inte nu, inte längre, inte innan jag vet

Jag sitter på en stol vid köksbordet och låter blicken följa hans minsta rörelse, för att ta in alla intryck, bedöma dem, fundera på vad jag tycker om dem och lär känna på andra sätt än personen i fråga.
Ögonen rör sig upp och ner för att inte missa en endaste liten detalj, ger mig en sorts överblick samtidigt som jag fäster dem på utvalda delar.

Låter blicken glida längst armen, se musklerna spännas i olika vinklar, se ådror utmärkas, handen som är på det sättet jag tycker så mycket om.
Följer ansiktets linjer, som om jag rörde sakta med fingrarna, men jag är inte ens i närheten.
Utforskar allting in i minsta detalj och väntar på min reaktion.
Bra eller dåligt?
Mest bra, men det är så nytt att jag blir osäker samtidigt.
Blickarna möts och han ler, det bildas rynkor bredvid munnen.
Han får något annorlunda uttryck i ögonen och munnen, hela ansiktet, använder nästan allting på samma sätt som jag kan göra.
Luta huvudet neråt, blicka upp med ögonen under lugg, le finurligt.
Jag blir osäker på vad jag tycker om det.
Men inte så negativt.
Det är bara så, ovanligt, så nytt.
Jag vet inte riktigt var jag har mig själv i det läget än.

Det faller lite mer på plats när jag ligger i famn med armarna runt mig med mitt huvud mot hans arm eller bröst, när mitt hår stryks bort ifrån mitt ansikte och läppar möter min panna.

Men det är svårt så här i början.
Att ge sig hän.
Närheten är den jag vill ha.
Men det är läskigt samtidigt när man är rädd för den.

Men ändå frågade jag nyss om vi ska ses snart igen.
För jag vill inte springa iväg i motsatt riktning med svansen mellan benen.
Inte nu.
Inte längre.
Inte innan jag vet.