Andningspaus

Jag hamnade i en svacka i tisdags som höll sig i tre dagar. Det svåra vid sådana tillfällen är att peka ut exakt varför svackan uppenbarade sig och stannade kvar.
Jag hade och har mina små teorier om varför, men ändå vet jag inte överhuvudtaget någonting.

I tisdags fick jag förslag, eller en fråga, om att komma över på kvällen, till en. Då var humöret sviktande och enormt förvirrande.. Det slutade med att jag gick till bussen utan att känna någon entusiasm överhuvudtaget, sen då jag kom på att jag inte hade några pengar på busskortet tänkte jag försöka få tag i en smsbiljett. Gick det bra? Nej. Jag hade glömt numret man skickar till, så jag ringde min lillebror om hjälp, men självklart var mitt batteri så dåligt att mobilen dog mitt i samtalet, och därmed var jag tvungen att gå hem igen. Utan pengar, utan mobil - ingen buss.
Humöret blev värre och jag kunde inte bestämma mig över om jag skulle åka ändå eller inte..
5 minuter innan bussen skulle gå för andra gången ger jag mig ut åter igen, bestämmer mig för att åka ändå, skickar iväg sms för biljett och ställer mig och väntar..
Kommer det någon buss?
Nej.
Det gick ingen buss förrän om en timme.
Hur var mitt humör nu?
...

Bortkastade pengar och humör som fick mig att börja gråta av ren.. ledsenhet. Jag var inte så arg över pengarna, det var mest ironiskt, komiskt.. Ödets gång. Jag skulle inte dit den tisdagkvällen hela enkelt.
Det låga humöret fortsatte in till onsdagen, jag körde bil - vilket gick bra, jag var på teorilektion där åtminstone halva lektionen var bra. Sen tränade jag box med en vän, vilket jag knappt hade någon energi till, men det gick ändå bra.
Och så var det slutligen torsdag, och humöret kändes fortfarande sviktande.
Jag kikade ut genom fönstret och såg det underbara vädret iform av regn och rusk och gråhet.
Det tog mig en halvtimme med fram och tillbaka-tankar ifall jag skulle sända iväg en förfrågan i sms om att ses eller inte.
Skickar jag det, så kan jag inte ångra mig.. Skickar jag inte så har jag iaf sluppit ta tillbaka min fråga.
Tankar gick runt, runt, runt.
Tillslut kom det iväg.
Svaret kom direkt. "Visst, jag är hemma vid sex!".

Gick mot bussen i lagom tid och kände mig fortfarande låg, men jag behövde komma bort ifrån allting, bort från alla. Folk som pratar när jag inte orkar höra, folk som har problem som jag inte har någon möjlighet att lösa åt dem, och allting runtomkring - alla måsten - kanske blev lite mycket. Behövde en andningspaus.
Och jag lyckades gripa tag i den och behålla.

Än så länge har humöret hållt sig i god form.
Kom hem för några timmar sedan efter att ha blivit skjutsad.

Det finns fortfarande mycket att tänka på, fundera över, bestämma sig för - eller inte alls bestämma sig för någonting. Jag vet inte riktigt. Men jag fick min andningspaus.