rubriklös

Det blir så delat när man först ska vara jätteglad över något - som att få ett heltidsjobb, men sen bli ledsen över något helt annat. Och det helt andra strålar ner över allt annat, så det man skulle vara jätteglad över liksom försvinner ut i det blå och ersätts av tårar.

Och jag vet inte hur jag ska bete mig mot det som gjort mig ledsen. Jag vet inte hur man gör.

Heltidsjobb

Jag har fått ett heltidsjobb i sommar, under 8 veckor! Vecka 26-33, med möjlighet att få det förlängt, och två utbildningar inom ergonomi samt läkemedel ingår nu under Juni månad.
Värsta grejen!
Jag har blivit så sablans populär! Alla vill ha mig!
Jag har två jobb nu där båda vill ha mig.
Ena ligger i min stad, andra i grannstaden - N's stad.

Men en heltid slår ju allt annat! I Trollhättan skulle jag fått 60% under 9 veckor. Det ger inte massor med pengar.
Dock var planen så här att jag skulle (hoppades på) få heltid här i Vänersborg (som det nu blev!) och sen jobba timmar i Trollhättan!
Men jag kanske ändrar mig.
Delvis sa nu dagens jobb; "Du får heltid här om du säger nej till trollhättan!".
Hoppsanhejsan!

Heltiden tar jag självklart, får se hur jag gör med resten. Kanske kan jag jobba fram tills heltiden börjar, nu hela Juni - om de vill. Det återstår att se!

Huvudsaken är den att jag nu har lyckats med det jag skulle åstadkomma!
Fyfan vad jag är bra!
Jag hade is i magen, jag väntade, väntade och väntade och sen sa jag "nej" till förra jobbet då allt inte var helt säkert än, och sen fick jag mig en heltid! Med valmöjligheter att få på ett till ställe!

..kanske räcker det med en heltid, jag vill ju ha ngn dag ledig här och där också, ha lite sommar, umgås med diverse pojke och sådana saker.

Det blir bra detta! Fan vad rik jag blir i september månad! En hel månadslön utan att behöva betala hyra och allt! Då har jag råd med allt som behöver betalas in till Au Pair. Perfekt!


och shit vad jag inte kan sluta skriva med utropstecken!!!

Tandborstning

Det finns en stor positiv sak med att jag umgås med N, en bra sak som kommit ut ur det. [Självklart finns det mycket mer än en enda, men just denna grej utmärker sig lite mer]

Jag har alltid, oftast, varit en slarver när det gäller att borsta tänderna. På morgonen är det en självklarhet att göra det, känns förbannat ofräscht annars (känner folk som mer borstar på kvällarna än på mornarna, jag förstår inte!). Men till saken..
Sedan jag träffade N så har jag borstat både på morgonen och kvällen.
Han gör det alltid.
Så jag gör det också.
Särskilt när jag sover över hos honom, vi borstar ikapp - på ett ungefär.
Och nu har jag börjat göra det hemma också, när han inte finns i närheten.
Jag tänker med andra ord alltid på N då jag ställer mig och borstar tänderna på kvällen.

Det är med andra ord väldigt hälsosamt att umgås med N!

Det negativa är då att tandkrämen snabbare tar slut.
Fasiken!

Rädsla

Jag uttryckte nyss en besvikenhet via sms som gör mig helt förstörd.
Egentligen inte stor sak och jag tänker inte nämna här vad det gäller - det kvittar.
Men att bara uttrycka besvikelse, att sätta ord på och inte bara svälja och svälja och stryka medhårs för att allt ska fortsätta "vara bra", det behövs.

Men jag är så ovan, jag är så rädd - och det är inte bra.
Jag har inte varit i något riktigt förhållande innan, och är det egentligen fortfarande inte. Men oavsett så har jag en sådan där rädsla i mig att allt ska sabbas bara man råkar irritera eller trampa ner foten och säga sin åsikt. Tänk om min åsikt gör att vi kommer sluta träffas?
Det är jag alltid livrädd för.
Men jag vet att jag aldrig kommer komma någonstans om jag inte trampar ner foten någon gång.

Jag är ju ingen vante, trots att jag aldrig blir behandlad som en sådan, så kan jag inte själv sätta mig i den situationen där jag mycket väl skulle kunna bli hit-och-dit-kastad.

Det är inget som har hänt nu, det är bara något som jag reagerade besviket på, som också gjorde mig ledsen. Till hälften ledsen för att jag helst av allt vill dra dit och krama om hela natten lång, men istället uttryckte jag en besvikelse över ett svar jag fick om något helt annat. Det blir så delat!

Hm.
Det kanske vore bäst att säga detta till personen i fråga istället för att bara skriva det här? Det vore ju något. Prata öppet.
Bra idé.
Fyfan vad smart du är!

Jobb, jobb, jobb

Nu har jag fullt sjå med att finna mig det perfekta jobbet igen! Men nu med en rejäl dos av positiv anda.
Jag blev ju uppringd av Vänersborgs kommun strax innan jag skulle hälsa på brukaren i Trollhättans kommun. Idag var dagen då jag skulle ringa upp bägge och kolla läget, tider och allt vad det kan vara.
Först ringde jag Trollhättan, som berättade en liten översikt på hur det kan bli. På 9 veckor hamnar det ungefär på 60%, varav två av veckorna inte har något jobb alls. Jag berättade då att jag blivit uppringd ifrån ett annat jobb också och att jag frågar om tider nu beroende på att jag vill försöka kombinera de båda!
Också att jag vet att de erbjuder 80-100% i Vänersborg. Det känns lite mer eftertraktsamt!

Jag ringde såväl upp Vänersborg strax efter och sa att jag var mycket intresserad av dem, och att jag vet att de har flera perioder av sommarjobb, och att jag gärna tar mer än en av dem. Från juni till mitten av september - två olika där. Hela sommaren lång, och så mycket timmar som möjligt! De skulle försöka ordna detta på bästa sätt för mig om jag är rätt person för jobbet.
Jag ska träffa dem klockan 14.00 på torsdag eftermiddag.

Där dök det första problemet upp.
Jag ska ringa och informera enhetschefen i trollhättan om hur det blir i vänersborg på onsdag, men jag ska träffa vänersborg på torsdag. Ojsan. Så vad gör jag? Jag ringer upp trollhättan och frågar om detta går bra, men hon är dock inte inne torsdag och fredag, så jag kommer få ringa upp till henne på måndag istället, om en vecka! Jag tackade så väldigt mycket över att de kunde lösa det så för mig. och svaret jag fick? "Jag är också väldigt glad över det här, jag vill ju väldigt gärna ha dig hos oss, så jag får lösa det helt enkelt!".
Värsta grejen!

Sen nämnde hon också att, om jag får mycket i vänersborg, så kan vi lösa det genom att jag får lite mindre tid i Trollhättan, timmar lite här och var osv. Hon vill väldigt gärna ha mig hos denna brukare nämligen. Och när man är ung kan man också jobba två heltider, en i vardera kommun! Sa hon också. Det blir man väldigt trött av, men kan kan man.

Just nu känns det som om saker och ting kommer lösa sig på bra sätt. Får jag inte i vänersborg så har jag iaf tider i trollhättan, dock inte mängder av procent, men med ob så kommer det upp i lite större summa. Särskilt eftersom de har mycket kväll att erbjuda. Och får jag i Vänersborg, och får mycket, så kanske jag har mig en heltid här, och massa timmar i trollhättan, tänk vad jag kan mjölka fram pengar lagom tills jag åker iväg!
Särskilt då jag inte har en hyra att betala efter augusti.
I vänersborg ingår det två utbildningar, en för ergonomi och en för medicin..delegation, eller hur det stavas och heter.
Det är intressant det här, spännande!

Imorgonbitti går jag bredvid igen i trollhättan.

Tjoho, here I come!

..och som jag sa till mamma i telefon nyss "Jag kommer aldrig ha tid för att träffa N!!"
och mamma "Nej [litet skratt], men du får sova hos honom istället!"
Jag får väl göra det. Bestämmer det i förväg, innan han vet om det. Perfekt, det är så man ska göra va?

Hm..

Can't stop thinking about you..

Första familjen

Min första matchning! Jag vet inte än ifall denna familj kommer höra av sig, det beror på ifall de tycker att jag verkar intressant för dem eller inte.
Men det komiska med detta är att det står att de bor i CA, är inte det en förkortning på California? Dit jag först valde, men ändrade och tog över hela USA istället. De bor 20-30min ifrån San Francisco, är judar och mamman och pappan heter Heather och Karen, varav pappan är "Stay-at-home Mom".
Ja.
Lesbiska måntro eller har de konstiga ord och namn där borta? :-D
Låter intressant!
Jag vet redan att det kan vara en möjlighet, har kryssat i "nej" på ifall jag har något emot homosexuella föräldrar.

Får se om de kontaktar, och isåfall, får se om de verkar bra.
Blir jäkligt nervös inför att kanske få ett telefonsamtal snart!

Sällskapshelg

Det andra ämnet som jag har att skriva om är något som gjort dagarna väldigt korta! Och det är något positivt.

I torsdags efter att jag varit i trollhättan och träffat brukaren och fått tider för att gå bredvid, kände jag mig plötsligt jävligt urladdad. Jag var inte ens glad, jag kände mig sorgsen och ville mest lägga mig ner och gråta. Det har varit så mycket, och samtidigt så jag var glad över att jag nu kanske skulle få jobb, så ringer ett annat och jag blir förvirrad igen.
Jag kör hemåt med bilen, men väljer att svänga in på överby, ett stort köpcenter mellan vänersborg och trollhättan, ställer mig på parkeringen och försöker ringa till N.
Jag ville fråga om han skulle vara hemma på kvällen, jag kände för att åka dit och stjäla några kramar. Jag satt där med tårar i ögonen och förstod inte varför jag reagerade så. Men det tutade upptaget gång på gång. Tillslut gav jag upp och skickade istället ett sms om att jag försökt ringa och varför - sen startade jag bil igen och åkte hemåt.

Då jag hade lämnat bil och nycklar och kommit hem fick jag ett sms av honom. Han hade suttit fast i ett långt samtal, och vill jag fortfarande komma så får jag! Det blev till att gå till mamma igen och hämta nycklar och ta bilen och köra iväg.
Jag tog med mig lunch inför morgondagen och lite kläder och diverse saker. Skulle sova över, och åka direkt från honom till brukaren - tanten jag ska assistera.
Båda befinner sig i Trollhättan.
Jag stal många kramar när jag väl hade tillfälle.
Morgonen därpå skiljdes vi åt, han åkte före mig, så jag fick hans extranyckel sålänge.

Senare på kvällen var det dags att träffa en himlans massa jobbarkompisar ifrån förra jobbet. Många av dem har slutat - som jag, och några jobbar fortfarande kvar men vill därifrån.
Vi träffades 18.30 och många av oss gick sen vidare till en hamnkrog, satt ute och frös i några timmar. Jag passade samtidigt på att skicka sms till N som jag visste nu var på after work. Självklart ville jag träffa honom igen på något sätt! Runt klockan 1 på natten gav jag upp och fixade skjuts hem. Väl hemma, runt kl 2, får jag ett sms av N "Fortfarande vaken?"
Ohja, klart jag är! Han ringer och frågar/säger att jag gärna kan komma och sova över.
Jag funderar lite, druckit någon cider, dock för 6 timmar sen, ringer mamma och frågar - jag får låna bilen igen. Lugnt på den fronten. Så jag kör iväg mitt i natten.

Dagen därpå bestämmer vi oss för att åka till Torp, ett stort köpcentrum i Uddevalla. Jag är förare, N vågar inte köra än efter kvällens bravader. Det köps en dator.
Och jag får köra snabbt på motorväg och göra en jävlans massa omkörningar och samtidigt öva mig mer på dragläget då en himlans massa andra är påväg till kusten - kö, kö och åter kö.
Roligt!
Vi kommer hem, bygger dator - som inte vill gå igång, äter och sen lägger vi oss för att vila lite..
Vaknar av telefonsignal, får reda på att vi sovit i 2 timmar och N ska på fest om en stund.
Hoppsanhejsan.

Vi skiljs åt igen. Jag hamnar framför melodifestivalen, ser Charlotte Perelli komma bland de sista - konstigt, ligger och kvider som fan av magvärk. Jag kan tydligen knappt äta någon mat nu utan att få sån satans värk i magen att jag knappt kan hejda tårarna. I flera timmar låg jag och kved, stod upp, gick, kurade ihop mig. Spelade ingen roll hur jag var placerad, det slutade aldrig göra ont!
Klockan 00 hade den mesta värken gått över och jag bestämde mig för att lägga mig och sova.
Klockan 2 vaknar jag av ett sms, jag halvsov, det står "Vaken?". Och ja, jag är vaken - igen.
Och så ringer mobilen efter någon minut. Självklart är det N. Han vill gärna ha dit mig igen, ska just gå ifrån fest, skitfull. Vad gör jag? Funderar. Jag har inga bilnycklar, klockan är mitt i natten, jag är skittrött.
Han säger att det inte är mycket att göra åt, ta en annan dag! Jag? Har jag fått in en idé i skallen så kan jag inte ta bort den! Jag smsar lillebror. Ingen ska ha bilen imorgon. Jag smyger in med min nyckel och tar bilnycklarna, hämtar bilen och kör till Trollhättan.
N öppnar porten i bara kalsonger, skitfull.
Vi somnar.
Vaknar, äter, pratar och byter vatten i hans stora akvarium.
Går till affären och handlar mat.
Sen lägger vi oss och vilar igen.
För ni tror väl inte att vi är superpigga?
Lyckas sova i runt 1 timme

Det är nu söndag eftermiddag och morsdag!
Vi skiljs åter igen åt, jag åker hem och han cyklar till sin motorcykel som ska ta honom hem till sin mamma. Jag tar tillfället i akt och pussar på munnen som hejdå. Det som inte skett så mycket sen vi avbröt i december. Bara inte blivit så! Men jag är påväg att ta tillbaka det.

Det var min helg.
Tre nätter och två dagar med sällskap.
Helt okey!
Och nyss undrade jag om han ville ha sällskap ikväll igen.
Nej, jag får aldrig nog.

..har just nu bara fullt sjå med att få bort magvärken. Jag råkade ju äta lite mat igen..

Sommarjobb

Det har hänt en hel del sedan sist jag skrev något här.
Flera dagar har sprungit förbi mig också, eller med mig närmare bestämt.
Det har hänt saker på flera områden!
Ska jag berätta allting nu så kommer det sluta som ett långt inlägg, men det hör å andra sidan till vanligheten.. Jag börjar med en av sakerna.

Jag var på en intervju i tisdags angående sommarjobb inom kommunen på boende, med olika sorters rörelseförhinder och liknande saker, mest med ungdomar. De ville gärna träffa mig eftersom jag varit så på och ringt om och om igen, varit aktiv.
Dock fick jag ett samtal till min mobil då jag var uppe på förra jobbet och hälsade på min bästa jobbarkompis som gick sista dagen. De meddelade mig om att det tyvärr inte blev något för mig trots allt; det fanns inte tillräckligt med timmar, veckor, för mig. Istället skulle de dela upp det som fanns kvar till de andra som redan fått anställning av något slag.
Allt hopp gick alltså direkt till torsdagens intervju, personlig assistent i Trollhättan.
Får jag inte det så blir det att ringa förra jobbet på fredagen och meddela att jag kommer jobba där i sommar ändå.

Hur det gick? Hon tyckte enormt bra om mig, och det första jag fick göra var att skriva i en massa papper angående sekretess och lite andra saker. Då jag ställde frågan ifall det är givet, kommer jag få sommarjobb? Hon visste inte riktigt, och då sa jag som det var - jag måste få veta nu, eller senast dagen därpå, för jag måste meddela mitt gamla jobb om hur det blir.
Hon började ringa runt, blev till en tant (dam?), där hon berättade om mig, hur trevlig jag verkar och att när man väl hittat någon bra så ska man göra allt för att behålla dem! Det beslutades att jag skulle komma dit kl 15.30 senare på eftermiddagen, och kommer jag överens med denna tant - brukaren, så skulle jag få sommarjobb där. Skulle bli inskriven under så många tider som det gick. Allt hängde på att bli omtyckt av en tant! Under en tid kändes det som om hela mitt liv hängde på tantens omtycke. Lite väl dramatiskt!

En halvtimme innan det var dags att ta bilen och köra iväg så ringer telefonen.
Det är Vänersborgs kommun, inom demensteam - hemvård, som undrar om jag är intresserad av att jobba hos dem. Men vafan, tänkte jag, rena rama ketchupeffekten! Vad gör jag nu då?
Jag ringer upp dem igen efter en stund, då jag funderat lite och bollat lite tankar med mamma och B. Jag förklarar läget, att jag alldeles snart ska till ett annat kanske-jobb och samtidigt att jag även är intresserad av detta nu, men att jag också har väldigt bråttom, är stressad inför att svara mitt gamla jobb. Därför måste jag träffa de som vill träffa mig för detta nya, redan samma dag eller på fredagen - ifall jag inte skulle få personlig assistent här i trollhättan!
Det var ett jävla liv, och jag stressade på dem som fan, och de ringde runt till sina chefer.
En kvinna skulle ringa upp mig på fredagen, så skulle saker ordnas på något sätt.
Pust och stön, väldigt många beslut att fatta på kort tid!

Så kom jag tillslut hem till denna tant som skulle vara den sista pusselbiten för mitt sommarjobb. Mötet gick bra. Det var lite annorlunda än vad jag hade format bilder i huvudet inför det. Men efter cirka 2 timmar bestämde vi på plats att det inte var något stort fel på mig. Redan dagen därpå skulle jag få gå bredvid. Fredag. Samma dag då jag skulle meddela förra jobbet.
Men jag kom dit dagen därpå, klockan 07.00, slutade 15.00. Det gick bra. Det var väldigt segt i början, de första timmarna kände jag mest för att åka hem - jag trivdes inte. Men efter ett tag kom jag in i det mer, och som flera säger - det är bara över sommaren.
Jag går bredvid igen på tisdag, 07.00-15.00 och även 2 juni kl 15.00-21.00, för att prova på både dag och kväll. Det finns natt också, men vet inte om jag kommer få det. Återstår att se!

Samtidigt som jag var där ringde vänersborgs kommun om detta demensteam, jag sa som det var på nytt, att jag nu faktiskt har fått jobb - antar jag, jag går redan bredvid - men jag ska ta reda på mer, schema, tider etc, etc. på måndag, ringa enhetschefen och diskutera, och sedan ringa upp Vänersborgs Kommun igen och se hur det kan bli där.

Jag har funderat en hel del över detta, hur jag ska göra. Ska jag strunta i trollhättan och ta vänersborg, eller ska jag ta trollhättan och strunta i vänersborg? Jag får dåligt samvete i det senare iom att jag redan börjat gå bredvid. Men just nu står det på att jag stannar i trollhättan - beroende på hur alla tider ser ut, och samtidigt försöker få i Vänersborg också. Kanske inte samtidigt, lite svårt, men andra veckor kanske, senare. Vi får se.

Men från att inte ha något förslag på jobb överhuvudtaget, så jagar plötsligt flera jobb mig.

Och vad jag gjorde på fredagen då jag kom hem?
..ringde förra jobbet och tackade nej till sommarjobb.
Jag är fri, äntligen fri!

Playing with fire

Arbetsledaren på gamla jobbet ringde och väckte mig för 1½ timme sen, han frågade hur allt går och om jag vill jobba imorgon, torsdag och söndag. Samt kanske vid skolavslutningen.
Jag svarade att det går bra, jag ska på två intervjuer, så jag hör av mig så snart som möjligt för beslut.
Sen att jag är för nyvaken, att jag ska fundera på nu i veckan och ringa upp om ett tag, sen las det på.

Imorgon är min plan att dra upp dit och hälsa på lite, min bästa jobbarkompis går sin sista dag, och en annan ska också sluta snart och en tredje har redan slutat. Alla bra är borta!
Hälsa på innebär att jag inte tänker jobba alltså, plus saker att göra.
På torsdag har jag en av intervjuerna, och på söndag är det morsdag. Jag har jobbat på morsdag i två år irad, denna gång är jag ledig, och då tänker jag vara ledig.
Skolavslutningen? Då ska jag vara i jönköping och fira min kusin som tar studenten.

När jag ringt och sagt detta, nej till jobb denna vecka, satte han lite press på mig.
Har jag inte hört av dig senast fredag så skiter vi i allt.
Sa han ordagrant.
- Så du skiter i mig och jobbet? Svarade jag.
- Ja, jag kan inte göra om, ändra och saker hela tiden, och att du söker nya jobb om och om igen.
- Det här är det jag har väntat på, jag har inte sökt nytt.
- Jaha, ok. Men hör jag inte av senast fredag så..

Det gäller för mig att ha is i magen nu! Jag ska på intervju idag och jag ska på en på torsdag. Det jag får säga till dem är att.. till dagens, jag får fundera lite, har en till intervju, och torsdagens, att jag måste få veta om jag får jobb eller inte senast nästa dag. Till bägge får jag dock säga det sistnämnda.
Så jag kan ge ett beslut på fredag till gamla jobbet.
Jag hatar press, jag blir så virrig och får ont i magen. Nervös, rädd. Osv.
Men nu får jag ha is i magen.
Och vänta, och hoppas och se.
I slutet av denna vecka vet jag var jag kommer spendera min sommar.

Det lönar sig att ge upp

Jag har tidigare skrivit om mitt förra jobb som jag var på senast i oktober förra året. De har erbjudit mig sommarjobb som jag ännu varken tackat ja eller nej till.
Jag har nämligen arbetat som fan för att hitta något annat, jag vill nämligen inte tillbaka dit. Stället får mig att må dåligt, vantrivs något så fruktansvärt och alla roliga jobbarkompisar (de få som fanns), de tycker likadant och har sökt sig därifrån. Att jobba där under en sommar igen, när jag äntligen blivit fri från stället - känns inte så vidare lockande under dessa omständigheter.
Jag har alltså sökt andra jobb för att kunna säga blankt Nej.

Jag har varit på som en igel på vissa ställen, och har vunnit med min personlighet över telefonen - funnits kvar som alternativ trots att jag saknar utbildning. Min främsta jakt har varit inom vården.
Jag har även varit på andra intervjuer, men det har inte lett någonstans.
Förra veckan ringde jag det sista samtalet till kvinnan som jag fått bra kontakt med, där fick jag som svar att en utbildad just tackat ja till tjänsten, det blev med andra ord inget för mig.
De andra gick inte heller att nå, tillbaka på måndag - sas det.

Jag väntade tills veckan gick ut, tänkte att någon kanske hör av sig.
I fredags bestämde jag mig för att ge upp, jag får vika mig, på måndag måste jag ringa förra jobbet och tacka ja till erbjudandet och samtidigt försöka höja lönen lite. Det var jag fruktansvärt nervös inför, jag har aldrig försökt höja en lön, och att göra detta inför ett sommarjobb, där jag å andra sidan har all rätt i världen att försöka mig på det, känns lite riskabelt. De har erbjudit mig, de behöver mig, jag är den enda som finns tillgänglig i sommar under några veckor - den enda som kan göra det som ska göras i den avdelningen. Jag vet detta, ändå är jag rädd för att det ska skita sig totalt och jag istället ska stå utan.
Jag har grubblat över det här hela helgen.
Idag bestämde jag mig för att ringa det jobbiga samtalet, som ändå skulle leda till sommarjobb.

Jag velade fram och tillbaka, fick mig inte till att göra det. Men så bestämde jag mig.. jag skulle just plocka upp mobilen och söka efter numret dit, då mobilen istället började ringa.

Det var vikariatsförmedlingen i samma stad, det var kvinnan som jag tidigare ringt så mycket till och fått bra kontakt med, hon som sa att det tyvärr inte blev något den här gången.
Det har tydligen dykt upp något mer, hon vill träffa mig i veckan, hon vill träffa mig närmare bestämt imorgon kl 13.00.
Ojsan, tänkte jag. Tänk om jag inte hade varit så nervös inför att ringa förra jobbet? Vilken jävla tur!
Jag kände med ens hopp om livet igen! Tänk om jag får jobb någon annanstans ändå?

Med denna glada nyhet gick jag och försökte sova. Jag sov hos N inatt, och vaknade kl 02 ungefär av att jag hade jävligt ont i magen. Jag låg vaken till kl 7 ungefär, mer eller mindre 5 timmar, och N försökte hjälpa mig att bli av med värken då och då. Han vaknade. Värmde mage och sådant, men inget hjälpte (förutom att ha sex, bra idé! Då glömmer man av det andra.. Men det krävs särskild ställning). Jag somnade cirka 10 minuter innan alarmet ringde. Nice.
Jag var med andra ord trött idag, så jag la mig och sov runt 11 imorse och vaknade vid 15, det kändes bra.

När jag varit vaken en stund så ringer jag mamma och informerar om intervjun jag ska till imorgon, samtidigt då vi pratar hör jag det tuta i bakgrunden. Jag trycker på R2 för att få fram samtalet, och i andra sidan luren sitter grannstaden Trollhättan och frågar om jag har fått något jobb än. Det är kommunen som ringer för att de vill träffa mig. Detta är för personlig assistent. Jag ska dit kl 08.30 på torsdag.
Jag har slängt ut ansökningar lite överallt för att få jobb.
Och så får jag två förfrågningar kastandes på mig den dagen då jag hade gett upp totalt.
Den dagen då jag skulle vika mig och ringa förra jobbet.
Hade jag ringt jobbet tidigare hade det kanske skitit sig, vem vet.

Jag vet åtminstone vad jag ska göra nu.
Avvakta att ringa förra jobbet lite till.
För jag kanske har en jävla tur!
Ibland skiner solen även på de mörkaste dagarna.
Allt kan förändras på några sekunder.
Jag hoppas, hoppas, hoppas!

The Kelsey Briggs Story

Hur kan man göra något sådant?
Och hur fan kan en domare ge ett sånt beslut? Jag har lärt mig att det är bra att ta det säkra före det osäkra - domaren tog det osäkra före det säkra.

Retuschering

Det är lustigt det här med retuschering.
Jag fick just upp en sida där PR-bilderna inför sex and the city-filmen fanns uppradade.

Och min reaktion?
Den enda som faktiskt blev slående vacker INNAN retuscheringen var Cynthia Nixon. De andras utseende förbättras mer eller mindre på olika sätt. Jag tycker dock att naturligt är bäst, men om man ska vara helt kritisk och bedöma utseenden, före och efter retuscheringen.. Då vinner Cynthia Nixon med hästlängder.
Det var ganska komiskt tycker jag.
Men hon utstrålar verklig skönhet på den bilden.
Mycket, enormt, möjligt att tidningen har valt en väldigt missvisande bild på just en av dem, och mindre bra på någon av de andra också. Men hon var ett bevis på att retuschering är rätt kasst.

Kristin Davis kommer tätt efter. Jag tycker att rynkor kring ögonen är vackert och ger karaktär.

Resedagboken

Jag pratade lite med min syster idag om detta med att fortsätta skriva på denna blogg om min USA-vistelse.
Jag hade nämligen lite bekymmer om detta med att ge ut bloggen till alla jag känner, eller ja, familjemedlemmar.
Vissa kan hitta adressen hur lätt som helst, andra kan det inte om de inte känner till den.
Mamma sitter å andra sidan aldrig på internet, men jag vet att hon skulle vilja läsa om saker, på samma sätt som syrran gjorde det då hon var på Mallorca. Hon skrev i sin resedagbok, som mamma kunde öppna med hjälp av min lillebror.

Saken är alltså, jag vill fortsätta skriva i denna blogg, men vill jag verkligen släppa in allihopa hit in? Syskon, föräldrar, släktingar och hela galoppen?
Nej, jag vill ju inte det. Trots att jag inte är anonym så finns det ju ändå en mycket mindre risk att folk hittar hit ifall jag låter bli att ge dem adressen.

Därför kommer jag förmodligen göra så här; Jag startar min egen resedagbok, och skriver in samma saker som jag skriver i denna blogg! Dock kanske bara vissa inlägg, kanske inte allt, det beror på! Men oavsett, så kan jag ha två olika sidor där jag skriver samma saker, på så vis skiljer jag dem åt.
Tack syster, som var intelligent nog att komma på det!


Uppdatering: Jävligt surt bara att någon jävel har snott mitt kära nick på resedagboken! En kvinna som inte ens varit inloggad sedan februari 2007, och som inte rest någonstans överhuvudtaget! Baaah, kan man inte ta bort inaktiva knäppisar som snor andras nick? (Jag låtsas för tillfället att jag har patent på det..) (och nej, personen i fråga är ingen jävel eller en knäppis egentligen, men hur argt låter det att skriva något snällt?)

Oväntat sökningsresultat

Haha, nu har jag fått mig ett skratt.
Först blev jag väldigt fundersam och förstod inte för fem öre vad sjutton det var jag nu hittat.

Jag googlade på "aprilsaga", jag hade tråkigt!

Tillslut kom det här fram. Ett pdf-format, det ser ut att vara något slags arbete, Dialektologi, står det som namn. Jag sökte på "aprilsaga" igen i dokumentet, och fann den här meningen.
"(27) Svensk:
a. hon den tjejen till höger i den cerisa blusen är ju för söt ;). (subj.)
(aprilsaga.blogspot.com/2006/10/ey.html)"

Vad sjutton, tänkte jag, har någon hittat min blogg, kortet på mig och skrivit att jag är söt, i ett jäklars arbete?!
Sen undersökte jag saken närmare..
Läste kommentarerna under bilden.
Det är isecore som lämnat den kommentaren "hon den tjejen till höger i den cerisa blusen är ju för söt ;)".
Och DET har någon använt i ett arbete!
En norsk tror jag.

Haha, det var ju oväntat!

Things to do before..

Eftersom jag inte är bland den yngre skaran som ska åka iväg som Au Pair så innebär det för mig att jag har en hel drös med saker att fixa och ordna innan allt kan hända.
Jag flyttade hemifrån för 4 år sedan.
Jag bor i en tvåa, jag har en katt, jag har mycket möbler, jag har elabonnemang på två ställen, telefonabonnemang, tv och internetabonnemang.
Sedan har jag också en akassa att prata med, ett försäkringsbolag att fråga och diverse andra saker.

Så här ser min lista ut, det som ska göras nu i sommar.

• Säga upp lägenhet
• Säga upp el, vattenfall och plusenergi.
• Ordna papper där det är bevisat att jag flyttar utomlands för att få en reducerad kostnad på mina tre bindningstider på tv, internet och telefon hos comhem.
• Flytta alla mina möbler till ett förråd.
• Flyttstäda lägenheten.
• Prata med akassan över hur allting ska fungera då jag är utomlands samt senare kommer hem.
• Fixa autogiro på mobilen, bindningstid där också, till sommaren 2009, ha det liggandes, dock ha med mobilen till USA.
• Prata med försäkringskassan - meddela att du lämnar landet.
• Adressändring! Posten får gå till mamma förmodligen.

Sen några få saker som behövs för att just komma iväg.

• Boka hälsoundersökning hos läkare.
• Skicka iväg ansökning för internationellt körkort och tydligen fixa, ännu ett, kort på mig dit.
• Boka tid på amerikanska ambassaden i Stockholm för att ordna med visum.

Det är allt som just nu står på min lista åtminstone. Självklart ska jag även ordna ett hem för Pyret under mitt år borta ifrån honom.

Om någon tycker det är mycket att göra för att enbart komma in som Au Pair och sen komma iväg (sakerna tar väl aldrig slut..), så kan man ju lugnt säga att de som åker direkt hemifrån har det rätt så mycket smidigare.
Finns å andra sidan alternativ som att hyra ut lägenhet i andra hand.
Vilket jag valt att inte göra av olika orsaker.

Nu vill jag att tiden går lite, samtidigt som jag vill att den ska hålla i all evighet.
För jag vill helst kramas.

Hela USA

Nu hade jag just sista samtalet med huvudkontoret i Sthlm om var tusan jag ska bo någonstans!
Jag valde, en gång för alla, att ta bort Californien som den enda delstat de ska söka en familj i, så nu är det fritt över heeeeela USA!
Fast finns flest på östkusten, New York, Boston och där borta.
Men det känns bra på något sätt, att låta slumpen avgöra, eller ödet, eller bästa familjen!

Yes, det blir bra.

Krediter hit och dit

Mitt i all fundering kring Au Pair så läser jag ett meddelande som blivit skickad ifrån banken via min internetbank.. Jag skrev om samma sak här.

Det här står i meddelandet:

Hej,

För någon vecka sedan fick du hem ett erbjudande om att prova ett Swedbank MasterCard utan årsavgift i ett år. Har du redan svarat på det eller inte vill ha erbjudandet så ber vi om ursäkt. Om inte så tror vi att det kan vara en bra idé att läsa vidare.
För många erbjuder vardagen en hel del variation som man ibland kunde vara utan. Antingen så går tvättmaskinen sönder, plötsligt har allt i garderoben krympt eller så är det något annat oväntat som dyker upp. Och ibland händer allt på en och samma gång.

Just nu kan du prova ett Swedbank MasterCard utan årsavgift under ett år (värde 195 kr). Det är ett enkelt och tryggt sätt att få en liten reserv i plånboken om något oförutsätt skulle inträffa.

Skicka in svarskortet på ditt brev, ansök här redan idag eller kontakta telefonbanken personlig service på 0771 – 22 11 22 om du är ansluten dit.
Du är naturligtvis alltid välkommen in på något av våra kontor också.

Med vänlig hälsning
Vänersborg
--

Min blick fastnar vid några ord.. "Det är ett enkelt och tryggt sätt att få en liten reserv i plånboken om något oförutsätt skulle inträffa. "
Säg mig bara detta, var fan finns tryggheten?

Jag blir så irriterad på sånt här. Okey, tryggt att veta att man inte kommer gå helt i krasch ekonomiskt, man vet att det finns en stor summa att snatta av om man vill. Men sen när är det tryggt på alla sätt?
Man måste ha en viss ekonomisk inkomst och ha ett prickfritt register för att kunna ta del av kreditgränsen, de har sina regler. Men sen när är det tryggt att överskrida sin ekonomi och leva på krediter? Och varför ska banken hela tiden skicka ut erbjudande om det? Okey, om något oförutsägbart skulle inträffa, men sen då? När man inte har råd att betala tillbaka.
Krediter används oftast inte bara för något "oförutsägbart", de används såfort pengarna sinar. Det känns lite vettigare att lära sig vara ekonomiskt och faktiskt inse att man inte har råd med saker istället.

Jag kommer aldrig sluta tycka massa saker om det där.
Bah!

Den eviga frågan

Jag har just suttit i samtal med Cultural Care's huvudkontor i Stockholm, jag bad om lite hjälp och råd för hur jag ska göra!
Hon svarade som jag trodde, men lite mer utförligt.
Första frågan hon ställde var ifall jag har varit i någon delstat förut?
När mitt svar blev nej kontrade hon direkt med att hon då inte tycker att jag ska befästa mig vid något särskilt ställe ifall jag inte har någon koppling dit redan.
Och om du väljer Californien för dess klimat - värme och alla långa stränder och tjolahoppsansa, det finns möjlighet att du blir besviken för att du har väldiga förhoppningar att området ser ut som i serien O.C. Sen så bor familjerna mest i norra Californien, och inte vid stränderna, utan snarare inåt i förorter till större städer som exempel Sacramento och San Francisco. Det lät å andra sidan inte så fel det heller, men så stämde även detta som jag läst om att det är svårare att finna vänner i samma område, andra au pairer.
Hon jämförde Californien till ytan som Sverige.. Att det är långa avstånd.

Men samtidigt sa hon att, eftersom jag är ute i så god tid, jag planerar att åka i början av Oktober, så finns tiden till min fördel. Jag kan ha kvar Californien i en månad till, och se om det kommer fram någon familj och om det känns bra, annars kan jag ta bort sökningen då och ta över hela USA. Jag har tiden nämligen till det.
Så nu ska jag fundera en dag till över hur jag ska göra.
Ska förmodligen ringa tillbaka imorgon och kontrollera vad det står som önskningar inför familjen, vad jag har skrivit om vad jag hoppas de har för egenskaper, intressen och sådant, och kanske ändra det till något ännu bättre så jag mer koncentrerar mig på familjen istället för platsen jag ska bo.

Ska jag testa och se och sen ta bort, eller ska jag ta bort direkt?
Det är frågan.

Möjligt beslut

Jag har rådfrågat en vän och N, och båda säger samma sak.
Jag börjar mer och mer tänka i de banorna också, för det är egentligen det som är det viktiga.

Imorgon ska jag ringa till huvudkontoret och be dem om lite råd också, sedan förmodligen ändra min matchning mot USA, förmodligen välja bort Californien och välja hela USA istället.

Kommit fram till nämligen att jag istället ska låta ödet bestämma.
Jag är en av dem som tror på ödet, dock tror jag också på att vi kan välja vårat öde genom att byta vägar, riktningar i livet och sådana saker.
Inte välja öde kanske, men vi kan påverka ödet.

Att välja först Florida och sedan Californien gjorde jag för att det vore coolt att bo där, trevligt klimat (kanske?) och helt enkelt.. Roligt.
Men vad är viktigast? Att jag finner den allra bästa familjen för mig i hela USA; eller att jag hamnar i en trevlig delstat som jag inte ens vet i förväg att den kommer bli trevlig?
Fortsätter jag att enbart rikta in mig på Californien så hittar jag kanske den bästa familjen för mig i den delstaten, men det finns kanske en ännu bättre familj någon annanstans?

Så jag tror jag ska ändra på det. Vem vet, jag kanske hamnar där ändå, jag utesluter ju inte Californien bara för att jag väljer bort att enbart söka där.
Ska jag dit, så kommer jag hamna där.
Annars så blir min vistelse på något helt annat ställe.

Det blir kanske mer spännande så?
Sen så kommer matchningen, sökningen, gå mycket snabbare om jag tar över hela USA, och både jag och familjen har möjlighet att både säga ja och nej, och känns det inte bra så fortsätter sökningen. Tills det känns rätt.

Just nu längtar jag till att åka dit.
Men samtidigt blir jag jävligt nervös av att ens tänka tanken. Så jag ska lugna mig lite till med det. Det är nog bäst så. Inte tänka för mycket än!
Men tänk.
Det kommer faktiskt hända!

Californien?

Är det Californien jag ska helt rikta in mig på?
Det är så jag har tänkt. Först var min tanke att säga Florida, men ändrade mig till Californien.
Möjligt att det tar väldigt lång tid att hitta någon familj pågrund av att det är många fler som söker sig dit, och jag minns att min kontaktperson sa att jag kan ändra mig och söka i hela USA istället om det skulle ta lång tid.

..Och nu har jag läst en blogg där en annan au pair, som redan är där, skriver om tips och råd.

Så här skriver hon..

"Man kan onska vart man vill bo, men de rekomenderar inte att gora det, eftersom det finns storre chans att hitta "the one"-familjen for dig om de inte maste leta i ett begransat omrade, utan kan kolla pa alla familjer i landet. Jag ville egentligen helst till vastkusten (med Californien, varme och allt det), men nu rekommenderar jag inte det. Au pairerna i Calefornien ar ganska fa, och de bor med VALDIGT langa mellanrum. Vi tycker det ar langt till nagon om den bor en halvtimme bort, i Calefornien ar det sadana avstand att dina kompisar bor tva timmar bort. Och arligt, vad kul ar det med bara en arstid? haha. Jag tycker personligen det ar roligast att bo har uppe i ostkusten. Det ar har man har alla roliga stader - New York, Boston, Washington DC, Philadelphia, Canada ligger nara med mera. Sa det ar latt att ta weekendtripper och se alla de stallena, medan man aker pa en lang resa och ser Calefornien, eller natt! Man far forresten tva veckors betald semester under aret, och en hel manad obetald pa slutet innan man aker hem."

Och ja, jag är ju rätt så lättpåverkad när det gäller massa åsikter och information om olika saker och ting. Så därför började jag fundera nu. Men jag kan åtminstone vänta lite till, får se om jag blir kontaktad av någon familj snart och får ställa några frågor om området och andra saker.

Jag har väldigt mycket funderingar just nu!
Har också skrivit upp en lista på 40 frågor jag ska ställa under telefonintervjun..

Amerikanska

Jag funderar lite på hur mitt språk kommer förändras där borta i staterna, jag kommer ändå vara där i ett år eller lite mer. Kommer jag börja tänka på engelska? Eller snarare amerikanska.
Säkerligen, jag kan ju bara tänka tillbaka på de två veckorna jag spenderade hos syrran på Mallorca i somras.
Efter några dagar, eller en vecka kanske det var, så började jag forma mina tankar på engelska istället för svenska. Det kändes jävligt skumt.
Det var skoj att prata engelska, den är ju väldigt knagglig i början, men sen gick det som på räls, så länge inte min syster var i närheten, eller någon av de andra som pratar svenska.
Det blir så pinsamt då nämligen..
Sen så är det väldigt lätt att istället prata svenska med dem som kan prata svenska, och skippa pinsamtheten med engelskan.
Men jag var ju enbart där i två veckor.
Ett år borde göra lite mer skillnad.

Det kommer säkerligen vara någon mer svensk i området där jag kommer bo, men även väldigt många från helt olika länder än mig själv. Många tyskar (mest tyskor), har jag fått lära mig.
Men svenskar är tydligen populärast där borta som au pairer.
Och de pratar också bäst engelska!

Men jag undrar hur jag kommer låta när jag kommer hem. Som en annan Victoria Silverstedt? Prata Svenskamerikanska.

Jag har också funderat på ifall jag ska fortsätta skriva blogg där borta, och återberätta om mina dagar och händelser på andra sidan. Ska jag isåfall starta en ny/till blogg, eller ska jag fortsätta att skriva på denna? Jag har fått höra att en datorn är inkluderat i ens rum där man bor, och även internetuppkoppling. Så det kommer finnas, dock kommer jag inte sitta där så mycket. Jag ska ju leva och utvecklas där borta, det gör man inte framför datorn på samma sätt som man var hemma.
Men ibland.

Och sen kommer tankarna in på september.
Jag är hemlös i september, jag säger upp lägenheten snart och har den till sista augusti. Jag får ha min bas hemma hos mamma antar jag, sen flyger jag vind för våg, hamnar där jag hamnar, sover där jag får sova. Självklart hoppas jag mest på ett ställe, där jag kan få gömma mig i en varm famn då och då. Jag har dock inte nämnt det än, frågat om det.
Jag brukar vänta ut såna saker, jag kan hoppas på ett positivt svar väldigt länge, för risken finns ju sen att svaret blir negativt då jag äntligen frågar, så jag väntar lite till och hoppas.
Och sen blir det bara svårare och svårare att fråga, bara för att jag sätter sån stor press på svaret, så det blir ju galet.
Kanske dags att fråga snart?
Men dit mina tankar var påväg att gå först, när jag tänkte på september, är att jag knappt kommer ha någon tillgång till internet.
Det känns ju lite sådär.
Det är på internet jag har den största kontakten med folk, det blir lättare så. Det finns ju även mobil och telefon, men det blir inte på samma sätt.
Men, men, så länge jag umgås med någon, så ska det nog gå bra.
Vet bara att det kommer bli outhärdligt att vara hemma hos mamma på dagarna då jag har noll att göra och brorsan sitter i sitt rum och ockuperar enda internettillgången.
Men jag får väl ha.. vad heter det.. kvalitetstid med mamma innan hennes 24åriga dotter åker iväg tvärs över havet och stannar där i 12-13 månader? Det kan ju tyckas vara behövligt kanske.
Fast helst av allt vill jag ju krama på honom som jag inte kommer kunna krama på senare.

Nehej, jag började skriva om språket, och slutade på kramar.

Duktigt. Very good. Excellent! Unbelievable! Amazing!

I will probably be a very clever American, or rather .. uhm .. good at the language, at least, perhaps, who knows, I hope for it .. yes, it will be good enough.

Leva i nuet

Jag försöker lära mig det där med att ta tillvara på nuet istället för att tänka på framtiden då vi inte längre finns bredvid varandra, då stunden är över. Jag har en vana att i förhand bli sorgsen över att jag snart är hemma. Det är kanske inte så konstigt när det gäller att säga hejdå och vi syns inte på en månad - som ofta gjordes då jag hade distansrelationer, men nu gäller det bara dagar, och jag har ofta känt mig sorgsen redan då jag befinner mig där i den där famnen. Men jag har ju, smart som jag är (...), kommit på att jag ska njuta av stunden istället för att snyfta över framtiden.

Jag tog tillfället i akt och övade mig på det igårkväll då jag låg naken i en naken famn. Mitt huvud hade jag placerat i en bra huvudgrop mellan axeln och nyckelbenet och bröstet, jag tror det stället är till för att mitt huvud ska vila sig där. Min ena arm låg över hans bröst, för att omfamna och mitt ena ben låg över hans ena, medan hans ena arm också höll om mig.
Där och då kände jag att det nu var dags att njuta av ögonblicket.
För där låg jag i en varm famn, omhållen, blundandes och hörde små snarkningar.
Jag kände även en liten tyngd mot min arm över täcket, där låg Sigrid, hans lilla katt, och sov.

Det kom en till stund som jag andades in i mina lungor, då han vände sig om, med ryggen - rumpan - mot mig och jag la mig sked bakom honom och höll om, med hela hans ryggtavla emot min mage. Den värmen spred sig genom hela min kropp, och jag la mig tätare emot.

Jag vaknade imorse, klockan var kring 04.30 kanske och han rörde på sig igen efter ett tag, la sig på rygg och drog upp sin arm, så jag tog tillfället i akt att krypa in i famnen igen, placera huvudet mot samma passande grop och höll om igen. Denna gång låg jag med halvslutna ögon och kikade ut genom persiennerns glipar, morgonsolen sken in i rummet och jag kände åter igen att detta är ännu ett tillfälle då jag ska njuta av stunden, då jag ska leva i nuet.
Jag visste att jag om några timmar skulle sitta här framför datorn och kanske beskriva allt senare, då tiden var förbi, då stunden var borta, då saknaden tagit över, men det var ju inte än, det var då. Nu är nu. Och där låg jag och slappnade av och njöt.

Jag hade bilen med mig inatt, med andra ord var det första gången som han inte skjutsade hem mig då han var påväg till jobbet. Det är spännande och roligt att köra bil själv, känns som en stor sak, men samtidigt föredrar jag faktiskt att han skjutsar mig. Varför? Jag får en extra stund med honom, 10 minuter till innan vi ska kramas och säga hejdå. De 10 minutrarna är dyrbara.
Men nu skulle vi köra i varsina bilar.
Vi kramades utanför hans bil, min stod längre bort, och jag höll kvar en extra stund.
Känner mig väldigt kramig.
Men inte heller där kände jag mig sorgsen, jag levde kvar i nuet.
Han fick mig att le
"Ojsan, jag pruttade visst i din väska" (Höll min väska bakom honom..)
"Nejmen.. ja, men jag ska spara det då!" (kanske borde haft med mig en burk..)

Sen skiljdes vi åt.

Vi kör åt samma håll, han kör av mot ett annat håll efter halva vägen, jag spanade efter hans bil då jag körde, men han hade hunnit för långt för att jag skulle kunna se.
Inte heller där blev jag sorgsen.
Jag levde kvar i nuet. Han var å andra sidan inte där, men nuet innebar då att jag nyss hade varit nära.

Det dröjde inte förrän jag kom hem och hade skrivit halva detta inlägg som jag fick tårar i ögonen.
Då jag återberättade allt för mig själv, då började jag sakna.
Saknaden efter någon man tycker om finns förmodligen alltid där i kroppen, sinnet, då man inte finns i närheten av personen. Men det är skillnad på att sakna och att vara sorgsen.
Och jag försöker arbeta bort det sorgsna!
För det är ju bara jag som kan göra det, ingen annan.

Och vi hade inte ens sex, det var ju förbaskat!

Bort med skiten

Jag drömde konstiga drömmar inatt som har påverkat hela mitt humör denna dag. Jag vaknade förvirrad och besviken som sen blev till saknad åter igen - och att sakna en hel dag gör väl inget humör till att bli toppen..

Senare mot kvällen låg jag i sängen och läste lite, sen vände jag mig om och sneglade på katten som sov bredvid mig, sedan ut genom fönstret och såg en skinande blå himmel med gröna träd som spred sig runt omkring. Det kändes bra, förutom att jag just då var inomhus och inte alls kände för att bege mig ut.

Fortfarande knepigt humör, och disk som fan i köket, som ett berg på diskbänken.
Och det var då, för ungefär en timme sen nu, som jag bestämde mig för att ta tag i det.
Så jag ställde mig vid diskbänken och började diska bort hela skiten.
Sedan efter 45 minuter hade all skit runnit ner i avloppet och livet kändes med ens trevligt igen.

Som en nystart!
Ungefär som att duscha.
Skiten försvinner helt enkelt.

Överraskande hjälp

Ibland så förvånar och överraskar folk en, när man inte alls förväntade sig det.

Förra veckan skickade jag in min ansökan till au pair, och jag skulle innan detta kopiera allting så att jag hade en kopia - självklart. Dock kostar det 3 kr per kopia på biblioteket, och det blir en hel del pengar om man räknar ihop allt. Dock så man överlever ekonomiskt, men det vore ju väldigt trevligt ifall man kunde få allt gratis.
Jag frågade därför D.
Ja, den där D. Jag orkar inte leta upp lämpliga länkar för att förklara vem D är, men du som följt bloggen borde förstå.

Jag gissade på att han har minst en kopiator på sitt jobb, det är ju ett rätt stort företag med huvudkontoret här i staden, och det helt enkelt måste finnas en kopiator där. Men att jag nu skulle få hjälpen av honom var kanske mindre osäkert.

Jag frågade för andra gången och efter en stund gick han med på det, och jag skulle åka dit sent på kvällen med papprerna, dock ändrade han sig efter ett tag och sa istället att han skulle komma förbi till parkeringen här nere, så kunde jag lämna papprerna och få dem nästa dag.
Men jag ogillade idén med att lämna ifrån mig allt, eftersom tre av papprerna var viktiga, referenser som jag inte kunde fixa kopior på, eller göra om, ifall de försvann.
Sagt och gjort i alla fall, jag gick ner till parkeringen med min vän H som var här dessa dagar.
Hon skulle äntligen få träffa D och se vem han är och ser ut. Det tyckte jag var väldigt spännande. Alltid roligt att presentera någon som betyder eller har betytt något.
Han t.o.m klev ur bilen för att hälsa, värsta grejen.

Jag överlämnade papprerna och kom sen, efter lite diskussion, fram till att jag ändå skulle köra till hans jobb och hämta papprerna efter en stund. Delvis för att jag ville ha anledning att köra lite bil nu när jag just fått körkort, och delvis för att det vore roligt att åka till hans jobb helt enkelt.

Och dit kom vi.
Han satt på trappan inne i byggnaden och väntade, smygläste mina papper, så jag gick fram och knackade.. Stod sedan innanför dörren i såkallad hall och pratade ett tag medan H satt ute i bilen och väntade.

Och det var där jag blev positivt överraskad och förvånad.
Först för att han faktiskt hjälpte mig, sen att han pratade på sånt där avslappnat sätt, men mest för att han ansträngt sig riktigt rejält. Papprerna var en exakt kopia, med både fram och baksida, trots att jag sa att han inte hade behövt göra på samma papper, och han hade lagt allt i två olika kuvert.
Det låter kanske inte som något vidare stort i andras öron, men det kändes stort.
Det kändes som ett ytterligare steg i våran relation.


Men det roliga var efteråt, då H sa "Han verkade ju trevlig, inte alls som jag hade tänkt mig innan!", och då jag informerade D om detta svarade han "Haha.. om hon bara visste.."
Självironisk?

Bagatelliserar

Det har varit en rätt så bra helg trots lite tankar och nervositet inför att jag kommer bo i USA om ett halvår. Mycket planering med min lägenhet, mina möbler, var katten katten ska bo (höhö..) och hur jag ska tillbringa den sista månaden hemma i Sverige.
Min plan är att säga upp min drömtvåa nu i maj, så att jag har den till sista augusti, jag sparar därmed en hel månads utgifter iom att jag inte åker förrän i början av oktober.
Hela september är jag med andra ord hemlös.
Det ska ju bli intressant. Sova hos dem som vill låta mig sova, men får ha min bas hemma hos mamma. Hoppas på att få sova mestadels hos dendär pojken.

Och då kommer vi oooosökt in på helgen, som faktiskt varit rätt bra som sagt.
Efter att ha firat min mormor på 90årsdagen i fredags, och varit förare i bilen påväg hem, passade jag på att låna bilen, då lillebrorsan som annars brukar vara den jag får samsas med hade stannat kvar i Alingsås, på dagen och kom överens med mamma om att bara ställa in bilen i garaget på kvällen och behålla nycklarna, bara för mig att hämta den igen så fort jag ville ha den.
Sagt och gjort.
Fast den kom aldrig så långt som in till garaget.
Istället körde jag runt 23.00 in till Trollhättan och hämtade upp en full pojke, körde hem till honom och tillbringade natten där.
Sen så åkte jag hem, och fortsatte att behålla bilen.. körde runt, runt, runt. Det är väldans roligt att köra bil nu i början kan jag ju lugnt påstå!
Klockan hann bli 01.45 och jag ligger i soffan framför tvn, går och kikar mobilen för att se om det kommit något roligt sms - vilket det gjort en halvtimme tidigare. "Vaken?" Istället för att svara, lite sent, så tar jag och ringer upp istället.
Och det var en full en som svarade, och jag drog dit kl 2 på natten.
Det är bra att ha tillgång till bil! Det är lite för långt att cykla över en mil..

Och nu har jag varit hemma i några timmar, kom hem runt 12.

..egentligen var det inte det här jag skulle skriva om kom jag på nu.
Jag är mer förtjust i att skriva djupare om känslor och tankar, och inte återberätta om vad jag har haft för mig.
Men jag kan säga att.. det säkerligen kommer mer inlägg om det senare, när jag känner ro och inspiration till att skriva mer.
Lördagen kantades iaf av sorgsna tankar över att jag åkt ifrån honom, som sen byttes ut mot leenden istället. Jag kommer ofta på mig själv med att vara ledsen för att ha åkt ifrån, istället för att vara glad över att ha varit där. Så jag vände på smeten och tänkte annorlunda.
Dagen blev genast så mycket bättre då.
Och som belöning fick jag ju ytterliggare en natt och morgon med sällskap.

Och hur är det idag? Jodå, jag lyckades fokusera på glada leenden istället för på saknad.

Det handlar mycket om min hjärnkapacitet, mina tankar, självhjälpen, som kan vara rätt vrickad ibland.
Jag frågade D om han hade några tips om hur man slutar vara sorgsen och istället vara glad. Att vara nöjd istället för att sakna.
Jag fick som svar att han inte visste, men att man säkert kan gå och prata om sånt med en psykolog.
vad mitt svar blev?
"Det känns så jävla dumt att gå och prata med sånt om en sådan skitsak när jag har varit hos liknande för mycket värre saker."
Jag bagatelliserar många saker, kanske saker jag inte borde göra ibland.
Men i just detta fall hjälpte det mig bara.
Jag insåg att det egentligen är en skitsak och det är bara jag själv som kan ändra på min egen tankegång.

Och där far visst inlägget iväg igen..

Bollen är i rullning

Jag skickade in ansökningarna inför Au Pair dagen innan valborg, tisdag, och igår ringde min kontaktperson upp och sa att allting såg mycket fint och bra ut.

Idag strax innan jag drog iväg för att fira min mormor som fyller 90 år, ringer min gamla jobbarkompis, hon som är min personliga referens. Hon berättar att min kontaktperson just ringt och frågat om mig, och allt som sas om mig var så positivt så att det var inte riktigt klokt!..och medan det samtalet pågick ringde min mobil - kontaktpersonen. Informerar mig om att hon ringt alla mina tre referenser, och allt var väldigt, väldigt bra, och sen ställde hon alla de roliga frågorna..

Vilken stad vill du flyga ifrån? - Göteborg.
Hur många barn vill du ha? - Två eller tre.
Vilken ålder på dem vill du ha? - Tre och uppåt kanske..
Har du någon särskild plats du vill bo? - Kalifornien.
Är Kalifornien ett måste, eller gör det inget egentligen? - Jag vill väldigt gärna dit.. men jag vet inte..
Men jag skriver att det är ett måste, så matchar vi bara familjer som bor i Kalifornien, och skulle det ta för långt tid enligt dig så kan du alltid ändra dig, så matchar vi över hela USA.
Du skrev också att du gärna vill bo med någon musikfamilj.. - Ja, men det vore bara roligt, det är inget krav.
Är det något annat du tänker på nu? - Nej, inte vad jag kommer på.
Men nu börjar det roliga då! Och nu kommer du bara ha kontakt med stockholmskontoret, så de kommer ringa och informera dig om allt efterhand. Jag faxar upp dina papper dit nu så sökningen påbörjas! Det har varit trevligt att följa din väg, och hör av dig om det är något!

Om ett halvår bor jag i USA.

Shit.

Beviljad köp-och kreditgräns på 20 000kr.

Igår fick jag ett erbjudande på posten. Erbjudandet kommer ifrån Swedbank, och de informerar mig om ett nytt kort som har kommit, erbjuder mig att få prova på det helt gratis i ett år. Jag sparar därmed 195kr, som tydligen årsavgiften ligger på.

Kortet heter Swedbank MasterCard, och fördelarna med kortet är en förbeviljad köp- och kreditgräns på 20 000kr.

Det finns många fler fördelar, som jag säkert skulle ha stor nytta av, men mina ögon ser bara kreditgränsen på 20 000kr, och inget mer har någon stor betydelse i första början.
Min hjärna säger direkt, eller snarare skriker; NEJ!

Jag har en väldigt stor koll på min ekonomi och redan sen flera år tillbaka har jag alltid vägrat att handla något på kredit. Kan jag inte betala det kontakt, alternativt någon liten avbetalning, så har jag helt enkelt inte råd med det. När det kommer till avbetalning så betalas det in varje månad, och har jag inga pengar så kan det inte betalas in - därför hör det inte riktigt till saken.
Det är på krediter som många människor åker fast på, där många däckar och gräver sig ner i gyttjan totalt och kommer ner i personlig konkurs.
Jag har aldrig förstått hur folk kan vara så inihelvetes osmarta, att handla på kredit när de inte har några pengar att ta av, utan skulderna läggs på hög varje månad, utan att de bryr sig. Jag vet dock att det finns familjer som överlever just pågrund av att de har en beviljad kredit, jag har själv befunnit mig i en sådan familj. Men hur blir det sen? Man skjuter in problemen till framtiden. Då avstår jag hellre ifrån det där mjölkpaketet vi skrapade ihop pengar till.

Så jag förstår inte varför banken hela tiden beviljar kredit till höger och vänster.

Vill jag ha kortet?
Kanske, jag får läsa på mer om det. Jag fastnade lite när jag läste längre ner, att man får bensinrabatter och ett kompletterande försäkringsskydd vid resa.
Att jag får en kreditgräns på köpet gör mig snarare livrädd.
Aldrig i livet att jag tänker utnyttja det.

Som man bäddar får man ligga, och jag vill inte bli begravd än.
Jag litar inte tillräckligt på mig själv att jag inte skulle kunna låta bli att använda mig av det, om jag hade möjligheten, så varför utmana ödet?

Maj, maj måne - jag kan lura dig till skåne.

Idag är det 1a maj och alla demonstrationer är förmodligen avklarade nu, eller så kanske de fortsätter? Jag minns inte klockslag.

Jag minns bara hur jag själv vandrade runt i Göteborg i ett demonstrationståg och då och då ropade "Internationell solidaritet, arbetarklassens kampenhet!". Det kändes som något stort, att ropa något som har en betydelse. Och att gå omkring med mängder av andra folk och faktiskt göra något bra - trots att det kanske inte ledde till så mycket egentligen.
Jag gick med några av mina politikervänner, de där som jag såg upp till.
Det var flera år sedan nu.

Sen drar sig minnet iväg till år 2001, sommaren. Jag sprang runt i Göteborg även då, och då syftar jag särskilt på Eu-toppmötet som hölls, då George Bush var på et såkallat besök.
Jag var en av de som deltog. Jag var en av de som ropade "Bush, bush, bush - ush, ush, ush!". Den person som kom på den där slagramsan hade nog brist på fantasi..

Jag minns också att jag satte mig framför tvn efter att jag tagit spårvagnen hem till syrran, och jag suckade och svor och blev arg på tv som bara drog fram allt negativt som hände. Nyheterna sände allt våld, där folk slog sönder varuhusfönster, kastade stenar på hästar och diverse annat. Jag var inte en av dem som förstörde avenyn eller startade bråk, och det var mängder med mig som inte deltog överhuvudtaget i det, några fåtal - om man räknar - som var idioter. Och det var idioterna som fick sin tid i rampljuset.

Jag minns också att jag och min syster blev bjudna in till en gatufest som pågick, vi tackade nej och gick därifrån. Efteråt fick vi veta att poliserna hade ringat in alla som deltog, och de släppte inte ut någon. Och efter en stund var det även några meter från den plats där vi hade stått, som han Johannes blev skjuten. (Minns jag namnet rätt tro?).
Jag såg på tv också att polisen hade skjutit helt fritt in i en folksamling, där folk sprang åt alla håll, och ett skott träffade en lyktstolpe.. En man sprang bredvid och man ser att han tar sig om huvudet strax efteråt, som om något hade träffat honom. Det var lite rester ifrån lyktstolpen som hade lossnat då skottat träffade.
Måste kännas rätt läskigt att se det där efteråt, att man var en hårsmån ifrån att bli träffad i huvudet.


Hm, nu har jag babblat bort mig en del känner jag.
Men det var det här denna dag fick mig att minnas, tiderna då jag deltog i saker.

Sen så tänker jag också att.. det kanske inte är det allra bästa att berätta för den amerikanska familjen som jag senare kommer åka till om några månader, att jag sprungit runt och demonstrerat emot deras president.
Jag får väl hoppas på att de röstade på någon annan annars.

Glad första maj!