Förstå!

Varför är det ingen som lyssnar?
Varför är det ingen som förstår?

Jag försöker förklara exakt hur jag kan och inte kan ha det, hur jag vill och inte vill ha det, hur jag orkar och inte orkar ha det.
Jag säger det rätt ut.
Jag vill inte ha klappen på huvudet.
Jag vill inte ha förståelsen.
Jag vill inte ha de dömande orden.
Jag vill inte ha olika tolkningar.
Jag vill inte, helt enkelt.
Jag kan inte.
Jag klarar det inte.


Låt mig göra en höna utav en fjäder om du anser mig göra det.
Låt mig försöka dränka mig i en liten vattenpöl i tron att det är ett stort hav.

Jag vill bara bli förstådd.
Jag vill bara kunna berätta saker och ösa ur mig alla ord jag har inom mig, i vrede eller i sorg.

Men jag kan inte.
För jag vet hur folk reagerar på det.

Jag är så van med denna situation, så van att vara placerad här.
Jag har fått uppleva det om och om igen sen flera år tillbaka.
Med nära på samma personer.
Jag vill inte mer.
Jag ville slippa.
Jag slapp ett tag.
Jag önskar att jag hade sluppit nu också.

Därför vill jag inte.


Nej, världen har inte gått under.
Jag är inte döende.
Ingen katastrofal händelse har inträffat, i dina ögon.
Jag är bara så trött på att befinna mig här.
Så jag har inte ens mod nog för att berätta att det är där jag faktiskt är just nu.

Och nej, det är inte så farligt som det låter.