En obeskrivlig känsla

Det är en märklig känsla man har inom sig när man, efter en alltför lång väntan, äntligen ser honom, och man sätter sig bredvid med en växelspak mellan.
Det är svårt att tro att det verkligen sker, trots att det bara är att vända på huvudet för att få det bekräftat. Men ändå klarar man knappt av att möta blicken, därför väljer man hellre att snegla in i backspegeln när han koncentrerar sig på vägen framför sig. Ibland får man dock ögonkontakt och man viker undan blicken.
Skämt faller platta, några försök att få kontakt med mig faller också platta.
Jag är lämnad åt mina sårade känslor och jag behöver svaren jag suktat efter.
Han vill gottgöra mig och frågar hur, jag svarar att jag inte vet.
Jag vet inte om det går.

Allt känns märkligt. Vi parkerar på vägen bredvid mitt hus, efter att ha suttit där och känt mig fånig så frågar jag om han ska följa med upp eller om han ska åka hem. Det verkar som om han är osäker på vad han ska säga eller göra. Vi tittar på Bilar, vi sitter bredvid varandra, på exakt samma platser som sist vi satt där och kikade på film och han höll om mig på det där sättet och vi hamnade liggandes i soffan i djupa pusskyssar.
Det kändes fortfarande konstigt, skumt. Magen pirrade lite, som sist, men hjärnan och min kropp var alldeles för ovan för att kunna ta till sig närhet. Det kändes bara.. konstigt.
Tillslut nuddade våra händer varandra, och vi höll lite i några fingrar, rörde dem fram och tillbaka. Jag la huvudet mot hans axel.
Efter en väldigt lång tid drog han upp armen och la den runt mig så jag hamnade liggandes med huvudet mot hans bröst. På det där sättet som sist.
Det kändes konstigt. Men bekant.
Jag kände mig lite ledsen av närheten.
Efter en bra stund ber jag honom att bara kramas, så han drar mig upp ståendes och håller om mig. Jag pillar med fingrarna i hans nacke och hårfäste och placerar ansiktet mot hans hals.
Jag har han i min famn nu, ståendes, han jag inte träffat på tre månader, han som sårat mig så mycket den senaste månaden, han som jag var kär i.
Nu vet jag inte längre vad jag känner.
Han sover över. Det ofrånkomliga sker, jag säger högt att jag inte kan stoppa.. Jag är dålig på att vara konsekvent. Båda har blivit berörda av närheten. Jag säger att jag inte vet om jag vågar få munkontakt med honom igen, jag lägger läpparna mot hans hals och kind, men vågar inte gå längre. Tillslut möter han mig, och båda två är försiktiga, som om vi inte riktigt vågar någon av oss. Men så blir kontakten likadan som sist, välbekant. Smakar samma sak fortfarande, men utan det där magiska som strålade över det sist. Det är borta. Det är nertrampat med de sårade känslorna.
Han rör vid mig, i mitt inre, och jag släpper taget om allting och bara flyter med.
Innan vi somnar lägger jag mig framför honom, med hans armar över och under mig, inkrupen i hans famn. Så som jag vill ha det.
Jag behöver stiga upp och hämta vatten, sjuk som jag är, och stunden försvinner.
Vi somnar, men vaknar strax igen och jag känner att han fortfarande ligger där bredvid mig.
Jag lägger armen om honom, och strax känner jag hans hand treva efter mig.
Vi blir nära igen, och det känns fortfarande skumt.
Jag bekräftar att han finns kvar.
Känslan jag får då han kommer in i mig är obeskrivlig.
Jag vet inte. Så nära man kan komma, men ändå så långt bort.

Han måste åka till jobbet, han påklädd och jag står där i bara tshirt. Jag håller kvar honom lite i hallen i min famn, säger att jag bara ska hålla honom en stund. Andas in hans hals. Sen säger vi hejdå, och något om att vi ses ikväll.

Han vill gottgöra, men jag vet inte hur.