Samtal som får mig ledsen

Ett samtal jag just hade;

P: Hej sus, ska du vara lucia i morgon.
Jag: hej
nej, det ska jag inte. är ju inte med i något
P: var inte du med i någon kör ???
Jag: förutom estetkören som jag slutade för 4½ år sen då jag tog studenten.. så jo, gospelkör, i typ två månader.. slutade för 2½ år sen..
P: aj då, hänger inte med.
P: inget jobb
Jag: nepp, inte nu längre.. är extra vid behov dock.. men behovet är inte stort längre och akassan har krånglat.. dock iordning nu, men jag vill inte tillbaka till samma ställe igen. så håller mig borta
P: ok, hur går det med planen att bli journalist då
Jag: journalist.. ingen aning
Jag: kan inte bestämma mig för vad jag vill gra.
Jag: göra.
P: kan vara lite svårt ja
P: du får väl lussa för mamma i morgon
Jag: näe, jag har annat för mig
P: tyko
Jag: ?
Jag: lussa gjorde man när man var liten..
P: så du är inte det längre
Jag: inget barn som lussar för sina föräldrar, nej
P: du vet i föräldranas ögon blir barnen aldrig riktigt buxna
P: vuxna
Jag: det förändrar dock inte barnens syn på lussandet
P: ja vet, ha de gott i jul
Jag: detsamma

..Nu har jag blivit ledsen av hela samtalet.. och vet inte om jag låter för irriterad eller försöker få undan i prat eller anklagande, eller jag vet inte vad. Känns tomt, så jag ställer en fråga.

Jag: hur ska du fira jul förresten?
P: sitter väl hemma som vanligt
Jag: okey

..och så var det med det. En fråga, en jävligt liten mini-utsträckande hand, för att inte helt stänga av kontakten. Samtalet slutade där.

Det är lika jobbigt varje gång.