Sommarjobb

Det har hänt en hel del sedan sist jag skrev något här.
Flera dagar har sprungit förbi mig också, eller med mig närmare bestämt.
Det har hänt saker på flera områden!
Ska jag berätta allting nu så kommer det sluta som ett långt inlägg, men det hör å andra sidan till vanligheten.. Jag börjar med en av sakerna.

Jag var på en intervju i tisdags angående sommarjobb inom kommunen på boende, med olika sorters rörelseförhinder och liknande saker, mest med ungdomar. De ville gärna träffa mig eftersom jag varit så på och ringt om och om igen, varit aktiv.
Dock fick jag ett samtal till min mobil då jag var uppe på förra jobbet och hälsade på min bästa jobbarkompis som gick sista dagen. De meddelade mig om att det tyvärr inte blev något för mig trots allt; det fanns inte tillräckligt med timmar, veckor, för mig. Istället skulle de dela upp det som fanns kvar till de andra som redan fått anställning av något slag.
Allt hopp gick alltså direkt till torsdagens intervju, personlig assistent i Trollhättan.
Får jag inte det så blir det att ringa förra jobbet på fredagen och meddela att jag kommer jobba där i sommar ändå.

Hur det gick? Hon tyckte enormt bra om mig, och det första jag fick göra var att skriva i en massa papper angående sekretess och lite andra saker. Då jag ställde frågan ifall det är givet, kommer jag få sommarjobb? Hon visste inte riktigt, och då sa jag som det var - jag måste få veta nu, eller senast dagen därpå, för jag måste meddela mitt gamla jobb om hur det blir.
Hon började ringa runt, blev till en tant (dam?), där hon berättade om mig, hur trevlig jag verkar och att när man väl hittat någon bra så ska man göra allt för att behålla dem! Det beslutades att jag skulle komma dit kl 15.30 senare på eftermiddagen, och kommer jag överens med denna tant - brukaren, så skulle jag få sommarjobb där. Skulle bli inskriven under så många tider som det gick. Allt hängde på att bli omtyckt av en tant! Under en tid kändes det som om hela mitt liv hängde på tantens omtycke. Lite väl dramatiskt!

En halvtimme innan det var dags att ta bilen och köra iväg så ringer telefonen.
Det är Vänersborgs kommun, inom demensteam - hemvård, som undrar om jag är intresserad av att jobba hos dem. Men vafan, tänkte jag, rena rama ketchupeffekten! Vad gör jag nu då?
Jag ringer upp dem igen efter en stund, då jag funderat lite och bollat lite tankar med mamma och B. Jag förklarar läget, att jag alldeles snart ska till ett annat kanske-jobb och samtidigt att jag även är intresserad av detta nu, men att jag också har väldigt bråttom, är stressad inför att svara mitt gamla jobb. Därför måste jag träffa de som vill träffa mig för detta nya, redan samma dag eller på fredagen - ifall jag inte skulle få personlig assistent här i trollhättan!
Det var ett jävla liv, och jag stressade på dem som fan, och de ringde runt till sina chefer.
En kvinna skulle ringa upp mig på fredagen, så skulle saker ordnas på något sätt.
Pust och stön, väldigt många beslut att fatta på kort tid!

Så kom jag tillslut hem till denna tant som skulle vara den sista pusselbiten för mitt sommarjobb. Mötet gick bra. Det var lite annorlunda än vad jag hade format bilder i huvudet inför det. Men efter cirka 2 timmar bestämde vi på plats att det inte var något stort fel på mig. Redan dagen därpå skulle jag få gå bredvid. Fredag. Samma dag då jag skulle meddela förra jobbet.
Men jag kom dit dagen därpå, klockan 07.00, slutade 15.00. Det gick bra. Det var väldigt segt i början, de första timmarna kände jag mest för att åka hem - jag trivdes inte. Men efter ett tag kom jag in i det mer, och som flera säger - det är bara över sommaren.
Jag går bredvid igen på tisdag, 07.00-15.00 och även 2 juni kl 15.00-21.00, för att prova på både dag och kväll. Det finns natt också, men vet inte om jag kommer få det. Återstår att se!

Samtidigt som jag var där ringde vänersborgs kommun om detta demensteam, jag sa som det var på nytt, att jag nu faktiskt har fått jobb - antar jag, jag går redan bredvid - men jag ska ta reda på mer, schema, tider etc, etc. på måndag, ringa enhetschefen och diskutera, och sedan ringa upp Vänersborgs Kommun igen och se hur det kan bli där.

Jag har funderat en hel del över detta, hur jag ska göra. Ska jag strunta i trollhättan och ta vänersborg, eller ska jag ta trollhättan och strunta i vänersborg? Jag får dåligt samvete i det senare iom att jag redan börjat gå bredvid. Men just nu står det på att jag stannar i trollhättan - beroende på hur alla tider ser ut, och samtidigt försöker få i Vänersborg också. Kanske inte samtidigt, lite svårt, men andra veckor kanske, senare. Vi får se.

Men från att inte ha något förslag på jobb överhuvudtaget, så jagar plötsligt flera jobb mig.

Och vad jag gjorde på fredagen då jag kom hem?
..ringde förra jobbet och tackade nej till sommarjobb.
Jag är fri, äntligen fri!

Playing with fire

Arbetsledaren på gamla jobbet ringde och väckte mig för 1½ timme sen, han frågade hur allt går och om jag vill jobba imorgon, torsdag och söndag. Samt kanske vid skolavslutningen.
Jag svarade att det går bra, jag ska på två intervjuer, så jag hör av mig så snart som möjligt för beslut.
Sen att jag är för nyvaken, att jag ska fundera på nu i veckan och ringa upp om ett tag, sen las det på.

Imorgon är min plan att dra upp dit och hälsa på lite, min bästa jobbarkompis går sin sista dag, och en annan ska också sluta snart och en tredje har redan slutat. Alla bra är borta!
Hälsa på innebär att jag inte tänker jobba alltså, plus saker att göra.
På torsdag har jag en av intervjuerna, och på söndag är det morsdag. Jag har jobbat på morsdag i två år irad, denna gång är jag ledig, och då tänker jag vara ledig.
Skolavslutningen? Då ska jag vara i jönköping och fira min kusin som tar studenten.

När jag ringt och sagt detta, nej till jobb denna vecka, satte han lite press på mig.
Har jag inte hört av dig senast fredag så skiter vi i allt.
Sa han ordagrant.
- Så du skiter i mig och jobbet? Svarade jag.
- Ja, jag kan inte göra om, ändra och saker hela tiden, och att du söker nya jobb om och om igen.
- Det här är det jag har väntat på, jag har inte sökt nytt.
- Jaha, ok. Men hör jag inte av senast fredag så..

Det gäller för mig att ha is i magen nu! Jag ska på intervju idag och jag ska på en på torsdag. Det jag får säga till dem är att.. till dagens, jag får fundera lite, har en till intervju, och torsdagens, att jag måste få veta om jag får jobb eller inte senast nästa dag. Till bägge får jag dock säga det sistnämnda.
Så jag kan ge ett beslut på fredag till gamla jobbet.
Jag hatar press, jag blir så virrig och får ont i magen. Nervös, rädd. Osv.
Men nu får jag ha is i magen.
Och vänta, och hoppas och se.
I slutet av denna vecka vet jag var jag kommer spendera min sommar.

Det lönar sig att ge upp

Jag har tidigare skrivit om mitt förra jobb som jag var på senast i oktober förra året. De har erbjudit mig sommarjobb som jag ännu varken tackat ja eller nej till.
Jag har nämligen arbetat som fan för att hitta något annat, jag vill nämligen inte tillbaka dit. Stället får mig att må dåligt, vantrivs något så fruktansvärt och alla roliga jobbarkompisar (de få som fanns), de tycker likadant och har sökt sig därifrån. Att jobba där under en sommar igen, när jag äntligen blivit fri från stället - känns inte så vidare lockande under dessa omständigheter.
Jag har alltså sökt andra jobb för att kunna säga blankt Nej.

Jag har varit på som en igel på vissa ställen, och har vunnit med min personlighet över telefonen - funnits kvar som alternativ trots att jag saknar utbildning. Min främsta jakt har varit inom vården.
Jag har även varit på andra intervjuer, men det har inte lett någonstans.
Förra veckan ringde jag det sista samtalet till kvinnan som jag fått bra kontakt med, där fick jag som svar att en utbildad just tackat ja till tjänsten, det blev med andra ord inget för mig.
De andra gick inte heller att nå, tillbaka på måndag - sas det.

Jag väntade tills veckan gick ut, tänkte att någon kanske hör av sig.
I fredags bestämde jag mig för att ge upp, jag får vika mig, på måndag måste jag ringa förra jobbet och tacka ja till erbjudandet och samtidigt försöka höja lönen lite. Det var jag fruktansvärt nervös inför, jag har aldrig försökt höja en lön, och att göra detta inför ett sommarjobb, där jag å andra sidan har all rätt i världen att försöka mig på det, känns lite riskabelt. De har erbjudit mig, de behöver mig, jag är den enda som finns tillgänglig i sommar under några veckor - den enda som kan göra det som ska göras i den avdelningen. Jag vet detta, ändå är jag rädd för att det ska skita sig totalt och jag istället ska stå utan.
Jag har grubblat över det här hela helgen.
Idag bestämde jag mig för att ringa det jobbiga samtalet, som ändå skulle leda till sommarjobb.

Jag velade fram och tillbaka, fick mig inte till att göra det. Men så bestämde jag mig.. jag skulle just plocka upp mobilen och söka efter numret dit, då mobilen istället började ringa.

Det var vikariatsförmedlingen i samma stad, det var kvinnan som jag tidigare ringt så mycket till och fått bra kontakt med, hon som sa att det tyvärr inte blev något den här gången.
Det har tydligen dykt upp något mer, hon vill träffa mig i veckan, hon vill träffa mig närmare bestämt imorgon kl 13.00.
Ojsan, tänkte jag. Tänk om jag inte hade varit så nervös inför att ringa förra jobbet? Vilken jävla tur!
Jag kände med ens hopp om livet igen! Tänk om jag får jobb någon annanstans ändå?

Med denna glada nyhet gick jag och försökte sova. Jag sov hos N inatt, och vaknade kl 02 ungefär av att jag hade jävligt ont i magen. Jag låg vaken till kl 7 ungefär, mer eller mindre 5 timmar, och N försökte hjälpa mig att bli av med värken då och då. Han vaknade. Värmde mage och sådant, men inget hjälpte (förutom att ha sex, bra idé! Då glömmer man av det andra.. Men det krävs särskild ställning). Jag somnade cirka 10 minuter innan alarmet ringde. Nice.
Jag var med andra ord trött idag, så jag la mig och sov runt 11 imorse och vaknade vid 15, det kändes bra.

När jag varit vaken en stund så ringer jag mamma och informerar om intervjun jag ska till imorgon, samtidigt då vi pratar hör jag det tuta i bakgrunden. Jag trycker på R2 för att få fram samtalet, och i andra sidan luren sitter grannstaden Trollhättan och frågar om jag har fått något jobb än. Det är kommunen som ringer för att de vill träffa mig. Detta är för personlig assistent. Jag ska dit kl 08.30 på torsdag.
Jag har slängt ut ansökningar lite överallt för att få jobb.
Och så får jag två förfrågningar kastandes på mig den dagen då jag hade gett upp totalt.
Den dagen då jag skulle vika mig och ringa förra jobbet.
Hade jag ringt jobbet tidigare hade det kanske skitit sig, vem vet.

Jag vet åtminstone vad jag ska göra nu.
Avvakta att ringa förra jobbet lite till.
För jag kanske har en jävla tur!
Ibland skiner solen även på de mörkaste dagarna.
Allt kan förändras på några sekunder.
Jag hoppas, hoppas, hoppas!

The Kelsey Briggs Story

Hur kan man göra något sådant?
Och hur fan kan en domare ge ett sånt beslut? Jag har lärt mig att det är bra att ta det säkra före det osäkra - domaren tog det osäkra före det säkra.

Retuschering

Det är lustigt det här med retuschering.
Jag fick just upp en sida där PR-bilderna inför sex and the city-filmen fanns uppradade.

Och min reaktion?
Den enda som faktiskt blev slående vacker INNAN retuscheringen var Cynthia Nixon. De andras utseende förbättras mer eller mindre på olika sätt. Jag tycker dock att naturligt är bäst, men om man ska vara helt kritisk och bedöma utseenden, före och efter retuscheringen.. Då vinner Cynthia Nixon med hästlängder.
Det var ganska komiskt tycker jag.
Men hon utstrålar verklig skönhet på den bilden.
Mycket, enormt, möjligt att tidningen har valt en väldigt missvisande bild på just en av dem, och mindre bra på någon av de andra också. Men hon var ett bevis på att retuschering är rätt kasst.

Kristin Davis kommer tätt efter. Jag tycker att rynkor kring ögonen är vackert och ger karaktär.

Resedagboken

Jag pratade lite med min syster idag om detta med att fortsätta skriva på denna blogg om min USA-vistelse.
Jag hade nämligen lite bekymmer om detta med att ge ut bloggen till alla jag känner, eller ja, familjemedlemmar.
Vissa kan hitta adressen hur lätt som helst, andra kan det inte om de inte känner till den.
Mamma sitter å andra sidan aldrig på internet, men jag vet att hon skulle vilja läsa om saker, på samma sätt som syrran gjorde det då hon var på Mallorca. Hon skrev i sin resedagbok, som mamma kunde öppna med hjälp av min lillebror.

Saken är alltså, jag vill fortsätta skriva i denna blogg, men vill jag verkligen släppa in allihopa hit in? Syskon, föräldrar, släktingar och hela galoppen?
Nej, jag vill ju inte det. Trots att jag inte är anonym så finns det ju ändå en mycket mindre risk att folk hittar hit ifall jag låter bli att ge dem adressen.

Därför kommer jag förmodligen göra så här; Jag startar min egen resedagbok, och skriver in samma saker som jag skriver i denna blogg! Dock kanske bara vissa inlägg, kanske inte allt, det beror på! Men oavsett, så kan jag ha två olika sidor där jag skriver samma saker, på så vis skiljer jag dem åt.
Tack syster, som var intelligent nog att komma på det!


Uppdatering: Jävligt surt bara att någon jävel har snott mitt kära nick på resedagboken! En kvinna som inte ens varit inloggad sedan februari 2007, och som inte rest någonstans överhuvudtaget! Baaah, kan man inte ta bort inaktiva knäppisar som snor andras nick? (Jag låtsas för tillfället att jag har patent på det..) (och nej, personen i fråga är ingen jävel eller en knäppis egentligen, men hur argt låter det att skriva något snällt?)

Oväntat sökningsresultat

Haha, nu har jag fått mig ett skratt.
Först blev jag väldigt fundersam och förstod inte för fem öre vad sjutton det var jag nu hittat.

Jag googlade på "aprilsaga", jag hade tråkigt!

Tillslut kom det här fram. Ett pdf-format, det ser ut att vara något slags arbete, Dialektologi, står det som namn. Jag sökte på "aprilsaga" igen i dokumentet, och fann den här meningen.
"(27) Svensk:
a. hon den tjejen till höger i den cerisa blusen är ju för söt ;). (subj.)
(aprilsaga.blogspot.com/2006/10/ey.html)"

Vad sjutton, tänkte jag, har någon hittat min blogg, kortet på mig och skrivit att jag är söt, i ett jäklars arbete?!
Sen undersökte jag saken närmare..
Läste kommentarerna under bilden.
Det är isecore som lämnat den kommentaren "hon den tjejen till höger i den cerisa blusen är ju för söt ;)".
Och DET har någon använt i ett arbete!
En norsk tror jag.

Haha, det var ju oväntat!

Things to do before..

Eftersom jag inte är bland den yngre skaran som ska åka iväg som Au Pair så innebär det för mig att jag har en hel drös med saker att fixa och ordna innan allt kan hända.
Jag flyttade hemifrån för 4 år sedan.
Jag bor i en tvåa, jag har en katt, jag har mycket möbler, jag har elabonnemang på två ställen, telefonabonnemang, tv och internetabonnemang.
Sedan har jag också en akassa att prata med, ett försäkringsbolag att fråga och diverse andra saker.

Så här ser min lista ut, det som ska göras nu i sommar.

• Säga upp lägenhet
• Säga upp el, vattenfall och plusenergi.
• Ordna papper där det är bevisat att jag flyttar utomlands för att få en reducerad kostnad på mina tre bindningstider på tv, internet och telefon hos comhem.
• Flytta alla mina möbler till ett förråd.
• Flyttstäda lägenheten.
• Prata med akassan över hur allting ska fungera då jag är utomlands samt senare kommer hem.
• Fixa autogiro på mobilen, bindningstid där också, till sommaren 2009, ha det liggandes, dock ha med mobilen till USA.
• Prata med försäkringskassan - meddela att du lämnar landet.
• Adressändring! Posten får gå till mamma förmodligen.

Sen några få saker som behövs för att just komma iväg.

• Boka hälsoundersökning hos läkare.
• Skicka iväg ansökning för internationellt körkort och tydligen fixa, ännu ett, kort på mig dit.
• Boka tid på amerikanska ambassaden i Stockholm för att ordna med visum.

Det är allt som just nu står på min lista åtminstone. Självklart ska jag även ordna ett hem för Pyret under mitt år borta ifrån honom.

Om någon tycker det är mycket att göra för att enbart komma in som Au Pair och sen komma iväg (sakerna tar väl aldrig slut..), så kan man ju lugnt säga att de som åker direkt hemifrån har det rätt så mycket smidigare.
Finns å andra sidan alternativ som att hyra ut lägenhet i andra hand.
Vilket jag valt att inte göra av olika orsaker.

Nu vill jag att tiden går lite, samtidigt som jag vill att den ska hålla i all evighet.
För jag vill helst kramas.

Hela USA

Nu hade jag just sista samtalet med huvudkontoret i Sthlm om var tusan jag ska bo någonstans!
Jag valde, en gång för alla, att ta bort Californien som den enda delstat de ska söka en familj i, så nu är det fritt över heeeeela USA!
Fast finns flest på östkusten, New York, Boston och där borta.
Men det känns bra på något sätt, att låta slumpen avgöra, eller ödet, eller bästa familjen!

Yes, det blir bra.

Krediter hit och dit

Mitt i all fundering kring Au Pair så läser jag ett meddelande som blivit skickad ifrån banken via min internetbank.. Jag skrev om samma sak här.

Det här står i meddelandet:

Hej,

För någon vecka sedan fick du hem ett erbjudande om att prova ett Swedbank MasterCard utan årsavgift i ett år. Har du redan svarat på det eller inte vill ha erbjudandet så ber vi om ursäkt. Om inte så tror vi att det kan vara en bra idé att läsa vidare.
För många erbjuder vardagen en hel del variation som man ibland kunde vara utan. Antingen så går tvättmaskinen sönder, plötsligt har allt i garderoben krympt eller så är det något annat oväntat som dyker upp. Och ibland händer allt på en och samma gång.

Just nu kan du prova ett Swedbank MasterCard utan årsavgift under ett år (värde 195 kr). Det är ett enkelt och tryggt sätt att få en liten reserv i plånboken om något oförutsätt skulle inträffa.

Skicka in svarskortet på ditt brev, ansök här redan idag eller kontakta telefonbanken personlig service på 0771 – 22 11 22 om du är ansluten dit.
Du är naturligtvis alltid välkommen in på något av våra kontor också.

Med vänlig hälsning
Vänersborg
--

Min blick fastnar vid några ord.. "Det är ett enkelt och tryggt sätt att få en liten reserv i plånboken om något oförutsätt skulle inträffa. "
Säg mig bara detta, var fan finns tryggheten?

Jag blir så irriterad på sånt här. Okey, tryggt att veta att man inte kommer gå helt i krasch ekonomiskt, man vet att det finns en stor summa att snatta av om man vill. Men sen när är det tryggt på alla sätt?
Man måste ha en viss ekonomisk inkomst och ha ett prickfritt register för att kunna ta del av kreditgränsen, de har sina regler. Men sen när är det tryggt att överskrida sin ekonomi och leva på krediter? Och varför ska banken hela tiden skicka ut erbjudande om det? Okey, om något oförutsägbart skulle inträffa, men sen då? När man inte har råd att betala tillbaka.
Krediter används oftast inte bara för något "oförutsägbart", de används såfort pengarna sinar. Det känns lite vettigare att lära sig vara ekonomiskt och faktiskt inse att man inte har råd med saker istället.

Jag kommer aldrig sluta tycka massa saker om det där.
Bah!

Den eviga frågan

Jag har just suttit i samtal med Cultural Care's huvudkontor i Stockholm, jag bad om lite hjälp och råd för hur jag ska göra!
Hon svarade som jag trodde, men lite mer utförligt.
Första frågan hon ställde var ifall jag har varit i någon delstat förut?
När mitt svar blev nej kontrade hon direkt med att hon då inte tycker att jag ska befästa mig vid något särskilt ställe ifall jag inte har någon koppling dit redan.
Och om du väljer Californien för dess klimat - värme och alla långa stränder och tjolahoppsansa, det finns möjlighet att du blir besviken för att du har väldiga förhoppningar att området ser ut som i serien O.C. Sen så bor familjerna mest i norra Californien, och inte vid stränderna, utan snarare inåt i förorter till större städer som exempel Sacramento och San Francisco. Det lät å andra sidan inte så fel det heller, men så stämde även detta som jag läst om att det är svårare att finna vänner i samma område, andra au pairer.
Hon jämförde Californien till ytan som Sverige.. Att det är långa avstånd.

Men samtidigt sa hon att, eftersom jag är ute i så god tid, jag planerar att åka i början av Oktober, så finns tiden till min fördel. Jag kan ha kvar Californien i en månad till, och se om det kommer fram någon familj och om det känns bra, annars kan jag ta bort sökningen då och ta över hela USA. Jag har tiden nämligen till det.
Så nu ska jag fundera en dag till över hur jag ska göra.
Ska förmodligen ringa tillbaka imorgon och kontrollera vad det står som önskningar inför familjen, vad jag har skrivit om vad jag hoppas de har för egenskaper, intressen och sådant, och kanske ändra det till något ännu bättre så jag mer koncentrerar mig på familjen istället för platsen jag ska bo.

Ska jag testa och se och sen ta bort, eller ska jag ta bort direkt?
Det är frågan.

Möjligt beslut

Jag har rådfrågat en vän och N, och båda säger samma sak.
Jag börjar mer och mer tänka i de banorna också, för det är egentligen det som är det viktiga.

Imorgon ska jag ringa till huvudkontoret och be dem om lite råd också, sedan förmodligen ändra min matchning mot USA, förmodligen välja bort Californien och välja hela USA istället.

Kommit fram till nämligen att jag istället ska låta ödet bestämma.
Jag är en av dem som tror på ödet, dock tror jag också på att vi kan välja vårat öde genom att byta vägar, riktningar i livet och sådana saker.
Inte välja öde kanske, men vi kan påverka ödet.

Att välja först Florida och sedan Californien gjorde jag för att det vore coolt att bo där, trevligt klimat (kanske?) och helt enkelt.. Roligt.
Men vad är viktigast? Att jag finner den allra bästa familjen för mig i hela USA; eller att jag hamnar i en trevlig delstat som jag inte ens vet i förväg att den kommer bli trevlig?
Fortsätter jag att enbart rikta in mig på Californien så hittar jag kanske den bästa familjen för mig i den delstaten, men det finns kanske en ännu bättre familj någon annanstans?

Så jag tror jag ska ändra på det. Vem vet, jag kanske hamnar där ändå, jag utesluter ju inte Californien bara för att jag väljer bort att enbart söka där.
Ska jag dit, så kommer jag hamna där.
Annars så blir min vistelse på något helt annat ställe.

Det blir kanske mer spännande så?
Sen så kommer matchningen, sökningen, gå mycket snabbare om jag tar över hela USA, och både jag och familjen har möjlighet att både säga ja och nej, och känns det inte bra så fortsätter sökningen. Tills det känns rätt.

Just nu längtar jag till att åka dit.
Men samtidigt blir jag jävligt nervös av att ens tänka tanken. Så jag ska lugna mig lite till med det. Det är nog bäst så. Inte tänka för mycket än!
Men tänk.
Det kommer faktiskt hända!

Californien?

Är det Californien jag ska helt rikta in mig på?
Det är så jag har tänkt. Först var min tanke att säga Florida, men ändrade mig till Californien.
Möjligt att det tar väldigt lång tid att hitta någon familj pågrund av att det är många fler som söker sig dit, och jag minns att min kontaktperson sa att jag kan ändra mig och söka i hela USA istället om det skulle ta lång tid.

..Och nu har jag läst en blogg där en annan au pair, som redan är där, skriver om tips och råd.

Så här skriver hon..

"Man kan onska vart man vill bo, men de rekomenderar inte att gora det, eftersom det finns storre chans att hitta "the one"-familjen for dig om de inte maste leta i ett begransat omrade, utan kan kolla pa alla familjer i landet. Jag ville egentligen helst till vastkusten (med Californien, varme och allt det), men nu rekommenderar jag inte det. Au pairerna i Calefornien ar ganska fa, och de bor med VALDIGT langa mellanrum. Vi tycker det ar langt till nagon om den bor en halvtimme bort, i Calefornien ar det sadana avstand att dina kompisar bor tva timmar bort. Och arligt, vad kul ar det med bara en arstid? haha. Jag tycker personligen det ar roligast att bo har uppe i ostkusten. Det ar har man har alla roliga stader - New York, Boston, Washington DC, Philadelphia, Canada ligger nara med mera. Sa det ar latt att ta weekendtripper och se alla de stallena, medan man aker pa en lang resa och ser Calefornien, eller natt! Man far forresten tva veckors betald semester under aret, och en hel manad obetald pa slutet innan man aker hem."

Och ja, jag är ju rätt så lättpåverkad när det gäller massa åsikter och information om olika saker och ting. Så därför började jag fundera nu. Men jag kan åtminstone vänta lite till, får se om jag blir kontaktad av någon familj snart och får ställa några frågor om området och andra saker.

Jag har väldigt mycket funderingar just nu!
Har också skrivit upp en lista på 40 frågor jag ska ställa under telefonintervjun..

Amerikanska

Jag funderar lite på hur mitt språk kommer förändras där borta i staterna, jag kommer ändå vara där i ett år eller lite mer. Kommer jag börja tänka på engelska? Eller snarare amerikanska.
Säkerligen, jag kan ju bara tänka tillbaka på de två veckorna jag spenderade hos syrran på Mallorca i somras.
Efter några dagar, eller en vecka kanske det var, så började jag forma mina tankar på engelska istället för svenska. Det kändes jävligt skumt.
Det var skoj att prata engelska, den är ju väldigt knagglig i början, men sen gick det som på räls, så länge inte min syster var i närheten, eller någon av de andra som pratar svenska.
Det blir så pinsamt då nämligen..
Sen så är det väldigt lätt att istället prata svenska med dem som kan prata svenska, och skippa pinsamtheten med engelskan.
Men jag var ju enbart där i två veckor.
Ett år borde göra lite mer skillnad.

Det kommer säkerligen vara någon mer svensk i området där jag kommer bo, men även väldigt många från helt olika länder än mig själv. Många tyskar (mest tyskor), har jag fått lära mig.
Men svenskar är tydligen populärast där borta som au pairer.
Och de pratar också bäst engelska!

Men jag undrar hur jag kommer låta när jag kommer hem. Som en annan Victoria Silverstedt? Prata Svenskamerikanska.

Jag har också funderat på ifall jag ska fortsätta skriva blogg där borta, och återberätta om mina dagar och händelser på andra sidan. Ska jag isåfall starta en ny/till blogg, eller ska jag fortsätta att skriva på denna? Jag har fått höra att en datorn är inkluderat i ens rum där man bor, och även internetuppkoppling. Så det kommer finnas, dock kommer jag inte sitta där så mycket. Jag ska ju leva och utvecklas där borta, det gör man inte framför datorn på samma sätt som man var hemma.
Men ibland.

Och sen kommer tankarna in på september.
Jag är hemlös i september, jag säger upp lägenheten snart och har den till sista augusti. Jag får ha min bas hemma hos mamma antar jag, sen flyger jag vind för våg, hamnar där jag hamnar, sover där jag får sova. Självklart hoppas jag mest på ett ställe, där jag kan få gömma mig i en varm famn då och då. Jag har dock inte nämnt det än, frågat om det.
Jag brukar vänta ut såna saker, jag kan hoppas på ett positivt svar väldigt länge, för risken finns ju sen att svaret blir negativt då jag äntligen frågar, så jag väntar lite till och hoppas.
Och sen blir det bara svårare och svårare att fråga, bara för att jag sätter sån stor press på svaret, så det blir ju galet.
Kanske dags att fråga snart?
Men dit mina tankar var påväg att gå först, när jag tänkte på september, är att jag knappt kommer ha någon tillgång till internet.
Det känns ju lite sådär.
Det är på internet jag har den största kontakten med folk, det blir lättare så. Det finns ju även mobil och telefon, men det blir inte på samma sätt.
Men, men, så länge jag umgås med någon, så ska det nog gå bra.
Vet bara att det kommer bli outhärdligt att vara hemma hos mamma på dagarna då jag har noll att göra och brorsan sitter i sitt rum och ockuperar enda internettillgången.
Men jag får väl ha.. vad heter det.. kvalitetstid med mamma innan hennes 24åriga dotter åker iväg tvärs över havet och stannar där i 12-13 månader? Det kan ju tyckas vara behövligt kanske.
Fast helst av allt vill jag ju krama på honom som jag inte kommer kunna krama på senare.

Nehej, jag började skriva om språket, och slutade på kramar.

Duktigt. Very good. Excellent! Unbelievable! Amazing!

I will probably be a very clever American, or rather .. uhm .. good at the language, at least, perhaps, who knows, I hope for it .. yes, it will be good enough.

Leva i nuet

Jag försöker lära mig det där med att ta tillvara på nuet istället för att tänka på framtiden då vi inte längre finns bredvid varandra, då stunden är över. Jag har en vana att i förhand bli sorgsen över att jag snart är hemma. Det är kanske inte så konstigt när det gäller att säga hejdå och vi syns inte på en månad - som ofta gjordes då jag hade distansrelationer, men nu gäller det bara dagar, och jag har ofta känt mig sorgsen redan då jag befinner mig där i den där famnen. Men jag har ju, smart som jag är (...), kommit på att jag ska njuta av stunden istället för att snyfta över framtiden.

Jag tog tillfället i akt och övade mig på det igårkväll då jag låg naken i en naken famn. Mitt huvud hade jag placerat i en bra huvudgrop mellan axeln och nyckelbenet och bröstet, jag tror det stället är till för att mitt huvud ska vila sig där. Min ena arm låg över hans bröst, för att omfamna och mitt ena ben låg över hans ena, medan hans ena arm också höll om mig.
Där och då kände jag att det nu var dags att njuta av ögonblicket.
För där låg jag i en varm famn, omhållen, blundandes och hörde små snarkningar.
Jag kände även en liten tyngd mot min arm över täcket, där låg Sigrid, hans lilla katt, och sov.

Det kom en till stund som jag andades in i mina lungor, då han vände sig om, med ryggen - rumpan - mot mig och jag la mig sked bakom honom och höll om, med hela hans ryggtavla emot min mage. Den värmen spred sig genom hela min kropp, och jag la mig tätare emot.

Jag vaknade imorse, klockan var kring 04.30 kanske och han rörde på sig igen efter ett tag, la sig på rygg och drog upp sin arm, så jag tog tillfället i akt att krypa in i famnen igen, placera huvudet mot samma passande grop och höll om igen. Denna gång låg jag med halvslutna ögon och kikade ut genom persiennerns glipar, morgonsolen sken in i rummet och jag kände åter igen att detta är ännu ett tillfälle då jag ska njuta av stunden, då jag ska leva i nuet.
Jag visste att jag om några timmar skulle sitta här framför datorn och kanske beskriva allt senare, då tiden var förbi, då stunden var borta, då saknaden tagit över, men det var ju inte än, det var då. Nu är nu. Och där låg jag och slappnade av och njöt.

Jag hade bilen med mig inatt, med andra ord var det första gången som han inte skjutsade hem mig då han var påväg till jobbet. Det är spännande och roligt att köra bil själv, känns som en stor sak, men samtidigt föredrar jag faktiskt att han skjutsar mig. Varför? Jag får en extra stund med honom, 10 minuter till innan vi ska kramas och säga hejdå. De 10 minutrarna är dyrbara.
Men nu skulle vi köra i varsina bilar.
Vi kramades utanför hans bil, min stod längre bort, och jag höll kvar en extra stund.
Känner mig väldigt kramig.
Men inte heller där kände jag mig sorgsen, jag levde kvar i nuet.
Han fick mig att le
"Ojsan, jag pruttade visst i din väska" (Höll min väska bakom honom..)
"Nejmen.. ja, men jag ska spara det då!" (kanske borde haft med mig en burk..)

Sen skiljdes vi åt.

Vi kör åt samma håll, han kör av mot ett annat håll efter halva vägen, jag spanade efter hans bil då jag körde, men han hade hunnit för långt för att jag skulle kunna se.
Inte heller där blev jag sorgsen.
Jag levde kvar i nuet. Han var å andra sidan inte där, men nuet innebar då att jag nyss hade varit nära.

Det dröjde inte förrän jag kom hem och hade skrivit halva detta inlägg som jag fick tårar i ögonen.
Då jag återberättade allt för mig själv, då började jag sakna.
Saknaden efter någon man tycker om finns förmodligen alltid där i kroppen, sinnet, då man inte finns i närheten av personen. Men det är skillnad på att sakna och att vara sorgsen.
Och jag försöker arbeta bort det sorgsna!
För det är ju bara jag som kan göra det, ingen annan.

Och vi hade inte ens sex, det var ju förbaskat!

Bort med skiten

Jag drömde konstiga drömmar inatt som har påverkat hela mitt humör denna dag. Jag vaknade förvirrad och besviken som sen blev till saknad åter igen - och att sakna en hel dag gör väl inget humör till att bli toppen..

Senare mot kvällen låg jag i sängen och läste lite, sen vände jag mig om och sneglade på katten som sov bredvid mig, sedan ut genom fönstret och såg en skinande blå himmel med gröna träd som spred sig runt omkring. Det kändes bra, förutom att jag just då var inomhus och inte alls kände för att bege mig ut.

Fortfarande knepigt humör, och disk som fan i köket, som ett berg på diskbänken.
Och det var då, för ungefär en timme sen nu, som jag bestämde mig för att ta tag i det.
Så jag ställde mig vid diskbänken och började diska bort hela skiten.
Sedan efter 45 minuter hade all skit runnit ner i avloppet och livet kändes med ens trevligt igen.

Som en nystart!
Ungefär som att duscha.
Skiten försvinner helt enkelt.

Överraskande hjälp

Ibland så förvånar och överraskar folk en, när man inte alls förväntade sig det.

Förra veckan skickade jag in min ansökan till au pair, och jag skulle innan detta kopiera allting så att jag hade en kopia - självklart. Dock kostar det 3 kr per kopia på biblioteket, och det blir en hel del pengar om man räknar ihop allt. Dock så man överlever ekonomiskt, men det vore ju väldigt trevligt ifall man kunde få allt gratis.
Jag frågade därför D.
Ja, den där D. Jag orkar inte leta upp lämpliga länkar för att förklara vem D är, men du som följt bloggen borde förstå.

Jag gissade på att han har minst en kopiator på sitt jobb, det är ju ett rätt stort företag med huvudkontoret här i staden, och det helt enkelt måste finnas en kopiator där. Men att jag nu skulle få hjälpen av honom var kanske mindre osäkert.

Jag frågade för andra gången och efter en stund gick han med på det, och jag skulle åka dit sent på kvällen med papprerna, dock ändrade han sig efter ett tag och sa istället att han skulle komma förbi till parkeringen här nere, så kunde jag lämna papprerna och få dem nästa dag.
Men jag ogillade idén med att lämna ifrån mig allt, eftersom tre av papprerna var viktiga, referenser som jag inte kunde fixa kopior på, eller göra om, ifall de försvann.
Sagt och gjort i alla fall, jag gick ner till parkeringen med min vän H som var här dessa dagar.
Hon skulle äntligen få träffa D och se vem han är och ser ut. Det tyckte jag var väldigt spännande. Alltid roligt att presentera någon som betyder eller har betytt något.
Han t.o.m klev ur bilen för att hälsa, värsta grejen.

Jag överlämnade papprerna och kom sen, efter lite diskussion, fram till att jag ändå skulle köra till hans jobb och hämta papprerna efter en stund. Delvis för att jag ville ha anledning att köra lite bil nu när jag just fått körkort, och delvis för att det vore roligt att åka till hans jobb helt enkelt.

Och dit kom vi.
Han satt på trappan inne i byggnaden och väntade, smygläste mina papper, så jag gick fram och knackade.. Stod sedan innanför dörren i såkallad hall och pratade ett tag medan H satt ute i bilen och väntade.

Och det var där jag blev positivt överraskad och förvånad.
Först för att han faktiskt hjälpte mig, sen att han pratade på sånt där avslappnat sätt, men mest för att han ansträngt sig riktigt rejält. Papprerna var en exakt kopia, med både fram och baksida, trots att jag sa att han inte hade behövt göra på samma papper, och han hade lagt allt i två olika kuvert.
Det låter kanske inte som något vidare stort i andras öron, men det kändes stort.
Det kändes som ett ytterligare steg i våran relation.


Men det roliga var efteråt, då H sa "Han verkade ju trevlig, inte alls som jag hade tänkt mig innan!", och då jag informerade D om detta svarade han "Haha.. om hon bara visste.."
Självironisk?

Bagatelliserar

Det har varit en rätt så bra helg trots lite tankar och nervositet inför att jag kommer bo i USA om ett halvår. Mycket planering med min lägenhet, mina möbler, var katten katten ska bo (höhö..) och hur jag ska tillbringa den sista månaden hemma i Sverige.
Min plan är att säga upp min drömtvåa nu i maj, så att jag har den till sista augusti, jag sparar därmed en hel månads utgifter iom att jag inte åker förrän i början av oktober.
Hela september är jag med andra ord hemlös.
Det ska ju bli intressant. Sova hos dem som vill låta mig sova, men får ha min bas hemma hos mamma. Hoppas på att få sova mestadels hos dendär pojken.

Och då kommer vi oooosökt in på helgen, som faktiskt varit rätt bra som sagt.
Efter att ha firat min mormor på 90årsdagen i fredags, och varit förare i bilen påväg hem, passade jag på att låna bilen, då lillebrorsan som annars brukar vara den jag får samsas med hade stannat kvar i Alingsås, på dagen och kom överens med mamma om att bara ställa in bilen i garaget på kvällen och behålla nycklarna, bara för mig att hämta den igen så fort jag ville ha den.
Sagt och gjort.
Fast den kom aldrig så långt som in till garaget.
Istället körde jag runt 23.00 in till Trollhättan och hämtade upp en full pojke, körde hem till honom och tillbringade natten där.
Sen så åkte jag hem, och fortsatte att behålla bilen.. körde runt, runt, runt. Det är väldans roligt att köra bil nu i början kan jag ju lugnt påstå!
Klockan hann bli 01.45 och jag ligger i soffan framför tvn, går och kikar mobilen för att se om det kommit något roligt sms - vilket det gjort en halvtimme tidigare. "Vaken?" Istället för att svara, lite sent, så tar jag och ringer upp istället.
Och det var en full en som svarade, och jag drog dit kl 2 på natten.
Det är bra att ha tillgång till bil! Det är lite för långt att cykla över en mil..

Och nu har jag varit hemma i några timmar, kom hem runt 12.

..egentligen var det inte det här jag skulle skriva om kom jag på nu.
Jag är mer förtjust i att skriva djupare om känslor och tankar, och inte återberätta om vad jag har haft för mig.
Men jag kan säga att.. det säkerligen kommer mer inlägg om det senare, när jag känner ro och inspiration till att skriva mer.
Lördagen kantades iaf av sorgsna tankar över att jag åkt ifrån honom, som sen byttes ut mot leenden istället. Jag kommer ofta på mig själv med att vara ledsen för att ha åkt ifrån, istället för att vara glad över att ha varit där. Så jag vände på smeten och tänkte annorlunda.
Dagen blev genast så mycket bättre då.
Och som belöning fick jag ju ytterliggare en natt och morgon med sällskap.

Och hur är det idag? Jodå, jag lyckades fokusera på glada leenden istället för på saknad.

Det handlar mycket om min hjärnkapacitet, mina tankar, självhjälpen, som kan vara rätt vrickad ibland.
Jag frågade D om han hade några tips om hur man slutar vara sorgsen och istället vara glad. Att vara nöjd istället för att sakna.
Jag fick som svar att han inte visste, men att man säkert kan gå och prata om sånt med en psykolog.
vad mitt svar blev?
"Det känns så jävla dumt att gå och prata med sånt om en sådan skitsak när jag har varit hos liknande för mycket värre saker."
Jag bagatelliserar många saker, kanske saker jag inte borde göra ibland.
Men i just detta fall hjälpte det mig bara.
Jag insåg att det egentligen är en skitsak och det är bara jag själv som kan ändra på min egen tankegång.

Och där far visst inlägget iväg igen..

Bollen är i rullning

Jag skickade in ansökningarna inför Au Pair dagen innan valborg, tisdag, och igår ringde min kontaktperson upp och sa att allting såg mycket fint och bra ut.

Idag strax innan jag drog iväg för att fira min mormor som fyller 90 år, ringer min gamla jobbarkompis, hon som är min personliga referens. Hon berättar att min kontaktperson just ringt och frågat om mig, och allt som sas om mig var så positivt så att det var inte riktigt klokt!..och medan det samtalet pågick ringde min mobil - kontaktpersonen. Informerar mig om att hon ringt alla mina tre referenser, och allt var väldigt, väldigt bra, och sen ställde hon alla de roliga frågorna..

Vilken stad vill du flyga ifrån? - Göteborg.
Hur många barn vill du ha? - Två eller tre.
Vilken ålder på dem vill du ha? - Tre och uppåt kanske..
Har du någon särskild plats du vill bo? - Kalifornien.
Är Kalifornien ett måste, eller gör det inget egentligen? - Jag vill väldigt gärna dit.. men jag vet inte..
Men jag skriver att det är ett måste, så matchar vi bara familjer som bor i Kalifornien, och skulle det ta för långt tid enligt dig så kan du alltid ändra dig, så matchar vi över hela USA.
Du skrev också att du gärna vill bo med någon musikfamilj.. - Ja, men det vore bara roligt, det är inget krav.
Är det något annat du tänker på nu? - Nej, inte vad jag kommer på.
Men nu börjar det roliga då! Och nu kommer du bara ha kontakt med stockholmskontoret, så de kommer ringa och informera dig om allt efterhand. Jag faxar upp dina papper dit nu så sökningen påbörjas! Det har varit trevligt att följa din väg, och hör av dig om det är något!

Om ett halvår bor jag i USA.

Shit.

Beviljad köp-och kreditgräns på 20 000kr.

Igår fick jag ett erbjudande på posten. Erbjudandet kommer ifrån Swedbank, och de informerar mig om ett nytt kort som har kommit, erbjuder mig att få prova på det helt gratis i ett år. Jag sparar därmed 195kr, som tydligen årsavgiften ligger på.

Kortet heter Swedbank MasterCard, och fördelarna med kortet är en förbeviljad köp- och kreditgräns på 20 000kr.

Det finns många fler fördelar, som jag säkert skulle ha stor nytta av, men mina ögon ser bara kreditgränsen på 20 000kr, och inget mer har någon stor betydelse i första början.
Min hjärna säger direkt, eller snarare skriker; NEJ!

Jag har en väldigt stor koll på min ekonomi och redan sen flera år tillbaka har jag alltid vägrat att handla något på kredit. Kan jag inte betala det kontakt, alternativt någon liten avbetalning, så har jag helt enkelt inte råd med det. När det kommer till avbetalning så betalas det in varje månad, och har jag inga pengar så kan det inte betalas in - därför hör det inte riktigt till saken.
Det är på krediter som många människor åker fast på, där många däckar och gräver sig ner i gyttjan totalt och kommer ner i personlig konkurs.
Jag har aldrig förstått hur folk kan vara så inihelvetes osmarta, att handla på kredit när de inte har några pengar att ta av, utan skulderna läggs på hög varje månad, utan att de bryr sig. Jag vet dock att det finns familjer som överlever just pågrund av att de har en beviljad kredit, jag har själv befunnit mig i en sådan familj. Men hur blir det sen? Man skjuter in problemen till framtiden. Då avstår jag hellre ifrån det där mjölkpaketet vi skrapade ihop pengar till.

Så jag förstår inte varför banken hela tiden beviljar kredit till höger och vänster.

Vill jag ha kortet?
Kanske, jag får läsa på mer om det. Jag fastnade lite när jag läste längre ner, att man får bensinrabatter och ett kompletterande försäkringsskydd vid resa.
Att jag får en kreditgräns på köpet gör mig snarare livrädd.
Aldrig i livet att jag tänker utnyttja det.

Som man bäddar får man ligga, och jag vill inte bli begravd än.
Jag litar inte tillräckligt på mig själv att jag inte skulle kunna låta bli att använda mig av det, om jag hade möjligheten, så varför utmana ödet?

Maj, maj måne - jag kan lura dig till skåne.

Idag är det 1a maj och alla demonstrationer är förmodligen avklarade nu, eller så kanske de fortsätter? Jag minns inte klockslag.

Jag minns bara hur jag själv vandrade runt i Göteborg i ett demonstrationståg och då och då ropade "Internationell solidaritet, arbetarklassens kampenhet!". Det kändes som något stort, att ropa något som har en betydelse. Och att gå omkring med mängder av andra folk och faktiskt göra något bra - trots att det kanske inte ledde till så mycket egentligen.
Jag gick med några av mina politikervänner, de där som jag såg upp till.
Det var flera år sedan nu.

Sen drar sig minnet iväg till år 2001, sommaren. Jag sprang runt i Göteborg även då, och då syftar jag särskilt på Eu-toppmötet som hölls, då George Bush var på et såkallat besök.
Jag var en av de som deltog. Jag var en av de som ropade "Bush, bush, bush - ush, ush, ush!". Den person som kom på den där slagramsan hade nog brist på fantasi..

Jag minns också att jag satte mig framför tvn efter att jag tagit spårvagnen hem till syrran, och jag suckade och svor och blev arg på tv som bara drog fram allt negativt som hände. Nyheterna sände allt våld, där folk slog sönder varuhusfönster, kastade stenar på hästar och diverse annat. Jag var inte en av dem som förstörde avenyn eller startade bråk, och det var mängder med mig som inte deltog överhuvudtaget i det, några fåtal - om man räknar - som var idioter. Och det var idioterna som fick sin tid i rampljuset.

Jag minns också att jag och min syster blev bjudna in till en gatufest som pågick, vi tackade nej och gick därifrån. Efteråt fick vi veta att poliserna hade ringat in alla som deltog, och de släppte inte ut någon. Och efter en stund var det även några meter från den plats där vi hade stått, som han Johannes blev skjuten. (Minns jag namnet rätt tro?).
Jag såg på tv också att polisen hade skjutit helt fritt in i en folksamling, där folk sprang åt alla håll, och ett skott träffade en lyktstolpe.. En man sprang bredvid och man ser att han tar sig om huvudet strax efteråt, som om något hade träffat honom. Det var lite rester ifrån lyktstolpen som hade lossnat då skottat träffade.
Måste kännas rätt läskigt att se det där efteråt, att man var en hårsmån ifrån att bli träffad i huvudet.


Hm, nu har jag babblat bort mig en del känner jag.
Men det var det här denna dag fick mig att minnas, tiderna då jag deltog i saker.

Sen så tänker jag också att.. det kanske inte är det allra bästa att berätta för den amerikanska familjen som jag senare kommer åka till om några månader, att jag sprungit runt och demonstrerat emot deras president.
Jag får väl hoppas på att de röstade på någon annan annars.

Glad första maj!

Bloggfrågor

Jag blev ombedd att svara på några frågor av Dana, så här kommer dem.

1. Hur länge har du bloggat?
Mitt första inlägg på denna blogg skrevs 2006-02-15, alltså över 2 år nu. Dock började jag skriva "dagbok" på communitys redan 1999.
2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut en månad innan du själv börja blogga?
Jag vet inte riktigt. Jag hade väl inte direkt någon bild mer än att de var modiga som skrev öppet. Sen kände jag också lite "Jag kommer aldrig kunna överträffa dem", och vågade knappt starta igång min egen först, för jag var rädd för att visa upp mitt skrivande, bli bedömd.
3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Det var Ett liv i exil, som numera bor på Metrobloggen.
Jag berördes djupt av hans sätt att välja sina ord, uttrycka sig, det påminde om mitt eget sätt. Han blev min inspiration och även en av orsakerna till varför jag startade min egen.
4. Hur känner du dig inför dina första blogginlägg, när du så här i efterhand läser dem?
Det ger ungefär samma känsla som då jag läser mina senaste inlägg. Ibland kan det dock kännas som om det vore 100 år sedan jag skrev dem.
5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?
Mellan 10 och 20 stycken ungefär. Säg 15 då för att göra det enklare.
6. Av de bloggare du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar/t.ex. teknikbloggar, modebloggar, politikbloggar?
Hm, till 99% är bloggarna "dagboksbloggar" där man får en insyn i deras liv. Det är de som är de mest intressanta, spännande.
7. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om?
Det här är en av de svårare frågorna.. De flesta är egentligen olika mig, men bland dem jag tycker allra bäst om är Den där om Jenny.
8. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om?
Och här kom den allra svåraste frågan. Lik mig? Okey, den första jag kommer att tänka på är han som blev min inspiration, jag kände igen mig en del i hans sätt att skriva. Vad mer som kan vara likt kan jag låta dig fundera på. Ett liv i exil.
9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
Knappt någon som vet om (vad jag känner till), förutom min syster som anser att jag är alldeles för öppen om mina innersta tankar, blottar mig själv för mycket.
10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Ja, vad jag vet åtminstone. Jag hittar inte på något, och är ärlig, men det är bara en del av mig själv som jag lägger upp.
11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränser hela tiden?
Jag har en viss gräns, det finns saker som jag aldrig någonsin kommer kunna skriva om, för det blir för privat. Men när det gäller andra saker så flyttas gränsen fram och tillbaka lite då och då. Men jag börjar förstå vad som är bäst för min egen skull. Vill man blotta sig själv totalt så vore det bäst att vara anonym - fast kan anonyma verkligen blotta sig?
12. Nämn några saker som du aldrig skulle blogga om och varför?
Mina hemligheter som inte många känner till, de är alldeles för privata. Man behöver inte veta om dessa för att lära känna mig. Sedan så försöker jag att inte blottlägga någon i min närhet i för stor utsträckning, jag kan vara detaljerad om någon som jag just umgåtts med, men mer från mitt håll än från personens. Jag vill inte såra någon.
13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse tror du?
Hm, i en mindre utsträckning än vad det skulle kunna vara. Jag tror att alla som bloggar är ute efter bekräftelse, dock har det förändrats en hel del. Men jag älskar att skriva, och man vill väl alltid visa upp det man är bra på, det man tycker om? Och sen att andra läser allting och sen kan kommentera. Jag får några få kommentarer då och då, ibland skulle jag vilja ha mer, men jag tror samtidigt att jag skulle bli alldeles för överväldigad om det skulle strömma in för mycket åsikter, för mycket positiv kritik. Risk för att bli alldeles för självgod. Så okey, bekfräftelsenivån är kanske inte så stor som den var först i början. Man blir vuxen även i skrivandet, jag vill tro att jag inte skulle ändra på mitt sätt bara för att få mer läsare.
14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Ja, det är jag övertygad om, om personen i fråga faktiskt är ärlig och inte hittar på allt. Dock lär man bara känna en del av personen, finns två sidor av ett mynt.
15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?
Nej, det har jag inte gjort. Jag har haft min beskärda del av möten som blivit till vänskap via internet med möten IRL, jag har inte riktigt tänkt tanken att överföra det även till bloggen. Men visst finns det några man skulle vilja träffa!
16. Tror du det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Ja, det tror jag. För höga krav och diverse annat.
17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar. Och isåfall: Hur har du hanterat detta?
Hm, nej, inte vad jag minns.
18. Har du skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Ja, det har jag gjort - i min egen. Men det är inte något stort egentligen.
19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Nackdelar? Jadu, det enda vore väl att jag inte kan skriva exakt så mycket som jag skulle vilja kunna skriva. Men det är ju egentligen ingen nackdel i just själva bloggandet.
20. Tror du att du fortfarande efter två år bloggar? I såfall: Tror du att ditt bloggande förändrats då?
Ja, det tror jag. Jag kommer alltid ha ett behov av att skriva av mig. Jag tror att det alltid förändras, jumer man ser i livet, ju äldre man blir, ju visare man blir. Mer vuxet kanske. Annan formulering. Vem vet. Men kommer fortfarande vara jag.
21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Jo, självklart. Att ha en blogg är så populärt nu, alla ska ha en. Inverkan är ett för litet ord, det är bloggarna i sig som utger en stor bit av dagens kultur.
22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
Det har betytt väldigt mycket. Det har varit mitt sätt att komma fram med mina skrivna ord. Jag har i flera år drömt om att bli krönikör eller författare, men jag har inte vågat eller tagit steget att testa på det, att kasta mig ut och bli bedömd. Att starta denna blogg var mitt första steg. Steget mot att få andra att läsa det jag har att berätta, min formulering. Jag har å andra sidan inte tagit det ännu längre, jag har nöjt mig tills vidare med att bara ha en blogg. Dock är det inte så bara. Och att sammanfatta kort? Jag har aldrig varit bra på att bara skriva några få ord.
23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Det har varit nyttigt, näringsrikt. Jag har fått en bredare syn på människor, på deras sätt att uttrycka sig och lärt känna den sida bloggaren valt att lyfta fram. Jag älskar att läsa och särskilt att läsa om andra, vad de har att berätta. Då en blogg lägger ner får jag samma sorgsna känsla som när en vänskap tar slut. Man väver liksom in sitt eget liv i bloggarens.
24. Nämn fem bloggare som du vill ska svara på enkäten.
Jag tillhör en av dem som ogillar att skicka vidare sådana här saker. Lite som ett kedjebrev, så jag brukar svara blankt här. Men jag tänkte att jag åtminstone kan skriva en person. Sen får personen i fråga själv avgöra om den vill göra något utav det eller strunta i det. Personen i fråga blir; Solid Block of Ice - isecore.

Våga känn efter

Det är konstigt.. men mina känslor hoppar fram och tillbaka.
Igår sågs vi för första gången efter att jag berättade att jag har mer känslor än planerat.
Inget konstigt med det, förutom att jag inte kände något igen.
Jag tyckte om att vara nära, och jag satt tätt intill och jag fingrade på hans arm och kramade i sängen med, men jag kände inget inom mig.
Nästa gång vi ses lär det vara tvärtom.

..Och så läste jag något just som någon skrivit. "Jag vet fortfarande inte vad jag känner, men det kommer jag inte få veta heller om jag inte vågar känna efter.".
Och det är väl det där som är grejen med allting.

Jag har ruckat på saker, släppt inpå och öppnat mig - samtidigt som jag inte vet något om vad jag faktiskt känner.
Samtidigt är jag rädd för att känna något pågrund av att jag drar iväg om ungefär 5 månader, jag vet hur svårt det är att säga hejdå, hur svårt jag har att säga hejdå. Hur ska jag då lyckas säga hejdå till någon jag får mer och mer känslor för?
Så jag är rädd.
Och det finns två ursprungliga känslor - lärde jag mig i onsdags. Kärlek och rädsla.
Och oftast hänger de ihop.

Sen har jag kommit fram till också att jag inte känner att jag vill eller kan vara lika öppen här om allt som jag tidigare varit med allting annat som jag valt att avslöja, berätta om. Jag skriver en del, men inte allt längre. Detaljer, mer känslor.
Jag ser det som att jag blivit mer vuxen på vägen nu, att jag inte längre har samma behov att blottlägga mig för alla som känner sig sugna att läsa om mitt liv.

Bara att skriva det här inlägget gör att jag blottar - men jag utelämnar en hel del också.
Och jag tänker samtidigt på personen i fråga som jag just nu nämner. Han vet inte att jag har en blogg, han vet inte adressen, men om han någon gång hittar den?
Jag blottar inte bara mig själv.
Därför väljer jag mina ord bättre.


Någon annan gång kanske jag berättar om diverse nattliga skogsbesök lutandes mot en bil med sällskap.
Men det hör som sagt till en annan gång ja.

Man måste satsa för att kunna vinna

Jag har gjort det nu, sagt det, öppnat mig, klätt mig i ett naket tillstånd och gjort mig mer sårbar.
Jag tror dock att jag var mer sårbar innan jag öppnade mig, än vad jag är nu efteråt.

Under en lång tid nu har jag funderat fram och tillbaka angående mina känslor. Ibland känns det som om jag vore väldigt kär, medan i nästa stund så får jag tillbaka mitt tvivel. Jag var påväg att öppna mig lite halvt redan för ett par veckor sedan, men jag ändrade mig då tvivlet åter igen uppenbarade sig framför mig.
Sen har jag inte vetat.

I lördags hade jag äntligen min födelsedagsfest. Tre stycken hade redan kommit, vi satt i vardagsrummet och drack, pratade och hade det trevligt. Plötsligt ser jag en av dem fästa blicken i något bakom mig, och jag vänder mig om och ser N ståendes där, han jag utvecklat känslor i. Han sa att han hade ringt på, men vi hade inte hört honom, så han gick bara in. Första blicken på honom gjorde något inom mig. Jag blev så glad och han var så fin där och då. Han såg så frisk ut, med sitt leende och lite lätt solbruna ansikte.
Kvällen for förbi bra, fler och fler kom, som sedan gick efter några timmar. De som kom först gick också sist, vi satt kvar och pratade vi 5 en lång stund, tills N blev trött och la sig i min säng.

Det var då det jag minns mest, det jag flinar åt, inträffade.

M förstod att jag ville hoppa ner i sängen till N, så han gick undan med mig och sa att det inte gör något, gå du dit så sitter vi här ensamma och fortsätter en liten fest, så säger vi till när vi går. Tillslut lyckades han övertyga mig om att det visst gick alldeles utmärkt, och jag gjorde som han föreslog. Jag hoppade ner i sängen med huvudet före.
Här ska jag inte berätta några detaljer, men jag kan ju iaf påpeka att det är väldigt trevligt och roligt att leka i sänghalmen när man är full.

Efter ett tag uppenbara sig M i dörröppningen, precis i tid för oss att ha hunnit med det vi höll på med. Han sa att de var påväg att gå nu, och undrade om jag ville låsa dörren efter dem.
Jag tvekade någon sekund, sen slet jag tag i ena täcket och virade det runt mig, och gick - förutom täcket - helt naken ut till hallen, där de andra två tjejerna stod.
Jag smög fram, blickade in i spegeln och försökte kamma ut håret med fingrarna. Då tjejerna såg mig brast de ut i skratt. Jag såg tydligen rätt så skyldig ut. Ena tjejen tog ett kort.

Men nu till saken..
Det var inte detta jag skulle berätta egentligen.
Men det hör liksom till historien.
Dagen efter, söndag, igår, N hade kramat mig hejdå några gånger i hallen innan han körde hem sig själv, och jag var åter ensam i lägenheten, med Pyret som undantag.
Jumer klockan blev desto jobbigare kändes det inom mig. Okey, dagen efter fest brukar kanske inte alltid vara den mest starkt känslomässiga dagen, det är då jag är svag som tusan och kan gråta för minsta lilla sak.
Men timmarna gick och jag blev mer och mer gråtfärdig, jag kom på mig själv med att mer och mer sakna N, att allting blåstes upp inom mig och det var svårt att göra någonting alls utan att tänka på det. Jag kom på mig själv med att t.o.m sniffa på kudden han tidigare hade legat på.

Jag gav upp. Jag insåg att jag inte kan fortsätta gå runt med allt det här inom mig, alla tankar, alla frågor, alla erkännanden som än inte blivit erkännanden.

Efter några rådande samtal med en vän och efter kanske en timme av fokusering och djupandning och beslutsamhet så slog jag numret till honom.

Inget svar.
Skickade istället sms om att han gärna kan ringa mig så fort han har tid.
40 minuter senare ringer telefonen.
Det är han.
Jag frågar om jag kan komma förbi en stund. Jag har ju numera körkort..
Men det går inte så bra, hans syster kommer hem, så han var upptagen.
Jag ville helst ta allting när han fanns bredvid, men i veckan skulle han iväg på någon jobbkurs, så det fick bli som jag först tänkte, ta det i telefonen.
Jag började prata, väldigt stakande och med långa pauser. Det var svårt.
Men han lyssnade.
Och jag berättade.
Ärligt.
Öppet.
Naket.
Han sa att han hade sett några tecken i lördags, under festen, då jag var full, att jag kanske ville något mer.
Jag sa att.. det jag sa för ungefär två månader sedan, att det är skönt att träffa någon man inte har några känslor för.. att det inte stämmer längre, att jag tycker om honom, och saknar hela tiden och vill träffa honom oftare. Att jag saknar tiden som var förr, innan hans syrra tillfälligt bodde hemma hos honom, då vi sågs 1-2 gånger i veckan, att jag vill ha tillbaka det.
Och att jag hoppades på att detta inte skulle göra att han vill sluta träffas.

Vad han svarade? Saker jag redan visste om när det gäller honom, och att det var bra att jag berättade. Huvudsaken är bara att mina rädslor inte blir till verklighet.
Jag påpekade också att jag ju kommer åka iväg till hösten, att saker blir därmed ännu krångligare, men att jag därför inte kräver att han ska fatta något stort beslut nu.
Det kan vara svårt att ge sig hän åt något när man vet att det sen måste avbrytas.

Vi ska fortsätta träffas, även försöka få till fler möten.

Så, är jag mer sårbar nu, som öppnad och naken?
Jag tror faktiskt inte det.
Förut var jag som en vandrande, tickande bomb, som kunde sprängas närsomhelst. Jag var ledsen för att jag gjorde mig själv sårbar genom att känna saker som jag inte riktigt hade planerat att känna, och eftersom han inte visste om det så gjorde allting saker ännu mäktigare, varje ord blev som spjut nästan, in i mig själv.
Men nu när allt är uppe, ute, så känner jag mig mest lättad.

Jag har ingen aning hur allt slutar, eller hur allt börjar.
Men jag är åtminstone ärlig mot mig själv och ärlig mot honom, och ärlighet brukar väl vara längst, vinna.

Och som jag sa till honom i telefon igår.
"Jag är jätterädd för att vara ärlig, att berätta det här, för jag har varit väldigt orolig för att du kommer vilja sluta träffas om jag säger något, varit rädd för dina svar. Men jag har senaste tiden också känt mig jätterädd och orolig över vad som händer om jag inte berättar något, inte är ärlig. Då kanske allting istället rinner ut i sanden."

Man måste satsa för att kunna vinna.

En liten påpekan så där..

Heja Abbe

Hittade till Heja Abbe för längesen egentligen, men jag hade inte ro att läsa bloggen just då.
Igår kikade jag dit åter igen, och bestämde mig för att läsa från första början. Det tog mig nära på hela dagen.
Det berör något så enormt mycket.

Handlar om en pojke vid namn Abbe som föds med hjärtfel och kromosomavvikelse.
Det är Abbes pappa som sitter vid tangenterna.

Gå in och läs!

Jag tänkte bara..

..berätta att jag klarade uppkörningen och har nu haft mitt körkort i cirka 3 timmar!

Utbildningar och utomlandsvistelse

Jag tror jag gör det lite svårt för mig själv just nu, men samtidigt är det bra att jag gör dessa saker, för att ge mig möjligheter senare, få ha testat på.

Som jag sagt tidigare, så kommer jag åka till USA till hösten som Au Pair under ett år, t.o.m. 13 månader. Får en sista månad att resa runt fritt i USA, om man vill.
Jag har även sökt in till olika utbildningar till hösten.
Först och främst var det pågrund av att jag ville ge mig själv valmöjligheter, ifall jag inte skulle åka till USA så måste jag ha något att göra till hösten.
Nu känns det lite dumt.
Att söka.
När jag ändå ska säga nej till dem.
Men är kanske bra att ha sökt och fått in en fot på hur det fungerar och att jag kanske har möjlighet att komma in på utbildning när jag återvänder igen senare.
Med större erfarenhet i ryggsäcken också. Arbetslivserfarenhet utomlands samt studier på College, det är kanske värt något?

Men jag kommer nog ha det lite svårt att säga nej till utbildningar som jag faktiskt vill gå!

Jag har sökt som nummer 1; Socialpedagogiska utbildningen 180p - Högskolan Väst. I Trollhättan, grannstaden.
Som nummer 2; Psykiatrisk omvårdnad 120 - även den Högskolan Väst, dock lite mer på distans.
Och nu för några minuter sedan sökte jag ännu en!
Socionomprogrammet 210p - Göteborgs universitet.

Tänk om jag kommer in?

Hujedamej!

Men jag ska åka till USA.. högskolorna får snällt vänta på mig i 1-2 år.

Svajiga saker

Undrar varför man ena stunden beter sig som om man vore upp över öronen kär, saknar flera gånger om dagen och kan bara tänka på en och samma person - t.o.m. när man sitter i samtal med sitt föredetta objekt för samma grej.
..och i nästa stund få upp alla osäkra känslor igen där man varken vet ut eller inte och såfort man inte sitter i blickfånget hos personen så släpper man på sitt leende och ser fundersam och ickekär ut.. och man vet inget längre.

känslor är svajiga saker.
..sa en människa till mig för några timmar sedan, som kommentar på vad jag just berättat.

Det är svårt det där, att veta.

Och för en minut sedan letade jag fram ett sms jag just fick där det står "Godnatt på dig!", ett svar på mitt "Godnatt pojk!" jag nyss skickade. Jag blickar på texten, sänker huvudet ner mot displayen och pussar på mobilskärmen.
Vad var det där då?

Känslor är svajiga saker..

"Det är jobbigt att vilja ha något - men inte kunna få det. Men de som har det svårast, jobbigast, är de som inte ens vet vad de vill ha."

mhm.

Frida Örhn

Den här tjejen har en sådan underbar röst att jag bara satt och njöt med berörda ögon. I andra fall har jag knappt något tålamod för den typen av musik, inte många som får till rösten på rätt sätt.

Tjejen heter Frida Öhrn, sångare i gruppen Oh Laura, och hon är så söt så att jag bara vill krama om henne och nypa lite i kinderna! Fastnade totalt.
Och den första låten är favoriten, har hört den mycket förr. Vacker!

Release me

Jolene

Hit the road Jack

Sin wagon

Craving

Jag har blivit förkyld, vilket passar alldeles utmärkt nu när jag måste köra bil så mycket som möjligt, samt har min sista körlektion på skolan på tisdag - uppkörning på torsdag. Väldigt passande!

Just nu känner jag mest för att ligga i soffan och äta smågodis.
Nergrävd.
Jobbigt bara att jag nästan får panik av att ha på mig den tjocka tröjan jag har, pågrund av hur varmt det blir, men tar jag av mig den så fryser jag halvt ihjäl och blir förmodligen ännu sjukare.

Jag känner mest för att kramas.
En stund.
Sen blir det jobbigt.
För varmt.
Men vore trevligt att åtminstone få ha möjligheten, en varm kropp bredvid som man bara kan sträcka ut handen för att snudda vid!
Dra tillbaka klockan ett dygn vetja!

Jag drömde inatt att han hade åkt hem och jag saknade honom, sedan öppnade jag ögonen och såg att han låg bredvid mig. Kröp intill honom och höll om och somnade åter igen.

Övernattning

Han kom hit igårkväll och sov över här för första gången någonsin.
Han försökte dock redan för snart 4 månader sedan, natten då vi satt på ett köksgolv och hånglade i alkoholdimman. Jag påpekade att jag hade en 180säng, och man får plats fler än två där i.
Min kompis var och hälsade på och sov över nämligen.
Jag skojade mest, men han ville väldigt gärna följa med mig hem och sova med, hålla om, enbart hålla om - sa han. Fast jag ville inte riktigt och jag litade heller varken på honom eller på mig själv att man kunde hålla sig borta ifrån att göra fler saker.
Jag ville vara seriös, och inte bara dra hem ngn första kvällen och ha sex med (kanske inte med en kompis i samma säng heller dock.).

Jag berättade dock inte mitt beslut, igår, som jag tagit.. det som jag planerat att avslöja. Jag blev osäker, och då höll jag tyst. Fråga mig inte varför.

En lista av rätsidhet

Mycket har hänt, och mycket händer.
Det är svårt att sätta ord på allt, därför är det väldigt svårt att skriva inlägg om allting som hänt och händer.
Men jag kan stapla upp lite för att få en liten rätsida på saker och ting.

Jag har blivit av med stor del av stressen jag kände.
Jag har varit på fest tre kvällar irad under påsken.
Jag har sovit med sällskap två av nätterna, med stor betoning på sova - med ena.
Jag har funderat ut och beslutat mig för att inte inta sängläge med någon mer just nu och framöver, oavsett om det bara är sömn.
Jag beslutade mig för det där jag just skrev pågrund av mina egna känslor inom mig, på min egen reaktion.
Jag har saknat näst intill varje dag, flera gånger om dagen.
Jag är uppenbarligen extra förtjust i någon särskild.
Jag har slutat tänka så mycket på den person som jag alltid tänkte på förr.
Tidigare idag fick jag se en bild på en människa, som jag tidigare nära på dreglade åt och kände en stor maning att krama om - men idag var reaktionen som bortblåst - istället tänkte jag på någon helt annan.
Jag längtar tills min födelsedagsfest drar igång.
Imorgon fyller min lillebror år, men jag har ingen present.
Jag smsade med han jag tycker om att krama på, tidigare idag - det gjorde min dag.
Jag hoppas på att snart få krama på honom igen.
Min katt kissade nyligen på mitt överkast som legat på golvet ett jävla tag.
(Det var elakt.)
Det hände nåt med mig en natt nu under påsken som inte riktigt försvinner, dock inget jag tänker skriva mer om.
Jag är lite rädd för att tänka för mycket på hösten pga jag kommer åka iväg. Inte kanske, jag ska. Det är läskigt.
Men ändå är jag beredd på att bli någons flickvän innan dess. Det anser jag inte vara riktigt klokt.

Jag är rätt trött och ska strax sova.
Imorgon ska jag förmodligen träna.
Det är bra.
Jag säger ofta "förmodligen", för att understryka att jag inte helt har bestämt mig och därmed ge mig ett kryphål ut ur det - kanske.
Jag är rätt dum.
Jag ska träna imorgon.

Godnatt.

Det här var dagens roliga

Ofrivilliga uppvakningar

Jag vet inte om det beror på katten att jag vaknar hela jävla tiden under natten/morgonen, varje minsta ljud han så snällt ordnar gör att jag ligger och pustar och varierar det ibland med att skrika på honom.
..eller om brist på sömnen, eller den väldigt lättväckta jag, beror på att jag sover ensam.
Jag har aldrig det här problemet då jag ligger tätt intill honom som jag tycker om att krama på.
Eller då jag har vetskapen att det bara är att sträcka ut armen lite så rör jag vid en kropp.

Jag brukade inte vakna så här förr. Jag kanske har vant mig vid att ha sovsällskap?

Förjävla störande i alla fall, för jag är fruktansvärt trött när jag väl ska dra mig upp, eftersom jag vaknat varje eller varannan timme.
Vore åtminstone skönt ifall problemet var brist på sovsällskap, för botemedlet känns ju väldigt trevligt.

Nike - Just do it, Chris Bryant

Jag såg The Ellen DeGeneres Show tidigare idag, och där berättades det om en kille som hoppar över bilar. Bara för nöjes skull, hoppar över bilar, och Ellen ordnade ett möte med Nike och hoppades på att fixa kontrakt mellan dem och den hoppande killen.

Så här blev resultatet!
Jag tyckte det var en härlig reklamfilm.

Många avstressande kramar

Jag har fått bort en stor del av stressen jag kände så starkt av under hela förra veckan.
Den dämpades i söndags, äntligen.

Jag fick ett telefonsamtal ifrån tjejen som är min såkallade handledare inför Au Pair.
Jag ställde alla nödvändiga frågor jag haft i huvudet en längre tid, och fick rätt bra svar på dem.
Det bästa svaret var att jag kan skicka iväg ansökan och allting, men inte behöva bestämma mig ifall jag ska åka eller inte - förrän senare. Därmed försvann en stressbit.
Sen att jag inte heller behöver ordna med betalning när det gäller depositionen ifall jag skickar in före valborg, då blir just den delen gratis. Men det bästa av allt, eller näst bästa, var att jag inte behöver ordna med visum (polisregisterutdrag, hälsoundersökning samt resa upp till stockholm) förrän då jag har bestämt mig för att åka, fått mig en familj samt just detta med att faktiskt åka iväg. Behöver inte fixa det nu under våren.

När nu plötsligt en stor del av stressen släppte så fick jag ett sms ifrån honom jag tycker om att krama på, vilket innebar att jag åkte dit och spenderade kvällen (och natten och morgonen och förmiddagen och eftermiddagen) med att hjälpa till vid matlagning, reta honom kroppsnära då han stod och diskade, hjälpte honom att färga sitt hår (första gången jag gör det på någon, och blondiner har tydligen roligare!) och sitta ihopsatta i soffan framför tv.
Fler nya saker avverkades och utforskades.
Och jag verkar inte få nog av närheten.


Och idag är första dagen då man kan börja söka in till högskolan! Let the beslutsångesttiden börja! Jag har hittat två utbildningar jag ska söka, beslutsångesten kommer senare då jag förhoppningsvis kommer in på någon av dem och ska bestämma mig över ifall jag ska plugga till hösten eller åka till USA.
Men det är långt kvar tills det beslutet måste fattas, så inte stressa upp sig nu nej!

Det hinner bli många kramar tills dess!
..Nu fick jag dock lite ont i magen, men jag gissar på att det bara är vanlig hunger, så nu blir det pannkakor!

Snö är ett fantastiskt ting

Ibland är det mycket, mycket bra att det vräker ner så mycket snö under natten och morgonen att bilar fastnar lite överallt och många har svårt för att ta sig till jobbet.

Särskilt när man sovit över hos någon och man, klockan 7 på morgonen, håller på att ta på sig skorna för att ta sig ut till bilen och denna någon ringer ett telefonsamtal där det beslutas om att stanna hemma några timmar till - som sen går över till att stanna hemma hela dagen. Då är det bara att ta av sig skorna igen, samt alla kläder, krypa åter igen ner i sängen och sova vidare med sällskapet.

Och att sen spendera massa fler timmar i vaket tillstånd med.

Det är mycket, mycket bra med snö ibland.

15 mars

Jag kom just på att det är 3 månader sedan idag, eller ikväll, eller inatt snarare. Vad tiden går.

Lite fler saker..

Ja just det ja..
Jag glömde en sak angående förra inlägget jag skrev..
Mamma har anmält henne och mig på en matlagningskurs som sätter igång i början på april, varje onsdag under 2½ timme på kvällen, flera veckor framåt.

Jag sa "Jihooooo, vad rooooligt och inte alls stressande mitt i allt annat!!" till henne i telefonen.
Men jag gissar på att det kommer vara roligt också.

Kom bara på att jag glömde skriva i det där i listan..
Och just ja, skulle jag springa vårruset med en kompis också? Det har jag inte ens anmält mig till..

Ta en dag i taget, eller hur var det man sa?

Målmedveten

Det har inte blivit så mycket skrivande den sista tiden, och jag kan bara skylla på att jag har haft för mycket att tänka på.

Allt började för lite mer än en månad sedan, då jag sa till mamma att jag skulle kunna börja med intensivkörkort direkt nu, närsomhelst, ifall jag hade haft pengar till det. Delvis är det alltid bra att ha körkort, och delvis var anledning att skaffa det detta med tankar om att åka till USA till hösten som Au Pair i ett år.
Utan körkort blir det lite svårare, och jag skulle inte ha något som hindrar mig.
Sagt och gjort, mamma ordnade biffen med hjälp av mormor och jag kastade in mig själv på en körskola där allting påbörjades.
En månad efter att jag skrivit in mig gjorde jag teoriprovet, som var i måndags. Jag fick 61 poäng. Det fanns inget annat alternativ i min värld att inte klara provet direkt. Sen ville jag heller inte få under 60 poäng.
Samtidigt har jag övningskört både hemma och på körskolan, och denna senaste vecka har det blivit 2 till 3 lektioner per dag.

Det som har gett mig en sån stor tankeverksamhet och gjort mig enormt stressad är denna vetskap om vad mer jag måste ha ordnat innan april är slut. Jag har såkallade deadlines några datum framåt.

Jag skrev upp en lista över allt jag måste göra, för att försöka få ner alla stressade känslor inom mig. Jag fyllde i alla rader på en A4a-sida. Innan jag skrev ner allt berättade jag för mamma över telefon vad det är jag har i huvudet varje dag, hela tiden. Jag var tvungen att ta mig en promenad efteråt pågrund av att jag blev alldeles för uppstressad och mådde dåligt av det. Jag blev utmattad i huvudet och alldeles gråtfärdig.
Så här ser min lista ut.

Det jag redan hunnit med på en månad --> Plugga till teori, haft cirka 20 körlektioner samt försökt träna så mycket jag kunnat.

*Körkortsteoriprovet, 10 Mars <--- färdigt.
* Körlektion 40 min, 19 Mars
* Körlektion 40 min, 27 Mars
* Halkbanan, 1 April
* Högskoleprovet, 5 April
* Körlektion 40 min *2, 8 April
* Uppkörning, 10 April
* Söka utbildningar in till högskolan - senast 15 April (För att ha något att göra om jag nu inte åker till USA)
* Klipptid, 16 April
* Födelsedagsfest, 19 April

Det här som kommer nu ska göras före sista april, före valborg.
* Skriva färdigt ansökan till Au Pair
* Ringa ****** om merit inför au pair
* Ringa ***** om merit inför au pair
* Fixa ett glatt kort på mig själv
* Fixa ett fotokollage på mig tillsammans med barn - som jag inte ens har.

Och samtidigt som jag gör allt detta, från februari till sista april, så har jag en stressande tanke i huvudet över jobb, därmed måste jag samtidigt skriva ansökningar och söka jobb, både heltidsjobb och sommarjobb. I juni går min akassa ner till 70% vilket innebär att jag kommer mer än 1000kr under existensminimum, och jag vägrar gå till soc.
Så, det är förjävla stressigt att samtidigt ha detta i huvudet.

Sedan när allt detta är färdigt och jag har bestämt mig ifall jag ska åka till USA som au pair, vilket jag måste bestämma mig för nu under våren, så ska jag göra detta.

* Fixa med hälsoundersökning
* Skaffa polisregisterutdrag
* Åka till Stockholm för att ordna med visum
* Säga upp min lägenhet (eftersom jag förmodligen bestämmer mig för det istället för att hyra ut)
* Ordna med elen, säga upp abonnemang
* Prata med Comhem om betalning vid flytt utomlands och uppsägning och hela faderullan.
* Skaffa en lagerlokal, logistik? för alla mina möbler.
* Ordna med mobilen
* Avsluta telefonabonnemang
* Prata med akassan
* Ordna med Pyret.

Sen ska allt betalas också..

Samtidigt när jag har allt detta i huvudet dagarna igenom så har jag just kommit underfund med att jag kanske har utvecklat lite mer känslor för någon än vad jag hade tänkt mig från början, vilket gör saker lite jobbigt i o m att jag har fått fram rätt starka sakna-känslor, vilket förändrar humöret rätt så mycket. Sen att jag förmodligen åker iväg till hösten gör inte saken bättre.

Jag kan åtminstone säga att det känns väldigt skönt att hela teorin är färdig, att jag slipper tänka på det mer, och att jag nu kan koncentrera mig på körningen - vilket har gett mig mycket beröm varje gång jag har körlektion. Min körledare påpekar att jag, gång på gång, visar framsteg, att hon ser stora skillnader redan från dagen innan och att jag då och då är ett undantag när det gäller hur majoriteten kör och överblickar och hela alltet.
Jag får bekräftelse, vilket tar mig ännu längre framåt.

Det känns bara lite jobbigt när jag får in tanken i huvudet att jag närsomhelst nu måste börja skriva långa ansökningar in till högskolan, måste fixa med betyg, skicka in allt som krävs och samtidigt söka alla jobb jag hittar, med nya ansökningar där också - med pressen att min ekonomi kommer gå käpprätt åt helvete om jag inte löser det.

Jag lade in klipptid och födelsedagsfest i listan för att ge mig lite positiva och roliga saker som jag ska göra och stryka när det är gjort, små pauser så att säga, och ge mig lite egentid mitt i all hets.

Ibland känns allting för mycket och jag blir våt på kinderna av stress och frustration och alla måsten.
Sen att jag sätter press på mig hela tiden gör inte saken så mycket bättre.
Satte en jävla press på teoriprovet, jag fokuserade - som jag alltid gör - och intalade mig att det inte fanns något annat alternativ än att klara det.
Sen när det var färdigt släppte stressen senare på kvällen samma dag, och nästa dag ersattes den av stress inför uppkörningen, vilket jag också sätter press på mig inför. Det finns inget annat alternativ än att jag ska klara det vid första gången.
Genom att göra så här så är risken enormt stor att jag kommer falla ner totalt i gyttjan ifall jag inte skulle klara det, men eftersom det inte finns något annat alternativ för mig så kommer jag ju inte falla ner totalt i gyttjan.
Man måste, eller snarare jag måste, tänka så. Måste fokusera, ge mig ett mål och sikta mot stjärnorna för att sen kunna grabba tag i trädtopparna.
Så länge man fokuserar med hela sig själv så klarar man det oftast.
Så jag sätter pressen på mig.

Jag har också hela tiden haft ett mål om att ta körkortet lagom tills jag fyller år. Min uppkörning är en vecka innan min födelsedag.

Men ni får ursäkta att jag kanske inte levererar så väldans många inlägg här tiden framöver.
Allting är bara för mycket, och jag känner bara för att gömma mig i en famn.
Det dryga är att jag inte riktigt vet när jag får den där famnen, så allt blir uppsvällt inom mig och jag sprängs väl förmodligen snart.

Mitt i allt detta har jag i alla fall kommit på att jag borde använda ordet "målmedveten" i mitt CV.

Halvvägs till körkortet

Suddig bild, men det viktigaste syns.
Kika främst den nedersta siffran. 61!

Inget sammanträffande här inte

Jag är en av de som tror på högre makter, dock inte i form av gud. Men att saker och ting sker av en orsak, det var meningen. Ödet är en del i det, då vi föds är vi redan ett skrivet sistablad i många, många böcker. Allting är redan utstakat, dock har vi all möjlighet i världen att förändra dess gång. Väljer vi att gå till vänster på stigen hamnar vi tillslut på en annan plats än vart vi skulle gjort om vi gick åt höger. Det är logiskt om något.
Säger vi hej, med ett leende, till farbrorn som går förbi - då har vi skapat något nytt åter igen.
Varje handling innebär något, betyder något.
Varje handling förändrar vårt liv.

Positivt eller negativt.

Sen kommer jag in på det här med möten. Olika möten vi får har olika delar i livet. Vissa människor möter man och blir vän med under en viss tid, den tiden man behövde det som mest. Sedan när inte samma behov existerar längre så glider vänskapen sakta iväg och vidare och kanske försvinner. Vissa möten varar bara för en stund. Jag tycker inte riktigt om den grejen eftersom jag har svårt för avsked, men vissa människor har betytt något mer en viss tid, och mindre en annan. Tillslut pratar man kanske inte ens med den personen man aldrig fick nog av för tre år sedan. Saker förändras, och det är meningen.

Ibland förstår man inte riktigt att ett särskilt möte har en särskild mening i ens liv. Därför behöver livet, ödet, whatever, påminna en om det om och om igen.
Jag får för mig att det håller på att ske just nu.
Men det är bara vad jag anar, inget jag kan veta.
Allting kanske bara innebär att det enbart råkar bli, ett sammanträffande och inget annat.
Men eftersom jag vill tro på något högre, eftersom det låter mer roligare - livet får en större positiv inriktning, ett hopp skapas, så tror jag inte på sammanträffanden.

Lördagen efter lucia i december förra året, närmare bestämt 15e, kliver jag in på ett uteställe här i staden jag bor i. Jag hinner inte mer än att sätta mig ner och blicka runt litegrann i 5 minuter innan jag fattar tycke för någon som sitter i ett hörn - vilket jag också påpekar för min vän som sitter bredvid mig. Några sekunder senare sitter jag själv i det där hörnet, bredvid den någon som jag fattade tycke för.
Det var steg 1, början på mötet.
Steg 2 är då jag morgonen efter, runt kl 12 på för eller eftermiddagen, lunchtid heter det kanske. Jag ligger där i sängen med mobilen i handen och tänker på gårdagen, natten. Nytt möte, munkontakt i flera timmar sittandes på ett köksgolv. Nummerbyte.
Jag funderar på ifall jag ska våga skicka ett sms eller inte, och just då tanken rullar runt i huvudet tutar min mobil till.
Det var han från igår.
Frågar om jag vill ses på eftermiddagen.
Vilket sammanträffande! (?)

Steg 3 är då jag kommer dit och finner flera saker som vi har gemensamt när det gäller husdjur, tankar, matta, matlagning. Små saker som jag får för mig är små tecken på saker och ting.

Steg 4 är då vi avbryter allting. Då jag, för en gångs skull, faktiskt inser och bestämmer mig för att säga allt jag tänker på, och vara ärlig med att jag faktiskt inte har hunnit utveckla några känslor och därmed är det ingen idé att fortsätta när saker och ting var som de var.
Jag lärde mig något nytt, lärde mig att lyssna på mig själv. Lärde mig att, huvudsaken är inte att vara två, att finnas intill någon annan, att få närhet, huvudsaken är om du verkligen vill det eller inte. Om det är rätt person att vara nära. Om det är någon idé.
Detta möte utgjorde en lärdom hos mig själv.
Det var inget sammanträffande, det var ett möte som skulle få mig att inse att jag är jag utan att ha någon annan bredvid mig.

Steg 5 är då vi åter igen tar kontakt och börjar prata. Då kontakten åter igen tas upp då jag just funderat på ifall jag kanske ska höra av mig? Och mobilen tutar till. Det är han som frågar om att ses. Sammanträffande?
Och det fortsätter, då och då får jag ett sms ifrån honom med samma fråga som jag just tänkte på att själv skicka iväg.

Steg 6 är då vi sitter ner bredvid varandra och talar om våra djupaste tankar och hemligheter. Vi pratar, och pratar, och pratar. Berättar om oss själva, vilka vi är, vad vi gjort, vårt bästa barndomsminne. Och jag inser åter igen att jag har börjat utveckla mig själv ännu mer.
Vi har en relation där vi faktiskt pratar också.
Oj.
Mina tidigare erfarenheter är inte så våldsamt pratiga.
Här blir jag dock osäker på allting. Ska jag börja utveckla mer känslor nu? Tanken går igenom mitt huvud. Det är inget jag kan bestämma - beslutar jag mig för.

Steg 7, och det senaste steget. Jag är förbannat trött, det är söndagkväll, jag lägger mig ner i sängen och blundar en stund och funderar på ifall jag ska skicka en förfrågan i sms om att ses. Jag håller mobilen i handen samtidigt.
Mobilen tutar till. "Tja! Påväg hem från Västerås nu, hemma halv nio. Känner du för o komma o hälsa på då?".
Sammanträffande igen?

Jag vill inte tro det.
Jag har ingen aning om vad det betyder eller innebär eller vad som kommer ske härnäst.
Men det kanske inte har någon egentlig betydelse.
Det kanske får bli som det blir, komma som det kommer.
Jag är åtminstone övertygad om att det är meningen att jag ska dra lärdom av detta möte.
På eller eller annat sätt, på två eller flera sätt.

Igår var det jag som skickade iväg en förfrågan.
I helgen kanske det blir en pausunderhållning i skogen, uppe på berget, på utsiktsplats. En paus innan jag har mitt teoriprov för körkort. Det är inte omöjligt att det blir av.
Men det blir åtminstone inget sammanträffade ifall det sker.

När små ord räcker

Sms 00.38 inatt
"Rallyprinsessan, slalom baby! Den e slingrig den vägen. Godnatt!"

Det fick mig att le, och att sen 3 timmar senare somna lugnt efter att ha läst det igen.

Päron

Jag köpte min första parfym för några månader sedan, en som luktar vanilj. Gå runt och dofta bageri, det är trevligt det.
Jag har aldrig tidigare varit något fan av parfym, inte ansett att det har varit någon stor vits, men med tiden då jag utvecklat mig själv och blivit mer kvinnlig och allt som hänt så har jag känt ett litet behov av att prova på saker som jag tidigare inte tagit del av.
Därmed parfym. Vanilj.

Häromdagen fick jag ett erbjudande om en gratis armbandsklocka som var söt, vilket jag direkt nappade på, och gick in på sidan för att beställa någon mer parfym - från samma företag - om jag nu hittade någon. Sökte efter samma märke som Vanilj, och visst fann jag!
Päron!
Det lät roligt.
Beställde även en med blandning av kakao, vanilj och patchouli. Den funkade, men den kändes inte riktigt som jag.
Men så sprayade jag på Päron på min handled, och oj!
Jag har inte kunnat sluta sniffa på armen.
Jag får för mig att det är så det borde vara, att man har funnit rätt doft då man inte kan få nog utav den!

Den påminner väldigt starkt av drickan MER, smak av Päron. Samma lukt som den smakar, ungefär!

Och dess förklaring är ju en exakt beskrivning av mig själv!

Fresta och locka med den gröna, fruktiga men milda doften av päron. Visst finns det en antydan av sötma men fräschören gör den sensuell och raffinerad.