Drunknar

Jag minns första dagen på utbildningen då vi skulle prova ut våra arbetskläder, och sen gå fram till våran dåvarande ledare och säga vilken storlek på byxor respektive skjorta vi hade.
Högt självklart, framför alla.
Det var min stora skräck.

Skjorta var enkelt att hitta, självklart storlek XL.
Det fanns XXL också har jag för mig, men det var lite att ta i.
Sen var det dags för byxor.
Jag fann inte några som passade mig, så jag fick smyga fram - mitt bland alla andra - och försöka viska fram "jag hittar inga byxor som passar mig.. finns det inga större?"
och hon frågar om jag provat de största?
Det visar sig att det finns ett par som jag hade missat, storlek 60.
Den största storleken.
De kom på mig, precis. Nästan på gränsen.
Jag kände mig som en flodhäst.
Särskilt när man sen även skulle säga sina jävla storlekar högt så hon kunde skriva ner dem.

Det var för lite mer än ett år sedan.
Oktober 2005.

Nu är det Mars 2007, och igår fanns det inte tillräckligt med tvättade byxor, så jag fick ta en annan storlek - närmare bestämt storlek 58, en storlek under den största som jag var tvungen att använda den där första dagen.
Det var lite problematiskt hela dagen. Jag fick gå runt och lyfta upp byxorna hela tiden, och jag kunde, på ett ungefär, dra upp dem till armhålorna..
Och det var 5-10cm mellan magen och byxorna.

En alldeles för stor storlek med andra ord.

Jag har numera storlek 56 i jobb-byxor. 2 storlekar mindre än från början.
De har dock blivit lite för stora i rumpan och benen, så det är snart dags att dra på mig ett par 54or.
På skjortan har jag numera storlek 54 och det är Medium.
Två storlekar neråt i den också.
Jag minns för ett år sedan då jag försöka få på mig en Large, det var antingen precis att det gick, eller så var det precis att det inte gick.

Det är intressant och konstigt att man drunknar i kläder som nästan var för små för ett år sedan.