Våga känn efter

Det är konstigt.. men mina känslor hoppar fram och tillbaka.
Igår sågs vi för första gången efter att jag berättade att jag har mer känslor än planerat.
Inget konstigt med det, förutom att jag inte kände något igen.
Jag tyckte om att vara nära, och jag satt tätt intill och jag fingrade på hans arm och kramade i sängen med, men jag kände inget inom mig.
Nästa gång vi ses lär det vara tvärtom.

..Och så läste jag något just som någon skrivit. "Jag vet fortfarande inte vad jag känner, men det kommer jag inte få veta heller om jag inte vågar känna efter.".
Och det är väl det där som är grejen med allting.

Jag har ruckat på saker, släppt inpå och öppnat mig - samtidigt som jag inte vet något om vad jag faktiskt känner.
Samtidigt är jag rädd för att känna något pågrund av att jag drar iväg om ungefär 5 månader, jag vet hur svårt det är att säga hejdå, hur svårt jag har att säga hejdå. Hur ska jag då lyckas säga hejdå till någon jag får mer och mer känslor för?
Så jag är rädd.
Och det finns två ursprungliga känslor - lärde jag mig i onsdags. Kärlek och rädsla.
Och oftast hänger de ihop.

Sen har jag kommit fram till också att jag inte känner att jag vill eller kan vara lika öppen här om allt som jag tidigare varit med allting annat som jag valt att avslöja, berätta om. Jag skriver en del, men inte allt längre. Detaljer, mer känslor.
Jag ser det som att jag blivit mer vuxen på vägen nu, att jag inte längre har samma behov att blottlägga mig för alla som känner sig sugna att läsa om mitt liv.

Bara att skriva det här inlägget gör att jag blottar - men jag utelämnar en hel del också.
Och jag tänker samtidigt på personen i fråga som jag just nu nämner. Han vet inte att jag har en blogg, han vet inte adressen, men om han någon gång hittar den?
Jag blottar inte bara mig själv.
Därför väljer jag mina ord bättre.


Någon annan gång kanske jag berättar om diverse nattliga skogsbesök lutandes mot en bil med sällskap.
Men det hör som sagt till en annan gång ja.

Man måste satsa för att kunna vinna

Jag har gjort det nu, sagt det, öppnat mig, klätt mig i ett naket tillstånd och gjort mig mer sårbar.
Jag tror dock att jag var mer sårbar innan jag öppnade mig, än vad jag är nu efteråt.

Under en lång tid nu har jag funderat fram och tillbaka angående mina känslor. Ibland känns det som om jag vore väldigt kär, medan i nästa stund så får jag tillbaka mitt tvivel. Jag var påväg att öppna mig lite halvt redan för ett par veckor sedan, men jag ändrade mig då tvivlet åter igen uppenbarade sig framför mig.
Sen har jag inte vetat.

I lördags hade jag äntligen min födelsedagsfest. Tre stycken hade redan kommit, vi satt i vardagsrummet och drack, pratade och hade det trevligt. Plötsligt ser jag en av dem fästa blicken i något bakom mig, och jag vänder mig om och ser N ståendes där, han jag utvecklat känslor i. Han sa att han hade ringt på, men vi hade inte hört honom, så han gick bara in. Första blicken på honom gjorde något inom mig. Jag blev så glad och han var så fin där och då. Han såg så frisk ut, med sitt leende och lite lätt solbruna ansikte.
Kvällen for förbi bra, fler och fler kom, som sedan gick efter några timmar. De som kom först gick också sist, vi satt kvar och pratade vi 5 en lång stund, tills N blev trött och la sig i min säng.

Det var då det jag minns mest, det jag flinar åt, inträffade.

M förstod att jag ville hoppa ner i sängen till N, så han gick undan med mig och sa att det inte gör något, gå du dit så sitter vi här ensamma och fortsätter en liten fest, så säger vi till när vi går. Tillslut lyckades han övertyga mig om att det visst gick alldeles utmärkt, och jag gjorde som han föreslog. Jag hoppade ner i sängen med huvudet före.
Här ska jag inte berätta några detaljer, men jag kan ju iaf påpeka att det är väldigt trevligt och roligt att leka i sänghalmen när man är full.

Efter ett tag uppenbara sig M i dörröppningen, precis i tid för oss att ha hunnit med det vi höll på med. Han sa att de var påväg att gå nu, och undrade om jag ville låsa dörren efter dem.
Jag tvekade någon sekund, sen slet jag tag i ena täcket och virade det runt mig, och gick - förutom täcket - helt naken ut till hallen, där de andra två tjejerna stod.
Jag smög fram, blickade in i spegeln och försökte kamma ut håret med fingrarna. Då tjejerna såg mig brast de ut i skratt. Jag såg tydligen rätt så skyldig ut. Ena tjejen tog ett kort.

Men nu till saken..
Det var inte detta jag skulle berätta egentligen.
Men det hör liksom till historien.
Dagen efter, söndag, igår, N hade kramat mig hejdå några gånger i hallen innan han körde hem sig själv, och jag var åter ensam i lägenheten, med Pyret som undantag.
Jumer klockan blev desto jobbigare kändes det inom mig. Okey, dagen efter fest brukar kanske inte alltid vara den mest starkt känslomässiga dagen, det är då jag är svag som tusan och kan gråta för minsta lilla sak.
Men timmarna gick och jag blev mer och mer gråtfärdig, jag kom på mig själv med att mer och mer sakna N, att allting blåstes upp inom mig och det var svårt att göra någonting alls utan att tänka på det. Jag kom på mig själv med att t.o.m sniffa på kudden han tidigare hade legat på.

Jag gav upp. Jag insåg att jag inte kan fortsätta gå runt med allt det här inom mig, alla tankar, alla frågor, alla erkännanden som än inte blivit erkännanden.

Efter några rådande samtal med en vän och efter kanske en timme av fokusering och djupandning och beslutsamhet så slog jag numret till honom.

Inget svar.
Skickade istället sms om att han gärna kan ringa mig så fort han har tid.
40 minuter senare ringer telefonen.
Det är han.
Jag frågar om jag kan komma förbi en stund. Jag har ju numera körkort..
Men det går inte så bra, hans syster kommer hem, så han var upptagen.
Jag ville helst ta allting när han fanns bredvid, men i veckan skulle han iväg på någon jobbkurs, så det fick bli som jag först tänkte, ta det i telefonen.
Jag började prata, väldigt stakande och med långa pauser. Det var svårt.
Men han lyssnade.
Och jag berättade.
Ärligt.
Öppet.
Naket.
Han sa att han hade sett några tecken i lördags, under festen, då jag var full, att jag kanske ville något mer.
Jag sa att.. det jag sa för ungefär två månader sedan, att det är skönt att träffa någon man inte har några känslor för.. att det inte stämmer längre, att jag tycker om honom, och saknar hela tiden och vill träffa honom oftare. Att jag saknar tiden som var förr, innan hans syrra tillfälligt bodde hemma hos honom, då vi sågs 1-2 gånger i veckan, att jag vill ha tillbaka det.
Och att jag hoppades på att detta inte skulle göra att han vill sluta träffas.

Vad han svarade? Saker jag redan visste om när det gäller honom, och att det var bra att jag berättade. Huvudsaken är bara att mina rädslor inte blir till verklighet.
Jag påpekade också att jag ju kommer åka iväg till hösten, att saker blir därmed ännu krångligare, men att jag därför inte kräver att han ska fatta något stort beslut nu.
Det kan vara svårt att ge sig hän åt något när man vet att det sen måste avbrytas.

Vi ska fortsätta träffas, även försöka få till fler möten.

Så, är jag mer sårbar nu, som öppnad och naken?
Jag tror faktiskt inte det.
Förut var jag som en vandrande, tickande bomb, som kunde sprängas närsomhelst. Jag var ledsen för att jag gjorde mig själv sårbar genom att känna saker som jag inte riktigt hade planerat att känna, och eftersom han inte visste om det så gjorde allting saker ännu mäktigare, varje ord blev som spjut nästan, in i mig själv.
Men nu när allt är uppe, ute, så känner jag mig mest lättad.

Jag har ingen aning hur allt slutar, eller hur allt börjar.
Men jag är åtminstone ärlig mot mig själv och ärlig mot honom, och ärlighet brukar väl vara längst, vinna.

Och som jag sa till honom i telefon igår.
"Jag är jätterädd för att vara ärlig, att berätta det här, för jag har varit väldigt orolig för att du kommer vilja sluta träffas om jag säger något, varit rädd för dina svar. Men jag har senaste tiden också känt mig jätterädd och orolig över vad som händer om jag inte berättar något, inte är ärlig. Då kanske allting istället rinner ut i sanden."

Man måste satsa för att kunna vinna.

En liten påpekan så där..

Heja Abbe

Hittade till Heja Abbe för längesen egentligen, men jag hade inte ro att läsa bloggen just då.
Igår kikade jag dit åter igen, och bestämde mig för att läsa från första början. Det tog mig nära på hela dagen.
Det berör något så enormt mycket.

Handlar om en pojke vid namn Abbe som föds med hjärtfel och kromosomavvikelse.
Det är Abbes pappa som sitter vid tangenterna.

Gå in och läs!

Jag tänkte bara..

..berätta att jag klarade uppkörningen och har nu haft mitt körkort i cirka 3 timmar!

Utbildningar och utomlandsvistelse

Jag tror jag gör det lite svårt för mig själv just nu, men samtidigt är det bra att jag gör dessa saker, för att ge mig möjligheter senare, få ha testat på.

Som jag sagt tidigare, så kommer jag åka till USA till hösten som Au Pair under ett år, t.o.m. 13 månader. Får en sista månad att resa runt fritt i USA, om man vill.
Jag har även sökt in till olika utbildningar till hösten.
Först och främst var det pågrund av att jag ville ge mig själv valmöjligheter, ifall jag inte skulle åka till USA så måste jag ha något att göra till hösten.
Nu känns det lite dumt.
Att söka.
När jag ändå ska säga nej till dem.
Men är kanske bra att ha sökt och fått in en fot på hur det fungerar och att jag kanske har möjlighet att komma in på utbildning när jag återvänder igen senare.
Med större erfarenhet i ryggsäcken också. Arbetslivserfarenhet utomlands samt studier på College, det är kanske värt något?

Men jag kommer nog ha det lite svårt att säga nej till utbildningar som jag faktiskt vill gå!

Jag har sökt som nummer 1; Socialpedagogiska utbildningen 180p - Högskolan Väst. I Trollhättan, grannstaden.
Som nummer 2; Psykiatrisk omvårdnad 120 - även den Högskolan Väst, dock lite mer på distans.
Och nu för några minuter sedan sökte jag ännu en!
Socionomprogrammet 210p - Göteborgs universitet.

Tänk om jag kommer in?

Hujedamej!

Men jag ska åka till USA.. högskolorna får snällt vänta på mig i 1-2 år.

Svajiga saker

Undrar varför man ena stunden beter sig som om man vore upp över öronen kär, saknar flera gånger om dagen och kan bara tänka på en och samma person - t.o.m. när man sitter i samtal med sitt föredetta objekt för samma grej.
..och i nästa stund få upp alla osäkra känslor igen där man varken vet ut eller inte och såfort man inte sitter i blickfånget hos personen så släpper man på sitt leende och ser fundersam och ickekär ut.. och man vet inget längre.

känslor är svajiga saker.
..sa en människa till mig för några timmar sedan, som kommentar på vad jag just berättat.

Det är svårt det där, att veta.

Och för en minut sedan letade jag fram ett sms jag just fick där det står "Godnatt på dig!", ett svar på mitt "Godnatt pojk!" jag nyss skickade. Jag blickar på texten, sänker huvudet ner mot displayen och pussar på mobilskärmen.
Vad var det där då?

Känslor är svajiga saker..

"Det är jobbigt att vilja ha något - men inte kunna få det. Men de som har det svårast, jobbigast, är de som inte ens vet vad de vill ha."

mhm.

Frida Örhn

Den här tjejen har en sådan underbar röst att jag bara satt och njöt med berörda ögon. I andra fall har jag knappt något tålamod för den typen av musik, inte många som får till rösten på rätt sätt.

Tjejen heter Frida Öhrn, sångare i gruppen Oh Laura, och hon är så söt så att jag bara vill krama om henne och nypa lite i kinderna! Fastnade totalt.
Och den första låten är favoriten, har hört den mycket förr. Vacker!

Release me

Jolene

Hit the road Jack

Sin wagon

Craving

Jag har blivit förkyld, vilket passar alldeles utmärkt nu när jag måste köra bil så mycket som möjligt, samt har min sista körlektion på skolan på tisdag - uppkörning på torsdag. Väldigt passande!

Just nu känner jag mest för att ligga i soffan och äta smågodis.
Nergrävd.
Jobbigt bara att jag nästan får panik av att ha på mig den tjocka tröjan jag har, pågrund av hur varmt det blir, men tar jag av mig den så fryser jag halvt ihjäl och blir förmodligen ännu sjukare.

Jag känner mest för att kramas.
En stund.
Sen blir det jobbigt.
För varmt.
Men vore trevligt att åtminstone få ha möjligheten, en varm kropp bredvid som man bara kan sträcka ut handen för att snudda vid!
Dra tillbaka klockan ett dygn vetja!

Jag drömde inatt att han hade åkt hem och jag saknade honom, sedan öppnade jag ögonen och såg att han låg bredvid mig. Kröp intill honom och höll om och somnade åter igen.

Övernattning

Han kom hit igårkväll och sov över här för första gången någonsin.
Han försökte dock redan för snart 4 månader sedan, natten då vi satt på ett köksgolv och hånglade i alkoholdimman. Jag påpekade att jag hade en 180säng, och man får plats fler än två där i.
Min kompis var och hälsade på och sov över nämligen.
Jag skojade mest, men han ville väldigt gärna följa med mig hem och sova med, hålla om, enbart hålla om - sa han. Fast jag ville inte riktigt och jag litade heller varken på honom eller på mig själv att man kunde hålla sig borta ifrån att göra fler saker.
Jag ville vara seriös, och inte bara dra hem ngn första kvällen och ha sex med (kanske inte med en kompis i samma säng heller dock.).

Jag berättade dock inte mitt beslut, igår, som jag tagit.. det som jag planerat att avslöja. Jag blev osäker, och då höll jag tyst. Fråga mig inte varför.

En lista av rätsidhet

Mycket har hänt, och mycket händer.
Det är svårt att sätta ord på allt, därför är det väldigt svårt att skriva inlägg om allting som hänt och händer.
Men jag kan stapla upp lite för att få en liten rätsida på saker och ting.

Jag har blivit av med stor del av stressen jag kände.
Jag har varit på fest tre kvällar irad under påsken.
Jag har sovit med sällskap två av nätterna, med stor betoning på sova - med ena.
Jag har funderat ut och beslutat mig för att inte inta sängläge med någon mer just nu och framöver, oavsett om det bara är sömn.
Jag beslutade mig för det där jag just skrev pågrund av mina egna känslor inom mig, på min egen reaktion.
Jag har saknat näst intill varje dag, flera gånger om dagen.
Jag är uppenbarligen extra förtjust i någon särskild.
Jag har slutat tänka så mycket på den person som jag alltid tänkte på förr.
Tidigare idag fick jag se en bild på en människa, som jag tidigare nära på dreglade åt och kände en stor maning att krama om - men idag var reaktionen som bortblåst - istället tänkte jag på någon helt annan.
Jag längtar tills min födelsedagsfest drar igång.
Imorgon fyller min lillebror år, men jag har ingen present.
Jag smsade med han jag tycker om att krama på, tidigare idag - det gjorde min dag.
Jag hoppas på att snart få krama på honom igen.
Min katt kissade nyligen på mitt överkast som legat på golvet ett jävla tag.
(Det var elakt.)
Det hände nåt med mig en natt nu under påsken som inte riktigt försvinner, dock inget jag tänker skriva mer om.
Jag är lite rädd för att tänka för mycket på hösten pga jag kommer åka iväg. Inte kanske, jag ska. Det är läskigt.
Men ändå är jag beredd på att bli någons flickvän innan dess. Det anser jag inte vara riktigt klokt.

Jag är rätt trött och ska strax sova.
Imorgon ska jag förmodligen träna.
Det är bra.
Jag säger ofta "förmodligen", för att understryka att jag inte helt har bestämt mig och därmed ge mig ett kryphål ut ur det - kanske.
Jag är rätt dum.
Jag ska träna imorgon.

Godnatt.

Det här var dagens roliga

Ofrivilliga uppvakningar

Jag vet inte om det beror på katten att jag vaknar hela jävla tiden under natten/morgonen, varje minsta ljud han så snällt ordnar gör att jag ligger och pustar och varierar det ibland med att skrika på honom.
..eller om brist på sömnen, eller den väldigt lättväckta jag, beror på att jag sover ensam.
Jag har aldrig det här problemet då jag ligger tätt intill honom som jag tycker om att krama på.
Eller då jag har vetskapen att det bara är att sträcka ut armen lite så rör jag vid en kropp.

Jag brukade inte vakna så här förr. Jag kanske har vant mig vid att ha sovsällskap?

Förjävla störande i alla fall, för jag är fruktansvärt trött när jag väl ska dra mig upp, eftersom jag vaknat varje eller varannan timme.
Vore åtminstone skönt ifall problemet var brist på sovsällskap, för botemedlet känns ju väldigt trevligt.

Nike - Just do it, Chris Bryant

Jag såg The Ellen DeGeneres Show tidigare idag, och där berättades det om en kille som hoppar över bilar. Bara för nöjes skull, hoppar över bilar, och Ellen ordnade ett möte med Nike och hoppades på att fixa kontrakt mellan dem och den hoppande killen.

Så här blev resultatet!
Jag tyckte det var en härlig reklamfilm.

Många avstressande kramar

Jag har fått bort en stor del av stressen jag kände så starkt av under hela förra veckan.
Den dämpades i söndags, äntligen.

Jag fick ett telefonsamtal ifrån tjejen som är min såkallade handledare inför Au Pair.
Jag ställde alla nödvändiga frågor jag haft i huvudet en längre tid, och fick rätt bra svar på dem.
Det bästa svaret var att jag kan skicka iväg ansökan och allting, men inte behöva bestämma mig ifall jag ska åka eller inte - förrän senare. Därmed försvann en stressbit.
Sen att jag inte heller behöver ordna med betalning när det gäller depositionen ifall jag skickar in före valborg, då blir just den delen gratis. Men det bästa av allt, eller näst bästa, var att jag inte behöver ordna med visum (polisregisterutdrag, hälsoundersökning samt resa upp till stockholm) förrän då jag har bestämt mig för att åka, fått mig en familj samt just detta med att faktiskt åka iväg. Behöver inte fixa det nu under våren.

När nu plötsligt en stor del av stressen släppte så fick jag ett sms ifrån honom jag tycker om att krama på, vilket innebar att jag åkte dit och spenderade kvällen (och natten och morgonen och förmiddagen och eftermiddagen) med att hjälpa till vid matlagning, reta honom kroppsnära då han stod och diskade, hjälpte honom att färga sitt hår (första gången jag gör det på någon, och blondiner har tydligen roligare!) och sitta ihopsatta i soffan framför tv.
Fler nya saker avverkades och utforskades.
Och jag verkar inte få nog av närheten.


Och idag är första dagen då man kan börja söka in till högskolan! Let the beslutsångesttiden börja! Jag har hittat två utbildningar jag ska söka, beslutsångesten kommer senare då jag förhoppningsvis kommer in på någon av dem och ska bestämma mig över ifall jag ska plugga till hösten eller åka till USA.
Men det är långt kvar tills det beslutet måste fattas, så inte stressa upp sig nu nej!

Det hinner bli många kramar tills dess!
..Nu fick jag dock lite ont i magen, men jag gissar på att det bara är vanlig hunger, så nu blir det pannkakor!

Snö är ett fantastiskt ting

Ibland är det mycket, mycket bra att det vräker ner så mycket snö under natten och morgonen att bilar fastnar lite överallt och många har svårt för att ta sig till jobbet.

Särskilt när man sovit över hos någon och man, klockan 7 på morgonen, håller på att ta på sig skorna för att ta sig ut till bilen och denna någon ringer ett telefonsamtal där det beslutas om att stanna hemma några timmar till - som sen går över till att stanna hemma hela dagen. Då är det bara att ta av sig skorna igen, samt alla kläder, krypa åter igen ner i sängen och sova vidare med sällskapet.

Och att sen spendera massa fler timmar i vaket tillstånd med.

Det är mycket, mycket bra med snö ibland.

15 mars

Jag kom just på att det är 3 månader sedan idag, eller ikväll, eller inatt snarare. Vad tiden går.

Lite fler saker..

Ja just det ja..
Jag glömde en sak angående förra inlägget jag skrev..
Mamma har anmält henne och mig på en matlagningskurs som sätter igång i början på april, varje onsdag under 2½ timme på kvällen, flera veckor framåt.

Jag sa "Jihooooo, vad rooooligt och inte alls stressande mitt i allt annat!!" till henne i telefonen.
Men jag gissar på att det kommer vara roligt också.

Kom bara på att jag glömde skriva i det där i listan..
Och just ja, skulle jag springa vårruset med en kompis också? Det har jag inte ens anmält mig till..

Ta en dag i taget, eller hur var det man sa?

Målmedveten

Det har inte blivit så mycket skrivande den sista tiden, och jag kan bara skylla på att jag har haft för mycket att tänka på.

Allt började för lite mer än en månad sedan, då jag sa till mamma att jag skulle kunna börja med intensivkörkort direkt nu, närsomhelst, ifall jag hade haft pengar till det. Delvis är det alltid bra att ha körkort, och delvis var anledning att skaffa det detta med tankar om att åka till USA till hösten som Au Pair i ett år.
Utan körkort blir det lite svårare, och jag skulle inte ha något som hindrar mig.
Sagt och gjort, mamma ordnade biffen med hjälp av mormor och jag kastade in mig själv på en körskola där allting påbörjades.
En månad efter att jag skrivit in mig gjorde jag teoriprovet, som var i måndags. Jag fick 61 poäng. Det fanns inget annat alternativ i min värld att inte klara provet direkt. Sen ville jag heller inte få under 60 poäng.
Samtidigt har jag övningskört både hemma och på körskolan, och denna senaste vecka har det blivit 2 till 3 lektioner per dag.

Det som har gett mig en sån stor tankeverksamhet och gjort mig enormt stressad är denna vetskap om vad mer jag måste ha ordnat innan april är slut. Jag har såkallade deadlines några datum framåt.

Jag skrev upp en lista över allt jag måste göra, för att försöka få ner alla stressade känslor inom mig. Jag fyllde i alla rader på en A4a-sida. Innan jag skrev ner allt berättade jag för mamma över telefon vad det är jag har i huvudet varje dag, hela tiden. Jag var tvungen att ta mig en promenad efteråt pågrund av att jag blev alldeles för uppstressad och mådde dåligt av det. Jag blev utmattad i huvudet och alldeles gråtfärdig.
Så här ser min lista ut.

Det jag redan hunnit med på en månad --> Plugga till teori, haft cirka 20 körlektioner samt försökt träna så mycket jag kunnat.

*Körkortsteoriprovet, 10 Mars <--- färdigt.
* Körlektion 40 min, 19 Mars
* Körlektion 40 min, 27 Mars
* Halkbanan, 1 April
* Högskoleprovet, 5 April
* Körlektion 40 min *2, 8 April
* Uppkörning, 10 April
* Söka utbildningar in till högskolan - senast 15 April (För att ha något att göra om jag nu inte åker till USA)
* Klipptid, 16 April
* Födelsedagsfest, 19 April

Det här som kommer nu ska göras före sista april, före valborg.
* Skriva färdigt ansökan till Au Pair
* Ringa ****** om merit inför au pair
* Ringa ***** om merit inför au pair
* Fixa ett glatt kort på mig själv
* Fixa ett fotokollage på mig tillsammans med barn - som jag inte ens har.

Och samtidigt som jag gör allt detta, från februari till sista april, så har jag en stressande tanke i huvudet över jobb, därmed måste jag samtidigt skriva ansökningar och söka jobb, både heltidsjobb och sommarjobb. I juni går min akassa ner till 70% vilket innebär att jag kommer mer än 1000kr under existensminimum, och jag vägrar gå till soc.
Så, det är förjävla stressigt att samtidigt ha detta i huvudet.

Sedan när allt detta är färdigt och jag har bestämt mig ifall jag ska åka till USA som au pair, vilket jag måste bestämma mig för nu under våren, så ska jag göra detta.

* Fixa med hälsoundersökning
* Skaffa polisregisterutdrag
* Åka till Stockholm för att ordna med visum
* Säga upp min lägenhet (eftersom jag förmodligen bestämmer mig för det istället för att hyra ut)
* Ordna med elen, säga upp abonnemang
* Prata med Comhem om betalning vid flytt utomlands och uppsägning och hela faderullan.
* Skaffa en lagerlokal, logistik? för alla mina möbler.
* Ordna med mobilen
* Avsluta telefonabonnemang
* Prata med akassan
* Ordna med Pyret.

Sen ska allt betalas också..

Samtidigt när jag har allt detta i huvudet dagarna igenom så har jag just kommit underfund med att jag kanske har utvecklat lite mer känslor för någon än vad jag hade tänkt mig från början, vilket gör saker lite jobbigt i o m att jag har fått fram rätt starka sakna-känslor, vilket förändrar humöret rätt så mycket. Sen att jag förmodligen åker iväg till hösten gör inte saken bättre.

Jag kan åtminstone säga att det känns väldigt skönt att hela teorin är färdig, att jag slipper tänka på det mer, och att jag nu kan koncentrera mig på körningen - vilket har gett mig mycket beröm varje gång jag har körlektion. Min körledare påpekar att jag, gång på gång, visar framsteg, att hon ser stora skillnader redan från dagen innan och att jag då och då är ett undantag när det gäller hur majoriteten kör och överblickar och hela alltet.
Jag får bekräftelse, vilket tar mig ännu längre framåt.

Det känns bara lite jobbigt när jag får in tanken i huvudet att jag närsomhelst nu måste börja skriva långa ansökningar in till högskolan, måste fixa med betyg, skicka in allt som krävs och samtidigt söka alla jobb jag hittar, med nya ansökningar där också - med pressen att min ekonomi kommer gå käpprätt åt helvete om jag inte löser det.

Jag lade in klipptid och födelsedagsfest i listan för att ge mig lite positiva och roliga saker som jag ska göra och stryka när det är gjort, små pauser så att säga, och ge mig lite egentid mitt i all hets.

Ibland känns allting för mycket och jag blir våt på kinderna av stress och frustration och alla måsten.
Sen att jag sätter press på mig hela tiden gör inte saken så mycket bättre.
Satte en jävla press på teoriprovet, jag fokuserade - som jag alltid gör - och intalade mig att det inte fanns något annat alternativ än att klara det.
Sen när det var färdigt släppte stressen senare på kvällen samma dag, och nästa dag ersattes den av stress inför uppkörningen, vilket jag också sätter press på mig inför. Det finns inget annat alternativ än att jag ska klara det vid första gången.
Genom att göra så här så är risken enormt stor att jag kommer falla ner totalt i gyttjan ifall jag inte skulle klara det, men eftersom det inte finns något annat alternativ för mig så kommer jag ju inte falla ner totalt i gyttjan.
Man måste, eller snarare jag måste, tänka så. Måste fokusera, ge mig ett mål och sikta mot stjärnorna för att sen kunna grabba tag i trädtopparna.
Så länge man fokuserar med hela sig själv så klarar man det oftast.
Så jag sätter pressen på mig.

Jag har också hela tiden haft ett mål om att ta körkortet lagom tills jag fyller år. Min uppkörning är en vecka innan min födelsedag.

Men ni får ursäkta att jag kanske inte levererar så väldans många inlägg här tiden framöver.
Allting är bara för mycket, och jag känner bara för att gömma mig i en famn.
Det dryga är att jag inte riktigt vet när jag får den där famnen, så allt blir uppsvällt inom mig och jag sprängs väl förmodligen snart.

Mitt i allt detta har jag i alla fall kommit på att jag borde använda ordet "målmedveten" i mitt CV.

Halvvägs till körkortet

Suddig bild, men det viktigaste syns.
Kika främst den nedersta siffran. 61!

Inget sammanträffande här inte

Jag är en av de som tror på högre makter, dock inte i form av gud. Men att saker och ting sker av en orsak, det var meningen. Ödet är en del i det, då vi föds är vi redan ett skrivet sistablad i många, många böcker. Allting är redan utstakat, dock har vi all möjlighet i världen att förändra dess gång. Väljer vi att gå till vänster på stigen hamnar vi tillslut på en annan plats än vart vi skulle gjort om vi gick åt höger. Det är logiskt om något.
Säger vi hej, med ett leende, till farbrorn som går förbi - då har vi skapat något nytt åter igen.
Varje handling innebär något, betyder något.
Varje handling förändrar vårt liv.

Positivt eller negativt.

Sen kommer jag in på det här med möten. Olika möten vi får har olika delar i livet. Vissa människor möter man och blir vän med under en viss tid, den tiden man behövde det som mest. Sedan när inte samma behov existerar längre så glider vänskapen sakta iväg och vidare och kanske försvinner. Vissa möten varar bara för en stund. Jag tycker inte riktigt om den grejen eftersom jag har svårt för avsked, men vissa människor har betytt något mer en viss tid, och mindre en annan. Tillslut pratar man kanske inte ens med den personen man aldrig fick nog av för tre år sedan. Saker förändras, och det är meningen.

Ibland förstår man inte riktigt att ett särskilt möte har en särskild mening i ens liv. Därför behöver livet, ödet, whatever, påminna en om det om och om igen.
Jag får för mig att det håller på att ske just nu.
Men det är bara vad jag anar, inget jag kan veta.
Allting kanske bara innebär att det enbart råkar bli, ett sammanträffande och inget annat.
Men eftersom jag vill tro på något högre, eftersom det låter mer roligare - livet får en större positiv inriktning, ett hopp skapas, så tror jag inte på sammanträffanden.

Lördagen efter lucia i december förra året, närmare bestämt 15e, kliver jag in på ett uteställe här i staden jag bor i. Jag hinner inte mer än att sätta mig ner och blicka runt litegrann i 5 minuter innan jag fattar tycke för någon som sitter i ett hörn - vilket jag också påpekar för min vän som sitter bredvid mig. Några sekunder senare sitter jag själv i det där hörnet, bredvid den någon som jag fattade tycke för.
Det var steg 1, början på mötet.
Steg 2 är då jag morgonen efter, runt kl 12 på för eller eftermiddagen, lunchtid heter det kanske. Jag ligger där i sängen med mobilen i handen och tänker på gårdagen, natten. Nytt möte, munkontakt i flera timmar sittandes på ett köksgolv. Nummerbyte.
Jag funderar på ifall jag ska våga skicka ett sms eller inte, och just då tanken rullar runt i huvudet tutar min mobil till.
Det var han från igår.
Frågar om jag vill ses på eftermiddagen.
Vilket sammanträffande! (?)

Steg 3 är då jag kommer dit och finner flera saker som vi har gemensamt när det gäller husdjur, tankar, matta, matlagning. Små saker som jag får för mig är små tecken på saker och ting.

Steg 4 är då vi avbryter allting. Då jag, för en gångs skull, faktiskt inser och bestämmer mig för att säga allt jag tänker på, och vara ärlig med att jag faktiskt inte har hunnit utveckla några känslor och därmed är det ingen idé att fortsätta när saker och ting var som de var.
Jag lärde mig något nytt, lärde mig att lyssna på mig själv. Lärde mig att, huvudsaken är inte att vara två, att finnas intill någon annan, att få närhet, huvudsaken är om du verkligen vill det eller inte. Om det är rätt person att vara nära. Om det är någon idé.
Detta möte utgjorde en lärdom hos mig själv.
Det var inget sammanträffande, det var ett möte som skulle få mig att inse att jag är jag utan att ha någon annan bredvid mig.

Steg 5 är då vi åter igen tar kontakt och börjar prata. Då kontakten åter igen tas upp då jag just funderat på ifall jag kanske ska höra av mig? Och mobilen tutar till. Det är han som frågar om att ses. Sammanträffande?
Och det fortsätter, då och då får jag ett sms ifrån honom med samma fråga som jag just tänkte på att själv skicka iväg.

Steg 6 är då vi sitter ner bredvid varandra och talar om våra djupaste tankar och hemligheter. Vi pratar, och pratar, och pratar. Berättar om oss själva, vilka vi är, vad vi gjort, vårt bästa barndomsminne. Och jag inser åter igen att jag har börjat utveckla mig själv ännu mer.
Vi har en relation där vi faktiskt pratar också.
Oj.
Mina tidigare erfarenheter är inte så våldsamt pratiga.
Här blir jag dock osäker på allting. Ska jag börja utveckla mer känslor nu? Tanken går igenom mitt huvud. Det är inget jag kan bestämma - beslutar jag mig för.

Steg 7, och det senaste steget. Jag är förbannat trött, det är söndagkväll, jag lägger mig ner i sängen och blundar en stund och funderar på ifall jag ska skicka en förfrågan i sms om att ses. Jag håller mobilen i handen samtidigt.
Mobilen tutar till. "Tja! Påväg hem från Västerås nu, hemma halv nio. Känner du för o komma o hälsa på då?".
Sammanträffande igen?

Jag vill inte tro det.
Jag har ingen aning om vad det betyder eller innebär eller vad som kommer ske härnäst.
Men det kanske inte har någon egentlig betydelse.
Det kanske får bli som det blir, komma som det kommer.
Jag är åtminstone övertygad om att det är meningen att jag ska dra lärdom av detta möte.
På eller eller annat sätt, på två eller flera sätt.

Igår var det jag som skickade iväg en förfrågan.
I helgen kanske det blir en pausunderhållning i skogen, uppe på berget, på utsiktsplats. En paus innan jag har mitt teoriprov för körkort. Det är inte omöjligt att det blir av.
Men det blir åtminstone inget sammanträffade ifall det sker.

När små ord räcker

Sms 00.38 inatt
"Rallyprinsessan, slalom baby! Den e slingrig den vägen. Godnatt!"

Det fick mig att le, och att sen 3 timmar senare somna lugnt efter att ha läst det igen.

Päron

Jag köpte min första parfym för några månader sedan, en som luktar vanilj. Gå runt och dofta bageri, det är trevligt det.
Jag har aldrig tidigare varit något fan av parfym, inte ansett att det har varit någon stor vits, men med tiden då jag utvecklat mig själv och blivit mer kvinnlig och allt som hänt så har jag känt ett litet behov av att prova på saker som jag tidigare inte tagit del av.
Därmed parfym. Vanilj.

Häromdagen fick jag ett erbjudande om en gratis armbandsklocka som var söt, vilket jag direkt nappade på, och gick in på sidan för att beställa någon mer parfym - från samma företag - om jag nu hittade någon. Sökte efter samma märke som Vanilj, och visst fann jag!
Päron!
Det lät roligt.
Beställde även en med blandning av kakao, vanilj och patchouli. Den funkade, men den kändes inte riktigt som jag.
Men så sprayade jag på Päron på min handled, och oj!
Jag har inte kunnat sluta sniffa på armen.
Jag får för mig att det är så det borde vara, att man har funnit rätt doft då man inte kan få nog utav den!

Den påminner väldigt starkt av drickan MER, smak av Päron. Samma lukt som den smakar, ungefär!

Och dess förklaring är ju en exakt beskrivning av mig själv!

Fresta och locka med den gröna, fruktiga men milda doften av päron. Visst finns det en antydan av sötma men fräschören gör den sensuell och raffinerad.

Tryggande närhet

Jag får då och då uppleva en trygghet och närhet som jag tidigare haft väldigt ont om, inte fått ta del av så mycket tidigare, och bara det är en stor känsla i sig.

Våfflorna vi åt på var slut och jag kände mig kall, frös litegrann, så jag sträckte mig efter filten som låg knölig i ett hörn av soffan, drog det över mig och satte mig närmare pojken bredvid. [Jag tror jag aldrig kommer sluta kalla de människor av manligt kön som jag träffar på särskilt sätt; för pojkar. Oavsett hur gamla de är, kanske. Denna pojke fyller 27 år i höst.]
Direkt då jag närmar mig honom lyfter han på sin ena arm och låter mig komma ännu närmare, får mig att krypa in i famnen intill medan han mjukt placerar handen på min överarm. Och där sitter vi, ihopkrupna, med en filt över. Jag gömmer ena handen i hans knäveck för att få upp värmen, och då huvudet inte riktigt orkar hålla sig uppe lutar jag och lägger tinningen mot hans axel.

Vi sitter så tills jag känner att ryggen börjar vråla lite lätt av en alldeles för vriden ställning, och jag informerar om att jag behöver säga och fråga en sak.
Då vrider jag mig ur, drar mig tillbaka några centimeter och magin är bruten.

Och trots att det kanske inte kändes så från början, så återkom en del av magin senare, på rygg, bredvid och intill varandra, med varsin hand på varderas kropp.

Det skedde inga stora fyrverkerier, men magi räcker gott och väl tills dess att vi fått upp lågan för att tända stubinen.
Om vi nu vill att det ska ske.

Jag har, sedan jag var liten, haft en förkärlek för apor med långa armar, och så en dag skickade jag ett mail...

From: *** [mailto:sussilago@gmail.com]
Sent: 21 February 2008 14:26
To: info@orangutanger.se
Subject: Från hemsidan: ***

Hejsan!
Jag har en fråga..
Sen jag var liten har jag haft ett särskilt öga för apor, och har gång på
gång funderat lite på om och hur jag skulle kunna göra av intresset.

Om man skulle vilja jobba med apor, har ni då några tips på hur man vill gå
tillväga?
Och då syftar jag på att jobba med dem från plats, nära.

Tack på förhand!

Meddelande skickat från: http://www.orangutanger.se/366-17-105.html



from Borneo Orangutan Survival
to *** ,
date Tue, Feb 26, 2008 at 5:23 PM
subject RE: Från hemsidan: ***

Hej ***

Tyvärr har vi ingen möjlighet att ta emot frivilliga eller besökare på våra
rehabiliteringscenter. Det finns flera anledningar till detta:

1. Orangutangerna skall ha så lite kontakt som möjligt med människor
eftersom det skall bli vilda igen. Därför kan vi inte ha folk som kommer
till centret. Våra center kan är fokuserade på rehabiliering och forskning
och således inga zoo. Orangutangerna skall lära sig att bli vilda och vara
rädda för människan så att de kan klara sig i det vilda.

2. Den personal som jobbar på centrena är från Indonesien och
lokalbefolknigen. Genom att jobba med dessa människor hjälper vi till att
sprida kunskap om orangutangerna och regnskogen och vikten av att bevara
dessa bland lokalbefolkningen samtidigt som vi skapar arbetstillfällen på
plats.

3. Det finns möjlighet att åka som frivillig till vår ecolodge Samboja Lodge
som du kan läsa mer om på www.sambojalodge.com Har man tur kan man där få
se vilda orangutanger, men man får även hjälpa till med att plantera träd,
förebereda mat för orangutangerna och tusen andra uppgifter.

Om du har möjlighet och vill hjälpa till i Sverige är vi alltid på jakt
efter driftiga voluntärer som kan hjälpa oss att sprida budskapet om
orangutanger, hjälpa till med administration, översättning och många andra
saker. Ta gärna kontakt med oss angående detta om det skulle vara något för
dig.

Jag skulle rekommendera att kolla med tex Furuviken eller Borås zoo (so båda
har orangutanger) om de har tips på ställen där man kan få jobba som
frivillig nära orangutangerna.

Jag hoppas att detta besvara lite av dina frågor.

Med vänlig hälsning
----------------------------------------------------------------
Pernilla Svenberg
Generalsekreterare
Borneo Orangutan Survival Sweden

Björn Gustafsson

Han är bara så bra.
Senaste klippet från melodifestivalen, finns självklart fler, och de blir roligare och roligare för varje gång..

Life goes on

"Tycka det är synd o gå vidare :D"

Det är den bästa kommentaren / det bästa svaret jag har fått idag.
Jag sitter fortfarande och småskrattar lite.
Det är så uppenbart, och så självklart.

Det är synd.. men livet fortsätter.

Klagomål

JAG HAR ONT I MAGEN! Äggstockhelvetena är på språng, och jag hatar det! För det gör så jävla ont!

Reaktion

Trots allt som hänt och alla orsaker till att vi slutade vara vänner.. så började just en liten reaktion träda fram.
Det är då jag tänker på de positiva bitarna.
De jag fortfarande kan le åt.
Det som jag skrattade så mycket åt.

Mer och mer kommer upp, och jag börjar gråta.

Så delat och förvirrat.
Men alla människor lämnar spår efter sig.

Rest In Peace

Jag vet inte riktigt hur jag ska reagera.

Fick just reda på att en gammal vän till mig inte finns kvar längre, att hon är död.
Jag blir inte så förvånad samtidigt som jag blir.. förvirrad, och chockerad.

Till saken hör den att jag bröt kontakten med henne för många år sedan.
Vi hade en sådan där relation där jag oftast fick ta rollen att hålla henne uppe. På den tiden kändes det som om jag fick rollen som en dörrmatta.
Och hon har mått dåligt, och hon har sagt saker som jag inte trott på.
Och hon har hotat att ta livet av sig flera gånger..
Var även ett tillfälle då hon sa att hon svalt mängder av piller och låst in sig på toaletten, och samtidigt ringde mig och berättade detta. Jag satt i en stad ungefär 4 timmer tågväg därifrån. Jag ringde polisen och beordrade dem att åka dit, vilket de inte ville. Istället ringde de hem till henne.
Då hade hon tydligen inte svalt några piller längre.

Det var sådana där episoder som tillslut fick mig att bryta kontakten med henne.
Och lite andra saker som inte är så viktiga att nämna just nu.

Och nu är hon död.
Tydligen sen 3 månader tillbaka.
Och hon har en son.
På 3 år.

Men jag vet inte hur jag ska reagera.
Vi slutade vara vänner för många år sedan, jag som tog initiativet.
Mina åsikter förändras inte bara för att hon inte finns kvar i livet längre.
Därför har jag ingen anledning till att skriva något i hennes såkallade minneslund på en community.
Jag menar, vi är inte vänner längre, vi var inte vänner på många år.
Men man får alltid en sån konstig känsla så fort någon man känner till - dör.
Som om alla ens synder och orättheter bara försvinner upp i rök.
Att ens ovänskap aldrig infunnit sig.

Det är jävligt förvirrande.
Och just nu springer alla minnen från våra möten förbi i huvudet.
Vi hade en väldigt bra vänskaplig relation när vi väl hade det bra.
Jag minns ett nyår jag firade där.
Då skrattade jag mer än vad jag någonsin gjort.

Det känns så konstigt.

Jag tänker mest på sonen.
Och sen väntar jag på min reaktion.
Jag antar att den kommer någon gång.

Hur är det meningen att jag ska reagera?
På mitt sätt förmodligen.

Jag hoppas att hon har funnit en bättre plats i livet efter, än den hon hade före..

Doften av hår

Jag ville prova något nytt, men inget nytt om man ser över vad man tidigare har gjort någonsin, men något nytt med just denna person.
Jag tog initiativ.
Jag lekte lite cowboy i sänghalmen, fast utan häst.
Det slutade med att magmuskler användes och en upphävning av överkropp kom emot mig, och min näsa snuddade några sekunder vid håret.

Jag kunde inte låta bli att andas in doften.
Och det luktade gott.

Jag vet inte om det var så himlans bra.

Hur vet man?

Vissa stunder vill jag bara glömma och gå vidare med tankar till andra saker. Vissa stunder känner jag mig obekväm och vill gå därifrån. Vissa stunder vill jag blunda och räkna till 5 för att försöka sluta känna att jag stör mig på saker. Vissa stunder vill jag skita i allt.

Andra stunder kan jag inte släppa tankarna, utan de följer med dagen igenom tills jag somnar, och då jag vaknar kommer de åter igen fram. Andra stunder vill jag tillbaka igen och bara vara. Andra stunder längtar jag med åtminstone en del av kroppen, men med hela huvudet. Andra stunder vill jag bara blicka ut och känna sinnestämningen förändras och andas in doften av trygghet. Andra stunder vill jag omfamna och ta för mig av allt jag skulle kunna ta för mig av.

Men hur gör man när man inte vet vilken stund som har övertaget?
Och vad gör man när det inte är accepterat att gå ett steg närmare?
Och vad gör man när man inte riktigt kan och vill släppa taget om en annan?
Och vad gör man när man inser att man inte kan eller vill släppa taget om en annan bland annat av orsaken att det ändå inte är någon idé att släppa taget, för det förändras ändå inget?

Och vad gör man då man ena stunden råkar visa tendenser av känslor som man kanske inte har, men de tolkas på det viset, och man får en kommentar om att man ska ta det lugnt och hålla sig på avstånd?
Och vad gör man, då man har berättat att tolkningen var fel, och att man trivs som det är, när alla tecken på närhet och kanske-möjliga-känslor dyker upp från den tidigare tolkaren och avståndstagaren?
Hur ska man reagera, hur ska man bete sig?

Hur ska man våga möta läpparna i en puss eller kyss utan att vara rädd för att det ska tolkas som något mer?
Och hur ska man våga möta läpparna i en puss eller kyss utan att man ska börja känna något mer?
Och hur vet man om man känner något överhuvudtaget?
Och hur vet man om man inte känner något överhuvudtaget?
Och vad innebär "överhuvudtaget"?

Och hur ska man våga ge sig in i något som möjligen senare kan utvecklas till något stort och hållbart, när man planerar att dra utomlands i ett år till hösten?
Hur ska man våga släppa in någon när man snart måste skjuta undan?
Och hur ska någon våga släppa in någon i sitt liv när vetskapen om att den insläppningen snart kommer att stängas för avsked?

"Det är långt till hösten, det är ingen idé att tänka på det redan nu, mycket kan hända under sommaren."

Men hur vet man om man vill eller inte vill?
Eller vad det är man vill eller inte vill?

Andningspaus

Jag hamnade i en svacka i tisdags som höll sig i tre dagar. Det svåra vid sådana tillfällen är att peka ut exakt varför svackan uppenbarade sig och stannade kvar.
Jag hade och har mina små teorier om varför, men ändå vet jag inte överhuvudtaget någonting.

I tisdags fick jag förslag, eller en fråga, om att komma över på kvällen, till en. Då var humöret sviktande och enormt förvirrande.. Det slutade med att jag gick till bussen utan att känna någon entusiasm överhuvudtaget, sen då jag kom på att jag inte hade några pengar på busskortet tänkte jag försöka få tag i en smsbiljett. Gick det bra? Nej. Jag hade glömt numret man skickar till, så jag ringde min lillebror om hjälp, men självklart var mitt batteri så dåligt att mobilen dog mitt i samtalet, och därmed var jag tvungen att gå hem igen. Utan pengar, utan mobil - ingen buss.
Humöret blev värre och jag kunde inte bestämma mig över om jag skulle åka ändå eller inte..
5 minuter innan bussen skulle gå för andra gången ger jag mig ut åter igen, bestämmer mig för att åka ändå, skickar iväg sms för biljett och ställer mig och väntar..
Kommer det någon buss?
Nej.
Det gick ingen buss förrän om en timme.
Hur var mitt humör nu?
...

Bortkastade pengar och humör som fick mig att börja gråta av ren.. ledsenhet. Jag var inte så arg över pengarna, det var mest ironiskt, komiskt.. Ödets gång. Jag skulle inte dit den tisdagkvällen hela enkelt.
Det låga humöret fortsatte in till onsdagen, jag körde bil - vilket gick bra, jag var på teorilektion där åtminstone halva lektionen var bra. Sen tränade jag box med en vän, vilket jag knappt hade någon energi till, men det gick ändå bra.
Och så var det slutligen torsdag, och humöret kändes fortfarande sviktande.
Jag kikade ut genom fönstret och såg det underbara vädret iform av regn och rusk och gråhet.
Det tog mig en halvtimme med fram och tillbaka-tankar ifall jag skulle sända iväg en förfrågan i sms om att ses eller inte.
Skickar jag det, så kan jag inte ångra mig.. Skickar jag inte så har jag iaf sluppit ta tillbaka min fråga.
Tankar gick runt, runt, runt.
Tillslut kom det iväg.
Svaret kom direkt. "Visst, jag är hemma vid sex!".

Gick mot bussen i lagom tid och kände mig fortfarande låg, men jag behövde komma bort ifrån allting, bort från alla. Folk som pratar när jag inte orkar höra, folk som har problem som jag inte har någon möjlighet att lösa åt dem, och allting runtomkring - alla måsten - kanske blev lite mycket. Behövde en andningspaus.
Och jag lyckades gripa tag i den och behålla.

Än så länge har humöret hållt sig i god form.
Kom hem för några timmar sedan efter att ha blivit skjutsad.

Det finns fortfarande mycket att tänka på, fundera över, bestämma sig för - eller inte alls bestämma sig för någonting. Jag vet inte riktigt. Men jag fick min andningspaus.

Det kommer ingen roman nu

Jag har någon sorts skrivkramp, känns det som.
Jag kan skriva, men jag vet inte hur jag ska formulera mig, hur tusan jag ska kunna sätta ord på alla mina tankar. Jag har väldigt många färdiga inlägg i huvudet, det gäller bara att sätta ord på allt, printa ner det - så att säga. Men det går inte! Det tar stopp, någonting tar stopp.
Och jag vet inte vad det är.

Å andra sidan kan jag tänka mig vad det möjligtsvis kan bero på.
En sak vore att det är saker som hänger tungt på mina axlar just nu att det är krångligt och svårt och jobbigt att skriva ut dem så andra kan få ta del av orden, av tankarna.
En annan orsak skulle kunna vara att vissa ordföljder kan vara någon sorts hemlighet, något jag inte erkänt tidigare, inte så här öppet, så här stort, åtminstone.
En tredje orsak kan vara att jag är lite trött på att hela tiden sitta och koncentrera mig till 100% för att vara säker på att ingen tolkar mina ord för något de inte ska tolkas som.
Egentligen koncentrerar jag mig aldrig till 100% om jag ska vara ärlig, för innerst inne vet jag ju att det alltid kommer finnas någon som läser allt tvärtemot det jag har skrivit - i tankarna.
Ordet "hej!" kanske läses som "fyfan vad jag hatar dig!".
Man vet ju aldrig.

Det är kanske inte så konstigt att jag inte får ro nog att skriva ner alla mina ord som ryms uppe där i min hjärnhalva. Eller båda? Jag har ingen koll på det där.. Men jag har ett litet minne av att ena halvan är gjord för kreativitet och andra för lite mer matematiskt?
Ja, jag är då inte matematiker kan jag ju avslöja.

Möjligt att orden snart kommer fram ändå, det krävs kanske lite tid.

Men just nu känns det som om jag har en hel roman i huvudet, men har ingen som helst möjlighet att printa ner allting och sedan sända in till något bokförlag. Det sitter fast!

Herrejävlar vilket problem..

De och dem.

Jag är en liten sådan där stavningsfascist som dock ofta håller tyst om det, men som irriterar mig på det som tusan.
Idag irriterar jag mig på folk som inte kan hålla reda på när orden "de" och "dem" ska användas.
De skriver t.ex. "dem" då det ska vara "de".

Verkligen vettiga saker jag har i huvudet va?

Tankar om bloggen

Ibland känner jag att jag inte riktigt kan skriva någonting här. Delvis därför blir det stora hopp här och där när det gäller datummässigt i inläggen.
Mycket händer runtomkring mig, men ändå kan jag inte riktigt sätta ord på det.

Antingen så avslöjar jag för mycket och jag visar fram en alltför stor bild av mig själv.
Eller så visar jag fram en allt för stor bild av mina relationer att folk börjar få åsikter. Jag får för mig att folk har åsikter i alla fall.
Eller så händer någonting i mina relationer till vänner, de säger någonting som jag reagerar på, ställer frågor som jag svarar på men som jag senare skulle vilja utveckla.
Och jag vet, av erfarenhet, att såfort, ofta åtminstone, då jag skriver någonting, återberättar eller ger min åsikt i saken, så får några, eller många, eller alla, eller ingen, för sig att jag stampar dem hårt på foten och pekar fuck you åt dem, eller bara skriver massa skitsnack.
Trots att jag inte gör det, så kan ju inte alla tolka mina ord på samma sätt som jag själv vill att dem ska tolkas.

Därför känner jag inte att jag kan skriva allting.
Folk tror för mycket om orden, folk tror för mycket om allt jag skriver mellan raderna också, allt som är dolt. De läser in för mycket i allting.
Det jag skriver, är det jag tycker.
Det finns inget undangömt.
Så har det alltid varit, men ändå läses det in mer än det är.

Om jag nu bestämmer mig för att skriva ett inlägg om just den saken jag tänker starkast på just nu, vad händer då?
Då kommer jag säkerligen få skit för det, eftersom personen i fråga förmodligen kommer läsa det och uppfatta det som om jag använder orden som ett vapen istället för att enbart uttrycka mina åsikter i det.
Jag refererar till ett samtal med en människa, eller refererar till en fråga som möjligtsvis de flesta, eller åtminstone många, har på denna jord.
Men det uppfattas som ett hot.

Jag kan också tänka mig att folk känner sig utpekade.
Trots att jag inte skriver vem jag pratar om, eller vem som sagt det och det etc. så känner sig personer utpekade och därför blir de stötta.
I just sådana här frågor.

Därför känner jag inte att jag kan skriva allting i denna blogg, på denna blogg.
Därför har jag haft funderingar med att starta om någon annanstans.
Men jag kommer nog slopa den tanken, eftersom jag inte riktigt tror det kommer funka att sitta på två olika sidor och blogga.
Eftersom jag inte vill avsluta denna blogg, så kanske det får vara som det är.


Hur många känner sig nu utpekade?
Det är just det..

Sanna Nielsen - Empty room

Jag fastnade för hennes röst då jag såg henne i melodifestivalen 2001, då hon uppträdde med låten Igår, Idag. Då var hon 17 år.
Sedan dess har jag alltid haft henne som favorit såfort hon har medverkat i festivalen, vilket hon gjort 3 gånger till. En låt jag fick som favorit var Hela världen för mig, som hon sjöng 2003, vilken jag sjungt oräkneliga gånger framför pianot - jag älskar hennes höjning i låten.

Nu har jag fått en ny favoritlåt, den 5e gången hon medverkar i melodifestivalen, och åter igen är hon min favorit i tävlingen än så länge. Och lär säkerligen fortsätta vara det.
En väldigt vacker och känslosam låt!

Broderliga tjänster

"Han skulle kika på din ansökning i helgen, så vi får väl se hur det går. Inget alls är lovat, men.. vem vet. .. du har ju iallafall kommit förbi första utsorteringen."

Det visade sig visst vara bra med en storebror som bland annat jobbar med att anställa folk, och att en av hans/deras kunder är det företag jag sökt ett jobb hos.

Jag: Förresten. vad sa du till honom?
Bror: "typ att jag hade en syrra som ditten å datten som jag tyckte han skulle anställa."

Sen hur det går är en annan fråga.

En dekorativ middagsbjudning på en bädd av hudnärhet

Jag: ...vill du ha kramar ikväll, eller är det nej?
Han: Nej, jag är dödstrött idag och ska läsa lite papper ikväll, 50 sidor.
Jag: Okey..
Han: Eller så kommer du hit ändå, men då får du sitta i soffan medans jag läser, haha, inte så skoj kanske.
Jag: Om jag får så gör jag det gärna.. ingen bra kväll att sitta här hemma nämligen.
Han: Ok
Jag: När? ..kan ta med teoriboken.
Han: Är du hungrig?
Jag: Mm, litegrann.
Han: Ok, kom om 15 min då, så kan du äta med mig.

Och kom, det gjorde jag.. Några gånger.

Då jag anlände dit efter en snabb cykeltur blev jag ombedd att sätta mig vid köksbordet med orden "Här har du aldrig suttit va?" och blev snart serverad en förrätt som var så vackert konstruerad på tallriken att jag åter igen blev imponerad. Jag har vetat länge att han varit bra på matlagning, men bara sett ett par gånger på kort hur han dekorerat tallriken med maten.
En trekantig rostad brödskiva med en kall sås i form av creme fraiche och vitlök under ett lager av räkor, sedan ännu en trekantig rostad brödskiva lutad mot konstverket. Runt omkring låg hela champinjoner samt delade körsbärstomater, och som sista grej en skiva citron överst.
Blev serverad rödvin, men eftersom jag ingår i den skaran av människor som inte är så förtjust i vin fick jag strax ett glas cider istället.

Vi satt där framför varandra med lite dov musik i bakgrunden och pratade om allt mellan himmel och jord, en helt avslappnad konversation. Sedan när förrätten var uppäten ställde han sig och började laga iordning huvudrätten, även här blev jag imponerad!
Jag satt och spanade in arbetet ifrån köksstolen tills han serverade mig åter igen.
Denna gång hade han lagt en bädd av ruccolasallad under en stor bit entrecote (redan här blev jag sittande med imponerad blick), med egengjord vitlökssmör som klick ovanpå, vilket jag tyckte såg ut som glass! Bredvid låg det kryddiga ugnsbakade potatisklyftor samt hela champinjoner och hela körsbärstomater, ett par sockerärtor och små tärningar av röd paprika.
Allting var hur gott som helst och väl tilltaget - jag orkade inte ens äta upp.

Sedan blev det soffan med min teoribok och hans jobbpapper. Jag gick och hämtade mitt vinglas trots allt och satt och smuttade på lite då och då. Det kändes så vuxet på något vis då två vinglas stod på glasbordet och vi satt och läste viktiga saker samtidigt som tvn stod på framför oss.

Ett par timmar senare var klockan tid för sängen och jag stannade kvar och fick ligga hudnära och låg så nära som möjligt på alla sätt och vis för att värma mig mot en varm kropp.

Alltid lika trevligt att ha sovsällskap, trots att det kanske inte enbart är sömn som sker i sällskapet, så kan jag aldrig få nog av just att sova ihop med någon. Det som inte sker när man sover är ett stort plus över hela sidan, inte bara i kanten.

Jag kom hem lite efter 08.00 imorse, duschade en snabbis, läste lite och somnade om i min egen säng och vaknade några timmar efteråt och var inte alls fit for fight för en träningsrunda, men som ändå blev av.

En trevlig start på en helg må jag säga.

Det är en viss trevlig känsla...

Det finns en viss trevlig känsla med grejen att få ett telefonsamtal och i nästa andetag vara påväg ut genom dörren för att hoppa in i en bil som körs till förarens lägenhet i grannstaden.
Det är också en viss trevlig känsla med grejen att spendera tid i soffan näst intill någon som är varm nog att värma mina frusna händer.
Det är också en viss trevlig känsla med grejen att komma på sig själv med att sitta och diskutera politik, att närvara i en riktig konversation.
Det är också en viss trevlig känsla med grejen att ligga tätt, tätt intill en kropp i skedställningen, känna en hand mot magen eller rumpan och få krypa in och bara vara.
Det är också en viss trevlig känsla med grejen att känna något tryckas mot en i skedställningen och att med ett lätt benlyft få något inträngt samtidigt som mysheten behålls.
Det är också en viss trevlig känsla med grejen att under hela natten känna av värmen ifrån en kropp, som iofs gör det svårt att riktigt sova, men det är det klart värt.
Det är också en viss trevlig känsla med grejen att vakna upp i skedställningen och åter igen få känna något tryckt bakifrån och med samma benlyft få uppleva samma inträngning.
Det är också en viss trevlig känsla med grejen att ligga i soffan med huvudet lutad mot en arm och samtidigt blicka in i akvariumet med små söta fiskar och också kunna snegla ut och se stora snöflingor falla sakta mot marken.
Det är också en viss trevlig känsla med grejen att umgås genom att spela varsitt tvspel på tumanhand, men samtidigt skratta och ge små kommentarer åt varandra och se ögonvråna och mungiporna rynka sig. Donkey Kong är grejen.
Det är också en viss trevlig känsla med grejen att, utan en aning, bli serverad pannkakor, efter att ha stannat kvar i många fler timmar än planerat.
Det är också en viss trevlig känsla med grejen att inse att vi spenderat ett dygn ihop.

Men det är en förjävla jobbig känsla med grejen att komma hem och få ensamheten och tystnaden som en smocka rätt över ansiktet och åter igen känna den där tomheten som alltid infinner sig efter att ha spenderat tid med någon.

Men det är en jävligt trevlig känsla med grejen att få ha någon nära.

..no krocking alls

Psst! Läraren jag skulle ha enligt förra inlägget jag skrev bytte plötsligt kön och namn från Anett till Stig.
Värsta grejen!
Men i framtiden blir det en tillbaka-operation.

Today is the day I gonna drive you crazy

Dag
Tor
Datum
080131
Tid
15:20-16:20
Min Ford
60 Pb
Lektion
TEST INTENSIV 60 MIN
Lärare
Anett
Antal
1.0
Avgift
615.00

En känsla av elektricitet

Jag har känt under en lång tid nu att någonting har fattats hos mig, någonting har saknats.
Trots att jag har upplevt det ett par gånger under detta år redan, så räcker det med att det dröjer några dagar, ett par veckor, tills man känner sig utsvulten igen.
Under de senaste dagarna har känslan av saknad av detta särskilda fenomen varit extra stark.

Som en blixt från klar himmel, men under trevligare omständigheter än åskväder, fick jag en förfrågan till min mobil i ett sms, runt 21.30 på söndagkvällen. Efter sisådär 15 minuter hade jag hunnit rusa runt i lägenheten för att släcka lampor, stoppa ner nödvändigheter i jackfickan och snabbt gå ner för trapporna och ut i kylan, med jackan fortfarande uppknäppt, med mobilen i ena handen skickandes ett sms till buss för att få en sms-biljett, och samtidigt springa till busshållsplatsen för att hinna med bussen jag just betalat genom min framtida mobilräkning.
Jag tackade de högre makterna (min egen mentala förmåga) över att jag nyss tappat ett antal kilo i vikt och fixade därmed språngmatchen galant.

Väl framme, med tacos i händerna, framåtlutad över bordet för att inte spilla allt för mycket på mig själv, sitter jag bredvid dejten, som inte längre är en dejt, och ler ikapp mot tvn på väggen framför oss.
Den 13 veckor gamla kattungen, som inte längre är 13 veckor eftersom åldern var sådan då vi först sågs, började greja med saker under soffan, vilket gjorde att N, som dejten, som inte längre är en dejt, heter, (Shit vad många olika länkar jag fick in i det stycket!) blev alltför nyfiken för att låta bli att inte kontrollera saken närmare.
Och det var då jag kände den starka känslan av vad exakt det är jag har saknat..
Han la sin handflata mot min rygg lite lätt för att ta stöd då han klev upp på soffan, och jag kände det som om jag fått en elektrisk stöt.

Jag upplevde samma känsla, fast starkare, en gång för sisådär 3 år sedan, då jag befann mig hos min första pojke.. Jag låg i hans säng bredvid honom, och jag var jätteledsen över min andra pojke som just såkallat dumpat mig riktigt rejält över mejl. Och det var då som min första pojke, M (även såkallad Punkaren), letar reda på min hand, tar tag i den och lägger den uppe på hans bröstkorg och ömt håller den kvar där. Just då han gör detta går det som en elektrisk stöt igenom mig, som om en liten beröring var så laddad att jag inte riktigt visste vart jag skulle göra av mig själv. Som om min sargade själ bara behövde lite ömhet, lite beröring.

Då handflatan mot min rygg snabbt försvann förstod jag att beröring åter igen är något jag saknat något så enormt. Jag har fått det förut, inte för så längesen, och från någon jag tycker om att få det av, men när dagarna går, veckorna blir mer än en, så kommer saknaden efter den åter igen.

Efter en stund befann vi oss i sängen, jag skulle sova över och bli hemkörd tidigt nästa morgon då N åkte till jobbet.
Och det var då jag upplevde något så fantastiskt mysigt att jag bara vill illspringa dit igen såfort jag tänker tanken. Inte under bilfärden, utan i sängen.
Jag har förstått att jag alltid får närvara mig i hans famn oavsett hur jag vänder och vrider på mig, vilket är både enormt mysigt och ger lite sömnsvårigheter, men det sista beror mycket på ovanan av sovsällskap.
Vi låg där, han på rygg med armen om mig medan mitt huvud vilade sig mot hans sida, och det var då det kom!
Han började röra med handen över min rygg, lät fingrarna kittla mig ner mot svanken, sidan och över hela ryggen och upp mot nacken och hårfästet, hakan och kinden och mina läppar, och sedan neråt igen.
Liten lätt beröring som fick nackhåren att resa sig och min kittlighet som knappt infunnit sig tidigare gjorde att jag drog in magen och höll andan lite då fingrarna gled på ett visst ställe på ryggen och in mot magen.

Och oavsett hur jag låg så var kroppen tätt, tätt intill med sin värme, sin mysighet, under hela natten. Bara mys, inget annat. Mys för hela slanten.

En liten stund innan jag klev ur bilen på måndagmorgonen sa jag att han gärna får höra av sig nästa gång han vill ha sovsällskap.
Eller vem vet, jag kanske hör av mig först..

En liten lista av brist på annat

Fann hos Tina.

Hur svarar du i hemtelefonen? "Hallå?". Svarade alltid med efternamnet då jag bodde hemma.
Hur svarar du i mobiltelefonen? "Hallå?"
Ringer det mycket till dig? Njae, sådär. Har mer kontakt på annat sätt.
Ringer du mycket? Njae.
Vem ringde du senast? Min storebror, skulle hit och hjälpa mig med datorn.
Hur mycket pengar har du? Inte riktigt tillräckligt.
Senast kramat och när? N, imorse, inatt, igår.
Antal timmar sömn inatt? Hm, osäker, ovanan att sova med sällskap ger färre timmar.
Sov du ensam? Nej.
Vem sov du hos senast? N.
Vem sov hos dig senast? Helene.
Vem vet mest om dig? Jag vet faktiskt inte.
Vem vet du mest om? Samma som ovan.
Vad ser du fram emot? En eventuell resa.
Vad vill du ha just nu? En varm lång kram.
Vem hånar du? Förhoppningsvis ingen, men kan nog ske när jag stör mig på någon.
Vem längtar du mest efter? Jag vet inte..
Vem vill du helst slippa? Folk som stör.
Vem stör du dig på? Haha, just precis nu? ingen.
Vem vill du sova bredvid inatt? Hm, jadu. Tycker om att sova med den jag sovit med flest gånger i år.
Vilken buss åker du oftast? 65an, till-från trollhättan.
Vilken årstid är det nu? Vinter, med små små vårtecken.
Anser du dig själv snygg? Ja, då och då.
Har du varit kär? Ja.
Är du kär nu? Nej.
Är du en bra partner? Jag tror det.
Har någon varit otrogen mot dig? Njae, inte vad jag vet.
Har någon varit otrogen mot någon, med dig? Ja..
Har du varit otrogen? Nej.
Brukar du oftast ragga eller bli uppraggad? Hm, det är nog delat nu för tiden.
Pratar du fortfarande med personen du kysste senast? Hm, ja, jag sov hos honom inatt.
Vad åt du senast? Tacos! Blev bjuden. - En liten ändring, det var ju igår. Idag kokt fisk med quinoa och grönsaker.
Är du polare med grannarna? Inte mer än ett "hej" när vi möts.
Har du varit på ett party? Ja, fast det var ett tag sen.
Har du varit utomlands? Yes, senast i somras.
Var är dina syskon just nu? Syrran är nog påväg att åka utomlands, lillebror hemma vid datorn säkert och storebror jobb kanske.
Vilken tid gick du upp imorse? 06.30, N skulle till jobbet.
Vad gjorde du kl 2 inatt? Jag halvsov inkrupen i en famn.
Vad är det första du gör på morgonen? Går på toaletten.
Vad ska du göra efter det här? Äta något, alternativt försöka skriva ännu ett brev till något elakt företag.

Celine Dion - Alone

Har fått en till favoritlåt, som får mig att längta ännu mer till Juni.
Låten fann jag i samma tillfälle då D bad mig ladda ner den och skicka till, och jag då samtidigt lyssnade. Hade inte hört den innan, konstigt nog.
En vacker låt!

Den är från senaste albumet Taking Chances, och det är den turnén hon drar runt med, då hon kommer till Globen i Juni, då jag sitter långt fram i publiken!

Celine Dion - Alone.

Tillfället då allt vänder, i nära på sista sekunden

Det här fick mig just att bli väldigt tårögd. Dramatiken, glädjen. Jag kastas alltid med i det.

Heath Ledger

Kunde inte låta bli att skriva om det här..

Nu har ännu en känd människa dött, och jag blir chockad varje gång.
Olika grad av chock dock, nu började jag tänka på då Ståuppkomikern Lasse Lindroth körde ihjäl sig. Fick samma chock då.

Nu var det Heath Ledger's tur. Fast det var en jävla otur.
En väldigt bra skådespelare, och enligt mig en av de charmigaste. Fastnade för i filmen 10 things I hate about you, och sedan Brokeback Mountain.

Det är jävligt synd när folk dör.

Michelle Williams, som har en dotter ihop med honom, befinner sig just nu i Trollhättan, som är grannstaden till min stad.
Ännu ett faderlöst barn.

Oväntade saker chockerar.

Rena rama jävla viljestyrkan

Jag bestämde mig tidigare idag för att nu börja vara helt konsekvent när det gäller att äta onyttiga saker. Att ha noll tolerans när det kommer till mitt sug jag får hela tiden. Kämpa emot!

Till saken hör den att, då jag började äta mat igen, har alla sug jag tidigare haft sprungit på mig. Det började först med mat, helt enkelt. Skräpmat rättare sagt. Vilket jag inte lyckades stå emot, jag tillät mig, för att inte låta hela livet kretsa runt det jag inte får stoppa i mig.
Sen var jag dum nog och provsmakade på chips igen.
Godis har aldrig varit min stora grej, men det var våldsamt jobbigt att gå i godisaffären idag och inte köpa något. Jag höll mig ifrån! Men det krävdes rena rama viljestyrkan.

Det är nämligen så här att, jag ska uppenbarligen, eller självklart, fortsätta att gå ner i vikt. Jag lyckades med 17½kg på 10 veckor, vilket nu motsvarar cirka 15kg istället, efter att ha börjat äta mat och allt. Jag har inte börjat gå neråt än, vilket jag insåg imorse, och förstod varför.
Därför måste jag köra med en jävla anamma igen.
Vill jag, så ska jag!
Svårare än så är det inte.
Om man nu inte bortser ifrån hur jävla jobbigt det är att hålla sig ifrån saker.
Förut, som jag sa till en av de som håller i hela programmet jag går, kunde jag hota mig själv med att få tarmvred ifall jag åt något, nu har jag inget att hota med längre.
Därmed ska viljestyrkan in igen.

Jag ska ha en dag då jag får äta någonting, så det inte blir så himlans jobbigt. Men det blir inget utav det nu, eftersom lördagar vore en bra dag. Men lite sent påtänkt, pågrund av att jag redan låtit mig äta något onyttigt denna vecka. Det vore att fuska att även äta något imorgon!

Ja, det blir värsta projektet detta, men det är ju fanimej värst i början!

Nu ska jag äta ett äpple och lite nötter och njuta av att jag pumpat upp mina muskler idag. Jag rekommenderar förövrigt inte att bära upp en 14kg tung låda ifrån parkeringen och uppför tre våningar, efter att man tränat styrke. Särskilt inte när man även har en till låda, samt påse med mat.
Blir lite jobbigt.

Men viljestyrkan funkar även där.
Ha!

Grannsämja

Det var en intressant helg som just tog slut..

Den började med att jag åkte tåg in till Göteborg för att gå på ett informationsmöte som fick mig att känna - detta måste jag göra! -, sedan ta tåget hem igen och över sms få kontakt med förra dejten. Skrev saker om att sällskapa, umgås med andra ord - det blev dock inget utav det.
Och nu kommer jag till det mest intressanta..

Under natten mellan lördag och söndag hör jag en dörr slå i trappuppgången, samt någon som sparkar eller slår in i ledstången så att det dånar in i lägenheten, sedan en jäklars massa prat, om man nu kan kalla det för prat. Nyfiken som jag är springer jag till hallen och kikar ut genom titthålet och ser en manlig granne hålla på att bråka med en kvinnlig besökare, antar jag att det är. Det är ett jävla liv. Hör lite ord som sägs, och sedan någon brottningsmatch där grannen tar tillfället i akt att snabbt hoppa in i sin lägenhet och låsa dörren medan kvinnan hamnat på golvet. Hon verkar vara full.
Men självklart stannar det inte där, hon fortsätter att banka på dörren, ljudligt, och skriker in i dörrposten, kommer med diverse hot och saker.
Efter ett tag ger hon upp och försvinner ner.

Intressant, tänker jag..

Dagen efter, på söndageftermiddag, hör jag något igen. Nyfiken som jag är åter igen går jag till dörren för att kika ut och ser nu en kvinna stå utanför igen, jag gissar på samma som deltog i nattens bravader. Hon börjar dunka och ringa på dörren åter igen och prata in i dörrposten och kräver att grannen ska öppna dörren. Jag hör även att det finns en manlig varelse med utanför, förmodligen som stöd till kvinnan. Grannen vägrar öppna dörren.
Nu kommer ännu fler hot strax innan de väljer att gå ner och ut, säger delvis saker om att ringa polisen.

Sagt och gjort.. någon timme efter hör jag det dunkas igen, och vad gör jag nu? Ja, precis, jag går och tittar igen.
Nu står det två stora starka poliser där ute, och jag ser, då jag går till fönstret och kikar ut, att polisbilen står utanför porten med kvinnan bredvid.
De ber grannen öppna dörren och lyser in med ficklampa i dörrpost och säger att han är tvungen.
Sen försvinner de in i lägenheten.

Jag har då noll koll på vem som är boven i dramat.
Och jag är inte förvånad för fem öre att den grannen är inblandad.

Det blev en intressant helg.
Och det är läskigt att ha grannar utanför dörren.

Bilddagboken är hackad

Nu är det värsta kalabaliken överallt pågrund av det som just hänt med bilddagboken, den har blivit hackad!
Står nu även skrivet här.
Finns upplagt lite överallt, nedladdningsbart på piratebay och skrivs om på olika sidor.
Har en vän vars vän fått sin msn kapad, och finns fina loggar folk lagt upp där de visar hur de kapat en msn och låtsas vara personen bakom.

Rena rama kalabaliken helt enkelt.

Och du som använder samma lösenord överallt, dvs, samma lösenord på bilddagboken - var smart och ändra.
Jag har inte hittat mig själv på alla listorna, men jag lär finnas någonstans, hade inget säkert lösenord, dock unikt, ingen annanstans.
Nu har jag ökat säkerheten överallt och lagt in stora bokstäver också, hade redan använt siffror tidigare.

Men ja, se upp där ute, din mail eller andra sidor kanske just blivit kapad.

Sagan om en vunnen dissningsförmåga

Nu tänker jag berätta om något jag just fått uppleva, och tänker visa detaljer också, skriftliga sådana. Personen i fråga som det hela handlar om har en stor möjlighet att hitta till denna blogg, men det får kvitta helt enkelt. Jag tänker varken skriva ut vem personen i fråga är, vad denne heter, bor eller något som kan kopplas till personen. Visas något som personen i fråga inte tycker om så spelar det därför någon mindre roll, det är ändå inte känt någonstans vem det hela handlar om, ingen utpekning med andra ord.

Let the story begin.

Jag började prata med en annan kille förra veckan, eller rättare sagt - han började prata med mig. Mitt huvud formulerade direkt en tanke om att yes, en andra person jag kan dejta i min nya stil! Dejtingstilen! Snacka om flyt!
Sagt och gjort, eller egentligen inte gjort, men vi fortsatte prata om ditten och datten och jag berättade exakt vad det är jag är ute efter. En pojkvän. Han svarade med att det är skönt att vara singel, men han var inte helt bortom skyarna när det gällde att också vilja starta ett förhållande på nytt. Nice, tänkte jag, då kör vi igång. Bort med stora förhoppningar, bort med allt som förstör modigheten att träffa någon.
Vi bestämde oss för att fika.
Detta skulle ske i tisdags, men det blev förhinder pågrund av saker, istället fokuserades det på idag - torsdag.

Igår kändes det väldigt osäker, men vi kom överens om att radera bort förhoppningar och hela faderullan, bara träffas för att träffas och inte lägga mer in på det, för att båda verkade tycka det kändes läskigt inför det.

Imorse fick jag ett sms med en fråga om jag var vaken och hur jag mådde, etc.
Jag svarade på det med att ja, jag är vaken, vilken tid ska vi ses? Efter klockan 12?

..Det är nu allt sätter igång.. Håll i hatten!


2 timmar efter att jag skickar sms om klockslag för fika har jag fått nog och skickar iväg ett till sms om ett beslut jag just fattade.

"Det känns rätt segt att vänta några timmar på svar. Bättre att skjuta på det till senare ngn gång och prata vidare istället känns det som just nu. Okey?"

3 timmar efter att jag sänt iväg detta sms (även alltså 5 timmar efter första frågan..) får jag detta skickat till mig (och nu sätter en konversation igång):

"Förlåt att jag inte hörde av mig. Fick en känsla igår av att vi kanske inte söker samma sak. Du söker ett förhållande och jag söker nåt kravlöst, eller? Kram!"

"Uhm, det var det första vi pratade om, vad jag sökte och vad kanske du ville ha. Fine att du kom på det nu, trots prat om, men dålig stil att vänta massa timmar idag. Vi får leta vidare.."

"Förlåt att jag inte hörde av mig tidigare... Saken är den att det finns en kille jag inte vill sluta träffa. Men jag vill heller inte sluta träffa tjejer..."

"Jahopp. Bra att du berättar. Men nästa gång du pratar med en tjej som säger att hon söker efter en pojkvän så kan du avfärda det direkt. Men okey, lugnt, då vet jag hur det ligger till"

"Men du vill inte träffa mig?"

"Jag söker inte efter en kk"

"synd... :-("

"Känns rätt bra. Ha det bra, hejhopp"

"Men vad är det med ett förhållande som du vill ha? Det är ju sexet och närheten som är mysigast..."

"Det är inte någon idé att fortsätta diskutera ämnet, du har uppenbarligen inte det jag söker ändå"

"Ok vad har jag inte?"

"Men sluta ställ dumma frågor nu. Du skrev nyss att vi inte var ute efter samma sak, och du frågar mig en fråga som anspelar på att du enbart söker efter sex och närhet, och då skriver jag att du uppenbarligen inte har det jag söker efter så borde väl det vara en självklarhet vad det är jag syftar på? Vi vill olika saker, därför passar vi inte ihop. Punkt."

"Nu blir du irriterad på mig... :-)"


Nähä? Och där slutar jag svara.

Jag blev förvånad över hur trögt kunskapen om vad jag vill ha gick in, samtidigt som förståendet över vad det är egentligen jag letar efter tydligen inte heller gick in så lätt. Hur svårt är det att förstå?

Men jag är riktigt stolt och glad över att det var jag som skrev smsen om att inte ses eller inte inleda något. I vanliga fall, alla andra gånger, har det varit tvärtom. Nu höll jag äntligen i spaken. Okey, det är väldigt vanligt att jag håller i spaken, men nu syftar jag på styrförmågan över hur relationer kan utvecklas. Ingen spak som inkluderar ett par kulor mellan två ben.

Det känns helt enkelt bra att jag håller mig borta från mina vanliga misstag och min vanliga stig. Håller mig borta ifrån gamla vanor.

Det som är synd är att det finns så många märkliga människor...

Lax och spenat!

Blev inspirerad igår till att laga en maträtt, som jag gjorde även idag.
Mumsigt.

Regnbågslaxfilé (eller vilken laxfilé som helst) kryddat med salt och grovmalen svartpeppar, steka på svag värme en stund på varje sida.
Till det värmde jag upp fryst stuvad spenat i kastrull, samt kokade broccoli och haricots verts (det där namnet måste jag hela tiden söka upp, för jag glömmer alltid av det.).
Och till sist (först egentligen) skar jag upp isbergssallad, gul paprika och tomat.
Kryddade lite med örtsalt över de kokade grönsakerna.

Mycket mumsigt!

Livet blir inte roligare trots att man är säker

Här kommer en bit ur boken jag just har läst. Judith Lennox - Ödets vägar.
Väldigt tänkvärt.

...
"Jag förstår bara inte hur du kan vara så säker på att Adam är Frazers son."
"Jag lärde mig för länge sedan att visshet är något av en lyx, rent av en illusion", svarade Bess lugnt.
"Men då..."
"Om man alltid väntar tills man är helt säker så skulle man aldrig göra någonting." Bess tog nålarna ur håret. "jag gifte mig tre gånger", sa hon och vände sig mot sin dotter. "Inte någon av de tre gångerna var jag säker på att jag valde rätt." Kate öppnade munnen för att säga något, men Bess avbröt henne. "Det är sant. Jack var underbar, förstås - vilken ung kvinna som helst hade blivit förälskad i honom. Men jag kände honom inte när vi gifte oss. Vad beträffar din far så skulle jag aldrig ha gift mig med honom. Ralph är en bra människa - för bra för mig, kanske - men vi passade inte för varandra och det insåg jag mycket snabbt."
"Men Martin", sa Kate. "Du var säker på Martin, var du inte det, mamma?"
"inte när jag gifte mig med honom." Bess erinrade sig Martins frieri en regnig kväll på Princes Street. "Jag var inte alls säker. ärligt talat var jag rädd för att vi inte alls passade ihop. Det var först när vi hade levt tillsammans en tid som jag förstod att han var mitt livs kärlek." Hon smekte Kate över håret. "men jag ångrar ingenting. Jag fick två underbara år med Jack. Och Ralph skänkte mig Michael och han skänkte mig dig. Man kan inte gå genom livet och vänta tills man är absolut säker innan man gör något, Kate. Då skulle man få väldigt tråkigt."
...


Jag insåg det i samband med min senaste dejt, ja, den enda jag egentligen har dejtat.
Jag är och har varit väldigt rädd för alla möjliga sorters känslor, särskilt de som kan såra en tillslut om man själv hyser dem gentemot någon annan. Så fort man ger en bit av sig själv blir man sårbar för varje litet anfall av giftiga pilar som bara kan vara i form av ett "nej".

Delvis har jag varit rädd eftersom jag har kommit ur väldigt destruktiva relationer där alla har lett till en och samma sak, där jag står med väldigt mycket känslor medan den andra personen inte har några alls, men ändå har man fortsatt att träffas rent kroppsligt. I mitt huvud har jag omvandlat det till kärlek, trots att jag med all säkerhet redan förstått att så inte är fallet, men ändå har jag med näbbar och klor hållit fast i det. Jag har mer eller mindre lurat mig själv trots att jag samtidigt haft sanningen framför mig med stora feta kursiverade bokstäver.
DET HÄR ÄR INTE DET DU VILL HA ELLER BEHÖVER, DET HÄR ÄR BARA SEX; INTE KÄRLEK!

När jag väl tog mig ur den senaste relationen med alla sårade känslor och önskan att hålla kvar ändå, förstod jag och bestämde jag mig för att utforska nya områden, att inte fortsätta på samma väg som tidigare, att låta blicken sväva ut över alla olika sorters människor och se om jag finner något intressant.
Sagt och gjort, jag fann någon på krogen som jag började dejta.
Jag var livrädd, det var megaläskigt men även spännande.
Jag visste inte vad jag ville, var osäker, visste inte om det kändes rätt, och ville väldigt gärna stanna upp och springa baklänges så jag slapp möta läskiga saker, nya saker, kanske nya känslor.
Men istället bestämde jag mig för att sparka mig i rumpan och gå framåt, att testa och se. Jag var nyfiken trots att jag inget visste.

Och visst lyckades jag.
I mig själv, i mitt självförtroende och i vetskapen om vad exakt det är jag vill och inte vill.
Dejten och jag avbröt i torsdags, vi kom överens om att våran relation inte skulle fortsätta på det sättet - han kände ingenting mer än kroppsligt och jag hade inte kommit till den punkten än då jag börjat känna något, mer än intresse. Därför beslöt jag för att ta det gemensamma beslutet, kände inte att det var någon idé i att fortsätta försöka för att han kanske skulle känna något för mig senare, och i samma veva riskera att även jag får känslor och såra mig själv på nytt.
I vanliga fall skulle jag ha fallit som en furu efter 5 minuter och suttit fast där i 3 år.
Men jag insåg att jag inte gjort det denna gång och jag såg nyktert på hela situationen.
Känns det inget, så känns det inget, och då ska man inte få för sig saker som inte finns.

Det var synd att det inte blev mer eftersom jag har en stor önskan efter just en sak, men det finns fler att utforska i världen.


Men så finns det ännu en sak i mitt liv som jag inte riktigt fått bukt på, och det är vad jag vill göra nu, senare och när jag blir stor. Studera? Var, hur, när, vad?
Där är jag fortfarande för rädd för att ta beslut.
Men jag har bestämt mig för att detta året ska vara det år då jag åtminstone bestämmer mig för något, oavsett om det är det jag vill syssla med resten av mitt liv, eller bara något som kommer ske i en månad.

"Man kan inte gå genom livet och vänta tills man är absolut säker innan man gör något. Då skulle man få väldigt tråkigt."