Camilla Läckberg - Isprinsessan

Jag såg Isprinsessan nu på ettan, tvådelade filmen som är baserad på Camilla Läckberg's roman.

Det första jag lägger märke till är hur alla svenska filmer är uppbyggda.
Det känns alltid som om man tittar på någon amatörfilm.
Lika komiskt varje gång.. dröjer ofta innan man kommer in i atmosfären.
USA gör filmer mycket bättre.
Dock kan det iofs bero på att jag själv bor i Sverige, och har därför svårare att leva mig in i en film, när allting är sig likt, lika grått och trist.
Medan USA har jag ingenting bekant i.
Kan nog ligga någonting i det.

Sen såg jag den manliga huvudrollsinnehavaren, och kände igen honom. Så sött ansikte, söt näsa.. Någonting var bekant.
Tillslut tänkte jag på en enda person, att den KAN vara han.
Och när eftertexterna rullade såg jag namnet, och tänkte ännu mer att, jo, men det är väl han?
..så jag sökte på google, och självklart var det han!

Niklas Hjulström, Cue!

Men för att återgå till själva filmen..
Som alltid försvinner en väldigt stor spänning på filmer, och alla detaljer som man upplever så väl finns inte längre kvar, alla känslor som är så beskrivande ser jag inte en skymt av, jag får mer gissa.
Jag föredrar böcker framför filmer, för där lever man sig mycket mer in i allting.

..så det är väl positivt att jag läst boken innan, så jag redan vet hur de tänker och känner.

Jag ska försöka komma ihåg att se andra och sista delen nästa vecka!