Kampen som aldrig tar slut

Just nu vet jag varken ut eller inte.
Jag är bara så jävlans trött i huvudet.
Vill bara blunda och låta allting sväva undan.

...

Jag ringde akassan för några timmar sedan, för att åter igen fråga om detta med mina timmar under "normalarbetstid per vecka", som de skrivit 15h på.
Jag fick det förklarat så att jag åtminstone förstod varför det hade blivit som det blev.
Regeringen beslutade tidigare att man ska slå ut allt över ett helt år, räkna hur mycket man har arbetat under ett år, och eftersom jag, då jag fick grundbeloppet, enbart hade jobbat i 5 månader, så tog de den summan timmar, och delade på 12 månader. Därför blev det enbart 15timmar/vecka. Så långt var jag med.

Sen fick jag även berättat för mig att hon, telefonisten/sekreteraren, jag pratade med samt en kollega hade suttit och räknat ut vilken veckosumma jag skulle få om man NU tog ett år bakåt, då jag faktiskt har jobbat ett år, och då blev siffran betydligt högre, men att det inte gick att ändra nu ifrån den tidigare.

Varför inte?
Jo, det är så här..
Då jag blev uppsagd i december/januari anmälde jag mig självklart till arbetsförmedlingen som arbetslös, för så är reglerna. Jag är en sån människa som följer reglerna när det gäller all denna skit eftersom jag vet vad som kan hända om man gör tvärtom..
Så jag följde reglerna och arbetsförmedlingen skickade i sin tur in papper till akassan, att jag nu var arbetslös, och därmed fick jag grundbeloppet efter att ha jobbat i ett halvår.
Fine. Allt är som det ska.
Men så fick jag en anställning som extra vid behov, istället för en procentlig anställning.
Jag hoppade in och jobbade med andra ord när det behövdes, och det behövdes väldigt mycket!
Jag jobbade runt 75% varje månad, trots att jag bara var extra vid behov.
Men eftersom jag fortfarande var arbetslös, för det var jag, arbetslös, men hoppade in såfort det fanns behov, så sjävklart skulle jag fortsätta vara skriven på akassan och fortfarande skicka in kassakort. Vem vet när jag inte skulle få tillräckligt med timmar?
Det var så här allt gick till.
Så det skulle gå till.

Men det jag fick höra i telefonen nu..
Det var DETTA som gör att jag nu inte får förhöjd veckotimme.
Jag hade fått höjt ifall jag varit avskriven ifrån akassan, ja, skriven att ha arbete, under minst 25 veckor.. Jag skulle med andra ord, då jag åter igen fick jobb (VID BEHOV! Man har inga arbetstider i förväg, man vet aldrig när man ska jobba, varför i helvete ska man då avanmäla sig, som om man har ett jobb att gå till varje dag?!), avanmäla mig ifrån akassan! Jag skulle skicka in brev, eller ringa dem, och berätta att jag har jobb igen, att jag inte behöver deras hjälp.
Men hur fan ska man veta att det är så det ska gå till?

Fine, det hade funkat, om någon hade berättat det för mig!
Jag förlorar härmed på att jag följde reglerna och skrev mig som arbetslös och sökte ersättning, då jag enbart var anställd som extra. Jag hade ingen som helst säkerhet what's so ever, över att ha jobb nästa dag, eller nästa vecka, eller nästa månad. Men ändå skulle jag avanmäla mig.
För då hade jag fått upp mina timmar på "normalarbetstid".

Det är detta som stoppar allt.
Min förra handläggarens brist på minne att förklara denna enkelhet för mig.
Hennes misstag blir mitt fall.
och som den nuvarande jag pratade med sa "Det är ofta sådant här hittas i efterhand.. men då är det redan försent.".
Hon påpekade även, då jag hade ifrågasatt varför ingen berättade det för mig, att det inte går att säga till alla, enskilda personer, hur man borde göra.. för de har så väldigt många människor att ta hand om! Okey, lite kan jag väl förstå, men vafan, de är till för oss, vi är inte till för dem!
Men, det som fick mig ännu mer irriterad var det hon sa senare..
"..Jag förstår din situation.. det är väldigt många andra som har hamnat i samma.."
Men JAHA! Om de nu vet detta, att många gjort samma misstag, att många råkat ut för samma sak, kan de då inte använda sin hjärna och berätta detta för oss harmlösa arbetare som försöker klara oss här i livet på en minimumsumma och följer alla jävla regler som finns? Kan de inte ta och berätta för MÅNGA att det är så här man ska göra för att senare få det bättre?
Nejnej.
Det går inte.
Vi vet att det ofta händer, men vi gör ingenting åt det.

Inte ens arbetsförmedlingen kunde avanmäla mig.. det gången de gjorde det var i juni, då jag hade fått sommarjobb, dock hade jag inte skrivit på något nytt kontrakt alls, jag hade fortfarande samma anställing som extra vid behov. Den enda skillnaden nu var att jag hade ett schema att följa under 2½ månad. Inget mer. Men då avanmälde arbetsförmedlingen mig till akassan. Men det var försent för att få upp mina timmar.. 2½ månad är inte 25 veckor.

Jag förklarade i telefonen att jag förlorar på att jobba pågrund av dessa 15 timmar. Hur fan ska jag göra? Hon undrade då ifall jag tjänar så lite?
Lite och lite, det borde väl hon veta som är i samma akassa som jag jobbar inom..
Jag förklarade för henne att mitt jobb just nu enbart har att erbjuda mig 8 till 18 tmmars arbete per vecka. Det innebär att såfort jag jobbar en enda dag på jobbet, halveras min akassa på samma vecka. Jobbar jag två dagar, då får jag ingen akassa alls den veckan. Jag tjänar mindre från jobbet före skatt än vad jag får ut i ersättning ifrån akassan efter skatt.
Jag förlorar runt 500-700kr kanske per vecka om jag jobbar, eftersom jag aldrig kommer få ihop fler timmar än då runt 18. Ungefär 2000kr i månaden.
Jag undrade då hur jag ska göra? Jag kan ju inte jobba om jag förlorar massa pengar på det - ska jag bara få in 5500-6000kr varje månad? Det får jag om jag jobbar istället för att gå helt arbetslös. Jag tjänar på att gå hemma på heltid!
Men jag får inte säga nej till jobb heller.
Och säger jag upp mig självmant från jobbet fölr att bli helt arbetslös så får jag 45 karensdagar ifrån akassan. Två månader utan pengar.
Jag undrade då hur fan jag ska göra? Ska jag jobba trots att jag på det sättet får in en himlans massa mindre pengar?
Då tipsade hon mig om att gå till soc.
Okeeeey.
Hur fan var det här tänkt nudå?
Jobbar jag, så måste jag gå till soc, för jag tjänar då för lite!
Jobbar jag inte så klarar jag mig någorlunda på akassan, men jag får samtidigt 45 karensdagar som gör att två månaders inkomst försvinner.

Jag vägrar att gå tillbaka till soc.
Soc kommer att behandla mig som skit åter igen.
Soc kommer tvinga mig att byta lägenhet, de kommer tvinga mig att avsluta detta program jag har börjat i som drar pengar, de kommer tvinga mig att göra en hel jävlans massa saker som åter igen gör mitt liv till ett helvete.
Mamma vägrar låta mig gå till soc också, hon vet hur det är.
Jag satt där i 2-3 år förövrigt.. innan jag lyckades kämpa mig ur det och snålade som fan för att få ekonomin att gå runt, bara pågrund av att jag hatade att leva på soc.
Min kamp mot bättre tider slutade med att jag sitter här och förbannar systemet.

Jag frågade henne vart jag ska vända mig ifall jag inte accepterar detta.. hon sa att det inte fanns något ställe, förutom då att överklaga. Överklaga hela beslutet.
Hon trodde inte det skulle ändras oavsett, och då jag frågade ifall de kommer läsa vad jag skriver om detta, ja, det mesta jag skrivit här ovan, om det skulle tas i akt, så visste hon inte, men att man alltid ska försöka.

Jag ska alltså skicka en överklagan till Stockholm.
För inte fan tänker jag låta detta ske, jag tänker kämpa för att få allt rätt.
Jag har redan kämpat så jävla mycket för att lyckas leva och detta är tacken.
Så det är fanimej inte dags att ge upp än.

Men sen är då denna bit med jobbet, den dagen arbetsledaren ringer efter mig.. vad gör jag? Jag måste ju säga nej, för jag kommer inte överleva nästa månad heller ekonomiskt ifall jag säger ja..
Och säger jag nej, så hoppar akassan på mig?
Ändras inget så får jag ta ett allvarligt snack med min arbetsledare och förklara allting, och se ifall jag verkligen behövs där längre...
Man vet aldrig, mina kunskaper kanske inte är tillräckligt berikande för dem längre, nu när företaget förändras..

Jag vet inte mycket just nu..
Men det jag vet är att jag snart kommer sända iväg ett brev upp till stockholm med min överklagan.

Det här slutar väl med att jag står framför och skriker Fredrik Reinfeldt i ansiktet.
Inte för att jag tror det hjälper ett skit, men vem har sagt att man inte får blanda lite nytta med nöje?