Lägg ner hela din själ i det, så löser det sig.

Det är lustigt det här med att skriva.

Främst i skolan, varje gång vi fick i uppdrag att skriva en uppsats visste jag redan då det blev sagt att jag skulle få bra betyg på det.
Jag kunde skjuta fram till så långt jag bara kunde, för jag hatar att börja göra saker jag är tvungen till att göra, men hur långt jag än sköt fram det, så kunde jag aldrig sluta ha vetskapen att.. det kommer sluta bra.
Bara jag börjar, och hur jobbigt det än må vara, så kommer uppsatsen bli bra, och förmodligen få betyget MVG.

Samma sak när vi hade sådana skrivar-prov i aulan. Man fick ett ämne, och skulle skriva utefter det. Jag satte alltid igång direkt och plitade ner, det blev ofta 2 sådana där stora blad med 4 sidor i varje. Redan då jag tryckte ner pennan mot det blanka oskrivna bladet visste jag att jag skulle lyckas få ihop något bra.

Även när det kommer till dikter.
Det är också sådana jag har svårt med att börja skriva.
Men jag vet samtidigt att.. när jag väl börjar, och sen gräver i mina minnen och känslor och allt man kan gräva i, så vet jag att.. det kommer bli något bra.

Hur kan man ha den insikten, eller vad man ska kalla det?
Redan innan man skrivit något så är man övertygad om att det kommer bli något bra.

Jag kan ju säga att jag alltid blev överlycklig såfort vi fick skrivar-uppgifter i skolan..

Men det är väl en sak som jag har förstått, som jag har fått in i min hjärna, att jag faktiskt kan detta. Och därför tvivlar jag inte på mig själv.

Det var som då jag skrev en fördjupningsuppsats om Utbrändhet och hade mamma som huvudperson och intervjuoffer. Allting var hullerombuller. Det måste det vara från början, för att sen få ihop allting där det ska vara.
Mamma tvivlade på att jag skulle få ihop det sista kvällen hon läste det.
Jag tänkte mest - fyfan vad jobbigt, men bara jag tar tag i det så kommer det bli alldeles utmärkt!
Och som sagt.. nästa gång mamma läste det så var det bra, och hon förvånades över det.

Jag undrar därför.. varför kan man inte tänka så på alla saker man tar sig för?
Helt övertygad om att det kommer bli alldeles utmärkt i slutändan?
Man har kanske inte förmågor till allting, inbyggda kunskaper, men om men ändå använde huvudet och tänkte tanken? Borde saker och ting inte bli enklare då?

Jag har å andra sidan fått på svart och vitt ifrån skolan att det har varit bra.
Det är inte så att jag är så övertygad att jag slarvar som fan och slafsar ihop något utan en enda tanke bakom det och är övertygad om att jag kommer få högsta betyg på det ändå, ingen idé att anstränga sig.
Grejen är att jag anstränger mig tills jag slitit av allt mitt hår, och lägger ner hela min själ i det jag håller på mig.
Och det är kanske därför jag vet att det kommer bli bra? För att jag vet hur mycket jag kommer lägga ner i det i förväg?
Jag kan inte göra halvdana saker..

Som mitt kollage.
Jag la ner mig själv i det projektet, alla mina tankar och känslor, för att förmedla just det jag har haft i huvudet i många, många år. Jag skulle kunna ha skrivit något kort, och haft 3 bilder och någon tänkvärd text på ett litet papper och sen vara färdig med det. Ingen säger att det är dåligt. Men jag kan inte. Det är inte den jag är. Ska jag göra något, så ska jag göra det stort.
För mitt liv är stort, och mina tankar är stora, och mina mål är stora, och jag lägger därför ner hela min själ i det när det väl gäller.

Slutsatsen är alltså.. Saker och ting borde bli alldeles utmärkta bara man lägger ner tillräckligt med tid och energi på det, oavsett vad man ska och vill åstadkomma?
Man kanske får lägga ner dubbel energi på det man i förväg får för sig man inte är så duktig på, men bara man lägger ner den, så tror jag det löser sig i slutändan.
Det gör det väl alltid på ett eller annat sätt?

Jag vill tro det.