Tryggande närhet

Jag får då och då uppleva en trygghet och närhet som jag tidigare haft väldigt ont om, inte fått ta del av så mycket tidigare, och bara det är en stor känsla i sig.

Våfflorna vi åt på var slut och jag kände mig kall, frös litegrann, så jag sträckte mig efter filten som låg knölig i ett hörn av soffan, drog det över mig och satte mig närmare pojken bredvid. [Jag tror jag aldrig kommer sluta kalla de människor av manligt kön som jag träffar på särskilt sätt; för pojkar. Oavsett hur gamla de är, kanske. Denna pojke fyller 27 år i höst.]
Direkt då jag närmar mig honom lyfter han på sin ena arm och låter mig komma ännu närmare, får mig att krypa in i famnen intill medan han mjukt placerar handen på min överarm. Och där sitter vi, ihopkrupna, med en filt över. Jag gömmer ena handen i hans knäveck för att få upp värmen, och då huvudet inte riktigt orkar hålla sig uppe lutar jag och lägger tinningen mot hans axel.

Vi sitter så tills jag känner att ryggen börjar vråla lite lätt av en alldeles för vriden ställning, och jag informerar om att jag behöver säga och fråga en sak.
Då vrider jag mig ur, drar mig tillbaka några centimeter och magin är bruten.

Och trots att det kanske inte kändes så från början, så återkom en del av magin senare, på rygg, bredvid och intill varandra, med varsin hand på varderas kropp.

Det skedde inga stora fyrverkerier, men magi räcker gott och väl tills dess att vi fått upp lågan för att tända stubinen.
Om vi nu vill att det ska ske.