Man måste satsa för att kunna vinna

Jag har gjort det nu, sagt det, öppnat mig, klätt mig i ett naket tillstånd och gjort mig mer sårbar.
Jag tror dock att jag var mer sårbar innan jag öppnade mig, än vad jag är nu efteråt.

Under en lång tid nu har jag funderat fram och tillbaka angående mina känslor. Ibland känns det som om jag vore väldigt kär, medan i nästa stund så får jag tillbaka mitt tvivel. Jag var påväg att öppna mig lite halvt redan för ett par veckor sedan, men jag ändrade mig då tvivlet åter igen uppenbarade sig framför mig.
Sen har jag inte vetat.

I lördags hade jag äntligen min födelsedagsfest. Tre stycken hade redan kommit, vi satt i vardagsrummet och drack, pratade och hade det trevligt. Plötsligt ser jag en av dem fästa blicken i något bakom mig, och jag vänder mig om och ser N ståendes där, han jag utvecklat känslor i. Han sa att han hade ringt på, men vi hade inte hört honom, så han gick bara in. Första blicken på honom gjorde något inom mig. Jag blev så glad och han var så fin där och då. Han såg så frisk ut, med sitt leende och lite lätt solbruna ansikte.
Kvällen for förbi bra, fler och fler kom, som sedan gick efter några timmar. De som kom först gick också sist, vi satt kvar och pratade vi 5 en lång stund, tills N blev trött och la sig i min säng.

Det var då det jag minns mest, det jag flinar åt, inträffade.

M förstod att jag ville hoppa ner i sängen till N, så han gick undan med mig och sa att det inte gör något, gå du dit så sitter vi här ensamma och fortsätter en liten fest, så säger vi till när vi går. Tillslut lyckades han övertyga mig om att det visst gick alldeles utmärkt, och jag gjorde som han föreslog. Jag hoppade ner i sängen med huvudet före.
Här ska jag inte berätta några detaljer, men jag kan ju iaf påpeka att det är väldigt trevligt och roligt att leka i sänghalmen när man är full.

Efter ett tag uppenbara sig M i dörröppningen, precis i tid för oss att ha hunnit med det vi höll på med. Han sa att de var påväg att gå nu, och undrade om jag ville låsa dörren efter dem.
Jag tvekade någon sekund, sen slet jag tag i ena täcket och virade det runt mig, och gick - förutom täcket - helt naken ut till hallen, där de andra två tjejerna stod.
Jag smög fram, blickade in i spegeln och försökte kamma ut håret med fingrarna. Då tjejerna såg mig brast de ut i skratt. Jag såg tydligen rätt så skyldig ut. Ena tjejen tog ett kort.

Men nu till saken..
Det var inte detta jag skulle berätta egentligen.
Men det hör liksom till historien.
Dagen efter, söndag, igår, N hade kramat mig hejdå några gånger i hallen innan han körde hem sig själv, och jag var åter ensam i lägenheten, med Pyret som undantag.
Jumer klockan blev desto jobbigare kändes det inom mig. Okey, dagen efter fest brukar kanske inte alltid vara den mest starkt känslomässiga dagen, det är då jag är svag som tusan och kan gråta för minsta lilla sak.
Men timmarna gick och jag blev mer och mer gråtfärdig, jag kom på mig själv med att mer och mer sakna N, att allting blåstes upp inom mig och det var svårt att göra någonting alls utan att tänka på det. Jag kom på mig själv med att t.o.m sniffa på kudden han tidigare hade legat på.

Jag gav upp. Jag insåg att jag inte kan fortsätta gå runt med allt det här inom mig, alla tankar, alla frågor, alla erkännanden som än inte blivit erkännanden.

Efter några rådande samtal med en vän och efter kanske en timme av fokusering och djupandning och beslutsamhet så slog jag numret till honom.

Inget svar.
Skickade istället sms om att han gärna kan ringa mig så fort han har tid.
40 minuter senare ringer telefonen.
Det är han.
Jag frågar om jag kan komma förbi en stund. Jag har ju numera körkort..
Men det går inte så bra, hans syster kommer hem, så han var upptagen.
Jag ville helst ta allting när han fanns bredvid, men i veckan skulle han iväg på någon jobbkurs, så det fick bli som jag först tänkte, ta det i telefonen.
Jag började prata, väldigt stakande och med långa pauser. Det var svårt.
Men han lyssnade.
Och jag berättade.
Ärligt.
Öppet.
Naket.
Han sa att han hade sett några tecken i lördags, under festen, då jag var full, att jag kanske ville något mer.
Jag sa att.. det jag sa för ungefär två månader sedan, att det är skönt att träffa någon man inte har några känslor för.. att det inte stämmer längre, att jag tycker om honom, och saknar hela tiden och vill träffa honom oftare. Att jag saknar tiden som var förr, innan hans syrra tillfälligt bodde hemma hos honom, då vi sågs 1-2 gånger i veckan, att jag vill ha tillbaka det.
Och att jag hoppades på att detta inte skulle göra att han vill sluta träffas.

Vad han svarade? Saker jag redan visste om när det gäller honom, och att det var bra att jag berättade. Huvudsaken är bara att mina rädslor inte blir till verklighet.
Jag påpekade också att jag ju kommer åka iväg till hösten, att saker blir därmed ännu krångligare, men att jag därför inte kräver att han ska fatta något stort beslut nu.
Det kan vara svårt att ge sig hän åt något när man vet att det sen måste avbrytas.

Vi ska fortsätta träffas, även försöka få till fler möten.

Så, är jag mer sårbar nu, som öppnad och naken?
Jag tror faktiskt inte det.
Förut var jag som en vandrande, tickande bomb, som kunde sprängas närsomhelst. Jag var ledsen för att jag gjorde mig själv sårbar genom att känna saker som jag inte riktigt hade planerat att känna, och eftersom han inte visste om det så gjorde allting saker ännu mäktigare, varje ord blev som spjut nästan, in i mig själv.
Men nu när allt är uppe, ute, så känner jag mig mest lättad.

Jag har ingen aning hur allt slutar, eller hur allt börjar.
Men jag är åtminstone ärlig mot mig själv och ärlig mot honom, och ärlighet brukar väl vara längst, vinna.

Och som jag sa till honom i telefon igår.
"Jag är jätterädd för att vara ärlig, att berätta det här, för jag har varit väldigt orolig för att du kommer vilja sluta träffas om jag säger något, varit rädd för dina svar. Men jag har senaste tiden också känt mig jätterädd och orolig över vad som händer om jag inte berättar något, inte är ärlig. Då kanske allting istället rinner ut i sanden."

Man måste satsa för att kunna vinna.