Brämhults och Aftonbladet

Det här inlägget jag skrev, som handlade om Brämhults, fick sina reaktioner.
Och jag fick svar på mina frågor angående blåögdhet.

Kommentar 1:

"Arg som ett bi mailade jag Brämhult - och deras VD ringde upp mig personligen!
Det visar sig att AB har svamlat igen - den runda förpackningen innehåller juice som pressas på natten i Borås och skeppas till butikerna. Det gäller den andra förpackingen, den fykantiga och även här har Brämhult satt sig emot Livsmedelsverkets godkännande av namngivning.
/Fredrik "

Kommentar 2:

Aftonblaskan är lite väl svepande i sin generalisering av "konserveringsmetoder". De får det att låta som om pastörisering är nåt slags onaturligt tillsatsmedel när det egentligen inte är mer onaturligt än att ha sylt i en glasburk.

Pastörisering är inga tillsatta medel utan en process av upphettning och nedkylning - varken mer eller mindre. Aftonbladet väljer dock i sensationalismens namn att generalisera i sina ordval.

Lärdom vi kan ta av det här: lita aldrig på nånting som Aftonbladet skriver eftersom det antingen är en ren fabrikation eller i bästa fall en extrem vinkling baserad på tveksamma "fakta" eller feltolkningar.

- Rebenga

Ge mig ett kåthetsmellanting!

Hm..
Det där förra inlägget jag just skrev, fick mig att tänka efter lite extra..
Nu klagar jag över att jag inte är tillräckligt kåt, eller inte kåt överhuvudtaget längre.
Förut klagade jag på att jag var alldeles för kåt, kåt hela tiden.

Jag kom just fram till att jag inte vill ha något utav det.
Jag vill ha ett mellanting.

Det är jobbigt att aldrig vara kåt, på sitt sätt.
Och jobbigt att alltid vara kåt också.

Särskilt när man är dålig på självdisciplin.

Så.. ge mig ett mellanting!

Smeknamn då de är som värst..

Jag har en liten fundering..
Och ni som har lite svårt att läsa om saker som är väldigt öppna och ärliga kan ju sluta läsa här och nu.

För många som inte känner mig i förväg brukar jag föreställa mig vara helt annorlunda, lite som en torrboll ibland, för att alla inte ska ha exakt samma uppfattning av mig. Kan ju bli lite tråkigt i längden ibland..
På internet, på ställen där jag håller mest till, alla de jag pratat med i flera år, eller kortare tid, de har givit mig ett såkallat smeknamn. Jag har å andra sidan inte gjort så mycket åt att förminska det där smeknamnet, eftersom jag har varit rätt öppen med det där.. och väldigt frispråkig och ärlig.

Men nu kan jag inte riktigt bära upp det där namnet längre känner jag.
De senaste veckorna, eller snarare, de senaste månaderna, har det varit allt annat än som det tidigare har varit.
Jag känner ingen lust längre, jag kommer på mig själv ibland med att undra vad fan har hänt, och oj, var det så längesedan jag ens tänkte tanken på att ta på mig själv?
Flera dagar, en vecka!
Det måste vara något fel på mig.

Jag har gissat på att det är en blandning av mitt mående, eftersom det började redan för några månader sedan, samt att jag enbart äter ersättningar.

Jag är ju för fan torr hela tiden!
Även när jag får för mig att pilla lite extra bara för grejen, så är det ändå torrt!
Jag har blivit en torrboll!

JAG!

Det blev extra katastrofalt när jag beslutade mig för att leta fram en glidmedel's tub och trycka ut lite och använda det för att få bättre glid.
Och inte fan för att ens få in något! Bara utanpå så att säga.
Det var ju bara torrt, trots att lusten kom fram litegrann.

Okey att jag hatar att folk kallar mig för det där smeknamnet, jag tar ofta illa upp och vill radera bort allt det där ifrån dem för all framtid.
Men nu?

Jag vill bli KåtSuss igen!

Och ge mig en pojke som kan fixa problemet!

Träningsvärk

Jag har träningsvärk lite överallt idag..

Igår åkte jag med E kl 11 på förmiddagen och körde 40minuter kondition på två olika maskiner på gymmet, och precis efter det, kl 12, blev det att träna Core i 25 minuter. (bålstabilitet & balans. Fokus på mage & rygg).
Sen åkte vi hem.

Jag var fortfarande uppe i varv, men tillslut försvann energin och jag blev trött, trött och åter trött.
Men klockan 16.30 var det dags igen, då tog jag cykel och drog iväg till gymmet igen, det tar cirka 14 minuter att cykla dit. Och klockan 17.00 var det dags för cirka 60min gympa!
Rolig gympa, men puh så jobbigt.
Och sen cyklade jag hem igen..
Lite trögare gick det då.

Det blev 2 timmar och 55 minuters träning igår, räknade jag ut.
Och nu har jag träningsvärk.
Fy så jag har träningsvärk.

Hela överkroppen, främst i magen, och i axlarna och nacken och sidan.
Kände först ingenting i benen, men nu skriker vaderna också.

..jag tog förövrigt en 26minuters promenad i snön innan kl 12 idag.
Jahejsan!

...och klockan 18 är det tid för styrkegympa (K.I.F - Kom i form - styrka)
och 18.30 är det Kondition (K.I.F).

Jag tror det är meningen att man ska må bättre av det här!
På lång sikt!
Haha.
(imorgon är det planerat ett till core-pass. får väl se på det då va..)

Brämhults

Fy.
Brämhults som har varit ett märke som stuckit ut ur mängden, har man tyckt, men man är visst alltid alltför blåögd.
Nypressad juice, med kort hållbarhet därför, extra god och extra nyttig.
God är den.
Men..


Hur gammal är er färskpressade juice när den tappas på konsumentförpackning?

– Ja, nio, kanske tio månader, säger Tomas Gustafsson, vd på Brämhults.

Pressar ni verkligen äppeljuicen i Borås, som det står på flaskan?

– Nej, den pressas i Tyskland. Det måste ha blivit ett misstag här.

Och helt naturliga är inte heller de nypressade juicerna eftersom också de pastöriseras, en konserveringsmetod.

Eller är man alltför blåögd igen att man går på någon lögn Aftonbladet bygger ihop?

..iofs motverkar pastöriseringen sjukdomsframkallande bakterier.. men 9-10 månader?

Seriefreak

Fytusan.
Jag tänkte göra ett test, kryssa i de serier jag följt eller sett några avsnitt av.
Seriöst..
När jag kom upp i 80 stycken gav jag upp.
Kändes lönlöst att fortsätta, och kändes väldigt töntigt.

Får nog säkert ihop 100 och förmodligen mer än det.

Men jag skippar det va.
Ja.

Det har snöat inatt igen.

pust och stön

Jag tränar rumpan av mig idag, om ni undrar vad jag gör.

Maiden

Jag lyckades med det som många andra inte kommer lyckas med - bokade och köpte en hel drös av Maidenbiljetter!
Närmare bestämt 8 stycken.

Aah, vad nöjd jag är!
..tog bara en timme att få sidan att ladda och sen släppa in mig. Men skam den som ger sig?

Lite glömsk så..

Imorgon ska jag försöka få tag i Maidenbiljett(er). Det lär ju bli svårt, men försöka ska jag allt ändå!

Sen ska jag få iväg mig till gymmet och spänna lite muskler.
..och efter det ska jag följa med till Alingsås och hälsa på mormor.
Det gäller att passa på innan hon glömmer av vem jag är.

Bartenderutbildning

Visst vore det coolt ifall jag åkte till magaluf på mallorca för att gå en två veckors intensiv-bartender-utbildning?

Det kostar iofs sammanlagt 15 975:-, men då ingår en hel drös med saker.

Kanske är där jag ska tillbringa en tid i sommar? Eller sommaren därpå?
Sådana saker är något som skrämmer livet ur mig, därför vore det bra att göra det.

Eller vad säger du?

I am the champion, my friends

And I'll keep on fighting - till the end!

Yaaaay!

Den här dagen blev bra.
Jag fick brev hem på posten angående min överklagan till akassan.
Ha!
Jag vann!!
De höjde min normalarbetstid per vecka från 15 timmar till 32 timmar! Så det ska vara.
Vilket innebär att jag inte förlorar på att jobba några få timmar.
Jag förlorar inte ens på att ta 50% jobb som jag blev kallad till intervju för. Fick dock avsäga mig den, men ska ringa och se om de fortfarande vill träffa mig, bara två dagar sedan så..

Men bäst utav allt!
Jag får pengar retroaktivt!
3000kr får jag sammanlagt ifrån akassan, ifrån tidigare veckor.

Ljuvligt!

Nu har jag råd att lägga undan, spara, ha till sämre tider - vilka som inte ska komma enligt mig!
Och råd med sakerna jag håller på med och råd att köpa riktig mat sen också.

Sen fick jag dock ett brev hem från intervjun jag var på, och jag fick inte jobbet.
Men det gör inget, nästan iaf. Jag är nöjd över hur intervjun gick åtminstone!


Jag är fanimej bäst helt enkelt.

Graviditet

Jag känner en konstig känsla i magen, som om det är något nytt som dykt upp, infunnit sig.
Lägger händerna mot magen och får för mig att jag inte är ensam längre.

..så jag blir tvungen att prata med någon, berätta om denna märkliga känsla, för jag kan inte få nog utav den, det känns som om något växer där inuti.
Jag pratar om att gå till barnmorskan för att ta reda på om jag är gravid eller inte, för vissst sjutton känns det som om jag vore det.
Sen är det någon som säger något om att det måste ha skett senaste månaden, att jag isåfall blev gravid då, så jag börjar räkna på vem det kan ha varit som hjälpte mig att skapa ett liv inuti mig.

..först blir jag överlycklig över att det måste vara D! Jag menar, jag vill att det ska vara D! Särskilt eftersom jag alltid har velat ha ett mulatt-barn. Jag älskar den hudfärgen. Det är så vackert.
..men så kommer jag på, fan, det var ju två månader sedan.. då kan det inte vara han.
Tanken gled då in på Mr T. Är det han?
Men det var också längesen.. så det var också omöjligt.
Kommer även på att jag hade mens efter det.

Sen kom jag på vem det måste vara.
Han jag hade sex med för cirka en månad sedan.
Och jag blir så överväldigande ledsen, så besviken över att det måste vara han.
Absolut inte han jag vill ha som pappa till mitt barn.


..Sen vaknar jag, och känslan av graviditet och vem som hjälpt mig att komma till det kastas på mig, och jag känner efter, under några sekunder, för att vara säker.

Det var bara en dröm, bara en jävla dröm.

Hade det varit en verklighet skulle huvudet aldrig plocka fram Mr T eller han som tydligen var pappan, eftersom den ena har jag aldrig rört - nej usch - och den första var alltför längesen.

Gravid med D som pappan?
Det vore rätt tragiskt.


Men nu är det tredje gången jag drömmer att jag är gravid!

Yrselattacker

Idag känner jag mig konstig.

Fick infallet att gå på en promenad idag igen, som jag gjorde igår, mitt på dagen nu, vilket jag även genomförde.
Sen när jag kommer hem är jag rätt slut i benen och hela fadderullan..
Så blir jag segare och segare, lägger mig under täcket och kikar ett avsnitt av en serie.
Men så när jag reser mig upp igen är jag tvungen att hugga tag i skrivbordets kant för att hålla mig uppe på fötter, allting blir svart framför ögonen och jag blundar för att inte säcka ihop.

..sätter mig på stolen och det är lugnt igen.

Efter en stund går jag och duschar, går rätt trögt men bra, tills jag ska börja torka mig i håret.. orkar knappt hålla uppe armarna, eller ens att borsta håret kändes jävligt ansträngande.

Bestämmer mig efteråt att lägga mig i soffan och kika på tv, bara att vila.
Så gör jag det, kikar på två program.
Men så ska jag resa mig upp igen, och allt svartnar igen och det känns som om jag ska svimma vilken sekund som helst.
Så jag blundar igen, och håller mig uppe, och så är det över ännu en gång.

Nu vet jag inte om jag ska våga mig på att resa mig upp igen.

Det känns inte riktigt som att det beror på att jag enbart äter ersättningar, det har ju ändå pågått i snart 5 veckor. Yrselattacker borde kommit för längesen isåfall.
Kanske är en ihopblandning av allting.

Jag vet inte.
Det enda jag vet är att det blir jävligt mörkt när jag reser mig upp.

Bad girl!

Extra, extra!! Skandalbilder på internet!

Jag blir inte klok på det där..
Den där trevliga tidningen skriver igen..
Sen finns det en ännu trevligare länk att klicka på för att se denna skandalbild där sångerskan smeker en annan kvinnas bröst!
Oh My Gooood!
"Rihannas senaste skiva heter "Good girl gone bad”. Nu lever äntligen r&b-stjärnan upp till sin image."

Jag förstår inte riktigt..

Det där hade kunnat vara jag, som stod bakom en kompis och på skämt hållt i hennes bröst bakifrån, bara för att liksom.

Jävligt stor skandal må jag säga.

Am I a bad girl?

The Loneliness Of The Long Distance Runner

The tough of the track
With the wind
And the rain thats beating down on your back
Your hearts beating loud
And goes on getting louder
And goes on even more til the
Sound is ringing in your head
With every step you tread
And every breath you take
Determination
Makes you run never stop
Got to win got to run til you drop
Keep the pace hold the race
Your mind is getting clearer
You're over half way there
But the miles they never seem to end
As if you're in a dream
Not getting anywhere
It seems so futile

Run on and on
Run on and on
The loneliness of the long distance runner

Ive got to keep running the course
Ive got to keep running and win at all costs
Ive got to keep going be strong
Must be so determined and push myself on

Run over stiles across fields
Turn to look at who's on your heels
Way ahead of the field
The line is getting nearer but do
You want the glory that goes
You reach the final stretch
Ideals are just a trace
You feel like throwing the race
Its all so futile

Vissa saker gör en glad

Iron Maiden igen

Nu läste jag att Iron Maiden ska komma tillbaka hit i sommar, i juli, och att biljetterna dit släpps 12 november.
Haha, man skulle bra gärna vilja gå på dem igen, också.

De spelar både i Ullevi i Gbg och Stadion i Sthlm.

Money, money, money!

Uppgradering av arenor

Min glädjeyra har fortfarande inte lagt sig!

Det är ju så roligt!

Först går jag på Nightwishkonsert i Lisebergshallen, med mina två bröder, vilket var min första konsert någonsin! ..förutom festivaler.
Sedan går jag på Europe i Skandinavium, med mina två bröder igen!
Och efter det blev det Iron Maiden i Ullevi, med bröderna och syrran!
Och nu, ja, nu blir det Celine Dion i Glooooooben, med syrran! :-D

Jag uppgraderar mig!

Förövrigt så ska jag till Skandinavium igen om 1½ vecka.. Ska på en Queen-konsert.
Tyvärr självklart utan Freddie Mercury, men ska bli roligt ändå!
Det blir mamma, syrran, jag och lillebror. Vi alla är Queenfan!
Storebrorsan bangade.


Globen, globen. Fy vad läskigt!

Panikartad dröm om smalhet

Syrran ringde mig igår och vi pratade om ditten och datten, och så berättade hon vad hon hade drömt natten innan som fick henne panikslagen.

Hon hade drömt att hon träffat mig och jag hade gått ner mängder i vikt och var nu smal. (Vilket jag naturligtsvis ska bli! dock inte spinkig!).
Och hon fick rena rama paniken i drömmen över att jag hade blivit det, eftersom hon själv var långt ifrån det.
Så nu vill hon komma igång på allvar också.

Haha, jag minns att hon har berättat om en dröm tidigare, som handlade om samma sak.
Att jag hade gått ner i vikt och blivit smal, medan hon fortfarande var på samma som innan.
Och hon fick samma panikkänsla.

Knasigt, knasigt!
Man tävlar om vartannat, och sen pushas man av varandra, sen tävlar man igen.
Systrar alltså..

Celine Dion, Globen, 7 juni 2008

JAG FICK TAG I TVÅ BILJETTER!



Satt och tryckte på uppdatering under 5 minuter, tills datorklockan stod på 08.59, då kunde man börja tävla i att få tag i biljetter snabbast!

Jag hade bestämt mig för att köra på mittenprisklassen, 1095kr + serviceavgift.
Då skulle man samtidigt komma rätt så nära scenen också.
Syrran körde på samma sak, för hon bestämde sig för att hänga med på det tillslut.

Så när jag tryckte för att få fram det jag ville ha, valde "Bästa lediga plats detta prisläge", stod det att det inte fanns några biljetter kvar i den prisklassen! Så jag blev flyttad ett snäpp uppåt, mot den lite dyrare, 1395kr + serviceavgift. Men det sket jag i, bara jag får biljetter!

Dessa platser hade jag att välja mellan, på den första prisklassen jag valde;
De områden som är gröna, lila och orange.


Men då jag blev upplyften ett snäpp kunde jag få vilka platser som helst inom.. Gul, lila, blå och orange.

Och jag hade tur! Jag fick samma plats som man kan få då man väljer den allra dyraste biljetten, som hamnar på över 2000kr sammanlagt!
Hääär ska jag och syrran sitter!Vilket flyt jag hade!
Och jag påstod att denna glädjen skulle hålla i sig i drygt 10 minuter, för det brukar vara så, men haha, nu är det 2 timmar sedan som jag fick tag i biljetterna, och jag är fortfarande helt bakom flötet när det gäller glädje över det!

Frosten biter tag

Det är vitt på taket och på gräsmattan utomhus, det är FROST!
Trots att det är november så känns det lite sjukt.
Det var ju sommar och sol nyss ju.
Eller.. det var det ju inte heller, här i sverige.

Men det är fortfarande sjukt att det är frost ute! Tiden går väldigt fort..

Verklighetsdusch

..Och så fick jag ännu en verklighetsdusch forsad över mig.
Det tar ju aldrig slut.

Jag ställde en fråga och fick ett svar.
Svaret kom inte som en chock, men det kändes ju lite iaf.
Jag har lyckats förbereda mig en del inför det, men eftersom saker och ting inte riktigt är över än så går det väl inte att undvika känslor som kommer i efterhand.

Tänker jag för mycket på det nu, på verkligheten, så lär jag väl kura ihop mig i fosterställning en stund och väta ner mina kinder.
Men just nu är jag starkare än så.
Trots att jag känner att ögonen börjar svida lite, och synen blir lite grumlig.

Men det var ofrånkomligt.
Trots att det kanske inte är så stort än, så kom ju verkligheten över mig med fakta om att möjligheten för det är väldigt stor.


Nu ska jag väl sitta här och vänta på nästa verklighetsdusch? De verkar ju komma rätt tätt..
Eller så tar jag ett steg vidare och plockar fram mitt paraply.

Pojkar med kajal

Jag tittade just lite på Sandor slash Ida. (Delvis inspelad i Vänersborg, så kände igen lite..)
Den manliga huvudrollen var en kille som älskade att dansa balett.

Och så kom åter igen denna fascinerade sak enligt mig..

Han såg rätt okey ut utseendemässigt, lite ung så, men ja, rätt okey.
..sen när han hade blivit sminkad inför uppträdande och man såg hur han såg ut då, jag höll på att dö!
Det där hänger tydligen fortfarande kvar på mig, att tända på pojkarna som använder kajal!
Det är så jävla hett.

Ingen aning om varför, det bara är det!

(Jag pratar inte om 5åriga pojkar här. Bara det att jag kallar alla av manligt kön för pojkar.)

Goldbergs vägledande depressionstest

Haha nice..
Gjorde ett test, och det gick som det gick.
Inget förvånande dock, det vet jag redan om.
Jag har sjunkit ner och jag vet flera orsaker till det.

Det får mig att minnas en gång då jag satt i ett rum framför min samtalskontakt jag gick till för ett par år sedan. Det var särskilt ett tillfälle som jag minns som starkast..
Det var då det var som värst inom mig. I början av året minns jag också, saker och ting hade dragits upp samtidigt som jag mist någon jag var kär i.
Och jag kom dit och var helt borta.

Efteråt fick jag veta vad hon hade skrivit för "bedömning" av mitt tillstånd.
Allvarlig, svår depression, risk för självmord.

Något liknande så.
Jag har dock aldrig varit en sådan person som tänk ta livet av mig, men hon uppfattade mig på det viset, att det var enormt illa.

Jag har inte varit där nere sen dess.
Och jag ska inte dit någon mer gång, så ingen risk för det nu.

Men jag är inte på topp pga vissa saker, pga många saker snarare.
Mycket bristvara i livet just nu.


Vad mitt resultat blev?
Ja, kika själv.

The day is back

Jag gick just ut på en 65 minuters promenad och tog tillbaka dagen.

Bert Karlsson

Det här med Bert Karlsson..
Då Fame Factory pågick och hela kalabaliken med det var igång, höll jag med honom en del när det gällde hans tankesätt med vilka som kan bli stjärnor i dagens samhälle.

Han gick på utseendet och utstrålningen.
Var det någon som såg ut som en stjärna, så gjorde det inte så jättemycket om personen i fråga bara kunde sjunga okey.
Och såfort någon med övervikt försökte sig på så nekade han dem nästan direkt.
Jag förstod varför, och jag höll med om det, att det är så dagens samhälle såg ut.

Jag har aldrig hållt med om att det är så det ska vara, bara att det är så det var.. Bert Karlsson följde folkets syn på en artist, majoriteten såg det så, vilket han som skivbolagsdirektör hade lärt sig.
Jag själv höll inte med om det för fem öre, jag lyssnar på sången och artisteriet, jag väljer inte utseenden.
Och därför tycker jag det är sjukt att det är så det har varit.


Men denna gången tycker jag den där Bert ska hålla käften riktigt rejält.
Nu är han igång igen, med samma sak, fast med ett undantag.

Han tittar på idol, och påpekar saker om Marie Picasso, att hon är för överviktig för att lyckas, för att vara en idol.
Och det är där jag tycker han ska dra något gammalt över sig.. sig själv kanske?

För det första - saker och ting har förändrats, fler och fler kan lyckas numer utan att se ut som miss universum eller Barbie's pojkvän Kent.
Och just nu gör han bara bort sig.
Vad är det för mening att kommentera någon så negativt när hon uppenbarligen redan har lyckats bli en artist?
Folket har redan fastnat för henne, hon har redan lyckats på många sätt, oavsett hur hon ser ut eller inte ser ut. Hon har en underbar röst och folket har fattat det.
Men Bert är övertygad om att hon är för överviktig för att lyckas som artist.
Hade han varit smart skulle han sagt det redan i början, men helst skulle han hålla tyst.
Sen att jag tycker Marie inte av någon anledning alls behöver gå ner i vikt gör mig också förbannad.

Och för att understryka en sak.
Jag har aldrig tyckt om Bert i sig.
jag har alltid undrat varför han, som satt där med enormt stor makt att ta fram artister som verkligen kan, och kanske rubba lite på folkets synsätt, varför kunde han helt enkelt inte skita i vad folkets syn på artister var, och helt enkelt.. ta alla som verkligen KAN, istället för att blidka alla för att få se alla vackra?
Finns mängder av såkallade stereotypa vackra artister som kan sjunga, jag säger inte att de inte kan, men på vägen har vi förlorat mängder som också kan sjunga, men som inte ser ut som dem Bert Karlsson har letat efter.
I mina ögon kvittar det som sagt hur man ser ut, därför är det så synd att många med underbara röster försvinner i mängden.

Celine Dion

Imorgon startas försäljningen av biljetter till Celine Dion's konsert i Globen den 7 Juni nästa år.
Direkt då jag läste om detta bestämde jag mig för att försöka få tag i en biljett.

För ungefär 10 år sedan, i julklapp tror jag, fick jag en konsertbiljett till Celine Dion av mamma (och pappa), min syster skulle gå med då också. De hade ringt in till radion och fått tag i biljetter, utan min vetskap. De lurade i mig att de inte hade lyckats..
Så det blev en stor glad överraskning då jag fick den.
Framförallt eftersom det skulle bli min första konsert någonsin.

Dock ställde Celine in den pga sin man som var sjuk i cancer eller hur det nu var.
Självklart blev jag ledsen.

Därför blev jag extra glad nu när hon äntligen kommer tillbaka hit!


Berättade det för syrran, och hon ville att jag skulle köpa en till henne också.
Men nu är hon inte lika säker längre, pga priset och sådant.
Och det är ett rätt högt pris, men för min del.. nej, jag vill ha en!

Det kanske slutar med att jag åker upp ensam och går på den själv, men så får det vara då.
Vore helt fantastiskt att sitta i Globen och lyssna.

Så imorgon gäller det..
ska bara komma på i vilken prisklass jag ska tävla om.

Ett steg i taget

Det har hänt en del senaste tiden.
Den var någon som kom in i mitt liv och gav mig nya förhoppningar om saker jag längtat efter så jävla länge.
Personen i fråga fick mig att sluta tänka på D, han jag försöker komma över.
Jag visste inom mig att jag kanske inte riktigt var redo för något nytt så här direkt, men samtidigt ville jag ändå inte låta det påverka mig till ge upp försöket.
Personen sa saker till mig som jag aldrig någonsin har fått höra, och bara det fick mig att tänka.. äntligen, äntligen får jag det jag alltid har längtat efter.
Dock dök det upp någon varningsignal åt att allt gick lite för fort, att små ord som är enormt stora för mig användes då de egentligen inte borde kunna användas än.

Att säga en innebörd med ordet "älskar" mitt i alltihop får mig inte att bli överlycklig och sväva upp bland rosa moln, det får mig snarare att hajja till, ta ett steg bakåt och bli misstänksam. Sådana stora ord ska inte sägas som en skitsak.
Det har hänt mig en gång tidigare, min första kille, punkaren, han som ett halvår efter fick äran att vara den första som trängde in i mig.
Vi var inte ihop så länge, men andra natten, då vi just träffats, sa han de där orden.
Och jag hajjade till och ifrågasatte dem.
Det är så stora ord att jag inte litar för fem öre att de sägs med högst troligt allvar bakom och ren känsla, efter bara några dagar.
Jag tror det inte.

Jag påpekade detta för denna nya som gav förhoppningar, och han förstod.

I huvudet började jag planera saker, för det var meningen att vi skulle ses också.

Men så kommer den där biten då allting jag har farhågor över liksom ramlar på mig.
Tystnad. Går inte att få tag i.
Lugnt, det finns säkert bra förklaringar. Jag blir inte helt tokig bara för att det inte går att prata med en kväll. Men när sen den kvällen blev till 1½ dygn kunde jag inte hjälpa att jag tänkte väldigt många tankar över det.

Sen kom det, det jag väntade på, förhoppningarna försvann.
Och jag steg åter igen tillbaka till ruta ett.
Det skaffades naturligtsvis ett annat förhållande under tiden det var omöjligt att få tag i.
Ena stunden skriva puss och sötnos, och nästa, nej, bara kompisar nudå.

Inget problem så sätt, hann inte ta så lång tid, och därför är jag inte så sorgsen över att personen i fråga försvann iväg.
Det är mer känslan i det som jag är sorgsen över.
Förhoppningarna som byggdes upp, äntligen-känslan som sen då också försvann snabbt.
Det är så typiskt!


..så när jag skulle sova igår bestämde jag mig för att lägga mig på en annan plats i sängen.
Jag har ju som bekant en 180säng numera, men jag sover alltid på ena sidan av den.
Nu slet jag bort överkastet ifrån andra sidan och la mig där, bara för att ta tillvara på mig själv, ta tillvara på det som tillhör mig och använda mig av allt jag bara kan.
Dock tyckte jag inte att det räckte, så jag la mig snett över sängen, diagonalt, så att hela sängen blev ockuperad.
Ingen annan skulle ju sova i den, så varför skulle inte jag ta hela?

Jag gjorde detta för att visa för mig själv att jag inte behöver hindra mig från saker bara för att mitt huvud är fyllt av förhoppningar och gamla känslor för någon annan än mig själv.
Det var ingen stor radikal förändring, att lägga sig och sova på en annan plats än vanligt, men det var ändå något stort i känslan av att sluta vänta på att någon annan lägger sig där.
Lägg dig där själv för fan!

Jag sov förövrigt godare än vanligt, och jag låg längre bort ifrån telefonerna och allting, så oavsett om jag hade fått sms skulle jag inte ha upptäckt det.
Inga störningsmoment, förutom katten som försökte riva mitt ben genom att få in tassen under täcket.

Det är sådana små saker som får en att ta tillbaka sitt eget liv.
Ett steg i taget.

Lägg ner hela din själ i det, så löser det sig.

Det är lustigt det här med att skriva.

Främst i skolan, varje gång vi fick i uppdrag att skriva en uppsats visste jag redan då det blev sagt att jag skulle få bra betyg på det.
Jag kunde skjuta fram till så långt jag bara kunde, för jag hatar att börja göra saker jag är tvungen till att göra, men hur långt jag än sköt fram det, så kunde jag aldrig sluta ha vetskapen att.. det kommer sluta bra.
Bara jag börjar, och hur jobbigt det än må vara, så kommer uppsatsen bli bra, och förmodligen få betyget MVG.

Samma sak när vi hade sådana skrivar-prov i aulan. Man fick ett ämne, och skulle skriva utefter det. Jag satte alltid igång direkt och plitade ner, det blev ofta 2 sådana där stora blad med 4 sidor i varje. Redan då jag tryckte ner pennan mot det blanka oskrivna bladet visste jag att jag skulle lyckas få ihop något bra.

Även när det kommer till dikter.
Det är också sådana jag har svårt med att börja skriva.
Men jag vet samtidigt att.. när jag väl börjar, och sen gräver i mina minnen och känslor och allt man kan gräva i, så vet jag att.. det kommer bli något bra.

Hur kan man ha den insikten, eller vad man ska kalla det?
Redan innan man skrivit något så är man övertygad om att det kommer bli något bra.

Jag kan ju säga att jag alltid blev överlycklig såfort vi fick skrivar-uppgifter i skolan..

Men det är väl en sak som jag har förstått, som jag har fått in i min hjärna, att jag faktiskt kan detta. Och därför tvivlar jag inte på mig själv.

Det var som då jag skrev en fördjupningsuppsats om Utbrändhet och hade mamma som huvudperson och intervjuoffer. Allting var hullerombuller. Det måste det vara från början, för att sen få ihop allting där det ska vara.
Mamma tvivlade på att jag skulle få ihop det sista kvällen hon läste det.
Jag tänkte mest - fyfan vad jobbigt, men bara jag tar tag i det så kommer det bli alldeles utmärkt!
Och som sagt.. nästa gång mamma läste det så var det bra, och hon förvånades över det.

Jag undrar därför.. varför kan man inte tänka så på alla saker man tar sig för?
Helt övertygad om att det kommer bli alldeles utmärkt i slutändan?
Man har kanske inte förmågor till allting, inbyggda kunskaper, men om men ändå använde huvudet och tänkte tanken? Borde saker och ting inte bli enklare då?

Jag har å andra sidan fått på svart och vitt ifrån skolan att det har varit bra.
Det är inte så att jag är så övertygad att jag slarvar som fan och slafsar ihop något utan en enda tanke bakom det och är övertygad om att jag kommer få högsta betyg på det ändå, ingen idé att anstränga sig.
Grejen är att jag anstränger mig tills jag slitit av allt mitt hår, och lägger ner hela min själ i det jag håller på mig.
Och det är kanske därför jag vet att det kommer bli bra? För att jag vet hur mycket jag kommer lägga ner i det i förväg?
Jag kan inte göra halvdana saker..

Som mitt kollage.
Jag la ner mig själv i det projektet, alla mina tankar och känslor, för att förmedla just det jag har haft i huvudet i många, många år. Jag skulle kunna ha skrivit något kort, och haft 3 bilder och någon tänkvärd text på ett litet papper och sen vara färdig med det. Ingen säger att det är dåligt. Men jag kan inte. Det är inte den jag är. Ska jag göra något, så ska jag göra det stort.
För mitt liv är stort, och mina tankar är stora, och mina mål är stora, och jag lägger därför ner hela min själ i det när det väl gäller.

Slutsatsen är alltså.. Saker och ting borde bli alldeles utmärkta bara man lägger ner tillräckligt med tid och energi på det, oavsett vad man ska och vill åstadkomma?
Man kanske får lägga ner dubbel energi på det man i förväg får för sig man inte är så duktig på, men bara man lägger ner den, så tror jag det löser sig i slutändan.
Det gör det väl alltid på ett eller annat sätt?

Jag vill tro det.

Borta med vinden

Och vad var nu hemligheten för något?
Det är något som är över och ska förbi.
Och det var bra att jag tog vara på det och höll tyst.
Slapp jag i nuläget berätta allt igen, fast tvärtom istället.

Det var något som var positivt iaf! Men nu är det borta med vinden.

Camilla Läckberg - Isprinsessan

Jag såg Isprinsessan nu på ettan, tvådelade filmen som är baserad på Camilla Läckberg's roman.

Det första jag lägger märke till är hur alla svenska filmer är uppbyggda.
Det känns alltid som om man tittar på någon amatörfilm.
Lika komiskt varje gång.. dröjer ofta innan man kommer in i atmosfären.
USA gör filmer mycket bättre.
Dock kan det iofs bero på att jag själv bor i Sverige, och har därför svårare att leva mig in i en film, när allting är sig likt, lika grått och trist.
Medan USA har jag ingenting bekant i.
Kan nog ligga någonting i det.

Sen såg jag den manliga huvudrollsinnehavaren, och kände igen honom. Så sött ansikte, söt näsa.. Någonting var bekant.
Tillslut tänkte jag på en enda person, att den KAN vara han.
Och när eftertexterna rullade såg jag namnet, och tänkte ännu mer att, jo, men det är väl han?
..så jag sökte på google, och självklart var det han!

Niklas Hjulström, Cue!

Men för att återgå till själva filmen..
Som alltid försvinner en väldigt stor spänning på filmer, och alla detaljer som man upplever så väl finns inte längre kvar, alla känslor som är så beskrivande ser jag inte en skymt av, jag får mer gissa.
Jag föredrar böcker framför filmer, för där lever man sig mycket mer in i allting.

..så det är väl positivt att jag läst boken innan, så jag redan vet hur de tänker och känner.

Jag ska försöka komma ihåg att se andra och sista delen nästa vecka!

Förändringen

Nu ska vi se här..
Jag skrev igår att jag skulle avslöja vad jag gått ner i kg och omkrets, och här kommer det!

Efter 4 veckor har 8,6 kg försvunnit, och cirka 9 cm i omkrets i midjan.
Deeetdu!

4 veckor

Nu har programmet pågått i 4 veckor, den mentala träningen, kroppsliga och då framför allt denna sluta-äta-mat-och-ät-ersättningar-istället-i-massa-veckor.
Om några veckor ska jag trappa upp med lite mat, och sen blir det att äta både nyttig mat och ersättningar.
Jag som saknar att laga mat!
Men får vänta lite till, till mig själv åtminstone.

Men ja, 4 veckor har nu gått.
Imorgon ska jag informera om hur det gått rent kilo - och omkretsmässigt!

Wohoooo!

Vacker

"tycker du har vackert ansikte,,det är nått med det som är vackert,,samtidigt som det är nått med dig som är så förbannat sött,,vet bara inte vad det är som gör det"

Hemlighet

Åh, det är en sak som jag så gärna vill berätta för alla!
Men jag har bestämt mig för att hålla det hemligt lite till..
Det känns bäst så, tills vidare

En enda vet om det.

Jag är väldigt dålig på att hålla saker för mig själv, så jag funderade på vem fan jag skulle kontakta för att berätta.. gick igenom några vänner jag har.. men kände att, nej.. och nej.. nej, det får komma senare.
Sen kom jag på, Helene!
Det kändes rätt.
Vännen som kom in i mitt liv då jag gick på förändringens stig, som fortfarande finns kvar, men lite mindre nu för tiden.
Så jag kände att ja, det vore perfekt!
Berätta för henne, så jag fick ur mig det, och hon få reda på det.
Det kändes som om det vore som förr i tiden.
Och det är så det ska vara!

Men ja, haha, otroligt men sant, så håller jag det fortfarande för mig sjäv.
Tills vidare.

Jobbintervju

Nu börjar jag bli jävligt nervös!
Men det enda jag ska på idag är vattengympa kl 19.15.

Det är inför morgondagen jag börjar bli nervös!
En jobbintervju.

Jag har varit på en enda innan, och det var för sisådär 3 år sedan, på ett casino i Trollhättan som coupier med Black Jack.
Haha. ja, jag kan ju säga att jag inte fick jobbet.
Ett svar jag hade på frågan "Vet du hur det går till?" var "Nja.. eller lite, jag har sett på tv."
:-D
Yay!

Imorgon har jag åtminstone kunskaper inom området, och lite utbildning bakom mig och ett års arbetslivserfarenhet.

Men nervös som fan börjar jag bli.

Sex on the beach, del 2

..Det här är en fortsättning på förra inlägget jag skrev.
Läs på egen risk, jag döljer inget.


Han leder mig runt hörnet av huset igen och förbi staketet där vi nyss stod. Jag frågar vart vi ska, men han avslöjar inte, vi fortsätter att gå.. Snart kommer vi till en väg, där en herrelös hund sprang omkring. Vi går över, och hunden börjar gå efter oss.

Snart känner jag hur skorna sjunker ner i sand och jag ser havet framför oss, vi är därmed påväg till stranden, eller vi är snarare redan framme..
Jag börjar le och undrar vad fan jag håller på med? Men ler ännu mer och tycker allting bara är roligt, ett äventyr!

Han leder mig längre fram mot vattnet, där det finns solstolar, stannar vid en av dem och sätter sig på den. Jag börjar åter igen le och nu fnissa lite samtidigt som jag försöker plocka av mig skorna. Då de är av tittar jag på honom där han nu halvligger ner, och jag placerar ena benet på andra sidan av solstolen, och sätter mig över honom, med särade ben.
Jag lutar mig ner mot honom och fångar hans mun och vi börjar kyssas igen.

Jag ser att hunden går runt bredvid oss.. vilket känns jävligt skumt, men nästa gång jag tittar har den gått iväg.

Han låter sina händer glida nerför min kropp, och snart har han fått tag i mina trosor som han försöker dra av mig.
Alla tjejer vet dock att det är rätt omöjligt att dra av ett par trosor när man står eller sitter med benen isär, så jag ställer mig upp och drar av mig dem med hans hjälp.
Då passar han samtidigt på att dra ner gylfen på hans byxor och plockar fram kondomen för att trä på den där den hör hemma, på hans snopp, penis, kuk, knullpinne - kärt ..verktyg.. har många namn?
Jag ställer mig åter igen över honom, med en fot på var sida av solstolen, barfota i sanden, och sjunker ner mot honom.. Jag placerar handen under mig för att ta tag i honom och styra in rätt, och så sätter jag mig helt på och låter han därmed glida in i mig.

Det är en rätt surrealistisk känsla då jag sitter placerad där, med kjol och linne på mig, medan han också var fullt påklädd, bara med hans gylf öppen och mina trosor av. Det gav även en känsla av frihet, att slippa bry sig om nakenheten, utan bara att köra på!
Jag började röra mig upp och ner med hjälp av sanden under mina fötter och lutade mig samtidigt ner för att fånga hans mun igen. Jumer jag rör mig desto mer sjunker mina fötter ner och försvinner under sanden. Han börjar söka sig innanför mitt linne och bh och smeker brösten med sina händer och hittar samtidigt ett par fina eurosedlar, och jag skrattar till.
Snart sätter han sig upp, och gör så att jag lägger mig ner bakåt, med honom kvar i mig, och jag fortsätter att röra mig upp och ner, fram och tillbaka, utan att bry mig om ställningen eller hur det kan tänkas se ut.
Så här borde det alltid vara! Enbart fokuserad på en enda sak, just det vi håller på med, och inte vara blyg eller försöka skyla sig eller vad man nu kan göra.
Han söker med fingrarna till min känsliga punkt och vidrör samtidigt som vi fortsätter att rytmiskt röra oss fram och tillbaka.
Snart söker jag mig upp igen, och lutar mig över honom och åter igen kysser honom, tills jag bestämmer mig för att sitta rakt upp och fortsätta det jag började med.
Jag märker att han börjar reagera så jag rör mig ännu snabbare tills han kommer i mig, samtidigt som jag flinar och saktar ner farten.

Jag lutar mig över honom en stund innan jag sakta reser mig upp för att inte råka läcka ut något i mig..
Han frågade hur det var med mig, om jag hade kommit osv, vilket jag inte hade gjort..men jag brydde mig inte om det, bara grejen med att vi just haft sex on the beach var roligare än själva orgasmen. Han frågade då om jag är en tjej som vill ha mer och mer, vilket jag svarade ja till.
Och han log.
Vi reser oss upp och jag börjar klä på mig mina trosor igen, då hans mobil ringer.
Jag gissar på att det är hans kompis som undrar var han håller hus.
Då han lagt på luren undrar han om jag fått på mig allt, men då jag säger "my shoes.." drar han upp dem ur sanden och håller dem i handen medan vi sakta går över stranden och upp mot vägen igen. Han med mina skor i sin högra hand, min hand i sin vänstra och jag barfota.

Vi går så tills det blir asfalt och jag tycker det är bättre att ha på sig skorna.

Jag ler som en fåne och fnissar ännu mer åt vad som just har hänt.

Jag hade just sex on the beach med en helt okänd kille på Mallorca.
Jag knullade just med en afrikan på en solstol.
Med en kort kjol på mig!

Då vi närmar oss stället vi gick ifrån ser vi hans kompis sitta i en bil och vänta, och vi stannar och han vänder sig till mig och säger "Go inside.. maybe i'll come back.." och jag tittar leendes mot honom och svarar "..Maybe.." och det sista han säger innan han kliver in i bilen är "Maybe" med ett leende.

Jag är inte född i farstun, det där maybe skulle aldrig inträffa, det visste jag redan då han sa det, och visste det innan jag kom fram till utestället igen som redan stängt och andreas satt utanför med några fyllon och väntade. Klockan var över 5 på natten eller morgonen, då stället stängde.
Jag går fram och flinar och han frågar var jag har varit.
På stranden, svarade jag, och mer behövde jag inte säga.

Sex on the beach, del 1

Jag är på Mallorca under två veckor på semester för att hälsa på min syster som jobbade där.
Det är onsdag, och om några dagar åker jag hem, vi har födelsedagsfest för B.

Jag har, kvällen till ära, klätt mig i en väldigt kort kjol som var svart, med färggranna ränder som gick i flera färgnyanser, två av dem var rosa och lila, därför klädde jag mig även i ett illrosa linne. Förmodligen inga kläder jag skulle gå runt med i sverige, men nu var jag som sagt på Mallorca.

Vi satt och drack och pratade och skrattade och när kvällen började bli natt, eller snarare, när natten började bli ännu mer natt, beslutade sig Andreas för att åka in till staden Alcudia för att festa ännu mer. Vi höll nu till i en stadsdel som hörde till Alcudia.
Ingen ville följa med, men jag var på humör!
Andreas ville dra med mig ut, han ville festa med Anna's syster! Ett syskon helt enkelt.
..och hon släppte iväg mig, med orden att Andreas skulle ta med mig hem sen också.

Jag tog på mig svarta högklackade, men bekväma, skor, och stoppade ner lite euro's innanför bhn. Kjol och linne, inga fickor! Sedan lämnade jag mobilen på bordet och gav mig iväg.

..snabbspolning..

Jag har för mig stället hette Apoteket eller liknande, och det var mer ett ställe för svenskar.
Väl inne ställde jag mig direkt framför Andreas och frågade honom vilka som är heteros på stället. Eftersom han inte är hetero så tänkte jag att han nog vet vilka som faktiskt är det. Han pekade ut ett par, och jag la ur radarn över lokalen.
Ingen som lockade, förutom en enda, litegrann åtminstone, men vi kom överens om att han inte riktigt såg ut som att han bestämt sig var han skulle hålla till.
Jag gick en bit med min drink och lät blicken sväva över alla, tills jag fastnade vi en människa framför mig som stod och tittade på mig.
Han var svart (jag har fått något för mörkhyade), och såg söt ut.
Jag böjer huvudet lite åt sidan och tittar ännu mer och bestämmer mig för att gå fram.

Jag: Hello
Han: How are you?
Jag: I'm fine

Strax står vi och dansar mot varandra, jag - full som jag är - rör mig fram och tillbaka och står så tätt så att jag närmast gnider mig mot honom.
Han talar om hur sexig jag är, och vi börjar dansa ännu närmare.
Jag noterar att han är riktigt söt, särskilt när han ler, hans ögon ler samtidigt.
Vi fortsätter dansa tills en tjej kommer fram och avbryter, hon frågar honom ifall de inte har träffats förut, och snart kommer hon ihåg var. Han är servitör på ett populärt uteställe! Eller restaurang, eller vad det kallas. Lustigt nog i samma stadsdel där jag håller till, hos min syster.
Medan han svarar henne märker jag att vi står och håller varandra i handen, flätar ihop fingrarna i varandra och står fortfarande väldigt nära.

Hon vänder sig till mig och frågar var jag kommer ifrån, och jag svarar på engelska att jag är från sverige, sen börjar hon prata skånska med mig.
Hon säger snart hejdå och ber oss fortsätta med det vi höll på med..

Vi börjar dansa tätt ihop igen, eller, gnider oss tätt, och han tar min hand och placerar den på sin bula frampå byxorna, för att visa vad jag har åstadkommit.
Jag tar snabbt bort handen och säger "no, no" och dansar vidare.
..han frågar ifall vi inte kan gå ut lite, till friska luften.
Jag svarar att jag inte vet riktigt, jag måste hitta min kompis, men utan att ha gjort det går vi ut ändå.
Han leder oss bort en bit åt sidan, förbi sidan av huset, och jag påpekar att jag inte känner honom och att det inte direkt känns säkert att gå iväg ensam.
Vettet går inte ur huvudet med alkoholen helt enkelt!
Men vi går inte så långt, kan fortfarande höra och se folk utanför stället.

Vi kryper under ett staket och ställer oss sen lutade mot det, jag halvsitter och han står framför mig. Jag med benen isär och han står tätt, tätt inpå. Han börjar kyssa mig och jag är inte sen på att hänga med, men då han börjar fingra med sina byxor hajjar jag till.

Det enda jag får fram är något i stil "..no.. wait. we can't do anything without a condom"
..fast tänk då på att jag var full, och jag är askass på att hitta engelska ord.
Sen var det mest en undanflykt att inte göra någonting alls.
Jag skjuter undan honom och går bort ifrån staketet, och han frågar om han ska gå och köpa kondom, så att vi kan ha sex. Jag svarar gång på gång "I don't know.."
Och han; "If you want, i buy condom, if you don't want, i don't buy."
"I don't know..."

Vi går tillbaka till stället, jag letar upp Andreas och killen går till sin kompis igen.
Det första han gör är att rätta till mitt hår, som tydligen står åt alla möjliga håll efter kyssleken runt hörnet. Och jag går rak på sak och säger "öööhh.. han vill knulla med mig, vad ska jag göra?" och Andreas svarar fint.. "Gör som din syster skulle gjort, knulla honom mot ett staket!".. Jag funderar under några sekunder och säger "jamenfan! Varför inte!" och går snabbt iväg med fokuseringen på killen igen, denna afrikan. Jag går fram, tar hans hand och försöker dra ut honom igen.. han frågar om han ska köpa kondom, och jag tittar på honom och ger honom en nick, och så försvinner han in på toaletten eller vad tusen kondomapparaten var någonstans.
Sen går vi ut..

Turn back

Jag önskar att jag kunde dra tillbaka klockan några snäpp till.

Numerologi; 7

Having a 7 Life Path makes you a seeker of truth and knowledge. You enjoying exploring the mysteries in life and strive to find answers to the unknown. You are an analytical thinker and enjoy spending time alone with your thoughts. Avoid letting the isolation go to extremes.

Stopp?

Det finns vissa saker i livet som inte går att undfly, som hela tiden jagar en tätt i hälarna efter, och som gärna bitar sig fast där det kommer åt.
Och jag hatar det.
Men jag antar mer att jag har en sorts hatkärlek för det.
Jag hatar att älska det, eller jag älskar att hata det.
Jag vet inte riktigt vilket som stämmer mest in på det.

Jag har hela tiden varit rädd för att säga stopp, för att jag vet vad jag senare kommer att gå miste om.
Och det är något jag vill ha mest utav allt i världen, ofta är det så.
Därför är det svårt att säga stopp till det, när man samtidigt så gärna vill åt det.

Men det är svagt att aldrig säga stopp.
Man blir trampad på om man aldrig säger stopp.
Men man blir också ensam, ifall man nu lär sig att säga stopp.
Till saken hör dock den att man ofta redan är ensam innan man ens hunnit säga stopp.

Jag vet bara att jag behöver sluta älska att hata, eller att hata att älska.

Och för dig som inte fattad vad fan jag pratar om - fråga mig inte.

Baklängeslivet

Hittade det här hos Harri på Helgon, och blev genomförtjust.
..Fast egentligen kommer det ifrån Seinfeld, något som isecore påpekade. (Därmed har Harri nu fått väldigt mycket reklam från min sida, utan att ha hittat på det själv. :-P)


Jag tycker att livet borde levas baklänges...

1. Man skulle starta med att dö och få det överstökat.

2. Så vaknar man upp på ett vårdhem och får det bättre för varje dag.

3. Man blir piggare och smidigare och till sist är man för pigg för att vara där, då får man gå ner och ta ut sin pension.

4. Efter ett antal år börjar man arbeta. På sin första arbetsdag får man en guldklocka.

5. Så arbetar man i 40 år tills man är ung nog att dra sig tillbaks från arbetslivet.

6. Man dricker, festar och har sex och förbereder sig för att ta en paus.

7. Så börjar man skolan, blir barn igen, leker, har inga förpliktelser - tills man är en baby igen..........

8. De sista 9 månaderna tillbringas flytande runt i fridfull lyx. Där är centralvärme, roomservice m.m - och till sist lämnar man denna världen i en orgasm.

Halva inne

Efter gruppträffen idag med programmet jag går så åkte jag och Emelie i bil hemåt, men blev stoppade vid rödljusen, av just rödljusen.
När vi satt där så fastnade min blick vid tre killar som gick över vägen framför oss; Min tanke gick direkt till, "åhå, afrikaner.. som på Mallorca.." (Ingen aning om de var afrikaner, men bruna i hudfärgen åtminstone), och jag följde dem med blicken hela vägen, tills de tittade in i bilen på mig.
De gick förbi, och jag satt fortfarande med blicken naglad i dem, då den ena, han som gick längst fram, lyfter på huvudet som i en hälsning, och jag gör samma sak som svar, med ett stort leende.
Så ser jag att den tredje, han som går längst bak, vänder blicken mot mig också, och jag sitter fortfarande där med ett superstort leende och vägrar släppa blicken, och han börjar titta forskande och låter huvudet följa med blicken ju längre ifrån bilen han går.

Emelie börjar reagera och jag börjar skratta, känner att hela ansiktet blir rött, och så blickar jag bakåt igen, bakom mitt säte, och ser att den bakre killen fortfarande tittar bakåt han också, mot mig.

Sen blir det grönt och vi far iväg.

..och jag kunde inte sluta tänka på det, satt som en fåne med ett leende på läpparna och tyckte det var skitroligt. Och säger saker som att, vad roligt det är att flirta! Jag blev helt glad, och jag trodde man bara kunde göra sånt på Mallorca!

Jag hade nog halva inne där. :-P

Jag saknar dig

Jag saknar hela grejen med att smyga armarna runt om och krama om riktigt hårt, och andas in doften av hals.
Jag saknar så att ställa mig bakom och hålla om med händerna mot magen, luta kinden mot ryggen och stå och skämta om ditten och datten.
Att sen kunna snurra runt och krypa in i famn framifrån och befinna sig där en stund.

Eller när du ligger ner i sängen, och jag lägger mig bredvid, i din famn. Din arm ligger alltid uppe så att jag bara kan gosa mig in bredvid, halvt på, och blunda.
Särskilt saknar jag då du frågar "Har du kudde?" och nöjer dig med mitt svar om att, nej, men jag använder dig som huvudkudde istället.

Jag saknar så att se dig komma in genom dörren, att se dina ögon och ett litet leende. Min känsla då du åter igen träder in i mitt liv.

Jag saknar hur du retar mig i soffan när jag halvligger ner med huvudet mot ditt bröst.
Jag saknar att jag aldrig kan ligga still, utan pratar hela tiden samtidigt som jag lyfter på huvudet, och du trycker ner det retsamt igen mot magen så att du ser tvn framför dig.
Jag saknar att ligga och pilla med fingrarna på din mage.

Jag saknar din röst varje gång du säger "Ska vi gå till sängen?" då det är tid för att sova, men egentligen för att vi inte riktigt klarar av att vara kvar i soffan längre..

Jag saknar att vakna på morgonen och se din ryggtavla framför mig, jag saknar att kunna lägga mig närmare, lägga armen runt dig så handen landar på magen och jag lägger kinden mot din nakna rygg.
Jag saknar att du kvällen innan bad mig att inte röra dig på ett särskilt vis, eftersom du ska upp tidigt.
Jag saknar då jag lägger handen mot ditt bröst istället och viskar "Märker du vad duktig jag är?" och du lägger din hand på min, men istället för att ha kvar den där plockar du med dig min hand och placerar den på ställen jag inte skulle vidröra.
Jag saknar att jag klagar på dig, att jag nu inte kan vara duktig längre..

Jag saknar hur du står i hallen och klär på dig ytterkläder, kikar dig i spegeln som om du ska godkänna hur du ser ut. Jag saknar hur du tittar på mig och står still medan jag står tätt inpå och ber dig stanna lite till.
Jag saknar när jag kramar om dig och ber om en lång kram, en riktig kram.

Jag saknar den senaste gången då du höll om mig extra hårt, som du inte gjort på väldigt, väldigt länge, och öppnar sen dörren, går ut och går ner för trappan..
Jag saknar då jag ställer mig i trappuppgången och blickar ner på dig, och åter igen ser hur vacker du är, och du säger "Välkommen hem".

Jag saknar då jag sist av allt ställde mig i fönstret som vanligt, och blickade ner på dig då du gick ifrån mig, över gården och mot parkeringen, satte dig i din bil och körde iväg.

Jag saknar dig.

Men det jag saknar mest.. är att du inte saknar mig.

Ögon som svartnar

Idag vaknade jag enormt snorig och med ett väldigt tungt huvud, bestämde mig genast för att inte cykla iväg till träningen jag skulle vara på.
Istället har jag mest hållt mig i sängen, och fått ta en liten paus såfort jag ställt mig upp pågrund av att det svartnar framför mina ögon.

Idag var dagen jag skulle ta tag i och skriva denna överklagan till stockholm om akassans beslut.
Det var även dagen då jag skulle skriva om hela texten och låta fler ta del av den.
Sedan ringde mamma och tipsade om ett jobb, så det ska jag också skriva, en jobbansökan.

Tre saker.
Jag har försökt dem alla tre, men det bildas bara någon mening i mitt huvud, sen blir jag för yr.
Inget hänger med.

Jag ligger och läser mest hela dagen, och nu blev boken utläst, Camilla Läckberg - Stenhuggaren, och med ens är det kolsvart ute, och som på senaste tiden så känner jag mig enormt ensam.
Jag kommer nu ihåg varför också..
Jag har varit sysselsatt sen februari 2004, utbildning, praktik eller jobb.
Nu har jag plötsligt ingenting.
Okey, någon gång i veckan om jag har tur, fast just nu försöker jag motverka det pågrund av allt som just har hänt.
Men, fy så isolerad jag plötsligt känner mig.


Sååå.. när jag har fått mitt huvud lite bättre på att använda de hjärnceller som fortfarande existerar, så ska jag skriva en sjuhelvetes jobbansökan till det jobb som jag tror skulle passa mig som handen i handsken. Det gäller bara att övertyga den eller dem som läser den!
Har lite större chans också eftersom det inte bara söks efter en enda person.

..men nu ska jag.. ringa pizzerian efter en god pizza, plocka fram chokladboll från kylen och poppa lite popcorn för en trevlig lördagskväll där jag är en hel del ifrån att vara frisk.

Önsketänkande :-P
Det får bli lite soppa och vatten istället!
Vore dumt att ge sig själv tarmvred och "belöna" sig efter två veckors ren kamp med att lyckas genomföra det jag tagit mig för.

Egentligen är jag inte ens sugen på mat ;-)

Kampen som aldrig tar slut

Just nu vet jag varken ut eller inte.
Jag är bara så jävlans trött i huvudet.
Vill bara blunda och låta allting sväva undan.

...

Jag ringde akassan för några timmar sedan, för att åter igen fråga om detta med mina timmar under "normalarbetstid per vecka", som de skrivit 15h på.
Jag fick det förklarat så att jag åtminstone förstod varför det hade blivit som det blev.
Regeringen beslutade tidigare att man ska slå ut allt över ett helt år, räkna hur mycket man har arbetat under ett år, och eftersom jag, då jag fick grundbeloppet, enbart hade jobbat i 5 månader, så tog de den summan timmar, och delade på 12 månader. Därför blev det enbart 15timmar/vecka. Så långt var jag med.

Sen fick jag även berättat för mig att hon, telefonisten/sekreteraren, jag pratade med samt en kollega hade suttit och räknat ut vilken veckosumma jag skulle få om man NU tog ett år bakåt, då jag faktiskt har jobbat ett år, och då blev siffran betydligt högre, men att det inte gick att ändra nu ifrån den tidigare.

Varför inte?
Jo, det är så här..
Då jag blev uppsagd i december/januari anmälde jag mig självklart till arbetsförmedlingen som arbetslös, för så är reglerna. Jag är en sån människa som följer reglerna när det gäller all denna skit eftersom jag vet vad som kan hända om man gör tvärtom..
Så jag följde reglerna och arbetsförmedlingen skickade i sin tur in papper till akassan, att jag nu var arbetslös, och därmed fick jag grundbeloppet efter att ha jobbat i ett halvår.
Fine. Allt är som det ska.
Men så fick jag en anställning som extra vid behov, istället för en procentlig anställning.
Jag hoppade in och jobbade med andra ord när det behövdes, och det behövdes väldigt mycket!
Jag jobbade runt 75% varje månad, trots att jag bara var extra vid behov.
Men eftersom jag fortfarande var arbetslös, för det var jag, arbetslös, men hoppade in såfort det fanns behov, så sjävklart skulle jag fortsätta vara skriven på akassan och fortfarande skicka in kassakort. Vem vet när jag inte skulle få tillräckligt med timmar?
Det var så här allt gick till.
Så det skulle gå till.

Men det jag fick höra i telefonen nu..
Det var DETTA som gör att jag nu inte får förhöjd veckotimme.
Jag hade fått höjt ifall jag varit avskriven ifrån akassan, ja, skriven att ha arbete, under minst 25 veckor.. Jag skulle med andra ord, då jag åter igen fick jobb (VID BEHOV! Man har inga arbetstider i förväg, man vet aldrig när man ska jobba, varför i helvete ska man då avanmäla sig, som om man har ett jobb att gå till varje dag?!), avanmäla mig ifrån akassan! Jag skulle skicka in brev, eller ringa dem, och berätta att jag har jobb igen, att jag inte behöver deras hjälp.
Men hur fan ska man veta att det är så det ska gå till?

Fine, det hade funkat, om någon hade berättat det för mig!
Jag förlorar härmed på att jag följde reglerna och skrev mig som arbetslös och sökte ersättning, då jag enbart var anställd som extra. Jag hade ingen som helst säkerhet what's so ever, över att ha jobb nästa dag, eller nästa vecka, eller nästa månad. Men ändå skulle jag avanmäla mig.
För då hade jag fått upp mina timmar på "normalarbetstid".

Det är detta som stoppar allt.
Min förra handläggarens brist på minne att förklara denna enkelhet för mig.
Hennes misstag blir mitt fall.
och som den nuvarande jag pratade med sa "Det är ofta sådant här hittas i efterhand.. men då är det redan försent.".
Hon påpekade även, då jag hade ifrågasatt varför ingen berättade det för mig, att det inte går att säga till alla, enskilda personer, hur man borde göra.. för de har så väldigt många människor att ta hand om! Okey, lite kan jag väl förstå, men vafan, de är till för oss, vi är inte till för dem!
Men, det som fick mig ännu mer irriterad var det hon sa senare..
"..Jag förstår din situation.. det är väldigt många andra som har hamnat i samma.."
Men JAHA! Om de nu vet detta, att många gjort samma misstag, att många råkat ut för samma sak, kan de då inte använda sin hjärna och berätta detta för oss harmlösa arbetare som försöker klara oss här i livet på en minimumsumma och följer alla jävla regler som finns? Kan de inte ta och berätta för MÅNGA att det är så här man ska göra för att senare få det bättre?
Nejnej.
Det går inte.
Vi vet att det ofta händer, men vi gör ingenting åt det.

Inte ens arbetsförmedlingen kunde avanmäla mig.. det gången de gjorde det var i juni, då jag hade fått sommarjobb, dock hade jag inte skrivit på något nytt kontrakt alls, jag hade fortfarande samma anställing som extra vid behov. Den enda skillnaden nu var att jag hade ett schema att följa under 2½ månad. Inget mer. Men då avanmälde arbetsförmedlingen mig till akassan. Men det var försent för att få upp mina timmar.. 2½ månad är inte 25 veckor.

Jag förklarade i telefonen att jag förlorar på att jobba pågrund av dessa 15 timmar. Hur fan ska jag göra? Hon undrade då ifall jag tjänar så lite?
Lite och lite, det borde väl hon veta som är i samma akassa som jag jobbar inom..
Jag förklarade för henne att mitt jobb just nu enbart har att erbjuda mig 8 till 18 tmmars arbete per vecka. Det innebär att såfort jag jobbar en enda dag på jobbet, halveras min akassa på samma vecka. Jobbar jag två dagar, då får jag ingen akassa alls den veckan. Jag tjänar mindre från jobbet före skatt än vad jag får ut i ersättning ifrån akassan efter skatt.
Jag förlorar runt 500-700kr kanske per vecka om jag jobbar, eftersom jag aldrig kommer få ihop fler timmar än då runt 18. Ungefär 2000kr i månaden.
Jag undrade då hur jag ska göra? Jag kan ju inte jobba om jag förlorar massa pengar på det - ska jag bara få in 5500-6000kr varje månad? Det får jag om jag jobbar istället för att gå helt arbetslös. Jag tjänar på att gå hemma på heltid!
Men jag får inte säga nej till jobb heller.
Och säger jag upp mig självmant från jobbet fölr att bli helt arbetslös så får jag 45 karensdagar ifrån akassan. Två månader utan pengar.
Jag undrade då hur fan jag ska göra? Ska jag jobba trots att jag på det sättet får in en himlans massa mindre pengar?
Då tipsade hon mig om att gå till soc.
Okeeeey.
Hur fan var det här tänkt nudå?
Jobbar jag, så måste jag gå till soc, för jag tjänar då för lite!
Jobbar jag inte så klarar jag mig någorlunda på akassan, men jag får samtidigt 45 karensdagar som gör att två månaders inkomst försvinner.

Jag vägrar att gå tillbaka till soc.
Soc kommer att behandla mig som skit åter igen.
Soc kommer tvinga mig att byta lägenhet, de kommer tvinga mig att avsluta detta program jag har börjat i som drar pengar, de kommer tvinga mig att göra en hel jävlans massa saker som åter igen gör mitt liv till ett helvete.
Mamma vägrar låta mig gå till soc också, hon vet hur det är.
Jag satt där i 2-3 år förövrigt.. innan jag lyckades kämpa mig ur det och snålade som fan för att få ekonomin att gå runt, bara pågrund av att jag hatade att leva på soc.
Min kamp mot bättre tider slutade med att jag sitter här och förbannar systemet.

Jag frågade henne vart jag ska vända mig ifall jag inte accepterar detta.. hon sa att det inte fanns något ställe, förutom då att överklaga. Överklaga hela beslutet.
Hon trodde inte det skulle ändras oavsett, och då jag frågade ifall de kommer läsa vad jag skriver om detta, ja, det mesta jag skrivit här ovan, om det skulle tas i akt, så visste hon inte, men att man alltid ska försöka.

Jag ska alltså skicka en överklagan till Stockholm.
För inte fan tänker jag låta detta ske, jag tänker kämpa för att få allt rätt.
Jag har redan kämpat så jävla mycket för att lyckas leva och detta är tacken.
Så det är fanimej inte dags att ge upp än.

Men sen är då denna bit med jobbet, den dagen arbetsledaren ringer efter mig.. vad gör jag? Jag måste ju säga nej, för jag kommer inte överleva nästa månad heller ekonomiskt ifall jag säger ja..
Och säger jag nej, så hoppar akassan på mig?
Ändras inget så får jag ta ett allvarligt snack med min arbetsledare och förklara allting, och se ifall jag verkligen behövs där längre...
Man vet aldrig, mina kunskaper kanske inte är tillräckligt berikande för dem längre, nu när företaget förändras..

Jag vet inte mycket just nu..
Men det jag vet är att jag snart kommer sända iväg ett brev upp till stockholm med min överklagan.

Det här slutar väl med att jag står framför och skriker Fredrik Reinfeldt i ansiktet.
Inte för att jag tror det hjälper ett skit, men vem har sagt att man inte får blanda lite nytta med nöje?

...

Jag är fly jävla förbannad utav bara helvete just nu.

Bara så du vet.

Pannkakor

Jag har en stor längtan nu när jag inte äter riktig mat, och det har jag haft sen de första dagarna.
Jag blir ibland knäpp av tanken!
Men åh så mumsigt..

Upp och hoppa!

Snacka om ont i magmusklerna!
Måste vara efter bodybalance.
Såfort jag rör mig får jag ont, träningsvärk, sitter jag eller ligger eller vrider jag mig.
Bevis på att jag har använt dem åtminstone!
Även ett bevis på att jag aldrig använt dem tidigare!

Nu ska jag strax cykla till arbetsförmedlingen för att gå på ännu ett sånt där meningslöst möte. Denna gång är det handlingsplan de vill att vi ska lära oss och prata om.
Som om det förändrar någonting.
Menmen.. systemet funkar så.

Efteråt hade jag tänkt cykla vidare till motionspalatset och träna styrke, och kanske kondition om jag känner att det funkar efteråt.
Det återstår att se!

Idag ska jag ta tillbaka mitt liv igen.
Jag föll som en furu igår
Jag blev som en vålnad av allting, låg under täcket och kikade serie, och när varje avsnitt tog slut låg jag kvar i kanske en halvtimme och tittade bara upp i taket.
Jag har inget sånt tålamod egentligen, men hela världen flöt bara iväg.
Mina ögon var tunga, och jag rörde knappt ansiktet.
Krävdes nog mängder av muskler att se depp ut, men det ger väl lite träning det också..

Nej, jag har fått så mycket skit på mig under åren och jag står fortfarande upp, så varför ska jag ramla nu?
Så nu sätter jag mig på cykeln och drar iväg!

Jävlahelvetesskit!

..och så salig som jag var nyss..
Det flög snabbt som fan hårt ner i backen och grävde sig ner en bit och fastnade, innan jag ens hunnit fortsätta på min fina ramsa "..Tjabba, Tjena, Hallå!".

Det är som jag just sa till Emelie - Jag måste ha fötts med ett enormt dåligt omen, alla system som har kunnat krångla med mig, har krånglat som bara fan, sen jag tog studenten och var tvungen att stå på egna ben trots att jag bodde hemma. Pågrund va lite omständigheter. Men, krångligheterna slutar aldrig! Alla system jag hamnat i har funnit en stor jävla glädje i att plåga mig tills jag knappt kan stå upp längre.

Vad har hänt nu då?
Jadu.. Det ska jag allt berätta.

Igår gick jag in på ekassan för att kika hur besluten har gått, och såg då att det ska ske en utbetalning på torsdag, dock bara för två veckor, och inte ens fulla två veckor.
..så jag ringde och frågade om det verkligen stämde, varför det står 0 på tre veckor av fem.
Hon svarade att det står rätt till, och att min normala veckoarbetstid är 15 timmar. Det var då jag hajjade till. Okey, jag har sett det förut, redan i januari, men då skulle jag få grundbeloppet och antog att det var en del av det. Ingen information överhuvudtaget om hur det skulle vara fick jag eller fått eller trodde jag behövde få.
De har räknat ut att jag jobbat 15 timmar per vecka, och därmed är jag bara beviljad upp till det.
Med andra ord; jobbar jag två dagar under en vecka, så får jag inte en enda liten skitsumma ifrån akassan.
Ingenting!
Så jag sa att det kan ju fanimej inte stämma, jag har jobbat heltid och 75% hela året.. under ett helt år, varierat.. 15 timmar är ju ingenting!
Det måste vara något fel.

Sen påpekade hon att de hade kunnat lyfta upp timtiden ifall jag hade varit avanmäld ifrån arbetsförmedlingen under 25 veckor.
Jaha, det straffar sig alltså att följa dessa jävla regler om att anmäla sig på arbetsförmedlingen DIREKT efter att man blivit arbetslös eller vad sjutton det kan vara.
Jag skulle alltså aldrig anmält mig? Okey.

Dagspenningen är höjd, men inte timmarna.

Hon sa att hon skulle undersöka detta och skicka hem ett beslut om ändring ifall det nu gick. Hon trodde det inte dock, eftersom det är en lagstiftning. LAGSTIFTNING?!
Okey, så bra...
..och får jag inte hem något brev så har inget ändrats.
Jag ska med andra ord sitta och vänta på något som kanske aldrig dyker upp.

Jag sa några gånger också i telefonen.. "Jag får ju ingenting!"..

Sen efter samtalet började jag räkna lite..
jag får tydligen, EFTER skatt, 1765kr i veckan.
Om jag då inte har jobbat någonting.
Jobbar jag mer än 15 timmar per vecka får jag ingenting.
Nu kommer jag då till denna underbara sak.

..jobbar jag 15 timmar tjänar jag 1375kr FÖRE SKATT!
Jag förlorar därmed på att JOBBA än på att gå helt ARBETSLÖS!
Okey, säger folk då.. jobba mer då!
Javisst, om jag kunde.
Grejen är att det jobbet jag är på (jag har inget annat än), de kan inte längre erbjuda mig något mer än vad jag har nu.. vilket blir 1-2 dagar i veckan.
Och hur i helvete ska jag göra då?
Jobbar jag en dag så får jag ungefär halva akassan den veckan, vilket blir 882kr. Men lönen jag får ut ligger UNDER halva akassan.
Så hur jag än gör så förlorar jag på att jobba!
Hur i helvete kan det vara så?
Är det inte meningen att man ska vinna på att jobba?

Jag hoppas verkligen, med hela mitt sköra liv, att de ändrar timmarna uppåt som tusan.
Det värsta scenariot nu skulle vara att de säger "Men du fick 15 timmar i januari.. och du har 2 månader på dig att säga ifrån.. nu har det gått låååång tid, så vi kan ingenting göra!".
Med min vanliga otur skulle det inte förvåna mig.

Det här är ju ljuvligt!

Jag hade räknat ut att jag skulle få in lite extra pengar sålänge jag tar alla dagar på jobbet som jag har möjlighet att få.. så jag har råd med allt jag måste ha råd med och vill kunna ha råd med, allt det nya jag börjat med, och hyran, och räkningar.
Men nehe, är det så här det ska vara så.. ska jag alltså bli arbetslös på heltid, inte ta något jobb som extra vid behov, för det förlorar jag ju ändå på, och sen ska jag leva på luft, för inte fan har jag råd med allting.
Och jag kommer då inte lyckas nå mitt mål helt själv som planen har varit och är.


Brukar system krångla för dig också?
Då har du en jämlike här.
Nämn ett.
Soc.
Försäkringskassan.
Arbetsförmedlingen.
Akassan.
?

Inget har fungerat! Alla sparkar på mina knäveck så jag ramlar, skrapar i allt jag har så att det börjar blöda.

JAG ORKAR INTE MER KRÅNGEL!

Tjabba, Tjena, Hallåå!

Nu har jag förvandlats till någon konstig filur!

För det första.. idag är det den 12e dagen under detta program jag börjat i, med kroppsträning, mental träning samt kost/mat. Jag har redan gått ner ett antal kilo och krympt mina cm lite här och var, vilket ger mig en enorm vilja att fortsätta!
..och det blir några veckor till med just den obefintliga maten. Jag har bestämt mig för det.

Men nu till det där konstiga..
Fast så konstigt är det ju egentligen inte, men för att vara jag!
Det börjar rätt normalt.. I lördags är det ett prova-på-spinningspass med alla i grupperna på detta program, vilket jag självklart tar mig till, sen på söndag jobbar jag, rätt slut i benen, och igår - måndag, gick jag dit igen och tränade en timmes bodybalance, kl 20.00! En blandning av tai chi, yoga och pilates. Och nu kommer detta konstiga.
När jag sen kommer hem, inser jag att jag inte ska till af förrän på onsdag, vilket innebär att jag kan följa med Emelie på en sak, nämligen MINDSPIN!
Jaaaa, jihooo.
Ett lite lugnare spinningspass. (Som man svettas som en gris på, så så megalugnt för min del som aldrig varit på spinning förutom i lördags var det ju kanske inte världens lugnaste, men skitskönt!).

KLOCKAN 07.00 PÅ MORGONEN!

Jag klev alltså upp lite efter 06.00, på en ledig dag, för att TRÄNA!
(Vid den tiden sitter jag annars på jobbet och suktar efter sängen..)

Ja, jag har blivit en konstig filur, som fokuserar på mitt kroppsliga och mentala mående!

..Jag känner mig faktiskt stolt över mig själv!

Gooodmorgon!

Sång eller skriveri - that's the question

Hur väljer man bland sina två högsta intressen?
Vilken av dem ska man välja?

Jag kikar nu, åter igen, runt på olika utbildningar på folkhögskolor. Just nu blir det Ljungskiles folkhögskola.
Där finner jag en Musiklinje, och en Journalistiklinje.
Sång.
Skriveri.

Jaha.
Vad väljer jag?
Musik är på ett år, medan journalistik är på 2 år.

Det jag skulle kunna göra i det fallet är att söka på båda två, och sen vilken av dem som anser att jag är kvalificerad.
Men!
Vad händer om båda två vill ha mig?
Jag har å andra sidan redan gått musik under tre år på gymnasiet, men det hindrar mig ju inte ifrån att vilja ha mer, mer, mer!

Hur väljer man?

Ännu en Daniel

Jag har fastnat vid ännu en blogg, och denna gång är den en såkallad kändis.
Mediaprofil i nuläget.

Jag var å andra sidan även en av dem som följde Alex Schulman's blogg, som nu har lagt ner.

..men denna bloggare, han har jag tyckt om som person, den man ser i tv, ända sen första gången jag såg honom. Han talar på ett visst sätt, och han är ärlig och bryr sig ofta om dem han talar till, samt är väl den som lägger orden mer väl oftare än de andra i samma tvprogram.
Inte alltid, men ofta.

Jag tycker om honom.
Och detta är hans blogg, på AllEars - Daniel Breitholtz

The evils of alcohol

Kollar igenom Dawson's Creek-avsnitt, och fastnade vid något Dawson sa som fick mig att skratta.

"I learned one thing from my initiations into the evils of alcohol;
It's ”Be careful of what you eat - cause you gonna see it again.”

"..and again, and agin, and again.." fyllde Andie i.

Uttråkad

Jag har verkligen brist på saker att göra nu när jag inte ska äta samma mat som jag åt för några dagar sedan.
Det blir ingen cykling till affären för att handla, eller ett svepskäl för att komma ut och då också antingen ta cykeln eller promenera och köpa en kyckling, eller en chokladboll.
Det blir inte heller matlagning, vilket jag tycker är roligt..
Inget med att äta framför tvn och nästan däcka i soffan eftersom man åt alldeles för mycket, och på det viset fastna framför tvn.

Vad fan ska jag göra nudå?

Halva nöjet var ju att tänka ut vad fan jag ska äta. Nu går allt på några minuter..

Jahopp..

Konstnärinnan

Såg en film nyss, en musikskola under sommaren, där alla strävade efter samma saker, alla hade samma intresse. Harmonin kunde man nästan ta på.

Det var en musiklärare där som pratade med huvudrollsinnehavaren, en tjej.
Hon sörjde och hade svårt för att ge sig hän till känslan, forma den och uttrycka sig genom den.
Han sa något i stil med, och mina egna tolkningar; Konstnärer har ett annorlunda sätt att hantera sina känslor, att visa dem och ge sig hän åt dem. Musiker är konstnärer, och genom musiken ska de kunna uttrycka alla känslor, förmedla dem så att alla andra ska förstå exakt vad de känner. Vi lever i själva känslan för att få ut så mycket som möjligt utav oss själva och stämningen.

Konstnärer är de som lever sig in i sitt inre totalt, och ser omvärlden i andra nyanser, begrundar och analyserar minsta lilla bit av varje liten vrå.
Det är det som utgör konstnärer.

Musiker, skribenter. Mig själv.



Jag kom att tänka på detta ännu mer, självklart, nu efter filmen, jag började placera in mig själv i alla ord och självklart valde jag att få ut det i skrift.
Jag har skriveriet och jag har sången.

..och sen finns känslorna där som en mitt, ett centrum, för hela kreativiteten.
Utan dem skulle jag inte kunna leverera på det sätt jag gör.
Men jag har inte riktigt fått pli på dem än, har inte riktigt kunnat ge hän åt allting som forsar på mig, omkull mig ibland.
Jag kanske analyserar lite för mycket ibland, men jag försöker bara förstå mig på.

Sorg ger väldigt mycket kreativa tankar. Sorgen hjälper oss att stå upp raka i ryggen - om vi vågar släppa in den och uttrycka oss genom den.
Men då är även risken stor att man fastnar i den lite för mycket ibland, annars är det svårt att krama ur varje liten droppe av känslan för att sedan kunna förmedla, eller enbart kunna förstå sig på vad det är som sker inom oss.

Jag har alltid varit en analyserare.
Jag har analyserat varje bit av mig själv de sena tonåren, och håller fortfarande på.
..och att jag ibland fastnat i känslor som kanske inte är det allra bästa för mig, men innebär ofta att jag bara försöker bibehålla stämningen, och förstå mig på alla sidor av den.


Jag väljer dock hellre glädjen, mitt hjärtliga skratt och leenden som smyger sig förbi, som sprider sig vidare. Men jag kan inte leva i glädjen, om jag först inte använder mig av sorgen.


Min farfar kallade mig alltid för Konstnärinnan när jag var liten och så fort jag träffade honom. Han finns tyvärr inte kvar längre, utan dog för ett par år sedan, men han lever kvar inom mig, och jag planerar inte på att bli av med känslan av att han faktiskt finns kvar någonstans.

Jag och mamma åkte förbi där han bodde förut, där pappa växte upp, där farfar alltid har bott; huset var borta, sålt och rivet; ett nytt ståtligt hus stod där nu. Saker och ting var förändrat, men som jag sa till mamma; Det känns som om farfar snart ska komma gåendes nu med sin käpp...
..och kalla mig för konstnärinnan.

Dawson's Creek

Nu funderar jag på att krypa ner i sängen under varmt täcke.
..fast först ska jag isåfall dra fram skärmen så långt det går på skrivbordet, och sätta igång ett avsnitt av Dawson's Creek! Yes! Det var år och dar sedan jag såg på det, ser igenom allt igen!
Skönt att ligga i sängen, i värmen under täcket och roa sig med trevliga nostalgiska serier.

Nya möten under träningspass

Träningspass och Dag 2.
Saker och ting går sakta men säkert framåt. Inte mängder av energi i min kropp, men det ska komma det också efter några dagar.
Men har ändå lyckats ta mig igenom ett prova-på-träningspass.

Men nu till det viktigaste!

En tjej där, i min grupp, började prata med mig. Tänkte i torsdags då vi satt i gruppen att den där tjejen där borta ser trevlig ut, kanske man kan få kontakt med någon gång.
Och så kom den.
Jag kom dit ensam, eftersom E och E inte kunde komma någon av dem, och det gav mig ju möjlighet att lättare komma i kontakt med andra som jag inte redan känner till.
Så det var positivt!
Vi stod ihop och tränade, och skrattade och pratade och drack vatten ihop.
Sen frågade hon om jag hade tränat något där ute med maskinerna, kondition och styrke, vilket jag ju tillbringade sommaren med!

Det slutade med att jag visade henne hur man använde några maskiner, och vi pratade om ditten och datten och hur våra liv utstakade sig till att ta oss till samma grupp.

Trevligt att få en ny kontakt!
Kan säkert bli träningskompis eller fritidskompis också någon dag.
Bra att ha många!

Dag 1

Jag har börjat ett sorts intensivprogram, som många har väldigt mycket åsikter om.

Detta riktar in sig mot att må bra, mot mental träning, mot rörelseglädjen, mot energi, mot näring.
Allting sattes igång igår, det allra första mötet i en grupp, och idag börjar min vandring på stigen.

Vissa vet om att jag, på helt egen kraft - och i slutet med lite hjälp av andra - gick ner 20kg i vikt under 1½ år. Jag bestämde mig helt enkelt för att jag skulle göra det, trivdes inte med mig själv över huvudtaget.
Men det finns mer att ta av, jag är inte färdig än, men denna gång kände jag att jag inte skulle lyckas på helt egen kraft, jag hade inte den tillräckliga viljan eller kämpaglädjen till att klara det själv.

Nu är jag på tåget som jag snabbt hoppade på, och det är nu på rullning.
Det första jag gör är att blanda ihop en drink. Shake it baby!
Måltidsersättning som det även kallas.
..och det är där åsikterna går isär, så väl andras som mina egna.
Men detta är ett helt program, som inte bara riktar sig till maten jag får i mig, utan även att få igång kroppen när det gäller träning, att pumpa sig full av positiv energi i hjärnan, att ändra synsätt, att vilja och faktiskt utföra, istället för att enbart vilja och bara sitta på sofflocket och undrar varför alla andra lyckas men inte du.

Jag valde att gå på helfart, vilket betyder att jag enbart ska få i mig dessa ersättningar, jag ska skaka loss utan bara fan! Tre gånger om dagen, i så många veckor jag väljer att göra det under. Jag ska lyckas med minst 3 har jag bestämt mig för, sen får jag se.
Senare kan man välja att gå på halvfart, då fortsätter man med dessa drinkar, men äter enligt, på ett ungefär, tallriksmodellen samtidigt. Väääldigt mycket mat med andra ord. Känns det som.

Och under tiden tränar vi både kropp och själ, för att få bästa möjliga resultat.

Må bra och gå ner i vikt. Sedan ska allt detta göra så att man senare kan hålla den vikt man har nått, och inte gå upp allt igen. Lära sig äta rätt under vägen - med andra ord inte alltid leva på ersättningar, lär sig att tänka rätt, lära sig att röra på kroppen så mycket som den vill röra på sig för att må bra.

Detta är alltså dag 1, och jag har just ätit frukost.
Det kan iofs diskuteras.. jag har snarare druckit frukost, som bestod av en jordgubbsshake.
Det smakade inte dåligt, vilket jag är glad över, så än så länge kommer jag överleva.

Man får fråga mig frågor om det här.
Men kom ihåg, det är mitt eget val för min egen kropp.
Och det är inget jag kommer må dåligt av, snarare tvärtom.
Och mår jag dåligt, som på ett plan, yr i bollen i början pga den förändrade kosten, så är det ändå värt det i slutändan.
Det är lättare att hålla koll och styra över det man stoppar i sig och sin egen kropp och träning, när man inte behöver tänka på de många extra kilon som hänger sig kvar. De ska bort under resans gång.


Varför valde jag att skriva det här?
Jag är grymt dålig på att hålla saker och ting, om vad jag gör, hemliga.

De flyger ur mina händer

Det där med pojkar..
Jag träffar dem, jag säger hej, jag tillbringar några minuter, och sen går jag iväg.
För jag är inte smart nog att ta tillvara på tillfället och säga något mer utöver det som redan har sagts.

Jag mötte en kille innan jag åkte till Mallorca, och jag sov över hos honom.
Vi pratade bra, vi skojade, vi lyssnade på musik, vi hade samma favoritlåt just då, vi klaffade. Något sådär, tänkte jag då.
Efteråt så, när jag fått fundera lite, som jag tydligen ofta får göra. Gå tillbaka lite och studera allt på nytt i minnet, DÅ kändes det som om det kunde vara något, och jag ville träffa igen.

Sen åkte jag till Mallorca, och kom hem två veckor efteråt. Hade inte lyckats få tag i honom. Men så hörde jag från en vän att han numera har en flickvän.
Jaha, så nice, och så snabbt..
Det var då jag började förbanna mig själv med att jag alltid klagar över det, men aldrig gör något åt det när jag har det framför mig!
Där och då, när vi sa hejdå, varför kunde jag inte säga det jag borde ha sagt?
Varför håller man igen?

Så.. när jag hörde att han var på en fest, där vi sågs den gången, gick jag dit. Och vi pratade, och jag hörde lite saker om tjejen, vilket fick mig att ta makten över mig själv och faktiskt göra det jag borde gjort redan då.
Jag frågade honom hur stor chans jag har.
Jag gjorde allt för att inte ångra mig senare.

Okey att det kom lite försent, men jag kunde inte göra något mer, därmed hade jag inte kunna blicka tillbaka och tänkt "Varför tog du inte den andra chansen du fick nudå? Jävla pucko!. Okey att det inte ledde någon vart ändå, men du kunde ju åtminstone gjort något!"

Men jag slipper tänka på det nu, för jag har gjort det.

Och nu har jag fått reda på att de fortfarande är tillsammans, och de nu flyttat ihop. Det jag hörde innan jag gick till den där festen. Det har jag antagit redan, eftersom han inte hört av sig.
Men nu vet jag.
Och det kvittar egentligen. Så snabbt fastnade jag inte vid honom.
Men det är just grejen.
Den där självkänslan får sig en högerkrok ibland.

Det är inte just honom i sig.
Det är bara själva grejen.

Ännu en kille som flyger ur mina händer.

Sprutad i ansiktet

Jag jobbade idag, för ovanlighetens skull nuförtiden. Ja, mitt gamla jobb, eller nuvarande, jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det.
Men i alla fall..

Jag fick sluta 15.15, vilket kändes rätt skönt, 9 timmar på jobbet istället för de vanliga 10 timmarna. Och som alltid vandrar jag förbi några jobbarkompisar som jag ofta fastnat vid såfort jag är i närheten, denna gång var ingen skillnad på det.

Det är Maria, Daniel, Solveig, Russen och Jörgen. (Och ja, namnen är oerhört fingerade förövrigt.) Jag har haft nära kontakt med Maria sen vi gick utbildningen ihop, och därför får reda på lite allt möjligt om vad hon haft för sig. Men min största koncentration hamnade ändå på Daniel, som är en sån där person som man skämtar med, på ett flirtmässigt sätt. Det är svårt att undgå!

..och ja, jag har väldigt många "Daniel" runtomkring mig nu känner jag. 4 stycken för att vara exakt.

Men för att återvända till själva ursprungstanken med detta blogginlägg..

Vi stod och pratade, och gapskrattade, och skojade om sex och gav hintar och frågade frågor och skojade ännu mer. Snacket var mycket mellan mig, Daniel och Solveig.
..tills daniel gå in i ett annat rum och ber mig följa med.
Han tänkte vara snäll och ge mig en arbetsuppgift, jag som redan stämplat ut.
Han tyckte jag skulle skölja av massa saker, men då jag sa nej tog han tag i slangen istället och började spola..
Jag sa då att det är så roligt att se honom jobba.
Och strax försökte han åter igen få mig att spola av ännu en grej, men då jag åter igen sa nej ställde han sig bredvid den och tittade på mig. Jag glodde tillbaka med ett litet leende.

..Så riktade han vattenslangen mot mig och sa på ett ungefär "Jag vågar spruta på dig så.." och innan jag ens hinner svara får jag en vattenstråla mitt mellan ögonen, och hela ansiktet blir blött. Jag blickar mot honom, i en rätt så grumlig blick och ser att han själv blev lite förvånad. Det var inte riktigt meningen att han faktiskt skulle göra det där och då, trots att han lite smått hotade om det.
..så jag springer fram och försöker ta tag i slangen, nästan brottas med honom, men han lyckas med att hindra mig ifrån att vända och vrida den mot honom, och när jag väl lyckas så har han sprungit iväg och slangjäveln är kort och har ingen kraft i sig.
Så jag går ut till honom, med ett ansikte blött av vatten, glor på honom och säger "Du sprutade mig i ansiktet!", och så går innebörden upp och han börjar flina och jag likaså.

Som straff, för stunden, petade jag in fingrarna i sidorna på honom några gånger. Inget han tycker om.

..och upprepade åter igen "Du sprutade mig i ansiktet!.. jag ska hämnas!"
Sen gick jag därifrån och hem, med ett flin, och insåg att jag hade varit på jobbet 45min mer än nödvändigt.

Så.. någon som vet ett bra straff för detta?
Inte varje dag jag blir sprutad i ansiktet liksom.

Kommentarer

Jag svarar ibland på kommentarer direkt i kommentarsfönstret, så fortsätt kika där om du väntar på något svar.

Mod som gav översvämning

Jag gick dit idag.
Dit jag fasat att gå i två månaders tid nu.
Jag har bokat om tiden två gånger om - ett måste för min del.
Denna tid var längre.

Jag kom dit, i sällskap av en vän, för att jag inte helt skulle springa och gömma mig bakom närmsta dörr.
Tillslut var det dags.
Jag satte mig på en stol och pratade lite om saker och ting.
Om min ovilja, om ombokningen, och att jag nu är där.
Blicken som svarade mig var fastnaglad i mina ögon.
Kontakten fanns där hela tiden, vek inte undan.

Vi bytte rum, pratade vidare lite där, sen var det bara att ta tjuren vid hornen.
Jag vek undan med blicken, in i väggen, men fick en liten tillsägelse att jag inte ska titta in i väggen, utan rakt fram istället, så att jag blir medveten om allting. Inte försöka få mig in i en annan värld, utan att vara där i nuet.
Jag gjorde som sas, med tårar i ögonen.

Sen gick jag därifrån, med vännen som väntade på mig. Då vi gått ut genom dörren började ögonen svämma över, och jag hade svårare att prata än innan.
Vi stod där en stund, jag med våta kinder och vännen med röda ögon pågrund av min reaktion.

Men som alltid tog jag mig samman och gick ut därifrån och började le och skratta istället.
Ibland läcker insidan ut stundvis, och jag får helt enkelt låta det ske.
Men allting har sin gräns, och leenden gör världen så mycket vackrare.