Ett steg i taget

Det har hänt en del senaste tiden.
Den var någon som kom in i mitt liv och gav mig nya förhoppningar om saker jag längtat efter så jävla länge.
Personen i fråga fick mig att sluta tänka på D, han jag försöker komma över.
Jag visste inom mig att jag kanske inte riktigt var redo för något nytt så här direkt, men samtidigt ville jag ändå inte låta det påverka mig till ge upp försöket.
Personen sa saker till mig som jag aldrig någonsin har fått höra, och bara det fick mig att tänka.. äntligen, äntligen får jag det jag alltid har längtat efter.
Dock dök det upp någon varningsignal åt att allt gick lite för fort, att små ord som är enormt stora för mig användes då de egentligen inte borde kunna användas än.

Att säga en innebörd med ordet "älskar" mitt i alltihop får mig inte att bli överlycklig och sväva upp bland rosa moln, det får mig snarare att hajja till, ta ett steg bakåt och bli misstänksam. Sådana stora ord ska inte sägas som en skitsak.
Det har hänt mig en gång tidigare, min första kille, punkaren, han som ett halvår efter fick äran att vara den första som trängde in i mig.
Vi var inte ihop så länge, men andra natten, då vi just träffats, sa han de där orden.
Och jag hajjade till och ifrågasatte dem.
Det är så stora ord att jag inte litar för fem öre att de sägs med högst troligt allvar bakom och ren känsla, efter bara några dagar.
Jag tror det inte.

Jag påpekade detta för denna nya som gav förhoppningar, och han förstod.

I huvudet började jag planera saker, för det var meningen att vi skulle ses också.

Men så kommer den där biten då allting jag har farhågor över liksom ramlar på mig.
Tystnad. Går inte att få tag i.
Lugnt, det finns säkert bra förklaringar. Jag blir inte helt tokig bara för att det inte går att prata med en kväll. Men när sen den kvällen blev till 1½ dygn kunde jag inte hjälpa att jag tänkte väldigt många tankar över det.

Sen kom det, det jag väntade på, förhoppningarna försvann.
Och jag steg åter igen tillbaka till ruta ett.
Det skaffades naturligtsvis ett annat förhållande under tiden det var omöjligt att få tag i.
Ena stunden skriva puss och sötnos, och nästa, nej, bara kompisar nudå.

Inget problem så sätt, hann inte ta så lång tid, och därför är jag inte så sorgsen över att personen i fråga försvann iväg.
Det är mer känslan i det som jag är sorgsen över.
Förhoppningarna som byggdes upp, äntligen-känslan som sen då också försvann snabbt.
Det är så typiskt!


..så när jag skulle sova igår bestämde jag mig för att lägga mig på en annan plats i sängen.
Jag har ju som bekant en 180säng numera, men jag sover alltid på ena sidan av den.
Nu slet jag bort överkastet ifrån andra sidan och la mig där, bara för att ta tillvara på mig själv, ta tillvara på det som tillhör mig och använda mig av allt jag bara kan.
Dock tyckte jag inte att det räckte, så jag la mig snett över sängen, diagonalt, så att hela sängen blev ockuperad.
Ingen annan skulle ju sova i den, så varför skulle inte jag ta hela?

Jag gjorde detta för att visa för mig själv att jag inte behöver hindra mig från saker bara för att mitt huvud är fyllt av förhoppningar och gamla känslor för någon annan än mig själv.
Det var ingen stor radikal förändring, att lägga sig och sova på en annan plats än vanligt, men det var ändå något stort i känslan av att sluta vänta på att någon annan lägger sig där.
Lägg dig där själv för fan!

Jag sov förövrigt godare än vanligt, och jag låg längre bort ifrån telefonerna och allting, så oavsett om jag hade fått sms skulle jag inte ha upptäckt det.
Inga störningsmoment, förutom katten som försökte riva mitt ben genom att få in tassen under täcket.

Det är sådana små saker som får en att ta tillbaka sitt eget liv.
Ett steg i taget.