Är det en dag imorgon också?

Det var en dag då jag avslöjade det där som jag aldrig har avslöjat för någon tidigare.
Den där lilla hemligheten som jag har om att vara rädd för saker och ting.

Min avslöjan handlade om rädslan att förlora, att tappa bort.
Jag har en stor längtan och önskan efter att få somna i en famn som betyder något, att bara få bli omhållen utan att göra diverse snuskigheter.
Jag skulle ha extremt svårt för att inte vända mig om och försöka krama om eller pussa på den söta munnen - bara för att jag får för mig att jag kommer missa så mycket ifall jag inte gör det.
Jag vill ta tillvara på varje litet ögonblick av rädsla för att i nästa sekund förlora allting.

Men jag berättade att jag vill kunna somna i famnen, och hindra mig ifrån att ta tillvara på allting, och istället ta tillvara på tiden i famnen - helt utan krav eller måsten.
Jag ser mig själv ligga där med tårar i ögonen, med en stor längtan, som gör ont i mig, av att krama om dig så mycket det bara går, men att jag tvingar mig att ligga kvar för att lära mig att du inte kommer vara försvunnen sen på morgonen.
Sen berättade jag att jag ville somna, och faktiskt våga somna.
Utan att titta bakåt och se ifall du verkligen är kvar där.

Jag är nämligen livrädd för att vakna och famnen är borta.
Jag är fruktansvärt rädd för att titta bort ett ögonblick för att sen inte finna det jag nyss hade framför mig.
Jag är rädd för att somna, till och med i en famn, utan att ha pussat slut på mina läppar och kramat ihjäl, för jag får för mig att du sen är spårlöst försvunnen.
Delvis därför som jag alltid har velat göra så mycket på en gång, för att inte riskera att förlora, eller missa.

Jag berättade det jag aldrig har berättat för någon annan.

I nästa stund, då jag hade avslöjat min önskan och rädsla och jag tittade bort ett ögonblick innan jag åter igen sökte ögonkontakt, så var du försvunnen.
Och jag fällde ilskna tårar över att jag faktiskt försökt lära mig att lita på nuet och tro på att det faktiskt är en dag imorgon också.