Pucko

Inatt hamnade jag i en bil med D, han som har funnits i min skalle sen november, han som var så underbar fram till mitten av februari, han som kastade om allting och slet av en bit av mitt känsliga hjärta och fick för sig att det var lika hårt som sten när det istället var skört som en snöflinga på en varm tunga. Han som sårade mig tills jag inte längre visste vad jag helst av allt ville ha eller inte ville ha.
Han, vars famn var så mjuk att jag skulle behöva anställa en hel armé av spjutbeklädda monster för att hindra mig ifrån att omslutas av den i min fantasi.
Han som jag aldrig mer ska tillåta mig komma nära, ändå är det hans läppar med trevande tunga som klistrat sig fast i mitt huvud.

Vi satt i samma bil i 1½ timme.
Jag såg hans vita tänder lite då och då när han log.

Idag sa jag ord som att det var intressant att träffa honom igen, men väldigt skumt. Och att det inte var det roligaste jag någonsin upplevt eftersom han sårat mig en hel del. Och att han var jättebra förut, men sen blev han jättedålig. Och att jag tycker det är onödigt att slösa bort ett liv på att vara obekväm och ovänner och att det inte fungerar att bara försöka komma överens på något plan enbart ifrån ett håll. Så jag sa att han måste fundera vad tusan han vill. Någon relation, eller ingen relation alls.
Jag sa det.
Och jag är beredd på att få höra att det inte ska bli någon relation alls, och att jag då kommer få känna en bit av mitt hjärta slitas av igen och användas som en sten emot ett bollplank, när det egentligen är lika skört som en snöflinga mot en varm tunga.
Men det jag är mest rädd för egentligen är att han kommer säga att han vill ha en relation.
Kanske en kompisrelation.
Jag är mest rädd för det eftersom jag då kommer träffa honom, och jag vet att det inte existerar några armeér med spjutbeklädda monster som kan hindra mig ifrån att glida in i den där mjuka famnen igen, så jag måste själv vara ett fantasimonster i verkligheten och stoppa mig själv ifrån att jag ska bli som gelé i hans närvaro och att min blick enbart kommer sjunka till munnivå och jag kommer sitta och fundera över hur det skulle kännas ifall han närmade mig och la sina läppar mjukt mot mina och åter igen treva med sin varma tunga och göra mig het, och därmed låta hela samtalet försvinna iväg.


Jag såg just en romantisk komedi, the holiday, och det har en väldigt stark bidragande faktor till dessa tankar. Men tankarna finns.
Det är svårt att skilja på tid och tid, när den ena var bra och den andra dålig, särskilt när man inte hänger med i svängarna. Det goda segrar ju alltid till sist sägs det. Hur ska man då kunna övertyga sig om att det dumma då väger tyngst?

Men det ska inte bli något möte hemma hos mig, inte i min soffa.
Jag vet inte ens om det kommer ske något möte överhuvudtaget.
Men lite vett i skallen måste jag då ha.

Jag satt i samma bil som D inatt, i 1½ timme. Han var sig lik, men han hade skägg.
Och vi fick ögonkontakt, och han vinkade till mig, och jag visste och tänkte då att han är ett pucko.
Och det är rätt dumt, för Pucko-drickan är ganska god.
Och jag är ju rätt logisk har jag hört.