Det där stora beslutet om att ta tag i sitt liv.

Jag kommer ihåg dagen då jag ringde det där samtalet och berättade allt som har hänt i små ord.
Jag var ensam hemma, det var jag tvungen till att vara, annars skulle jag aldrig kunna ringa.

Jag hade mått dåligt en lång tid, i flera år, men nu var bägaren påväg att rinna över totalt. Så fort jag kom innanför dörren hemma stötte jag emot en stor mur och plötsligt var luften tung att andas, och mitt humör sjönk som en stor sten. Det var som om jag kom in i en värld av negativitet, enbart genom att kliva in i mitt hem.
Enbart en dörr mellan världarna.
Allt hade gått för långt, jag klarade inte av mer.

En vän, en som jag har att tacka för en hel del, tvingade mig att ta tag i saker.
Tvingade mig att ringa det där samtalet.
Först ville jag inte, så han föreslog att han skulle hjälpa mig med det. Han bodde då ungefär 7 timmars tågresa bort. Men han kunde ringa till ett nummer i min stad och presentera mig med hans ord istället för mina egna. Men jag vägrade, jag stretade emot, men jag vägrade få hjälpen.
Jag måste ringa samtalet själv.

Det var det bästa jag någonsin har gjort.
Men även det svåraste, och det märkligaste.

"Psykiatriska Ungdomsteamet" sa en röst i telefonen..
Och jag svarade med att berätta att jag trodde jag behövde hjälp.
Nej, jag vet att jag behövde hjälp, men jag vet inte hur jag ska gå tillväga, så jag ringer er nu. Rösten bad mig beskriva mina problem i stora drag, eftersom man måste ha särskilda skäl och må särskilt dåligt för att få en tid till Psykiatriska ungdomsteamet.
Jag var på gränsen att räknas som ungdom, men vuxenpsyket var för vuxet.

Jag drog igenom vad jag har fått uppleva, många olika saker. Jag hör att hon sitter och skriver ner allt eftersom. Och när samtalet har avslutats, eller snarare, när jag har slutat dra upp alla mina undangömda hemligheter ur garderoben som om det vore en världslig sak, ger hon mig en tid till öga mot öga-kontakt.
April, eller så var det Maj.
2004.

Jag gick dit, och de satte någon sorts poäng på mig, efter att ha låtit mig svara på diverse frågor på ett papper.
Depression, ångest och lite annat smått och gott.
Och ett behov av att komma på ett till möte, som sedan utvecklades till en jävla massa.
Men inte förrän i September.
Efter sommaren.

Den sommaren träffade jag min senaste pojkvän (fast han ville aldrig sätta ett namn på vad vi var, så jag gick runt där och var megaglad samtidigt som jag hade en viss oro och ledsamhet pågrund av att han inte ville erkänna att vi var något särskilt..så jag vet inte om han någonsin var min pojkvän egentligen.) och var helt övertygad om att jag senare skulle komma på det där mötet i September helt glad och inte alls ha något negativt att tala om.
Tji fick jag.
Pojken slutade att vara min icke-pojkvän.