Varning för smitta 2

En favorit i repris, gammalt klipp, men ack så sött!
Jag känner att det är bra tid för att börja skratta lite extra.

Varning för smitta

..och fyra månader efteråt..

Jag mötte D igår på gymmet.
Jag var där för att gå på ett möte, han var där och tränade.
Såg en skymt av honom inne i lokalen, sedan försvann han.

..jag var där alldeles för tidigt och jag valde att placera mig en våning ner, nära omklädningsrummen, på en av stolarna som var ställda där.
Efter en hel drös av minuter öppnades dörren och in kom en välbekant människa.
Han såg mig direkt, sa att han bara ska gå och hämta sin saker.
Och snart var han åter igen där.

Han satte sig bredvid på en stol, och där satt vi i mer eller mindre en kvart och pratade om ditten och datten. Sa saker som att det var trevligt att träffas igen, han var först med de orden.
..bara runt 4 månader sedan sist man sågs.

Osäker dejting, men ack så trevligt

Så, hur går det nu då med min lilla dejt?
Det hoppade fram en fnurra på tråden som anländes i samband med ett sms, där "jag vill avbryta" stod skrivet.
Tack vare att jag just i det ögonblick talade med en ny bekantskap som har en förmåga att kunna hjälpa till i alla möjliga situationer lyckades jag formulera mig tillräckligt väl, även tack vare min egen förmåga att veta vad jag vill, för att få till ett möte för att prata igenom allting innan vi säger tack och hej, leverpastej.

Jag ville inte göra det än, saker och ting föll på plats och jag kände att jag ville utforska lite mer.

Väl där, hemma hos honom, blev det matbjudning och filmtittning och efter en stund även en hel del mys.
Innan det blev ännu mer sa jag "Nej, vänta, vi har inte pratat än".

Det slutade med att ingenting avbröts, vi bestämde oss för att fortsätta, men i lagom takt och med öppna kort, rakt och ärligt.
Väldigt osäkert fortfarande, men saker och ting visar sig förhoppningsvis med tiden.

Det är så läget är nu.
Och det finns en hel jädrans massa mer saker att berätta om, men för en gångs skull är jag sparsam med mina ord.
Det känns bäst så helt enkelt.

Den roligaste särskrivningen idag

"Alla som skriver får svar! Jag är med lem!"

Tydligen är det alltid enklare att ge svar såfort man har något dinglande mellan benen som bevis på att man är man.
..eller?

December

Det märks verkligen att det är i slutet av December ute.
Snön som täcker vägarna, träden, och som svävar neråt i lampornas sken.

Eller inte.

En dag i sänder, men snart faller jag väl som en fura

Några minuter innan det skulle vara dags för mig att bege mig ut i kylan och ställa mig och vänta på bussen - upptäcker jag att jag hade fått ett sms för en halvtimme sedan.
Det innehöll en förfrågan över ifall jag vill bli upphämtad efter jobbet, att bilvägen blir via mig.
Jag svarar snabbt och hoppas på att jag inte var för sent ute.
"Jag kommer om en halvtimme då!" får jag som svar.

Oj är det enda jag tänker.
Det var inte mitt förslag, det var hans.
Oj.

Jag sitter i bilen, denna gång känns det inte konstigt, jag kan utan problem vända på huvudet och snegla på honom samtidigt som han pratar, och hans små skämt är inget som får mig att reagera, det som gjorde mig osäker förut.
Vi kommer innanför dörren, han visar mig sina listor, matlistor - han är lite som mamma, som vill ha ordning och behöver ha ordning och koll. Det är lite roligt tycker jag, och sött.
Han börjar laga mat, blandar ihop saker ifrån minnet, jag står bredvid och bakom och tittar på och kommenterar med saker som att det är roligt att se killar laga mat.
Jag älskar det, särskilt eftersom jag själv tycker om att laga mat.
Men denna filur har övertaget.
Det blir crepes med svamp som innehåll.

Vi sitter i soffan, näranära som alltid, han håller i min hand, jag lägger upp benen över hans knä. Han reser sig upp för att gå och vända pannkakorna som senare ska bli crepes, och såfort han kommer tillbaka igen söker han upp min hand.
Han tittar på mig och kysser mig på kinden, jag låter det dröja några sekunder innan jag vänder mig om och fångar hans mun.
Snart känner jag att huvudet blir som ett upphettat klot och ansiktet blir helt varmt och rött, jag blir generad och försöker gömma mig.
Och det sker en gång till, vid nästa kyssaktion.

Där börjar jag inse att det är påväg att hända.
Jag står på kanten nu och är påväg att falla.

Det finns ingenting kvar som gör mig osäker, förutom den stora rädslan i att träda in i något jag aldrig varit i förr, och rädslan att få allt upprepat igen. Samma gamla saker.

5 dagar sedan vi träffades på krogen. Natten till söndag.
Tre gånger har vi setts efter det, nyktra.
Nu har vi även sovit hud mot hud.

Men rädslan finns kvar, men jag ser ett ljus i slutet av tunneln.
Visst existerar ljuset?

Han har förövrigt en likadan badrumsmatta som mamma har eller har haft.
Jag ser tecken överallt.
Och många tecken finns det.

En dag i sänder.

Bröderna Rongedal

Jag har letat efter ett klipp i säkert ett års tid, jag har inte riktigt stor koll på när det visades på tv, men jag har inte hittat det!
Dock har jag enbart sökt på youtube, men med inga träffar alls överhuvudtaget.
Det finns en annan video med samma personer, från samma program, som också är roligt och bra.. Bröderna Rongedal - September.

Men!
Det är det här klippet jag har letat efter! Bara andra gången jag sett det nu, och det är så vackert och coolt!
Kika in!

inte nu, inte längre, inte innan jag vet

Jag sitter på en stol vid köksbordet och låter blicken följa hans minsta rörelse, för att ta in alla intryck, bedöma dem, fundera på vad jag tycker om dem och lär känna på andra sätt än personen i fråga.
Ögonen rör sig upp och ner för att inte missa en endaste liten detalj, ger mig en sorts överblick samtidigt som jag fäster dem på utvalda delar.

Låter blicken glida längst armen, se musklerna spännas i olika vinklar, se ådror utmärkas, handen som är på det sättet jag tycker så mycket om.
Följer ansiktets linjer, som om jag rörde sakta med fingrarna, men jag är inte ens i närheten.
Utforskar allting in i minsta detalj och väntar på min reaktion.
Bra eller dåligt?
Mest bra, men det är så nytt att jag blir osäker samtidigt.
Blickarna möts och han ler, det bildas rynkor bredvid munnen.
Han får något annorlunda uttryck i ögonen och munnen, hela ansiktet, använder nästan allting på samma sätt som jag kan göra.
Luta huvudet neråt, blicka upp med ögonen under lugg, le finurligt.
Jag blir osäker på vad jag tycker om det.
Men inte så negativt.
Det är bara så, ovanligt, så nytt.
Jag vet inte riktigt var jag har mig själv i det läget än.

Det faller lite mer på plats när jag ligger i famn med armarna runt mig med mitt huvud mot hans arm eller bröst, när mitt hår stryks bort ifrån mitt ansikte och läppar möter min panna.

Men det är svårt så här i början.
Att ge sig hän.
Närheten är den jag vill ha.
Men det är läskigt samtidigt när man är rädd för den.

Men ändå frågade jag nyss om vi ska ses snart igen.
För jag vill inte springa iväg i motsatt riktning med svansen mellan benen.
Inte nu.
Inte längre.
Inte innan jag vet.

Dejt

Jag hade besök av Helene hela helgen, hon kom på fredagen - samma dag som jag äntligen skulle börja äta riktig mat igen.
10 veckor har härmed gått.

På lördagen hade vi bestämt oss för att ha lite partyparty och förmodligen gå ut på krogen också, där jag inte har varit sedan i somras.
Jag har å andra sidan inte varit på någon fest alls sen början av september - dags för det nu alltså!
Och ut kom vi, fulla och goa, in på krogen och satte oss vid ett bord.
Självklart börjar jag blicka runt efter lämpliga flirtningar och får syn på en kille i ett hörn, vänder mig mot helene och säger "han i hörnet där borta ser okey ut".
Tydligen hade han samtidigt vinkat dit oss utan att jag sett det, men Helene missade ingenting, så hon drog dit mig och jag satte mig i stolen närmast honom.

Jag kom inte därifrån på hela kvällen, efter kl 02 då stället stängde reste jag mig upp.
Vi pratade och hade en hel jäklans massa munkontakt i högsta grad.
Blev medbjudna till någon efterfest hos hans vänner, som vi följde med till.
Där satt jag placerad på golvet i köket bredvid killen, och i knä och halvt på.

Vi bytte nummer och skiljdes åt vid 04.30.

Morgonen (eftermiddagen) efter låg jag med mobilen i handen och funderade på om och vad jag skulle skriva till honom, och så pep mobilen till samtidigt som den tanken flög igenom huvudet.
Sms ifrån honom.

Dagen slutade med att jag befann med hemma hos honom i hans lägenhet med hans 13veckors kattunge, spenderade tid i soffan framför film och tv, i hans famn, lagade mat och åt och myste lite till.

En såkallad dejt?

Denna gång har jag plockat fram min självdisciplin och sunda förnuft, det första som jag aldrig ägt tidigare. Jag ser inte någon stor vits i att springa för snabbt framåt.
Vi får se hur det här utvecklar sig.
Jag tycker det är jäkligt läskigt och spännande på en och samma gång.

Lucia

Det jag saknar mest utav allt från gymnasiet är estetkören.
Alla i den är ju hur duktiga som helst på att sjunga och läsa noter och hela baletten! (Med vissa undantag naturligtsvis)

Jag saknar att vara med i den, saknar att uppträda maj månad med ett stort körverk, som händels messias (Hallelujah, hallelujah), Carmina Burana - som var min favorit; etc.etc.
Vi har även alltid hand om lucia.
Cirka 120 stycken vitklädda varelser med levande ljus skrider in och sjunger vackert, och det blir i en sådan kraft då alla står längst fram i kyrkan och tar i från tårna, fyrstämmiga melodier.

Jag har naturligtsvis inte varit med sen jag tog studenten, men jag har gått dit en bit innan kl 7 på morgonen för att få uppleva allt ifrån bänkraden, och alltid sitter jag där med tårar i ögonen.
Jag hade planerat att göra det i år också.

Det innebar, denna gång, att jag skulle ta mig upp kl 5, för att vara inne i stan runt 6-tiden, för att hoppas på att få en bra plats längst fram. Jag skulle ha tagit mig dit på cykel.
Inget konstigt med andra ord.
Jag har tagit mig upp runt 5 i 1 års tid, dock har jag inte gjort det på cirka två månader nu, därmed har den där lilla rutinen som satt i försvunnit väldigt rejält.

Jag lyckades sova runt 3 timmar inatt, och jag tog mig upp kl 5, men det var också allt. Förjävla kallt var det, och det kändes väldigt drygt att cykla in till stan, så jag la mig igen.

Ingen större skada skedd.
Men det hade varit stämningsfullt ifall jag hade kommit dit.

Särskilt om de hade sjungt min favoritlåt - Julen är här.

Samtal som får mig ledsen

Ett samtal jag just hade;

P: Hej sus, ska du vara lucia i morgon.
Jag: hej
nej, det ska jag inte. är ju inte med i något
P: var inte du med i någon kör ???
Jag: förutom estetkören som jag slutade för 4½ år sen då jag tog studenten.. så jo, gospelkör, i typ två månader.. slutade för 2½ år sen..
P: aj då, hänger inte med.
P: inget jobb
Jag: nepp, inte nu längre.. är extra vid behov dock.. men behovet är inte stort längre och akassan har krånglat.. dock iordning nu, men jag vill inte tillbaka till samma ställe igen. så håller mig borta
P: ok, hur går det med planen att bli journalist då
Jag: journalist.. ingen aning
Jag: kan inte bestämma mig för vad jag vill gra.
Jag: göra.
P: kan vara lite svårt ja
P: du får väl lussa för mamma i morgon
Jag: näe, jag har annat för mig
P: tyko
Jag: ?
Jag: lussa gjorde man när man var liten..
P: så du är inte det längre
Jag: inget barn som lussar för sina föräldrar, nej
P: du vet i föräldranas ögon blir barnen aldrig riktigt buxna
P: vuxna
Jag: det förändrar dock inte barnens syn på lussandet
P: ja vet, ha de gott i jul
Jag: detsamma

..Nu har jag blivit ledsen av hela samtalet.. och vet inte om jag låter för irriterad eller försöker få undan i prat eller anklagande, eller jag vet inte vad. Känns tomt, så jag ställer en fråga.

Jag: hur ska du fira jul förresten?
P: sitter väl hemma som vanligt
Jag: okey

..och så var det med det. En fråga, en jävligt liten mini-utsträckande hand, för att inte helt stänga av kontakten. Samtalet slutade där.

Det är lika jobbigt varje gång.

Menskrönika, inte min egen.

Jag hittade en rolig krönika i den där tidningen som alla älskar.
Och jag tar mig friheten att publicera den här.
Självklart är det inte jag som skrivit den, om du inte redan förstått det.
Det är alltså Lina 26 år, som är författaren bakom, och krönikan går att läsa om du åter igen klickar på denna länk.

Tyckte den var så träffande rolig!

- Citat -

Hej, jag heter Lisa och idag skall vi prata mens.

Förutom några enstaka new-age-psychon som yrar om den kvinnliga urkraften så är det ju faktiskt inte så många som gillar sin månta. Det är ett omak, nåt man skall smussla med. All reklam går ut på att mensen inte bör märkas överhuvudtaget. Bindan syns inte, tampongen gör dig fri, ditt kungliga blå blod absorberas i ett huj av det lilla lilla mensskyddet och samtidigt sprider sig EN MILD DOFT AV ROSOR i rummet. Typ så.

Jag antar att det har att göra med att mens är så ofräscht. Blod liksom, så medeltida. Ingen vill kännas vid det.

Annat hade det varit ifall lingonveckan vore en mansgrej. Satan så stolta de hade varit!? De hade skrutit om hur stora mängder de blödde varje månad, vad vore väl Irak-kriget mot allt blod de spillt på egen hand, liksom? De hade snackat högljutt om hur jävla ont de hade, gärna låtit XXL-tamponger ligga framme när de tog med sig en tjej hem första gången. Den där självbelåtna Gillette-mannen hade stått och kisat med en hitech 3-lagers-binda jämte ett rödfärgat vattenfall i reklamen. Ja, det hade luktat pecka om alla snubbar var gång månen var full, och de hade bytt binda helt ogenerat, var de än befann sig. Det är jag helt säker på.

Fast nu är det ju inte de som har mens utan vi. Och det där klumpiga blodet som rinner ur oss en gång var fjärde vecka är bara pinsamt, som ett litet lyte som man gör sitt bästa för att dölja, ungefär som vi får lära oss att klä oss på ett sätt som gör att den fula päronformen på våra kroppar inte blir så jävla uppenbar. Mens, moi?!

Och om nån frågar så glöm inte att vi bajsar rosa sockervadd också.

- Slutcitat -

Supernatural in my basement

Det kan kännas väldigt läskigt, efter att ha spenderat några dagar åt att titta på avsnitt av serien Supernatural, att gå ensam nere i källaren, i en korridor där tvättstugan och förråd finns, och lamporna plötsligt släcks och det blir mörkt som graven där nere. Det enda man ser är en röd liten tryckbar lampknapp flera meter framför. Det är då hjärnan utvecklar tankar som; "Du är bara i källaren, i den du ofta går i, det finns inget här, det är inspelat alla de där läskiga scenerna du har sett, ingen kommer hoppa fram och slita tag i dig och försöka göra dig galen, alternativt döda dig. Det är lugnt.", tills du når lampknappen och ljuset åter igen faller in i alla vinklar och vrår.

Men för säkerhets skull öppnar du dörren fort som tusan, slinker in och slänger igen den lika fort igen.
För man vet ju aldrig..

Tjänsten tillsatt

Hej!

Härmed meddelas att tjänsten du sökt hos oss här på [****** ********] har tillsatts med annan sökande.

Vi kommer att behålla dina ansökningshandlingar här och om du vill ha tillbaka dom så kontakta oss inom två veckor.

Tack för visat intresse.



Fick just det i ett mail, och jag bara ser det hela så komiskt - att få det mailet nu.
Ja, jag vet att tjänsten är tillsatt - en kompis till mig fick den.
Så kan det gå!

Förövrigt.. varför måste man kontakta just inom två veckor om man vill ha tillbaka handlingarna? Har de tänkt lägga in dem i ett bankvalv och slänga bort nyckeln, eller elda upp dem kanske?

Marie Picasso - This Moment

Ja, slutligen, efter att ha haft Marie som nummer 3 hela vägen genom idol, hejade jag på henne tillslut. Det var rätt person som vann. Amanda kommer lyckas oavsett, eftersom hon är så egen.
Börjat fastna för denna låt nu.

HACCP

Jag sökte just ett jobb i Trollhättan, grannstaden, och det kändes förträffligt bra då det kom fram en fråga där svaret var att antingen kryssa i en ruta där det står Ja, eller en ruta där det står Nej.


Har du livsmedelshygienutbildningen (HACCP)? - Ja!

Nej

Det är några ord inbyggda i några meningar som kommer fram lite då och då, de utan någon som helst tanke bakom (sådan där; använd hjärnan och omtanke innan du pratar - pucko), som får mig att inse hur mycket jag ska fortsätta kämpa för att senare kunna säga nej ifall möjligheten kommer igen senare.

Nyårsförfrågan

Någon som har förslag på vad sjuttsningen jag ska göra på nyårsafton?


Uppdatering; Det ska inte inkludera någon lång resa som kostar en himlans massa pengar.

Bloggarnas blogg

"Bloggarnas blogg är tillbaka - för en dag."
..står det lite överallt.
Och jag reagerar mig, åh, dit måste jag!

Could not connect: Too many connections

..är det enda jag får.

Det är den där Axel Schulman som är tillbaka under en enda dag, han vars blogg jag blev beroende av då den var igång.
Men uppenbarligen är det en jävla ström dit, så inte fan kommer man in.

Och att länka dit?
Knappast, då kommer jag aldrig in.
(Som om inte bara genom att skriva det här inlägget gjorde allt ännu svårare..)

..förövrigt borde dendär tidningen ha starkare server.

Tomtestädning

Det blev värsta städdagen idag!
Jag kände för att jag ville duscha för en jäklars massa timmar sedan, men det kände samtidigt onödigt att kliva in i duschen innan jag städat mitt sovrum - som var det värsta rummet att städa i hela lägenheten. Rörigt och dammigt utav bara helsike.
Därmed började jag städa.
På riktigt.

Skrivbordet undanröjt, avtorkat, iordningställt.
Alla hörn och golv mot väggarna är helt fritt ifrån min gamla tv, cdspelare, tavla och spegel samt lådor. Hela golvet dammsuget, varav jag låg på mage med en linjal för att få fram all skit ifrån golvet under sängen. Det hela slutade med att jag fick slänga mina byxor i tvättkorgen..
Då var det värsta över.
Därför kändes det genast mycket lättare att fortsätta med ett rum till, denna gång köket.
Plockade bort, ställde iordning, torkade av, dammsög, diskade Pyret's underlägg.
Där fattas bara lite torkning av diskbänk samt svabbning av golv - som jag tar någon annan dag, imorgon förmodligen.

Sen tänkte jag, varför inte fixa iordning lite i hallen, där är det ändå inte så rörigt. Ställa iordning skor, dammsuga.
Men tydligen var jag inte färdig än, förstår inte var jag fick städarenergin ifrån.
När jag ändå höll på så måste jag ju passa på att ta fram alla tomtar, och då måste jag ju även städa iordning vardagsrummet lite, det lilla som behövs!
Sagt och gjort, så blev det färdigt.

Och nu är allt iordning förutom badrummet, t.o.m min kära gå-in-i-garderob!
Här får du ett smakprov på hur en del av mitt kök nu ser ut!

Me like.

Fyra gånger om

"är supernatural så bra att du måste skriva om det fyra gånger? :)"

Förra inlägget hade visst råkat bli fyra stycken, istället för ett enda.
Oops.

Supernatural

Såg just första avsnittet av serien Supernatural och insåg att det var en serie helt i min smak.
Den innehåller mycket abnormaliteter, den är läskig på samma sätt som psykologiska thrillers ofta är, vilket är min favoritgenre inom film.
Jag älskar skräckfilmer, jag har hatkärlek inför att bli rädd utav bara fan.
Det värsta jag vet är att hoppa till, rycka i hela kroppen av rädsla och ha svårt för att somna efteråt - men det är även det jag älskar.
Därmed blir det en slags hatkärlek.

Sen innehåller serien, enligt vad jag uppfattade enbart av första avsnittet, väldigt mycket känslor som får mig att reagera. Jag lever mig in i det väldigt mycket.
Med andra ord rann det tårar i slutet.

Roligt att hitta en serie som har det jag mest av allt tycker om, och i många former!
Jag har hört om denna serie förr, många vänner sen långt tillbaka som pratat om eller skrivit om, men jag har aldrig tagit mig tid att undersöka saken.
Men nu så.

Supernatural.
Förövrigt är huvudrollsinnehavarna snyggingar.
Ena kommer ifrån Gilmore Girls (favoritserie), och andra ifrån Dawson's Creek (Favoritserie förr i tiden).
Skoj att de är i en helt annan genre nu!

Jag får inte nog av den här låten!

Har haft den som favorit och spelar om och om igen i säkert en månad nu.
Den slutar aldrig vara bra!

Jag hittade den versionen jag tycker bäst om!



One Republic - Apologize

I'm holding on your rope,
Got me ten feet off the ground
I'm hearin what you say but I just can't make a sound
You tell me that you need me
Then you go and cut me down, but wait
You tell me that you're sorry
Didn't think I'd turn around, and say...

It's too late to apologize, it's too late
I said it's too late to apologize, it's too late

I'd take another chance, take a fall
Take a shot for you
And I need you like a heart needs a beat
But it's nothin new
I loved you with a fire red-
Now it's turning blue, and you say...
"Sorry" like the angel heaven let me think was you
But I'm afraid...

It's too late to apologize, it's too late
I said it's too late to apologize, it's too late

Bridge (guitar/piano)

It's too late to apologize, it's too late
I said it's too late to apologize, it's too late
It's too late to apologize, yeah
I said it's too late to apologize, yeah-
I'm holdin on your rope, got me ten feet off the ground...

Sömnoroligheternas telefonsamtal

Inatt var natten då jag sov extremt dåligt, då jag la mig för att somna in, men får vänta på att en timme eller ännu mer ska gå innan tankarna flyter iväg, innan jag minns att jag inte längre minns något mer.
Inatt var även natten då jag vaknade upp flera gånger om, av orolighet kan jag tänka mig.
Vetskapen om att jag skulle upp tidigt gör alltid att man sover sämre, men nu var det ännu värre.
Jag hade ett telefonsamtal att vänta strax efter jag tagit mig upp ur den ickebefintliga sömnen.
Ett samtal som jag själv beslutat att få.
Ett samtal som kommer förändra saker och ting.
Ett samtal jag har valt att ta trots att jag minst av allt vill ha det.
Men ett samtal som jag känner att jag är tvungen att ta till.
Annars kommer jag aldrig att lyckas.

Uppdatering av länkar

Nu har jag uppdaterat mina länkar en del genom att lägga till några av dem jag har läst ett längre tag, orden som jag fastnat för.

Fuck you right back! (Jag följde Alex Schulman's blogg innan den las ner.. sen flyttade jag över till bloggen som tillhör hans dårvarande fästmö, numera hans fru, Katrin.)

Daniel Breitholtz (En i idol-juryn, min favorit, duktig på att skriva, och har mycket tänkvärdheter.)

Magnus Uggla (Denna vet väl alla vem han är.. och han har visat sig vara väldigt rolig i text!)

Petter - Goddamnit (Hiphoparen, såklart, såklart! Skriver också en hel del roliga saker, och har roliga ideér och söta barn.)

Dagarna (En kvinna som ingår i Schulmanfamiljen, skriver roligt och intressant. Hon har även en matblogg som finns länkat på hennes sida som jag ibland kikar in på)


Det var allt vad jag hade att komma med för stunden!

Antipiratbyrån

Det här är nog rappakalja för många av er som läser, inte heller jag är så haj på det, men detta.. haha, det fick mig att skratta.

Jag kan och fattar tillräckligt mycket för att få den stora lusten att härma en av dem och vilja slå huvudet in i skärmen av ren frustration.

Jag får rikta länken till min kära vän isecore främst.

Klicka här för att kunna läsa det jag syftar på!

Det här var det charmigaste och roligaste jag har sett på länge

Bli medveten om det du inte är medveten om

Jag hittade ett sorts personlighetstest på internet häromdagen, det bestod av 200 olika sorters frågor.
Jag har ju spenderat de senaste åren, sedan högre tonåren, att analysera mig själv, se in i varje vrå och förstå vem jag är, hur jag är och varför jag är - med ett mål i blicken.
Därför, pågrund av vissa saker nu också, kände jag att jag ville genomföra detta test, vilket jag även gjorde.
Alla svar man fyllde i var hur man känner sig just nu. Inte för ett år sen, inte igår, inte imorse, utan just nu, då man får frågan framför sig.
Det stod att man skulle få svaret per telefon senare - jag antog att det var menat att en elektronisk röst skulle berätta vem jag är, men jag blev överraskad och aningens förvånad och nervös när telefonsamtalet väl kom.
Inte var det en elektronisk röst, utan det var en manlig röst vid namn människa som berättade under en väldigt lång tid hur jag är, fungerar, tänker och handlar.
Vi hade även en sorts konversation.

Under tiden han plockade fram bitarna tog jag tillfället i akt att öppna ett dokument för att snabbt skriva ner stödord för det han säger, så att jag senare skulle kunna läsa igenom det, tänka och se om allt verkligen stämmer.

Och med hjälp av alla stödord hade jag nu tänkt återberätta vem jag är just nu enligt testet.

Mitt humör och mående går väldigt upp och ner, jag försöker hitta en balans, men det är väldigt svårt just nu.
Jag har väldigt många känsliga punkter, där jag ifrågasätter mig själv ofta och hittar fel. Det grundar sig i ett dåligt självförtroende, samtidigt som jag försöker bena isär det gång på gång.

Jag är en stor funderare, jag oroar mig väldigt mycket, grubblar och är väldigt orolig för det som komma skall. För framtiden.
Jag tar även väldigt lätt åt mig. Trots att jag är duktig på att höra kritik och ta till mig, så finns det väldigt mycket saker som gör mig ledsen, som jag kanske inte visar utåt.

Jag kan vara väldigt kritisk mot både andra och mig själv, men jag kan samtidigt vara väldigt blåögd och godtrogen - tror för snabbt på andra, litar för snabbt på andra, vilket ofta slutar med en felbedömning, och att jag i efterhand blir väldigt kritisk och väldigt starkt sårad.

Jag är väldigt tillbakadragen, men har mycket vilja och potential, jag ser saker klart framför mig, jag är väldigt medveten om saker och ting och jag har en stark vilja att hjälpa andra.

Samtidigt påverkas jag av gamla saker, hela jag är utsatt för en undertryckning, jag trycks alltså ner av saker i mitt förflutna som jag inte har fått kontrollen på.

Detta var det jag fick höra i telefonen.

Det sista han påpekade var att jag är en väldigt stor sökare, det där med att jag funderar mycket leder in på att man ibland kan gå vilse i sig själv. Jag har alltid varit ute efter att bli medveten om saker för att komma underfund med mig själv, för att ta mig vidare, för att plåstra om sår och försöka dölja mina ärr.
Det var då han gav mig en mening att tänka på.

Bli medveten om det du inte är medveten om.

Likgiltigt

D: Gå till järnvägsgatan i vbg eller vad det heter
Jag: Varför det?
D: Det ligger en död människa där.
Jag: Va?
D: Om du inte sett såna förut, jag sprang förbi där förut, polisen la filt över kroppen.
Jag: Oj.

Det där var det första D skrev till mig, för några minuter sedan, efter att vi inte har pratat under flera dagar - ja, sedan denna händelse som jag skrev om här. (Du kan läsa om vem D är här, och här, och så här, och så även här och förmodligen på många fler ställen. Ja herrejösses, de där inläggen tar ju aldrig slut.)

Men iaf, det var ju ett väldigt trevligt första samtal efter att ha hållt tyst en längre tid.. börja med att tipsa om ett lik som ligger på vägen.
Fann även en artikel om det i aftonbladet.
Läskigt att det händer i staden man bor i, och inte bara någon helt annanstans.

Modellkvällen

Jag var i Göteborg i fredags för att följa med min syster till en fotostudio vid brunnsparken, ena ingången till femmanhuset.
Hon hade frågat mig ett par dagar innan om jag var intresserad av att leka modell, något jag aldrig gjort förut. Man skulle ha med sig tre klädombyten, och då man kom dit blev man sminkad, sedan plattade jag mitt eget hår.

Det blev cirka 60 bilder som togs, 20 stycken på varje klädesplagg, och efteråt när vi fick titta igenom alla bilder blev jag enormt förvånad över hur bra det hade gått! Man fick en oerhörd kick i självkänslan kan man lugnt påstå.
Jag behöll 20 av dem, köpte dem, och fick samtidigt en på köpet av den snälla killen som satt och visade dem för oss. Därmed har jag 21 stycken modellbilder på mig själv!

Bestämde oss efteråt för att passa på att dra ut på krogen, för att se hur mycket napp man skulle få då vi var så uppsminkade och kände oss oerhört snygga!
Vi valde att gå till rockbaren, för att inte hamna på en vanlig krog, samtidigt som båda tycker om rockmusik.
Väl där placerade vi oss på varsin barstol och funderade på vad vi skulle beställa för något att dricka.
Jag hade beslutat mig för att faktiskt dricka något.
(Jag har tidigare nämnt att det enda jag får i mig just nu och 9 veckor bakåt är ersättningar i pulverform, samt vatten att dricka.. med andra ord inkluderas inte alkohol för fem öre. Lucia är den sista dagen, sen blir det riktig mat!).
Iaf. Det blev en mintushot samt en breezer.
Smaskigt och samtidigt fräscht i munnen! Åtminstone av den första..

Efter ett jäkla tag, med bland annat försök att avlägsna oss ifrån sliskiga snubbar, ställs två flaskor fram framför oss, med hälsning ifrån en på andra sidan bardisken. Vi blickar dit båda två, jag och syster, och ser en kille nicka mot oss och vinka lite. Vi ler och blir helt förvånande samtidigt som vi vinkar tillbaka och tar emot. Det har aldrig skett tidigare att man blivit bjuden förr utan att ens ha pratat med personen i fråga innan.
Man bytte ögonkontakt och leenden och vinkade emellanåt, både jag och syrran.
Strax noterade man att det var syster min han ville åt, och hon tog tillfället i akt att promenera dit.
Så där satt jag själv.. under en inte alls så lång tid - en kille hade suttit bredvid en stund och började nu prata med mig.
Han ställde alla möjliga frågor och spelade på det där "varför är du så blyg?"-kortet.
Försökte uppenbarligen lära mig hur man går vidare in i konversationen.
Jag mästrade dock en del med honom och gav honom motfrågor, sen att det fanns frågor jag inte ville svara på och han tog det som blyghet, det brydde jag mig inte om så värst mycket..

Efter många ord hit och dit gav han mig sitt nummer och sen skiljdes vi åt. Jag har kvar det i min mobil.. om det ska användas? njae.. inte vad jag vet.


Då plötsligt händer det!
Jag får syn på en kille snett framför mig ståendes vid baren, han blickar åt mitt håll och jag naglar fast min blick i honom och ler lite, tills han ler tillbaka och vickar lite med huvudet neråt som om han blev generad. Jag blickar runt lite och fastnar åter igen på honom och inser att jag just fångat den snyggaste och vackraste killen på hela stället - i mina ögon. Jag tar initiativet att gå fram, och då jag väl står bakom honom vänder han sig om som om han förstod att det var dit jag skulle gå. Vi börjar prata och jag blir helt begeistrad i hela hans uppenbarelse.
Den enda killen, på väldigt länge, som faktiskt har ett brett leende, där hela ansiktet lyser upp. Samtidigt är han söt, vacker, snygg, busig, charmig och blyg i mungiporna.

Jag går fram till syster som sitter bredvid killen som bjöd oss på drickorna, och berättar att jag hittat en till! Jag pekar och ler stort och säger "Den snyggaste!".
Jag älskar när killar ler med hela sitt ansikte!

Snart har jag hälsat på alla hans vänner och sitter med i deras grupp, pratar med dem och en busar genom att greppa mig om nacken och hålla fast mig i famnen, medan en annan frågar mig var killen i fråga håller hus. För ja, han verkade känna halva stället, samt syrrans kap.
Jag gick snart fram till dem igen och pratade om honom, då syrrans kap, vid namn P frågar vem jag är intresserad av - och jag pekar. Han går iväg mot honom och ställer sig och pratar, jag ser min kille stå och blicka på mig samtidigt och le lurigt. Strax kommer P tillbaka och säger åt mig att jag nu ska gå dit igen och prata.
Varav jag går dit och ställer mig framför med huvudet på sned och säger "hej". Han ler så där vackert igen och frågar vad jag hade sagt till min syster. Jag lutade mig då fram mot honom och berättar vad jag tyckte om honom. Han log mot mig.
Sen omringar jag honom med mina armar och vi stod tätt emot och vinglar lite, eller halvdansar.. och genast kände jag att jag var tvungen att värma mina händer lite, så jag smyger in med dem innanför hans skjorta på ryggen och lägger handen mot honom så att han drar in magen och kippar efter andan. Självklart fortsätter jag utefter hans sida och landar med handen mot hans mage och uppåt, medan han fortsätter dra in magen och reagera av kylan.
Han var rätt het, för jag blev varm.

Lite elakt och busigt kanske, men det var roande.

Han flänger hit och dit och jag likaså, tills min syster pratar om att hon vill gå hem nu, eftersom hon ska upp tidigt och jobba nästa morgon. Klockan hade då hunnit bli 01.30.. och jag var den sista som ville gå. Men det fick bli så.
När vi tog våra jackor fann jag honom utomhus, går fram till honom och informerar honom om att vi nu ska gå.. och han frågar varför?
Jag kramar om honom och han nosar in med ansiktet vid min hals och jag fångar snart upp hans mun med min och pussar några gånger.. Han säger att han ska ringa upp mig, med numret han fått sparat i sin mobil och jag svarar med att ja, ring mig.. står kvar där med händerna mot hans rygg och pussar åter igen och sen sliter mig iväg och går.


En stor självkänslakick fick man av den kvällen.
Och jag har inte kunnat sluta tänka på honom för fem öre.
Han var så vacker, fanns ingen vackrare på stället, och han hade en piercing i läppen som passade honom perfekt.
Usch vad jag vill dit igen.

Om han har ringt? Nej, tyvärr inte. But who knows, den dagen han kollar igenom sin telefonlista finner han mitt nummer där.
Och hur gammal han var? Yngre än mig, han var förvånad att jag inte gick därifrån då han berättade, för tydligen brukar reaktionen bli sådan.
Jag gissade dock på 27 och 25 år då han frågade vad jag trodde.
Såg kanske inte ut som en 25-27åring, men jag blev överraskad av åldern.

Men den spelade ingen roll.

Så här roligt har jag inte haft på länge.

Och visst fan fick jag napp.

Verklighetschock

Det där om att intala sig saker och att faktiskt veta hur allt står till och ana, anta samt försöka blicka över det och säga "grattis", samtidigt som man bråkar med sina egna känslor i hela situationen..
Ja, det är inte så enkelt varje gång.
Särskilt inte när man får ett chockframträdande i form av ord om saker och ting man redan anat och kanske vetat egentligen, men det har inte förr kommit fram på det sättet som det just gjorde.

Jag har försökt, de senaste månader, att ta mig vidare, ut och fram för att dränka mina känslor i vatten utblandat med gyttja som egentligen inte finns. Finns ingenting att dränka dem i, det gäller att bara bli av med dem. Lättare sagt än gjort.
Men jag har sökt mig ut, och jag har hittat andra människor som fått upp mitt intresse, och i fredags skapades det några munkontakter med en annan, något jag inte upplevt sen början av september. Det är flera steg i motsatt riktning än den jag skulle vilja gå, men det måste ju bli så.

Och jag har fått reda på saker för längesen, varför saker har blivit som de blivit, och hur saker och ting står till nu, att det inte bara är en bild av mig längre, utan det finns någon mer.
Och jag vet om att det blev besök i helgen, och jag försökte vara den stora personen i allt detta och log och tänkte lite positiva och glada tankar mot personen om att det är bra saker att göra, samtidigt som ögonen fylldes av tårar eftersom jag även stred emot det inom mig.

Så kom jag till den punkten där jag stod för en stund sedan, där jag ville kolla läget, frågade hur saker och ting hade gått, ge mig lite förhandsvisning och tillåta mig att ta in det i lagom takt, i min egen takt, att fortsätta vara den stora personen i situationen och säga lite saker om vad roligt det är bland annat.
Istället får jag en verklighetsdusch av chockgraden 10.
Ord som skrivs framför mig mellan personen i fråga samt den där bilden av en annan som numera finns framför. Ord om saker de gjort och vill göra igen.
Ord som skriv öppet som jag väldigt lätt kan läsa genom att bara blicka dit, på ett ställe jag också befinner mig, vilket personen i fråga egentligen vet om.

Verklighetschock.

Man kan ana saker, man kan anta och man kan veta innerst inne, men det blir aldrig samma sak när man får en scen utspelad framför sig.
Oavsett hur mycket man försökt förbereda sig.