rum och kök - det har varit en av mina stora drömmar.
Men jag har ändå tänkt att det inte kommer att ske, dels pågrund av ekonomiska anledningar och dels för att jag har fått för mig att jag ändå inte kommer att flytta förrän jag flyttar ihop med någon, och då vill jag hellre bo i en trea. Min tvåa har liksom inte fått plats då.

Men nu är något annat pågång.
För någon dag sedan gick jag ut på min hyresvärd's hemsida och fann två tvåor som skulle hyras ut om några månader. Den ena tvåan kändes bäst och smartast, och jag skickade in en intresseanmälan på den och fick igår ett mail om tider och datum över visning.
Jag ska därmed gå på visning, vilket jag tror är nu på måndag.

Jag har nu en lägenhet på 41½ kvm. Det är en etta. Och jag betalar 2885kr per månad i hyra.
Denna tvåa jag fann är på 60½kvm och kostar 3 975:- per månad.
Med andra ord 19kvm större och 1 090:- mer i månaden.
Efter att visningen har varit ska jag bestämma mig över ifall den ökade hyran är värt flytten eller inte. Vilket jag förmodar kommer vara värt det.

Nu till det roliga..
Lägenheten som jag gjort en intresseanmälan på ligger granne med min, dörren bredvid. I samma trappuppgång. Jag slipper adressändra, det enda som krävs är att flytta mitt namn till dörren bredvid. Samma våning och allt.
Snacka om att det är enkelt att flytta.

Så vi får se hur det går.
Får jag min älskade tvåa?

Håll om mig, släpp inte taget.

Jag skulle ha städat idag, hade jag planerat, istället sitter jag som i en dvala.
Då och då går jag till soffan och sätter mig i ena hörnet, ihopkuren, med min röda filt runt omkring mig och bara stirrar rätt fram.
Sen sätter jag mig vid datorn igen och bara degar ihop.
Sen kommer jag ihåg att jag åter igen inte har ätit något, andra dagen irad.
Okey, frukost har det blivit varje dag.
Men inget mer.

Igår fick jag i mig mat runt 22. Efter att ha varit utan hela dagen.
Idag ser det ut att bli likadant.

Då och då märker jag att min syn blir lite suddig, och när kinderna blir våta förstår jag varför. Sen svär jag och frågar mig själv varför i helvete jag håller på.
Hur märkligt som helst.

Sen börjar jag gå igenom människor som skulle kunna skrika hål i huvudet på mig och få mig att ändra kurs och gå mot rätt håll igen. Men jag kommer inte på någon.
Men efter en stund kommer jag att tänka på den enda människa som har blivit lite irriterad över att jag inte ätit mat.
Då vill jag att han ska komma online.
Den som åtminstone verkar bry sig.

Sen sitter jag där igen, och tar inte tag i någonting.
Jag kikar på en serie, där en skådespelare påminner mig om någon.
Vilket får mig att se suddigt igen.
Men jag kan inte sluta titta.

Sen kommer jag åter igen på att jag inte ätit något, och funderar över varför jag inte är så krampaktigt hungrig som jag blir annars. Istället känner jag bara av det ibland, som jag lätt kan koppla undan.

Och nu tycker jag allt det jag just skrivit är fullständigt vansinnigt.
Vad fan sysslar jag med?

That's the question

Why will i wanna be attached to someone who doesn't wanna be attached to me?

Frukost

6 stycken rågrut knäckebröd, en burk med pizzasallad från igår, några hasselnötter och sötmandel och russin + ett stort glas vatten.
Det är dagens frukost.

Vad blir då dagens mat?

En jävel på att tända brasan

Jag undrar vad jag pysslar med, har jag startat någon slags tävling för mig själv?

Jag satt och var galen och ville träffa en, men eftersom inte det verkade fungera så började jag koncentrera mig på en andra.
Och jag lyckades göra honom tänd.
Ja, tänd.
Dock tog han sig en kalldusch efter ett tag och gick och la sig.
Då fortsatte jag med en tredje, och gjorde även honom tänd.
Och vi hade säkerligen träffats också ifall saker och ting hade varit lite annorlunda.

Hur lyckas jag?

Idag på stan då jag knallade runt med Emelie så spanade jag efter killar hela tiden - samtidigt som jag var skraj och nervös inför att springa på den första killen.

Jag vill ha en enda, men eftersom det krånglar så springer jag runt som fan med ögonen och tankarna?
Är det mitt sätt att försöka komma över eller försöka skärma av eller trubba av saker?

Jag vet inte.

Men tydligen är jag en jävel på att tända killar.

Utmanad!

Utmanad av Tina.

REGLER: Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir “tagna” ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Till slut väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit “tagna” och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.


1. Jag är enormt beroende av handkräm, och klarar inte av att mina händer är torra - trots att de inte är torra. Varje gång jag har tvättat händerna, diskat, duschat, varit utan det en längre stund och händerna känns.. torra, dock aldrig nariga, aldrig så det syns, så måste jag smörja in dem. Just nu har jag två tuber atrix bredvid mig.

2. Jag är en stavningsfascist och har extremt svårt för att se felstavade ord, eller särskrivna. Jag får fnatt, blir galen och störd utav bara helsike. Jag blir även sur på folk som påstår att datavärlden förändrar det svenska språket. Sur eftersom jag känner mig stött av det, jag skriver ju inte annorlunda. Dock blir jag inte förbannad om någon påpekar att jag själv har stavat fel. Det kan gå så långt ibland (sällan, med ord man inte använder ofta) att jag själv blir osäker på hur ord stavas och att jag måste öppna ordlexikon på internet här för att undersöka innan jag skriver det.

3. Jag känner direkt av sinnesstämningar hos folk, det märkliga här är att det ofta förekommer i skriftspråket. Jag ser direkt då något är förändrat, då ett utropstecken som brukar befinna sig just på den platsen är borta, eller när meningen är lite kortare än vanligt. Det är med andra väldigt svårt att dölja för mig när man mår dåligt.

4. Jag kan diskutera emot folk med åsikter jag inte själv har, men kan sätta mig in i situationen och låtsas att jag själv har dem. Och det kan gå så långt att jag försvarar åsikten med näbbar och klor och försöker få den motdiskuterade personen i fråga att fatta vart det är jag vill komma, innan jag avslöjar att jag egentligen inte tycker så egentligen, men att man faktiskt kan förstå den andra sidan av saken trots att man står för något annat. Det slutar ofta med bråk. Men jag vill ju att folk ska förstå mig! (mmmmhmmm..)

5. Jag älskar att hoppa i vattenpölar, särskilt de som bildas på jobbet efter att ha tvättat något med vattenslangen. Folk stirrar på mig när jag gör det - stela jäklar. Sen att jag är en expert på att låta en del vilket får också folk att stirra på mig som om jag vore dum i huvudet. Vi gör ofta sönder lådor på jobbet, genom att stampa på kanterna när de ligger på golvet, ibland får jag för mig att skrika "Haaaaaaaaaaaaaaaiiiiaaaaa!" och göra ett ninjaslag i luften samtidigt. Stampandes går ju så mycket bättre då..

6. Jag har problem med att våga skriva saker till folk, eller be dem göra något, som till exempel den här utmaningen. Därför är min största utmaning med det här att finna personer att utmana. De 4 första gick bra, sen kom det svåra. Utmana folk jag inte har någon personlig relation till.. Ja tjena. Jag lyckades våga den femte, trots att jag får för mig att personer som inte känner mig blir arga över utmaningen. Den sjätte hoppar jag nog över. Man måste inte vara bäst jämt, eller?


Jag utmanar:
isecore
yrvaken

emmlish
tragica
Silverfisken
Sen är jag för feg för att utmana någon jag knappt har pratat med, den sista jag valde är ändå jäkligt läskigt.
Sådetså.

Drunknar

Jag minns första dagen på utbildningen då vi skulle prova ut våra arbetskläder, och sen gå fram till våran dåvarande ledare och säga vilken storlek på byxor respektive skjorta vi hade.
Högt självklart, framför alla.
Det var min stora skräck.

Skjorta var enkelt att hitta, självklart storlek XL.
Det fanns XXL också har jag för mig, men det var lite att ta i.
Sen var det dags för byxor.
Jag fann inte några som passade mig, så jag fick smyga fram - mitt bland alla andra - och försöka viska fram "jag hittar inga byxor som passar mig.. finns det inga större?"
och hon frågar om jag provat de största?
Det visar sig att det finns ett par som jag hade missat, storlek 60.
Den största storleken.
De kom på mig, precis. Nästan på gränsen.
Jag kände mig som en flodhäst.
Särskilt när man sen även skulle säga sina jävla storlekar högt så hon kunde skriva ner dem.

Det var för lite mer än ett år sedan.
Oktober 2005.

Nu är det Mars 2007, och igår fanns det inte tillräckligt med tvättade byxor, så jag fick ta en annan storlek - närmare bestämt storlek 58, en storlek under den största som jag var tvungen att använda den där första dagen.
Det var lite problematiskt hela dagen. Jag fick gå runt och lyfta upp byxorna hela tiden, och jag kunde, på ett ungefär, dra upp dem till armhålorna..
Och det var 5-10cm mellan magen och byxorna.

En alldeles för stor storlek med andra ord.

Jag har numera storlek 56 i jobb-byxor. 2 storlekar mindre än från början.
De har dock blivit lite för stora i rumpan och benen, så det är snart dags att dra på mig ett par 54or.
På skjortan har jag numera storlek 54 och det är Medium.
Två storlekar neråt i den också.
Jag minns för ett år sedan då jag försöka få på mig en Large, det var antingen precis att det gick, eller så var det precis att det inte gick.

Det är intressant och konstigt att man drunknar i kläder som nästan var för små för ett år sedan.

Är det en dag imorgon också?

Det var en dag då jag avslöjade det där som jag aldrig har avslöjat för någon tidigare.
Den där lilla hemligheten som jag har om att vara rädd för saker och ting.

Min avslöjan handlade om rädslan att förlora, att tappa bort.
Jag har en stor längtan och önskan efter att få somna i en famn som betyder något, att bara få bli omhållen utan att göra diverse snuskigheter.
Jag skulle ha extremt svårt för att inte vända mig om och försöka krama om eller pussa på den söta munnen - bara för att jag får för mig att jag kommer missa så mycket ifall jag inte gör det.
Jag vill ta tillvara på varje litet ögonblick av rädsla för att i nästa sekund förlora allting.

Men jag berättade att jag vill kunna somna i famnen, och hindra mig ifrån att ta tillvara på allting, och istället ta tillvara på tiden i famnen - helt utan krav eller måsten.
Jag ser mig själv ligga där med tårar i ögonen, med en stor längtan, som gör ont i mig, av att krama om dig så mycket det bara går, men att jag tvingar mig att ligga kvar för att lära mig att du inte kommer vara försvunnen sen på morgonen.
Sen berättade jag att jag ville somna, och faktiskt våga somna.
Utan att titta bakåt och se ifall du verkligen är kvar där.

Jag är nämligen livrädd för att vakna och famnen är borta.
Jag är fruktansvärt rädd för att titta bort ett ögonblick för att sen inte finna det jag nyss hade framför mig.
Jag är rädd för att somna, till och med i en famn, utan att ha pussat slut på mina läppar och kramat ihjäl, för jag får för mig att du sen är spårlöst försvunnen.
Delvis därför som jag alltid har velat göra så mycket på en gång, för att inte riskera att förlora, eller missa.

Jag berättade det jag aldrig har berättat för någon annan.

I nästa stund, då jag hade avslöjat min önskan och rädsla och jag tittade bort ett ögonblick innan jag åter igen sökte ögonkontakt, så var du försvunnen.
Och jag fällde ilskna tårar över att jag faktiskt försökt lära mig att lita på nuet och tro på att det faktiskt är en dag imorgon också.

Förstå!

Varför är det ingen som lyssnar?
Varför är det ingen som förstår?

Jag försöker förklara exakt hur jag kan och inte kan ha det, hur jag vill och inte vill ha det, hur jag orkar och inte orkar ha det.
Jag säger det rätt ut.
Jag vill inte ha klappen på huvudet.
Jag vill inte ha förståelsen.
Jag vill inte ha de dömande orden.
Jag vill inte ha olika tolkningar.
Jag vill inte, helt enkelt.
Jag kan inte.
Jag klarar det inte.


Låt mig göra en höna utav en fjäder om du anser mig göra det.
Låt mig försöka dränka mig i en liten vattenpöl i tron att det är ett stort hav.

Jag vill bara bli förstådd.
Jag vill bara kunna berätta saker och ösa ur mig alla ord jag har inom mig, i vrede eller i sorg.

Men jag kan inte.
För jag vet hur folk reagerar på det.

Jag är så van med denna situation, så van att vara placerad här.
Jag har fått uppleva det om och om igen sen flera år tillbaka.
Med nära på samma personer.
Jag vill inte mer.
Jag ville slippa.
Jag slapp ett tag.
Jag önskar att jag hade sluppit nu också.

Därför vill jag inte.


Nej, världen har inte gått under.
Jag är inte döende.
Ingen katastrofal händelse har inträffat, i dina ögon.
Jag är bara så trött på att befinna mig här.
Så jag har inte ens mod nog för att berätta att det är där jag faktiskt är just nu.

Och nej, det är inte så farligt som det låter.

Badrumsskåp

Iförrgår köpte jag ett nytt badrumsskåp efter att länge ha tyckt att mitt gamla är fult och dumt och litet. Tillslut kom jag ju äntligen på att man faktiskt kan köpa nytt..
Sagt och gjort.

Idag byggde jag mitt nya badrumsskåp!
Så här blev resultatet.


Har bilder från sidorna också, men finns även i min bilddagbok att skåda. Men som du ser, ääääven hyllor utanför speglarna på kanterna!
Värsta hightech!

Bränd

Jag blev bränd för snart två veckor sedan.
Inte för att jag har någon aning om varför, eller har hängt med överhuvudtaget, inga ord är sagda, och jag vet egentligen ingenting. Men bränd har jag tydligen blivit.
Jag sjönk lite någon dag efter de onda aningarna, sen bestämde jag mig för att strunta i att sjunka och låta dagarna gå framåt.
Sagt och gjort.
Dagarna sprang iväg.
Jag har knappt haft tid att tänka tanken, trots att den alltid har befunnit sig där i bakhuvudet.
På tungan.

Jag valde att hålla tyst, av flera orsaker. Jag ville inte säga något, jag ville inte att folk skulle göra saker som de oftast gör vid sådana tillfällen.

Nu har jag kommit till den stunden då jag inte har kraft att hålla uppe den där masken jag så ofta har burit. Jag har jobbat så mycket och sovit alldeles för lite att jag går runt med huvudvärk i flera dagar irad, vaknar med huvudvärk, somnar med huvudvärk.
Tröttheten gör min mask osynlig, och när jag är hemma så brister det.

Det händer nu att jag somnar gråtandes, och nu föll några fler tårar, då jag vaknat.
Huvudvärken är förövrigt kvar.
6 dagar nu.
Och ikväll ska jag jobba igen.
Och sen hinner jag sova i ungefär 5 timmar, sen ska jag jobba åter igen.
Det är ett härligt liv jag lever.

Jag gråter av att se en video där folk kramas.
Jag har sett den förr, för längesen, och så såg jag den idag igen.
Tårar föll.
Varför?
För jag har blivit bränd.

Tystnad

Undrar varför jag inte vill berätta för folk hur saker och ting står still med vissa saker och ting ja..

Jag får frågor hela tiden, som vanligt, och jag svarar lite svävade, eller likadant som alltid - som om ingenting är förändrat.
Och jag får frågor om tidpunkt, och senaste jag skulle svara på det blev det bara "senare, om ett tag".
Jag vet inte längre.
Jag vet ingenting just nu.
Och jag förstår ännu mindre.

Jag undrar vad det är som jag är så rädd för.
Att folk ska tycka illa om?
Ja, en av sakerna.
För jag har inte lärt mig göra det än, då kan eller får ingen annan göra det.
Men sen?
Allt går ju bra, gick bra, ska gå bra.
Säger jag som det är så blir jag klappad på huvudet och får blickar som har "stackars dig" som budskap.
Nej, det vill jag inte ha.

Jag är väldigt dålig på att erkänna saker.
Men först och främst vill jag veta.
Jag hatar att inget veta.
Det är det värsta av allt.
Förutom att jag inte har det jag trodde jag hade innan just nu.

Nu ska jag sluta var kryptiskt.
Nu ska jag sova.

Frisyr

Skulle jag passa i den här frisyren, ni som sett mig?
Ärligt.
Tänk dig dock ett stort leende och glada ögon.

Jaajaa..

Men, men.. jag har en städad lägenhet iaf..
Det om något kan jag ju tacka gubben för, eller möglet?
Orka städa om ingen ska in i lägenheten. :-P

Fy fan vilken besvikelse!

Jag blev riktigt besviken nu alltså, blev det inte mer än så här?
Jag hade förväntat mig värsta stora krasch-bom-bang-effekten och splitter nya skåp och nya tapeter och helt nytt kök överhuvudtaget.
Jag tänkte att, oj, det här kommer ta ett tag. Jag kommer få plocka bort allting ur alla skåp och prydnader och blommor och gardin, och det kommer vara många gubbar här som hamrar och slänger bort saker och åtgärdar varje minsta lilla fläck och kanske till och med dammkorn i ena hörnet av högra skåpet längst upp?

Sen skulle jag inte heller kunna bo kvar här ett tag, eftersom det är farligt att andas in luften under tiden de håller på. Sen att jag självklart skulle bli bjuden på en resa utomlands under tiden, och kanske en övernattningslägenhet där jag och min katt kan bo.

Sen tänkte jag att jag skulle få helt nya fönster, och de skulle riva ena väggen ja.
Och självklart en ny spis när vi ändå håller på.

Jag hade ju värsta planerna!

Fy tusan vad besviken jag blev när han bara kom hit med något sorts medel och lite målarfärg.
Han tvättade bort möglet (är det det som kallas för sanering?), och sen måla över allt det svarta med vit målarfärg. Sen går han, för att komma tillbaka igen och måla över ännu en gång så det inte syns igenom. Ja, de svarta prickarna alltså.

Istället för att få ett helt nytt splitter kök och få ha massa gubbar här och få en ny lägenhet sålänge + en resa utomlands, så sitter jag här vid min dator och andas in en stor bris utav brieost-lukt som strömmar emot mig. Det är väl mögel som luktar antar jag, av.. saneringen?

Fy fan vilken besvikelse!

Synsk?

Vad konstigt, jag sitter och tittar på ett avsnitt av en serie och tänker "jag kanske ska pausa lite och ringa jobbet och fråga om jag ska jobba imorgon.." Jag vet att det behövs nämligen, även på onsdag.
Och så ringer mobilen, jag svarar, och det är jobbet som frågar om jag kan jobba imorgon!

Är jag synsk eller?
Inte första gången sånt sker.

Kvinnlig porrproducent

Jag hörde reklam på tv om det där nya tjejsexprogrammet Lustgården, "..och vi har pratat med (något liknande) en kvinnlig porrfilmsproducent!", med betoning på kvinnlig.
Man hör dem säga det med en helt positiv attityd och med ett leende på läpparna.

Jag är varken för eller emot porr.
Men sen när blev det bra med porrfilm sålänge det är en kvinnlig producent? Samma sak åt andra hållet, sen när blev det dåligt med porrfilm sålänge det är en kvinnlig producent?
Jag är för jämställdhet och att alla ska behandlas lika och jadda jadda.
Varför då skilja kvinnlig mot manlig när det kommer till porrfilmer?

Bara något jag reagerade på.
Som jag alltid gör.

Jag är så trött på sånt.

Linas kvällsbok

Linas kvällsbok, som jag var och såg på igår på bio är inspelad här i Vänersborg.
Kände igen en hel del, mitt i stan, där hon håller i en sko och gråter är nästan mitt emot vårat apotek..
Sen liknar en bro den där dalbobron här, dock inte helt säker.
Och aulan de är i liknar min gamla högstadieskola.
Det är rätt skoj sånt.
Men inte första gången.

Det har spelats in en jäklans massa filmer här de senaste åren. Film i väst och Trollywood som det så fint kallas. Jalla, jalla, Tillsammans, livvakterna, Tjenare kungen, fröken sverige - är några av dem.

Men åter till Linas kvällsbok.
Tycker man om uppväxt och ungdomsfilmer så är den sevärd.
Tyckte den var skoj, och man skrattade en del vid några scener.

En väldigt öppen film.
De döljer inte direkt mycket.

Min dag

Idag har jag varit duktig som fan och haft det rätt så bra och skoj.

Börjar med att jag kliver upp och går i 40 minuter till jobbet, börjar 07.15.
Sen möter jag Amir, den där snubben på jobbet jag var intresserad av i början i massa månader, och som jag hamnade hos efter den första företagsfesten och jag låg i hans säng? Ja, utan honom då.
Ja, han ja. Han mötte jag i lunchrummet, och han frågade hur det var med mig och jag motfrågade och han skrattade och tjohej.
Dagen började rätt bra med andra ord, roligt att få kontakt igen.
Och sen skulle jag vara i renseriet, perfekt. Min avdelning!

Sen när klockan slår 16.15 så ska jag gå hem, fast då kommer Maria fram och pratar och det slutar med att jag är kvar i typ 25 minuter extra och hänger med henne och några till och pratar om att ha tre killar samtidigt, och oj vad bra för då fyller man alla sina hål - kläcker jag ur mig.
Jippi ja.
Skratt och ståhej.

Sen går jag hem i 40 minuter.
Och så märker jag en sak som inte är längre, vilket är bra, så jag blir lite glad.
Sen går jag till stan i 33 minuter för att se på bio.
Linas Kvällsbok, den var skojig.
Sen i slutet fick man se såna där.. tagningar som blivit lite fel, då de börjat skratta och så.
Se den!
Den var värd det, hehe.

Sen gick jag hem i 31 minuter, för då gick jag fort eftersom jag frös så förjävligt.
Sen när jag kom hem så var jag fortfarande inte det jag var förut, så då blev jag ännu gladare.

Och nu fryser jag massor fortfarande och har just tappat upp ett varmt bad jag ska lägga mig i.

Hej hopp!

Klädoman

Jag har blivit lite av en klädoman det senaste året. Från att alltid ha hatat att köpa kläder och aldrig någonsin haft en tanke på att beställa kläder ifrån internet - överhuvudtaget innan de ens var provade - och bara använde mig av ett sorts klädesplagg så har jag blivit helt omvänd.
Det här är sjätte gången på ett år jag beställer kläder ifrån internet, tror jag.
Och 90% har passat perfekt.

Och det är hur skoj som helst!

Idag har jag funnit mer, lagom till löning.

Och nej, trots att alla modellerna är extremt lika mig så är det tyvärr inte jag på bilderna.
Och ja, det är topparna jag ska ha.

Bilderna är tagna ifrån ellos/josefssons

Leva i nuet?

Folk säger att man ska leva i nuet, och det låter ju bra tycker jag.
Men jag har alltid levt i det förflutna.
Dumma saker man har fått uppleva eller omfamningar som man aldrig vill ska ta slut.
Sen har jag vänt mig åt framtiden, och fantiserat om det jag vill ha istället, föreställt mig dessa mysiga omfamningar och kyssarna på de rätta ställena som får mig att pirra iväg i ett lyckoskutt.

Det är ju inte direkt så att man ligger och onanerar med en fantasi som man aldrig har upplevt.
Åtminstone inte jag. Man måste ha något verkligt att spinna vidare på, eller spinna på alls. Och då kan man ju inte leva i nuet överhuvudtaget. För hur tändande vore det att tänka på "åh, jag smeker mig själv, åh vad skönt, och så går jag lite uppåt och smeker fortare, och åh vad jag vill ha min hand där.."?
Eller, tänker folk så?

Så, nuet.
Det är roligt att leva i nuet när man har den mysiga omfamningen precis bredvid sig, eller när man faktiskt just precis nu går igenom den, och får kyssarna på rätt ställe, och någon annan smeker och sköter onaneringen.
För visst sjutton fantiserar man om sex jämt och ständigt. Och inte fan har nuet något med det att göra. För när nuet träder in så träder fantasin ut.

Så, ska jag nu leva med nuet för att göra positiva folk glada? Jag ser mig själv som positiv iofs.
Och jag var påväg att få mig att försöka leva i nuet ibland åtminstone, och just nu lyckas jag ju rätt bra eftersom jag sitter här och är lite down, men samtidigt skriver jag om detta jag skriver om - vilket för mig osökt till dåtiden.

Jag ville lära mig leva i nuet, men som alltid får man sig en snedvriden högerkrok rätt i magen som förändrar det mesta, och då önskar man mest av allt att man var tillbaka i dåtiden, alternativt att allt vore annorlunda i framtiden.

Leva i nuet?
Bara när man är helt lycklig och har allting man någonsin har önskat sig väljer man att leva där.
Och har man det någonsin?
Ja, i framtiden.

Ready or not, here I come, you can't hide

Idag har jag gått igenom en rad olika känslor som jag har gett namn på genom att välja ut några titlar på filmer och musiklåtar, som har känts presentabla och som överenstämmer med mina tankar.

Första filmtiteln blev Gone in 60 seconds.
Kändes som om jag tappat bort något helt, försvunnit utan förvarning. Jag hade det bredvid mig nyss, men i nästa sekund då jag vänder bort huvudet ett ögonblick är det plötsligt borta då jag åter igen försöker få ögonkontakt.

Nästa blev en musiktitel.
Ready or not, here I come, you can't hide.
Man känner saker, och oavsett om inte personen man känner saker för är redo så är åtminstone jag redo, och försöker du gömma dig så hittar jag dig. Jag vet vad jag vill ha, våga låt mig berätta det också. Men samtidigt går det inte att tvinga fram något.

Night of passion
Jag kommer ihåg den första kvällen du var här.. jag hade aldrig upplevt något liknande innan. Dina läppar som smekte mina, din tunga som slukade min med en så djup kyss och på sättet den gjordes på var som i mina drömmar. Jag vill uppleva det igen.

Hold me now
Jag saknar dig, kom hit och håll om mig igen. Vad säger man när inte ens ord räcker till?

Something strange
Något händer men jag vet inte vad. Jag går igenom alla möjliga sorters känslor utan att riktigt veta om jag behöver.


Det är såna här saker som man inte ska prata högt om, duvet, alla regler om vad man ska och inte ska göra. En av dem är att man inte ska avslöja allting som försiggår i sitt huvud, i ens tankar.
Dock är jag en av dem som oftast berättar om det.
Men allt det här dök upp under några timmar.
Och jag tänker inte säga något mer än så nu.

Vill-synas-kåt.

Jag är verkligen en sån där.. sakta-men-säkert-människa.

Som folk som har följt mig och som jag även pratar regelbundet med så satte jag igång mig själv med att gå ner i vikt sommaren 2005, genom att först ändra mat och röra mig minilite till och få igång inställningen i huvudet.
Jag tog till mina egna små knep, och efter ett halvår tog jag hjälp av en dietist för att få mig en extra knuff framåt. Men det var ett år sedan jag slutade hos henne, jag har gått ner 10 kg av mig själv sen dess.
på 1½ år lyckades jag gå ner ~20kg.

Och nu har jag fortsatt.
Jag har börjat väga mig på måndag morgon just innan frukost, för att hålla lite mer koll.
Och idag stod vågen på -22,9kg.
Det är ju rätt coolt när man tänker efter.
Nu på morgonen har jag ett enda hekto kvar till den där vikten jag aldrig någonsin skulle gå över för ett par år sen. Ja, jag vägrade att väga mer än det.
Jag dök över den gränsen med 23 kg.

Snyggt jobbat. :P
Men nu är jag där nere igen.. och fajtas, och ska ner, ner, ner.

Men det går sakta, men jag tror på det där med att.. skyndar man sig så slutar det tillslut illa. Långsiktigt.
Och man kan skynda långsamt om man ska skynda alls.
Det viktiga är inte att lyckas direkt, det är att lyckas överhuvudtaget.
Och jag ska lyckas.


Det coolaste är att jag klär mig i kläder jag hade senast i början av gymnasiet.
Färgglada skjortor som jag sist jag provade dem, inte kunde stänga utan hade några centimeter kvar.
Och igår klädde jag mig i ett par 44or som jag inte haft sen flera år tillbaka.

Men det allra roligaste är att jag känner mig snyggare nu än vad jag gjorde då.
Jag trivs bättre i mig själv överhuvudtaget.
Och kroppen har förändrats ju äldre jag har blivit, så det är bara positivt.
Jag har vägt detta jag gör nu förut, och då tyckte jag det var bedrövligt.
Nu älskar jag det.

För ett år sedan förändrade jag min klädstil, från att ha klätt mig i svarta tshirtar och munkjackor och svarta byxor, och haft svart hår, så ändrade jag allt fullständigt. Det svarta håret hade jag tröttnat på att sköta om något år innan, men de svarta kläderna..
Jag ville inte synas, och jag mådde dåligt, och jag lyste verkligen upp ett rum med må-dåligt-tankar.
Osäkerhet.
Nu vill jag synas, nu väljer jag de kläder som har de starkaste färgerna, nu visar jag halva kroppsdelar för att jag tycker det är skoj att jag äntligen insett att jag är en tjej, att jag har vissa kroppsdelar som är roliga att skymta med.

Jag har ju faktiskt ett par bröst som har gömt sig i säckiga kläder, jag använde aldrig kläder som inte täckte allting förutom halva armarna.
Men nu är det iofs inte brösten jag skulle koncentrera mig på.
Trots att de är ett par väldigt läckra tillbehör..

Jag fick en kavajliknande sak med luvtröja inuti av Helene, den har jag nu som måttstock. Jag kan inte stänga den, det är en bra bit kvar, men den ska jag fanimej lyckas stänga tillslut.

Det är så roligt att förändra sig själv!

Överskattad tveksamhet

Jag var tveksam en stund idag över hur saker och ting låg till i mitt huvud, i min kropp, i mina sinnen, men så kom jag att tänka på handen på mitt ben i soffan och pussen mot pannan och leendet mellan kyssarna.
Och att du faktiskt var den förste som kysste på det där sättet jag alltid har drömt om att bli kysst på.
Då blev jag med ens mindre tveksam.

300 hjärtan

Idag är det alla hjärtans dag, det är även årsdagen för då jag startade denna blogg, och sist men inte minst.. det här är text nummer 300.

Grattis till mig!

Ge mig

Min högsta önskan just nu är att få en lång kyss.
Det är det enda jag vill ha.

Nu bortser jag alltså ifrån allting som säkerligen sker efter den där kyssen.
Men det hör ju inte till saken.

Det där stora beslutet om att ta tag i sitt liv.

Jag kommer ihåg dagen då jag ringde det där samtalet och berättade allt som har hänt i små ord.
Jag var ensam hemma, det var jag tvungen till att vara, annars skulle jag aldrig kunna ringa.

Jag hade mått dåligt en lång tid, i flera år, men nu var bägaren påväg att rinna över totalt. Så fort jag kom innanför dörren hemma stötte jag emot en stor mur och plötsligt var luften tung att andas, och mitt humör sjönk som en stor sten. Det var som om jag kom in i en värld av negativitet, enbart genom att kliva in i mitt hem.
Enbart en dörr mellan världarna.
Allt hade gått för långt, jag klarade inte av mer.

En vän, en som jag har att tacka för en hel del, tvingade mig att ta tag i saker.
Tvingade mig att ringa det där samtalet.
Först ville jag inte, så han föreslog att han skulle hjälpa mig med det. Han bodde då ungefär 7 timmars tågresa bort. Men han kunde ringa till ett nummer i min stad och presentera mig med hans ord istället för mina egna. Men jag vägrade, jag stretade emot, men jag vägrade få hjälpen.
Jag måste ringa samtalet själv.

Det var det bästa jag någonsin har gjort.
Men även det svåraste, och det märkligaste.

"Psykiatriska Ungdomsteamet" sa en röst i telefonen..
Och jag svarade med att berätta att jag trodde jag behövde hjälp.
Nej, jag vet att jag behövde hjälp, men jag vet inte hur jag ska gå tillväga, så jag ringer er nu. Rösten bad mig beskriva mina problem i stora drag, eftersom man måste ha särskilda skäl och må särskilt dåligt för att få en tid till Psykiatriska ungdomsteamet.
Jag var på gränsen att räknas som ungdom, men vuxenpsyket var för vuxet.

Jag drog igenom vad jag har fått uppleva, många olika saker. Jag hör att hon sitter och skriver ner allt eftersom. Och när samtalet har avslutats, eller snarare, när jag har slutat dra upp alla mina undangömda hemligheter ur garderoben som om det vore en världslig sak, ger hon mig en tid till öga mot öga-kontakt.
April, eller så var det Maj.
2004.

Jag gick dit, och de satte någon sorts poäng på mig, efter att ha låtit mig svara på diverse frågor på ett papper.
Depression, ångest och lite annat smått och gott.
Och ett behov av att komma på ett till möte, som sedan utvecklades till en jävla massa.
Men inte förrän i September.
Efter sommaren.

Den sommaren träffade jag min senaste pojkvän (fast han ville aldrig sätta ett namn på vad vi var, så jag gick runt där och var megaglad samtidigt som jag hade en viss oro och ledsamhet pågrund av att han inte ville erkänna att vi var något särskilt..så jag vet inte om han någonsin var min pojkvän egentligen.) och var helt övertygad om att jag senare skulle komma på det där mötet i September helt glad och inte alls ha något negativt att tala om.
Tji fick jag.
Pojken slutade att vara min icke-pojkvän.

Besök

Jag håller just nu på att storstäda min lägenhet, och det pågrund av att jag ska få besök på onsdag.
haha..
Inte vilket besök som helst, två grabbgubbar!
Som jag inte ens känner.
De ska komma hit och prata lite med mig, och kika runt lite.

Möjligheten finns att de ska få komma in när jag inte ens är hemma.
Kanske ska jag be dem mata katten också?

Kattbajshungrig

Jag satt just och rensade kattlådan, och plötsligt tänker jag i huvudet "åh vad jag är hungrig..".
Det kändes lite smått bisarrt.

Slowdance i bara mässingen.

Idag var dagen då jag skulle ringa till hyresvärden och informera henne om mitt ljuvliga mögliga kök.
Jag anade att de möjligtsvis kunde få för sig att dyka upp på direkten, så jag beslöt mig för att - innan samtalet - städa undan i hallen samt lite till i köket.

Sen var stunden inne, jag lyfte upp luren och ringde.
Hyresvärden meddelade mig om att hon inte riktigt visste om någon kunde tänkas komma eftersom de "kommer och går som de vill", så i min lugna vrå tänkte jag att de kanske dyker upp imorgon då.. Jag gav dem rätten att ta sig in i lägenheten då jag inte var hemma.
Så där satt jag, nyvaken, i trosor och sov-tshirten, och så plingar det två gånger på dörren. Då gällde det att springa fort som fan och dra på sig ett par byxor.
Jag var ju övertygad om att de säkert hade en nyckel med sig i värsta fall, och inte vill jag bli upptäckt i bara.. ja.. mässingen?

De klev in, ja, det var två grabbar, eller gubbar? 30-40åringar kanske.. De fann ännu mer mögel, i ena takhörnet, som jag inte hade sett ifall de inte pekade på det.
Och innan de kom hade jag funnit ännu mer bakom min brödrost.. ja, den står där hela tiden, och nej, jag är värdelös på att torka av saker i rätt tid ja..

De konstaterade läget och klättrade sen upp på mitt tak för att kontrollera min fläkt, och efter en massa klampande där uppe kom de åter igen ner och meddelade mig om att fläkten självklart var avstängd vid stillastående läge. Nice. Det förklarar varför mina köksfönster alltid blir helt igenimmade såfort jag lagar mat.
De satte igång fläkten igen och frågade mig om jag är hemma på dagarna i veckan. Jag talade då om för dem att jag har ett jobb där jag hoppar in extra vilket gör mig helt handikappad för saker i framtiden. Ja, jag har svårt att tala om hur jag är hemma eller inte är hemma. Men de bad mig att jag skulle ringa senast på onsdag, då det förhoppningsvis har avfuktats, och har det inte det så måste de ta in någon sorts avfuktare..

Seeeedan kan de börja åtgärda!
Hur det ska gå till har jag faktiskt ingen aning om, de sa ingenting om det.
Skrubba, skrubba, skrubba? Riva hela skiten?
Ge mig ett splitter nytt kök?
Ge mig en biljett till Bahamas (läs; England) och önska mig en trevlig flygtur?
Det vore ju väldans nice faktiskt, när jag tänker efter.

Jag har en jävla massa mögel i mitt kök!!
Och det känns inte som en dans på röda rosor.
Snarare som om jag dansar slowdance på dess taggar.

Handkräm - Mumsfillibabba!

Jag har just ägnat några minuter åt att vila liggandes, i min säng, bredvid min lillstora katt medan han roat sig med att slicka upp all min handkräm ifrån mina händer.
Jag var för trött för att orka röra på mig.

Vad är det för gott med handkräm?
Han har gjort det förr, och lär väl göra igen..

Jag är attackerad!

Vad tror du att det är?
100 poäng om du gissar rätt.

Fann det idag, och det finns även mer åt vänster, samt uppåt mot bänk, och över bänken - upp i skåp..
Riktigt nice.
Det måste ha kommit dit under December-januari, eftersom då jag senast befann mig där var då jag ställde dit en kasse med Kokböcker som jag hade med mig hem efter mitt besök hos min mormor då hon skulle flytta in på ett boende.
Ett levande bevis med andra ord.

Har även haft ståendes en kartong där, därför har jag inte sett det förrän nu.

Lukten påminner lite om brieost..

En gammelhet

Okey, anna nicole smith är död.
Det läste jag om direkt det kom upp på dendär tidningen.
Och oj, tänkte jag, vad hemskt, så synd. Värst vad uppskruvad man blev, men mest tänkte jag på hur hemskt hon hade haft det då hennes son dog.
Jaha. En kändis dör, och det blir något stort på något sätt.
Men i nästa vända kände jag mig lite trött, och usch vad stökigt jag har.
Och hoppsan, jihooo, snart får jag pussas igen!

Sen var nyheten en gammelhet, och det var ingen stor grej längre.
Varför skulle det vara det egentligen?
Jag har aldrig haft någon personlig relation med kändisen.
Hade iofs varit annat om jag avgudat henne.
Men det.. har jag långt ifrån gjort.

Idag läste jag om att Anja åkt skidor bra. Och sen hur uppskruvad hela USA blev av den där gammelheten. Sen kom jag att tänka på ännu en gång att jag snart ska få pussas.
Och då blev jag glad.

Enormt glad faktiskt.

Diska

Ibland behöver man faktiskt ta sig i kragen och ställa sig och diska lite.
Så är det faktiskt.
Det kom jag på idag.
Bättre sent än förbannad jävla försent.

Eller hur var det det hette?

Karta

Jag klev in på Aftonbladet som jag brukar göra varje dag, och fann det här..
Fråga mig inte varför jag blev irriterad.. Men, någon nyupptäckt är det ju inte direkt.
Jag fick tips om denna bloggkarta, som kallas för lemonad, då jag började blogga, och den har funnits tillgänglig länge.

Men men, bloggportalen är bra, och klart sånt ska vara där också, men kunde inte låta bli att reagera.

tittut

Kärlek

Nu har jag kommit till den där perioden då jag är rädd, rädd och rädd.
Men det slinker bara in lite då och då, när jag tänker på vad det är jag vill ha.
Och tänker tillbaka på vad jag har haft, och särskilt vad jag aldrig har haft.
Jag vill så gärna ha det där..
Men samtidigt låta det ta den tid det tar.
Men please, ge mig!

Söndagsjobb

Som det tidigare har kunnat läsas som så blev jag ju uppsagd i början av januari, och jag hann vara arbetslös i ungefär 4 dagar innan de ville ha in mig som extraarbetare.
Sen dess, sen 7 januari, har jag jobbat varje jäkla söndag som går att räkna ihop.
Men inför denna helg har ingen ringt mig. Det beror på två saker.
1. I min avdelning där jag mest hoppar in som extra jobbar på söndag nu de två som är ordinarie - varje annan söndag befinner sig annars bara en av dem där. Därav min inhoppning.
2. Min arbetsledare har väl åter igen fått för sig att ringa in de som kommer efter mig i den jävla turlistan som han måste följa - före han ringer in mig. Pågrund av att det är i den största avdelningen de behöver hjälp i. Jag var anställd på heltid innan jag blev uppsagd, och alla som arbetade som extra får inte bli tillfrågade innan vi alla fd. anställda blir det. Det är så det är.
Det finns en turlista.
Men ändå får han ofta för sig att ringa in några före mig. Och det har jag irriterat mig på som tusan, dock har det än så länge - vad jag vet - bara hänt två gånger.
Och det beror kanske på att han fått för sig att jag bara vill vara i "min" avdelning.
Han är med andra ord lite trög eftersom jag flera gånger har sagt att det inte alls behöver vara så plus att jag har hoppat in flera gånger under två veckor nu i den avdelningen.

Men så till nummer 3, som jag inte ens påpekade fanns.
Jag struntar i det nu, vilket inte alls syntes några rader upp..
Det här är första söndagen på evigheter som jag inte jobbar - vad jag vet nu.
Det blir med andra ord första lördagen på evigheter som jag kan göra exakt vad jag vill utan att ha i bakhuvudet att jag måste kliva upp kl 5 nästa morgon.
Därmed har jag tänkt att göra något alldeles särskilt, istället för att sitta hemma och mögla.
Jag har iofs gjort lite saker några helger i rad, umgåtts med nygamla människor.
Och det blir samma sak idag ser det ut som!

Så. öh. Ja, det här blev ju långt, jag hade tänkt skriva något kort.. som vanligt.

På söndag jobbar inte jag, trots att jag kanske skulle behöva det. Men åååh så skönt det känns!

Du

Det är märkligt hur rädd man kan bli av ett enda ord; "Du".
Alternativt "Du..".
Det kan innebära så mycket.
Jag blev helt varm inombords av rädsla, var påväg att få en rodnad, och vågade knappt läsa vad som snart visade sig på skärmen, fler ord, en hel mening, en fråga.

Jag är så skraj för att allt ska slå bakut, som det har gjort så många gånger förr.
Jag har ännu en gång öppnat mig, så nu är jag enormt sårbar.

Men hur kan man bli rädd för ett enda ord; "Du", som senare följs av "ska man leta efter högt seed eller högt leach?"

Märkliga saker

Det händer konstiga saker med mig.
Jag har aldrig varit varken lättskrämd eller frusen av mig, men senaste tiden har jag hoppat till högt och pustat flera gånger när folk bara kommer och ställer sig bredvid, eller petar på mig när jag inte är beredd. Det hände aldrig förr. Det händer inte ens nu - försöker jag intala mig om.

Sen då en ännu märkligare grej. Jag är allmänt känd för att vara något så inåthelvetes varm av mig. Jag är den som sitter hemma i tshirt, bara tshirt, när det är skitkallt i lägenheten.
Och den som aldrig kan sova i mer än det just nämnda. Oftast blir det utan den också, tshirten.
Men de senaste två veckorna, för första gången någonsin, fryser jag jämt och ständigt.
Inatt, och flera nätter innan dess, sov jag med två olika täcken, mitt vanliga och ett duntäcke. Och jag hade på mig ett par tjocka mjukisbyxor och en tshirt + en munktröja och självklart strumpor.
Ändå frös jag!

Jag drar iofs ofta av mig det mesta av kläderna under natten, men jag fryser nåt så inåthelvetes ett jävla tag. Och jag gör det även på jobbet.
Jag är i den kallaste avdelningen, vilket jag har älskat eftersom jag trivs i kyla.
Jag är den som alltid tvättar händerna i kallt vatten, eftersom jag får panik om det är varmt. Händerna värmer upp hela kroppen, på ett ungefär. Det är som att ha vantar på sig, jag blir alldeles för varm och får panik i händerna. Cellskräck i händerna.
Numera FRYSER jag som fan på jobbet!

Jag fattar det inte.
Vad är det som händer med mig?

Ska jag nu dra till med en sån där "..jag börjar bli gammal..".
Men jag är tusan inte ens 23 år!

Borttappad

Nu har jag tappat bort mig, och jag vet inte var jag är. Självklart.

Minnesvärda kyssar som får mig att sväva

Jag har blivit väldigt dålig på att uppdatera den här bloggen regelbundet.
Jag känner mig allmänt vilsen.
Och förälskad.
Kanske därför?
Njae, kanske inte.

Jag går mest runt och ler åt minnen av mys. Ljuvliga kyssar som stannat sig kvar på mina läppar och som får mig ett skina upp var och varannan minut.

Jag har aldrig tidigare upplevt någon som kysser på det viset som jag drömt om i min fantasi.


Det är mest det jag går runt och tänker på under dagarna..
Sen så jobbar jag också lite, trots uppsägning. Kommer bli 94 timmar tror jag med imorgon, denna månad. Mer än halvtid, första månaden som arbetslös.
Yay.

The Creation Of Adam

Igår var jag och shoppade med mamma.
Först tog vi oss en vända i en möbelaffär här i Vänersborg, där mamma hade hittat en jättehäftig röd lampa som säkert skulle passa mig. Lampan var dock inte så jättehäftig i mina ögon.
Strax efteråt åkte vi till mitt gamla bageri, där jag var på praktik i ~två månader i september-oktober för ett år sedan, 2005. Jag har inte varit och hälsat på där sen dess.
Det var skoj att se alla igen! Särskilt den där.. jadu. En snubbe där som var den som hjälpte mig mest när jag befann mig där, väldigt tillmötesgående och hjälpsam, och vi pratade och uppförde oss på något flirtsamt sätt. Och sen dess har jag haft ett särskilt öga för honom, absolut ingenting som skulle tas ett steg längre, aldrig i livet. Men det är något särskilt ändå. Saken är även den att han är 35-40 år. Och jag är inte ens 25. Det roliga är bara att det där särskilda inte försvinner.
Skoj och snegla på och få ett likadant komiskt leende tillbaka.
Jag bjöd mamma på fika där, det blev en semla var!

Sen drog vi vidare till andra affärer.
Jag lyckades inhandla lite smått och gott.

Först blev det Euroshop, tror jag det heter. Den öppnades i trestadscenter i/utanför trollhättan för några månader sedan. Där fann jag mig en platt-tång. Folk har ju tjatat om att jag skulle vara så snygg i tillplattat hår, så nu skaffade jag mig en. 49.90kr blev det. Inte så farligt alls!

Sedan vände vi vår kosa (heter det så?) mot Oden, i trollhättan, där vi gick in i Gallerix och åter igen fann min underbara tavla jag har sneglat på varje gång jag gått förbi. Jag fastnade för den totalt första gången jag såg den, och det var för många månader sedan. Och sedan dess har jag gått och suktat efter den. En bit från målningen "Sixtinska kapellet", "The Creation Of Adam". Av Michelangelo.
Den tavlan jag såg ut är dock mer avlång än denna bild, min är på 55cm * 115cm.

Jag har aldrig haft råd att köpa den, men ingen tavla jag ser kan mäta sig med den. Jag försöker hitta andra, men det går inte. Det är den jag vill ha, och ingen annan!
Jag funderade en stund, och sen bestämde vi oss för att gå tillbaka senare och se igen.

Det blev tillslut till Åhlens, där jag hittade ett rött underlakan för reapriset 95kr, sen var det 30% rea på reapriset, så det tyckte jag var ett bra köp. Prislappen hamnade på lite över 60kr. Perfekt!

Så kom då stunden då vi gick tillbaka till Gallerix och åter igen blickade på tavlan. Jag beslöt mig för att äntligen köpa den, eftersom jag äntligen hade råd!
Så sagt och gjort, jag gick fram till kassan och sa medan jag pekade "jag vill ha den där tavlan längst upp, längst bort!". En stege togs fram och ner kom tavlan. Lätt som en plätt, den vägde ingenting! En sån där tavla som inte har någon ram, utan målningen fortsätter på sidan. Minns inte vad en sådan heter, men väldigt lätt att sätta upp på väggen, och ja, väger som sagt knappt någonting. Prislappen hamnade nu på 999kr.
Ja, jag köpte en tavla för nära nog tusenlappen. Shiiiit!

Sedan tog vi vårat pick och pack och åkte till blomsteraffären här i stan, och där inhandlade jag två gula blommor till mitt köksfönster, samt en jäkla massa värmeljus.
Kostade runt 60-70kr tror jag.

jag är vääääldigt nöjd över mina köp, men ingenting kan slå tavlan!
Åh vad jag älskar den. Än har jag inte fått upp den på väggen, eftersom jag visst inte hade såna där vita tagg-spiksaker man dunkar in i väggen. Men jag tar mammas förslag över var den skulle kunna sitta. Över min säng, den väggen är perfekt, och då får jag se den det första jag gör då jag vaknar och det sista jag gör då jag somnar!

Jag älskar symboliken i den! Och färgerna passar in så bra!