Konstnärinnan

Såg en film nyss, en musikskola under sommaren, där alla strävade efter samma saker, alla hade samma intresse. Harmonin kunde man nästan ta på.

Det var en musiklärare där som pratade med huvudrollsinnehavaren, en tjej.
Hon sörjde och hade svårt för att ge sig hän till känslan, forma den och uttrycka sig genom den.
Han sa något i stil med, och mina egna tolkningar; Konstnärer har ett annorlunda sätt att hantera sina känslor, att visa dem och ge sig hän åt dem. Musiker är konstnärer, och genom musiken ska de kunna uttrycka alla känslor, förmedla dem så att alla andra ska förstå exakt vad de känner. Vi lever i själva känslan för att få ut så mycket som möjligt utav oss själva och stämningen.

Konstnärer är de som lever sig in i sitt inre totalt, och ser omvärlden i andra nyanser, begrundar och analyserar minsta lilla bit av varje liten vrå.
Det är det som utgör konstnärer.

Musiker, skribenter. Mig själv.



Jag kom att tänka på detta ännu mer, självklart, nu efter filmen, jag började placera in mig själv i alla ord och självklart valde jag att få ut det i skrift.
Jag har skriveriet och jag har sången.

..och sen finns känslorna där som en mitt, ett centrum, för hela kreativiteten.
Utan dem skulle jag inte kunna leverera på det sätt jag gör.
Men jag har inte riktigt fått pli på dem än, har inte riktigt kunnat ge hän åt allting som forsar på mig, omkull mig ibland.
Jag kanske analyserar lite för mycket ibland, men jag försöker bara förstå mig på.

Sorg ger väldigt mycket kreativa tankar. Sorgen hjälper oss att stå upp raka i ryggen - om vi vågar släppa in den och uttrycka oss genom den.
Men då är även risken stor att man fastnar i den lite för mycket ibland, annars är det svårt att krama ur varje liten droppe av känslan för att sedan kunna förmedla, eller enbart kunna förstå sig på vad det är som sker inom oss.

Jag har alltid varit en analyserare.
Jag har analyserat varje bit av mig själv de sena tonåren, och håller fortfarande på.
..och att jag ibland fastnat i känslor som kanske inte är det allra bästa för mig, men innebär ofta att jag bara försöker bibehålla stämningen, och förstå mig på alla sidor av den.


Jag väljer dock hellre glädjen, mitt hjärtliga skratt och leenden som smyger sig förbi, som sprider sig vidare. Men jag kan inte leva i glädjen, om jag först inte använder mig av sorgen.


Min farfar kallade mig alltid för Konstnärinnan när jag var liten och så fort jag träffade honom. Han finns tyvärr inte kvar längre, utan dog för ett par år sedan, men han lever kvar inom mig, och jag planerar inte på att bli av med känslan av att han faktiskt finns kvar någonstans.

Jag och mamma åkte förbi där han bodde förut, där pappa växte upp, där farfar alltid har bott; huset var borta, sålt och rivet; ett nytt ståtligt hus stod där nu. Saker och ting var förändrat, men som jag sa till mamma; Det känns som om farfar snart ska komma gåendes nu med sin käpp...
..och kalla mig för konstnärinnan.